Som bekant har det på senare tid framkommit många och samstämmiga rön som alla pekar på att idrott är bra för hälsan. Barn och ungdomar behöver mera idrott både i skolan och på sin fritid. Detta för att kunna prestera bra resultat i skolan och för den framtida hälsan.

Den utveckling och den verklighet som landets idrotts föreningar lever i är dock den motsatta och främjar på inget sätt barn och ungdomars idrottande, snarare får den färre och färre att välja idrott som fritids sysselsättning.

När författaren växte upp, dvs på 60- och 70-talet var idrott en självklar ingrediens både i skolan och på fritiden, något som så vitt jag kommer ihåg varade fram till början av 90-talet. Till att börja med hade vi idrott i skolan 3 – 5 dagar i veckan. Idrott där alla elever fick möjligheten att prova på de flesta idrotter som fanns till buds.

Dessutom var idrottsrörelsen under min uppväxt en stark folkrörelse. Kommuner och frivilliga krafter hjälpte varandra att hålla anläggningarna öppna för allas välbefinnande. Alla ungdoms idrott var helt avgiftsfri på kommunala och av idrottsföreningar drivna anläggningar.

Sedan hände något drastiskt på 90-talet när de allra flesta kommuner började debitera plan och anläggningshyror, och detta även för ungdoms och barn aktiviteter. Idrottsrörelsen är numera belastade med stora kostnader, kostnader som självfallet måste bäras av någon. Näst intill uteslutande bärs dessa finansiella bördor och pålagor av de idrottande barnens föräldrar.

Idrott i dag är därför i högsta grad en klassfråga!

Det är hög tid att vi sätter oss ner och tänker igenom denna fråga ordentligt.

I de flesta normalfamiljer bestående av 2 vuxna och 2 barn kostar barnens idrottande numera 1.000 tals kronor mer än tidigare. Låt oss lämna därhän sådana kostnader som utrustning och medlemsavgifter som alltid burits av föräldrarna. Ovan på detta ska idrottande barn dvs. deras föräldrar numera betala träningsavgifter, avgifter för hyror av idrottsanläggningar, licens och försäkringskostnader etc. etc. Ovanpå detta läggs sedan kostnader för resor till tävlingar, avgifter för turneringar mm.

Alla dessa pålagor gör att ett normalt barns idrottande, utöver kostnaderna familjer behövde betala även under min uppväxt ökat lavinartat.

Det är långt ifrån ovanligt att ett barn som håller på med med låt säga en vinter och en sommar idrott påförs avgifter på i storleksordningen 1.500 till 3.000 kr per år/idrott för att kunna hålla på med sin idrott. Dessa kostnader ska sedan läggas ovanpå de kostnader i form av utrustning mm. som alltid funnits med. Normalfamiljen av idag drabbas således på 3.000 – 6.000 kr i merkostnader per barn för att kunna erbjuda sina barn en både hälsosam och karaktärsdanande livsstil.

Tillsammans med övriga kostnader för sin idrott är det därför inte ovanligt med kostnader överstigande 10.000 kronor per barn och år.

Detta i sin tur medför att föräldrar och barn tvingas välja om de ska syssla med idrott eller inte. Om, och vilka sporter man ska ägna sig åt har i högsta grad blivit en klassfråga. 

Jag vågar inte ens tänka tanken hur alla ensamstående föräldrar, ofta deltidsarbetande, och med låga inkomster klarar av denna börda.

Jag förstår inte heller hur våra politiker av idag tänker, när de undrar varför barns idrottande har en stadigt minskande trend vad gäller antalet utövare?

Det är hög tid att vi i Umeå, som en kommun med visioner för framtiden, sätter ner foten och slopar allt vad hyror och avgifter heter för all ungdomsidrott.

Kommunen ska med hjälp av skattemedel bära kostnaderna för byggande, underhåll och skötsel av alla anläggningar som behövs för ungdoms idrotten. När ungdomarna sedan blivit vuxna, dvs från 18 års ålder och uppåt är det helt ok att debitera hyror och avgifter för idrotts utövande, inte innan.

Slutligen vill jag påstå att det är just det faktum att idrottsrörelsen historiskt varit en folkrörelse som vi har att tacka för att Sverige som nation har så många duktiga idrotts män och kvinnor. Idrottare som i sina respektive idrotter håller världsklass.

Gör vi inget åt saken är vi snart en blåbärs nation i sportens värld.

Jag börjar nu känna att det är dags att jag tycker till även i denna fråga.

Inledningsvis vill jag säga att jag är av den uppfattningen att det vi äter bör vara närproducerat i så stor utsträckning som möjligt. Målsättningen borde alltid vara 100% närproducerat både i offentlig miljö likväl som hemma.

Ju mer vi kan producera på nära håll ju bättre är det för vår miljö. Kortare transporter leder alltid till mindre miljöpåverkan.

Jag tycker dessutom att det är hög tid att Sverige som land blir helt självförsörjande när det gäller livsmedel och mat. Detta både vad gäller djur och djuruppfödning likväl som odlande av olika grödor, grönsaker och frukter. Förutom att vi då får en mer fullständig kontroll på vilka tillsatser den framtida maten tillförs under produktionen får vi även ett ekologiskt mer hållbart system. Dessutom kan vi genom att producera allt själva garantera att det görs med så liten miljöpåverkan som möjligt

I dagens högteknologiska samhälle där vi sitter inne med all kunskap som behövs vore det inget problem att odla alla slags grödor inom landets gränser. Det som inte går att odla utomhus går alldeles utmärkt att odla i växthus. I växthus finns få eller inga gränser för vad som kan odlas, även exotiska frukter och växter går att odla på detta sätt.

Självfallet ska vi både vad gäller djuruppfödning och odling försöka genomföra detta på ett fullt ut ekologiskt sätt, kan vi sedan göra växthusen och ladugårdarna självförsörjande på el och energi, alternativt om detta inte går, använda oss av grön el och energi är vi ännu närmare en miljömässigt perfekt modell.

Sverige har en landmassa stor nog för att genomföra sådana projekt. Varför inte bygga en hel del av denna verksamhet på landsbygden för att ånyo få en jämnare befolknings spridning i vårt land.

När det gäller mer exotiska grödor är jag säker på att vi kan ta många av våra invandrade medborgare till hjälp. Många av dessa har på ett naturligt sätt både erfarenheten av och kunskapen om hur man odlar olika grödor.

Jag vet samtidigt att EU försöker blanda sig i leken, och att man på olika sätt vill förbjuda odling av grödor i växthus. Vi måste möta alla sådana förslag med ett starkt nej och påvisa varför vi valt att gå denna väg, detta med eller utan EU’s medgivande.

Om planeten ska överleva och kommande generationer ska ha någonstans att bo och något att äta brådskar det med en omställning till närproducerad mat.

Låt oss därför göra Sverige till föregångsland på området och visa omvärlden att det går.

Innan jag i mitt inlägg beskriver hur jag ser på integrationen av invandrare, framför allt de nyanlända, men även de som redan finns i vårt land behöver jag slå fast kriterierna som jag grundar mina synpunkter på.

• Sverige behöver invandring och arbetskraftsinvandring för att klara de framtida stora pensionsavgångarna.
• Sverige har som rik och välmående nation likt alla andra välmående nationer en skyldighet att ta emot flyktingar och invandrare.
• Människans fortlevnad gynnas av en framtid där människor med olika ursprung ingår förhållanden och mixar sina gener med varandra. 
• Lärandet gynnas av invandring liksom förståelsen för varför människor ur andra kulturer tycker och tänker på ett annorlunda sätt än det traditionellt svenska. Sverige som nation kommer att tjäna på, och utvecklas, om vi har detta lärande som mål. All kunskap är god kunskap.

På dessa insikter och påståenden kommer jag nu att bygga mitt inlägg och min syn på invandringspolitiken.

Jag tror inte att någon, varken kan eller vill protestera när jag påstår att Sverige behöver fler invandrare för att klara av att parera framtidens stora pensionsavgångar. Vi behöver arbetskraft av skiftande slag, både de med hög specialiserad utbildning likväl som de med lägre utbildning.

Dessutom är det så att Sverige utan invandring kommer att ha en krympande befolkning, och om inget görs kommer vi att nå ett läge där arbetskraften inte räcker till. Det blir således omöjligt att klara välfärden och den svenska industrin.

Ovanpå detta föder invandrare av tradition fler barn än svenska föräldrar vilket även det är positivt för vårt land.

Om vi tittar tillbaka på 60- och 70-talet så hade Sverige en massiv arbetskraftsinvandring från framför allt Finland och delar av Öst och Syd Europa. Denna invandring var nödvändig för att klara av produktionen i den svenska industrin och således Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling.

Jag vill påstå att samma sak gäller idag! Om Sverige som nation ska fortsätta att utvecklas, om vi vill öka export inkomsterna och utveckla den svenska industrin behövs fler arbetare i densamma. Utan arbetskraft ingen utveckling.

På 60- och 70-talet invandrade människor hit och började arbeta från dag 1, detta utan att vare sig prata det svenska språket eller fullt ut förstå den svenska kulturen. Företagen hade mentorer/tolkar som på olika sätt hjälpte den nyanlända arbetskraften till rätta, visade dem hur arbetet skulle utföras etc. Jämsides med sitt arbete fick de sedan undervisning i det svenska språket. I och med att de arbetade med svenskar och omgavs av svenska som språk på sin arbetsplats lärde de sig dessutom svenska mycket fortare än vad som är fallet idag.

Jag både vågar och vill påstå att samma modell skulle fungera även i dagens Sverige.

Från vilket land en människa kommer spelar ingen roll när det kommer till möjligheterna att lära sig ett jobb och det svenska språket. Om dessa människor har utbildning sedan tidigare eller inte spelar självfallet roll, men vi får aldrig glömma att vi som rik och välmående nation har en av kärlek och solidaritet påtvingad skyldighet att hjälpa och ta hand om de som är sämre lottade än oss.

Låt oss därför arbeta fram en modell där alla nyanlända invandrare i arbetsför ålder sätts i arbete kombinerat med utbildning så snart de kommer till vårt land. Detta går att lösa genom att staten gör avtal med företag, kommuner och andra institutioner om att ta emot invandrare på sina respektive arbetsplatser.

Den modell jag tänker mig är att staten ersätter företagen för de eventuella merkostnader de drabbas av genom att ta emot invandrare likväl som att staten självfallet bär alla kostnader för de mentorer/tolkar som företagen behöver tillhandahålla. Företagen ska självfallet inte få arbetskraften helt gratis men man kan tänka sig en modell där företagen successivt betalar en allt större del av lönen i takt med att invandrarna lär sig arbetet och det svenska språket.

Förutom svenska språket så ska utbildningen även innehålla utbildning om svensk kultur, hur det svenska kynnet historiskt tillkommit, och varför vi som svenskar i dagens Sverige  ser på saker på det sätt vi gör. Även denna inlärning förenklas i och med att vår invandrare arbetar jämsides med svenskar och från dem kan lära sig den svenska livsstilen.

Även genetiskt ser jag stora fördelar med att blanda människor av olika ursprung med varandra. Jag är av den uppfattningen att när människor, som av tradition står långt från varandra genetiskt, mixar sina gener så kommer eventuella genetiska svagheter och defekter att korrigeras.

När det gäller födelsetalen så behöver Sverige fler barn inte färre. Att som idag ha knappt 2 barn per äktenskap/förhållande funkar inte, vi måste öka på födelsetalen för att hålla jämna steg med omvärlden och inte hamna på efterkälken. Om vi inte ökar födelsetalen kommer vi över tid att degraderas vad gäller industriell och ekonomisk utveckling.

Avslutningsvis vill jag berätta om mina egna erfarenheter vad gäller lärande om och av människor med annan kulturell bakgrund än den egna.

Författaren har haft förmånen att under en lång rad år både bo och arbeta i andra länder, detta för utländska arbetsgivare. Jag är dessutom gift med en underbar hustru av kamerunskt ursprung.

Både familjelivet, ett familjeliv där vi lever man och hustru som varandras jämlikar är berikande. Inte minst tankarna och idéerna om vad familjeliv innebär. Våra samlade kunskaper och det faktum att vi kommer från olika bakgrund är en styrka snarare än en svaghet i vårt förhållande och något som hjälpt oss att utvecklas både i Sverige och internationellt.

Alla mina år utomlands har dessutom lärt mig att det svenska sättet att tycka och tänka inte alltid är rätt. Om man är ödmjuk och öppen och villig att lära av andra nationaliteter kommer man att finna att man själv utvecklas som individ. Man kommer till nya insikter, insikter som man sedan kan dra nytta av både i arbetslivet och det privata livet.

Då inget händer i frågan om den av mig sedan länge efterlysta ideologiska debatten har jag inget annat val än att fortsätta sjunga på samla gamla sång, en sång som jag som bekant sjungit under en längre tid.

Vart är den ideologiska debatten inom Svensk politik?

I min värld skapas politik utifrån politisk övertygelse, och politisk övertygelse kan bara byggas utifrån ideologisk övertygelse. Ideologi är således själva grunden för hur man tycker, tänker och röstar i en politisk fråga.

Författaren som är född i början av 1960-talet, växte upp i ett samhälle där det politiska klimatet framför allt handlade om att föra en debatt utifrån ideologisk övertygelse. Således kom debatterna mer att handla om de stora övergripande principerna för samhällets långsiktiga utveckling snarare än kortsiktiga lösningar av ett uppkommet problem.

Ideologin sattes alltid i första rummet när man tog ställning i en fråga. Utifrån ideologisk övertygelse röstade man sedan på den lösning som bäst svarade mot denna ideologi.

Till skillnad mot i dag formade de politiska partierna och dess politiska företrädare sin politik utifrån ideologisk övertygelse. Utifrån denna övertygelse gjorde man sedan en långsiktig politisk plan och agenda.

Det fanns förvisso många sätt att med bibehållen ideologisk trovärdighet lösa uppkomna problem, men till skillnad mot dagens politik så kompromissade man aldrig med sin ideologiska övertygelse och således med sin plan när det kom till ställningstagande i olika frågor.

Ideologi handlar i grund och botten om hur man tycker att samhället ska styras och organiseras, om hur institutioner och andra saker ska vara organiserade, och hur samarbetet och samspelet människor emellan ska se ut i det dagliga livet. 

I dagens politiska värld verkar sådant ideologiska tänkande, och de debatter som är följden av ideologisk övertygelse helt saknas. I stället väljer dagens politiker att driva frågor mer separat utan att koppla dem till en ideologisk övergripande syn.

Kort sagt är ideologi och ideologisk övertygelse grundbulten för att upprätta en långsiktigt hållbar plan.

Dagens politiker tenderar i stället till att vara mer populistiska, och väljer med förkärlek att driva frågor som man med säkerhet vet kommer att ge medial uppmärksamhet.

Hur man röstar i en fråga, och vilka frågor man är drivande i handlar inte längre om ideologisk övertygelse, snarare om hur populär man blir, och hur många debatt program och talk shower man blir inbjuden till om man väljer den ena eller andra frågan.

Det är därför vi nu befinner oss i ett land med politisk oreda. Ett land där politik bara handlar om den egna personen och den egna framgången, snarare än om landets och befolkningens bästa.

Jag vill till och med påstå att många av dagens politiker varken bryr sig om eller drivs av någon specifik ideologisk övertygelse. Politiskt engagemang och politiskt ställningstagande handlar istället om vilket ställningstagande som gynnar den egna personen mest. Kortfattat kan man därför säga att dagens politiker har ett större mått av egoism än gårdagens.

Det är på grund av detta som Sverige idag saknar ideologiskt grundade politiska handlingsplaner. Just därför blir den förda politiken sällan och aldrig till någon välklingande helhet, snarare en samling toner, som om man sätter ihop dem aldrig bildar någon melodi. Det är till och med ofta så att dessa toner motverkar varandra snarare än förenas i ett harmoniskt samspel.

Det är därför hög tid att vi som väljare börjar kräva en redovisning om vart partierna och dess politiker står ideologiskt, och hur denna ideologi ser ut. Detta bör redovisas innan det stundande valet i september, ty som jag belyst tidigare, utan ideologi finns ingen politisk plan och ingen sammanhållen politisk agenda.

Utan ideologi och ideologisk övertygelse som grund för den förda politiken kommer politiken aldrig att bli någon samspelt helhet, bara en politik där enskilda ställningstaganden och lösningar påverkar en liten fråga i ett stort sammanhang.

Jag upprepar därför denna tes som slutord i detta inlägg! Utan en ideologi fattas fortfarande grundbulten för en långsiktig stabil politisk plan och agenda. 

I går kom så äntligen statistiken rörande lastbilstrafikens utsläpp, och precis som jag tidigare påpekat så medför ökad lastbilstrafik och fler lastbilar ökade utsläpp.

Svt’s rapport visar att utsläppen från lastbilar ökat med 52% sedan 1990 medan personbilarnas utsläpp under samma period minskat sina utsläpp med 16%.

Förvisso har lastbilarna ökat i antal, inte minst alla utländska lastbilar, som dessutom i de flesta fall ägnar sig åt olaglig cabotage trafik. Men även antalet personbilar har ökat så att lägga hela skulden på ökningen av antalet lastbilar går inte.

Den stora anledningen är att regering och riksdag genom olika beslut fördyrat för biltrafiken för att tvingat fram en omställning till mer miljövänliga fordon. Några sådana politiskta styrmedel har man dock inte använt på lastbils sidan.

Moderata politiker vill till och med gå så långt som till att hävda att alla pålagor i form av miljöpremier och fördyringar för lastbilstransporter är direkt skadliga för den svenska export industrin, detta i och med att deras transportkostnader ökar. Jag kommer att möta detta felaktiga påstående längre ner i mitt inlägg.

Jag har tidigare på detta forum tyckt till om lastbilstrafiken och dess vara och inte vara. Min slutsats fortfarande att det nu, mera än någonsin, brådskar med åtgärder som medför att godstrafiken i snabb takt förflyttas från lastbilar till järnväg.

Vad vi behöver göra är att snabba på bygget av ett modernt järnvägsnät. Vi behöver en Norrbothnia bana likväl som att i snabb takt rusta upp det befintliga järnvägsnätet. Bygg dubbelspår där så behövs, tillse att vi får modern växel och signalteknik som fungerar och ger oss ett effektivt och tillförlitligt järnvägsnät.

Sedan ska vi med hjälp av politiska styrmedel se till att lägga miljö och skattepålagor på all den långväga lastbilstrafik som går på sådana sträckor där järnväg finns som alternativ.

Åkerinäringen vill förstås hävda att detta leder till många färre chaufförs jobb för landets lastbils chaufförer, och att många skulle bli arbetslösa med sådana åtgärder.

Helt fel säger jag! De tänker fel, detta därför att de inte sätter in det in sitt rätta perspektiv och ser på helheten.

Vad vi ska göra är att se till att alla långväga godstransporter sker via järnväg. Ett enda järnvägs set kan ersätta mer än 100 långtradare på den sträcka de kör.

Sedan ska vi se till att godset körs ut till slutkunderna med lastbilar av god miljöklass. På i vårt land strategiskt placerade omlastningsterminaler kan man flytta över containrar och släpvagnar direkt till trailerdragare som sedan kör dem till sina slut destinationer.

Detta ger kortare körsträckor med medföljande miljövinster, dessutom skapar de en bättre arbetsmiljö för landets yrkeschaufförer som nu kommer att kunna ha normala arbetstider, få ett bättre familjeliv och dessutom spendera natten i sin egen säng

Ett sådant transportsystem skapar sannolikt fler chaufförs jobb än det vi har idag. Allt gods som transporteras via järnväg ska ju distribueras till sina slutkunder från omlastningsterminalerna. Dessutom vinner både miljön och statens plånbok på en sådan lösning i och med att vårt vägnät i en framtid kommer att kräva mindre underhåll och reparationer.

Dessutom tror jag att vi med ett sådant transport system kraftigt försvårar för de transportbolag som idag ägnar sig åt olaglig och dessutom svår kontrollerad cabotage trafik.

Så till argumenten om att miljöpålagor för lastbils trafiken skulle vara skadlig för svensk export industri!

Låt mig börja med att säga att jag på inget sätt vill höja transportkostnaderna för landets industri bara därför att de i en framtid ska transportera sina varor och produkter med en kombination av järnväg och lastbil.

Jag är istället av den uppfattningen att jag med en sådan lösning bevisat att det motsatta förhållandet råder!

Det kommer snarare att göra transporterna billigare än idag vilket stärker konkurrenskraften för svensk industri, alltså precis tvärt emot det som Alliansen och Moderaterna påstår.

I och med att ett enda tågsätt kan ersätta en stor mängd långtradare på en och samma sträcka, så kommer järnvägens ökade intäkter på godstransporter självfallet att leda till sänkta transport kostnaderna för varje kilo gods som transporteras på detta sätt. För övrigt avser jag återreglera godstransporterna per järnväg och tillse att dessa i en framtid drivs av ett statligt ägt bolag. Dessutom går i normala fall en transport med järnväg betydligt snabbare än motsvarande transport med lastbil. Är bara järnvägs infrastrukturen är rätt utbyggd och fungerar som den ska kommer denna tidsvinst även den att spara pengar åt den svenska industrin i och med att även tid är pengar i dagens komplexa samhälle.

Det kommer därför inte att bli dyrare för den svenska exportindustrin med en omläggning till järnväg, snarare BILLIGARE.

I de moderata leden är man förutom att man är emot miljöpålagor på lastbilstransporter, även motståndare mot att med krafttag ta itu med åtgärder mot all den olagliga cabotage trafik som körs i vårt land av utländska åkerier. Oftast använder man även i denna debatt samma argument som i frågan om miljöavgifter. Argumentet man lutar sig mot är att sådana kraft tag även de skulle skada svensk export industri och ge dem ökade transportkostnader.

Man kan därför med fog fråga sig hur samma moderater ser på den svenska åkeri näringen och de som jobbar och får sin inkomst från densamma?

Hur ser man på all den trafik som utförs med svensk registrerade fordon, ägda av svenska företag, körda av svenska chaufförer?  

I svenska åkeri företag hittar vi yrkesförare med schysta avtalsreglerade arbetsvillkor. Dessutom betalar dessa svenska företag sina skatter i Sverige både vad avser företags skatt, arbetsgivare avgifter och övriga skatter såsom vägtrafikskatt och skatt på drivmedel.

Jag tror att alla som från tid till annan vistas på våra vägar inte kan undvika att registrera hur kraftig ökningen är vad gäller förekomsten av utlands registrerade lastbilar på våra vägar.

Det stora flertalet av dessa bilar körs av utländska chaufförer i lastbilar ägda av utländska företag, dessutom ägnar de sig i stor omfattning åt olaglig cabotage trafik. Denna trafik körs både olagligt och billigt i och med att chaufförerna har slavliknande arbets och löne villkor. Dessutom är de inblandade i fler olyckor än svenska chaufförer, bryter oftare mot lagstiftningen om kör och vilotider. Detta om något slår dessutom med kraft helt undan fötterna på den svenska åkerinäringen och gör svenska lastbils chaufförer arbetslösa. Dessutom går staten miste om miljarder i förlorade skatteintäkter

Man kan fråga sig hur länge Alliansens partier stilla sittande tänkt se på denna utveckling utan att sätta in kraftfulla åtgärder?

Ett led i att komma till rätta med och råda bot på detta, är att börja med att genomföra de förändringar som är nödvändiga för att införa de transport lösningar som jag förordar ovan. Transport lösningar som är en kombination av järnväg och lastbil.

Dessutom måste vi snarast införa hårdare kontroll av den olagliga cabotage trafiken. Det måste bli dyrt, mycket dyrt att bryta mot regelverket gällande cabotage trafik.

I Tyskland, Danmark och Finland har man redan infört system för att råda bot på problemet.

Genom att se till att alla fordon som kör i dessa länder är utrustade med en så kallad mips (en satelit mottagare och sändare som berättar vart bilen är för stunden) alternativt en go-box som signalerar vid mätstationer och berättar vart bilen befunnit sig vid olika tidpunkter kan man dels följa hur länge ett fordon befinner sig inom landets gränser. Dessutom kan man enkelt mäta hur många mil det kör och sedan beskatta dem efter körsträcka. För osäkra betalare betalas denna skatt vid en kontrollstation vid landgränsen.

I Tyskland kommer man inom kort att gå ännu längre och införa ett ännu smartare system för att råda bot på den olagliga cabotage trafiken. Dessutom kommer man ur denna åtgärd att få igen en stor del av de pengar det kostar att reparera och underhålla det tyska vägnätet.

Vad man kommer att göra är att införa en skatt för alla fordon som kör i Tyskland, oavsett i vilket land de hör hemma. Vad man sedan gör på ett smart sätt för att inte bryta mot EU’s direktiv om olaglig diskriminering är följande. Man gör helt enkelt så att alla ägare till tysk registrerade fordon sedan får nedsättning av sina inkomst och/eller företags skatter med samma belopp som de betalt i extra vägskatt. Således drabbar denna nya skatt bara utlands registrerade fordon.

Gör vi samma sak i Sverige kommer vi en gång för alla att med enkla medel få ett slut på den olagliga cabotage trafiken. Svenska åkerier kan med en sådan lagstiftning ånyo köra till konkurrens kraftiga priser och på allvar konkurrera med de utländska åkeri bolag som idag kör olaglig cabotage trafik.

Alla blir vinnare med en sådan lagstiftning. Svensk åkerinäring och svenska yrkesförare blir vinnare, så blir även staten som dessutom kan öronmärka de intäkter de får genom en sådan reform för en ytterligare utbyggnad av järnvägsnätet.

Författaren menar att valet i september handlar om precis det som rubriken anger. Ideologiskt så handlar valet om att välja kärlekens eller girighetens väg politiskt.

För att ni alla ska förstå vad jag menar med detta påstående så ser jag det som nödvändigt att förklara varför jag ser på valet på detta sätt.

Oavsett som det skrivits i Bibeln, Koranen och andra skrifter som berör hur vi bör leva livet, så ser budskapet likadant ut i alla. Det lyder, i slutet kvarstår de 3, tron, hoppet och kärleken, och störst av dem är kärleken.

Jag tror inte heller att någon protesterar när jag vill hävda att Kärlekens raka motpol är Girigheten?

Ur KÄRLEKEN föds en massa goda egenskaper. Egenskaper såsom medkänsla, hjälpsamhet, solidaritet och ödmjukhet. Kärleken, och en kärleksfull inställning till andra människor och till sin omgivning innebär att man sätter andras behov före sina egna. Det som kännetecknar en kärleksfull politik är att man ser till de svaga först, och driver en politik som fullt ut bejakar alla människors lika värde.

GIRIGHET i sin tur föder mindre goda egenskaper. Egenskaper såsom avund, hat, svartsjuka, rivalitet och hämndlystnad. De som kännetecknar en girig politik är en politik full av människor som valt att följa girighetens väg, en väg där de alltid sätter sig själva och sina egna behov främst, de tvekar heller aldrig att armbåga sig fram och ta för sig oavsett hur deras beteende sedan drabbar andra medmänniskor.

Jag vill därför mena att samma förhållningssätt som gäller för livet i stort även gäller i politiken!

Alla politiska partier och ideologier som inte följer kärlekens väg och fullt ut bejakar och beaktar de egenskaper som föds ur ett kärleksfullt tänkande följer därför enligt mitt sätt att se på saken girighetens väg, det i större eller mindre omfattning.

Det är för mig ofattbart hur man som politiskt parti, och som politiker, kan kalla sig själv kärleksfull och bra för Sverige, utan att till fullo följa kärlekens budskap och driva en politik som ser till alla människors bästa.

Även om det inte finns något parti som helt och fullt driver en politik som följer kärlekens budskap och egenskaper, så är det med mitt sätt att betrakta och granska partiernas politiska budskap, ändock rätt enkelt att se vilka partier som primärt drivs av kärlek respektive girighet.

Min slutsats är att det parti och den ideologi som ligger närmast kärleken, både idag och historiskt, är Socialdemokraterna, men även till stor del de övriga röd/gröna partierna. På samma sätt är Alliansen och de partier som ingår i densamma de partier som är längst ifrån kärlekens väg.

Jag vill med fog påstå att både Moderaterna och Kristdemokraterna är de partier som främst symboliserar girighetens väg inom svensk politik. Dessa 2 partier ligger till och med närmare girigheten än SD i de allra flesta frågor.

Det enda man behöver göra för att komma till denna min insikt är att okritiskt granska den politik de för och förespråkar för att därefter placera in den i en skala med kärlek och girighet som yttre referens punkter.

Om man likt Alliansen för en politik, vars enda syfte är att sätta sig själv främst, och på bekostnad av de svaga i samhället tillskansa sig så mycket som möjligt blir det omöjligt att komma till någon annan slutsats.

Alliansen driver en politik som på inget sätt främjar alla människors lika värde. Gjorde man det skulle man aldrig hävda sådana politiska inriktningar som arbetslinjen mm. 

Hela grundvalen till en kärleksfull politik är att man har inställningen att alla människor har samma värde, att alla människor räknas, alldeles speciellt de som har det svårt.

För att med fog kunna hävda att man har ett kärleksfullt tänkande och en kärleksfull politik krävs att man sätter de svagas behov framför sina egna, att man tillser att alla andras behov är tillgodosedda innan man sedan börjar tänka på sina egna.

Tänk därför till en extra gång innan du lägger din röst i valet i september.

Vilken väg vill du välja?

Kärlekens väg eller girighetens väg?

Precis som rubriken antyder så är detta en av de frågor som skapar mest huvudbry hos mig för närvarande

Jag vill med bestämdhet hävda att den Socialdemokratiska politiken så som den brukade föras dog tillsammans med Olof Palme och Anna Lindh.

Efter deras död förändrades den Socialdemokratiska politiken. Speciellt efter Palmes död så tror jag att många med mig saknat både styrkan och stabiliteten i den Socialdemokratiska politiken.

Socialdemokraterna under Olof Palme tvekade aldrig om att föra en ideologisk debatt snarare än en debatt fixerad runt detaljer i mindre frågor.

Palme kan kort beskrivas som debatten och retorikens mästare. Dessutom tvekade han aldrig om att tala om den socialdemokratiska ideologins betydelse för att bygga en stark nation, en nation med välfärd och ekonomisk utveckling i centrum.

Om Sverige ska kunna komma tillbaka till vad det en gång var i en internationell jämförelse behövs ett starkt Socialdemokratiskt parti precis som under Palmes glansdagar.

Det är därför hög tid att man dammar av och återinför det som traditionellt är Socialdemokratisk politik. Det är ett måste, nu mer än någonsin, om vi ska lyckas vända skutan Sverige i rätt riktning och återställa ordning och reda och tilltro till våra välfärds system.

Jag saknar även det faktum att Socialdemokraterna och Olof Palme under hans tid som partiledare var ett och samma, och att om journalister hade frågor om vart Socialdemokraterna stod i en viss fråga, ja då ställde man givetvis den frågan till Palme, ingen annan.

Vad Socialdemokraterna behöver är en stark ledare, en ledare som vågar peka med hela handen, ge order till sina partikamrater och axla det ansvar det innebär att vara Socialdemokratins yttersta företrädare. Det är sådana karismatiska och starka ledare som får folket med sig.

Om författaren likt Palme, utan större yttre förändringar i livet annat än den insikt och visdom som medföljer åldrande, gjort resan från högerkanten, till att faktiskt inse att han i själva verket är Socialdemokrat vad gäller värderingar och vad som är viktigt i Svensk politik, ja då borde nog alla kunna göra så.

Ställ er själva frågan hur någon som Olof Palme, född och uppvuxen i ett konservativt överklass hem på Östermalm, skolad i USA, och ämnad för topp positioner i företagsvärlden valde rakt motsatt politisk riktning än resten av sin familj? 

Utan att själv personligen ha haft chansen att fråga honom om anledningen tror jag mig ändock veta svaret.

Jag tror att Olof Palme, precis författaren, insett att om vi vill leva i ett land som är stabilt och säkert, ja då måste vi se till att alla människor i vårt land har den trygghet som är viktigt för att kunna slappna av och bidra till landets utveckling, 

Det är såvitt vad jag kunnat finna bara genom traditionella Socialdemokratiska värderingar som vi kan se till att alla invånare solidariskt får tillgång till denna trygghet, och alla de viktiga beståndsdelar som bygger tryggheten.

Det finns inga genvägar runt det faktum att de ingredienser som behövs för att för att bygga ett starkt, progressivt och välmående Sverige stavas välfärd.

En välfärd värd namnet. En välfärd där alla i vårt land utan att ta hänsyn till inkomst och klasstillhörighet får tillgång till, av samhället ägd och driven, skola, vård och omsorg på lika villkor.

Att alla människor kan känna tryggheten, att oavsett i vilken riktning livet för dem när det gäller eventuell sjukdom eller arbetslöshet, så finns där fullt ut fungerande sociala trygghetssystem. System där sjuk och arbetslöshetsförsäkrings systemen har ersättningar och villkor värdiga namnet. Ersättningar som möjliggör ett värdigt liv även om man har oturen att drabbas av sjukdom eller arbetslöshet.

Vi måste dessutom ha en politisk ledning som vågar att ända avregleringarnas tidevarv och ånyo återreglera en hel rad av de verksamheter som tidigare avreglerats, för att precis som historiskt driva dem i statlig och kommunal regi.

Det finns ingen politisk företrädare från något parti som fram till dags dato kunnat ge författaren en rimlig förklaring och/eller motivation till hur de räknar när de säger att det blir billigare för skattebetalarna att avreglera och konkurrens utsätta verksamheter jämfört med att driva dem i kommunal och statlig regi.

Förvisso kan man ha rätt i att t.ex sophämtningen inte blivit dyrare för kommunen i och med att en privat entreprenör numera driver verksamheten, speciellt inte om man tittar på saken med tunnelseende.

Vad man helt förbiser eller glömmer att räkna in i ekvationen för sådana avregleringar är det faktum att en grupp människor som de flesta kommunerna tidigare, till viss del, hade anställda i denna typ av verksamhet helt och hållet lämnats utanför ekvationen. Människor som av en eller annan anledning inte kunde hitta jobb och försörjning i den privata sfären och som numera i och med avregleringen blivit arbetslösa och i många fall uppbär socialbidrag.

Räknas även detta in i ekvationen är det lätt att inse att kommunen nu fått nästan fördubblade kostnader för att utföra samma service som tidigare. Och till min stora förvåning finns det ingen inom det Socialdemokratiska partiet som öppet vågar tala om saken, belysa detta faktum och driva frågan för att försöka sätta stopp för vansinnet.

Jag säger det igen, vad Sverige behöver för att komma på rätt köl och fortsätta sin framgångsrika färd är ett traditionellt Socialdemokratiskt parti. Ett Socialdemokratiskt parti med en stark karismatisk ledare som inte duckar för att prata ideologi och föra Socialdemokratisk politik. 

I väntan på att detta ska inträffa är det trots allt ändå bäst att lägga sin röst i valet på Socialdemokraterna eller något av de andra röd/gröna partierna. Med rätt partier i regeringsställning kan vi sedan lösa ledarfrågan och styra upp politiken.

Visst är det märkvärdigt att man aldrig ska upphöra att förvånas över hur företrädarna för Alliansen tänker?

När vi i Sverige nu äntligen kan få ett rejält tillskott från EU, (ett EU som flera av Alliansens företrädare för övrigt klagar på att vi betalar för mycket till utan att vi får något tillbaka) då blir jag både arg, konfunderad och fundersam när jag hör att samma politiker säger nej till ett bidrag på 1.1 miljarder för att råda brist på ungdomsarbetslösheten i de 3 stor regioner där ungdomsarbetslösheten överstiger 25%.

Alliansen vill precis som vanligt gå sin egen väg och har mage nog att hävda att i och med att Sverige behöver ligga ute med pengarna innan de får tillbaka dem från EU så bryter sådana åtgärder mot utgiftstaket i budgeten.

Misstror Alliansen månne EU som betalare? Eller är det så att de ungdomar som skulle komma i arbete med hjälp av dessa pengar är ungdomar som Alliansen och dess företrädare inte bryr sig om?

Det är lätt att dra slutsatsen att det är det sistnämnda som är orsaken. Jag är svår att övertyga om att EU skulle ses som en dålig betalare och jag kan inte heller förstå hur ekonomerna inom Alliansen räknar när de vill hävda att detta skulle vara emot utgiftstaket.

Alla med någon som helst erfarenhet av bokföring vet hur man bokför förskottering av framtida intäkter, och hur dessa förskott sedan ska bokföras för att inte påverka vare sig utgiftstak eller överskottsmål.

Finns det någon företrädare för Alliansen som på ett trovärdigt sätt kan förklara för mig och Sveriges väljare hur man tänker i denna fråga?

Till att börja med vill jag bara säga att jag är storligen besviken på alla de politiska partier som pratade politik under politikerveckan på i Almedalen. Tänk att alla måste vika ner sig och ständigt prata om miljarder hit och miljarder dit och mer eller mindre svårbegripliga reformer.

Varför vågar ingen prata ideologi? Vad vill man egentligen som politiskt parti? Vem ser man som sina kärn väljare?

Mer om detta kommer i ett senare inlägg på denna blogg.

Det börjar nu bli mer och mer tydligt vad planen är bakom den politik som Alliansen för. Alla som trodde att moderaterna verkligen förändrat sig och ville stå på den lille människans sida är grundlurade, och är de inte redan besvikna kommer de strax att bli det.

För författaren har det aldrig varit några tvivel om att den de så kallade Nya Moderaterna bara ämnade lägga ut dimridåer så att det skulle bli svårare för gemene man att förstå vad som var i vardande politiskt. För mig har det alltid varit glasklart att man ämnade fortsätta med gammal traditionell högerpolitik.

Alliansens politik leder till ökade klasskillnader och en större segregation mellan samhällsklasserna.

• Till att börja med införde man något som man stolt kallade Arbetslinjen, något som enligt Alliansen skulle leda till minskade sjuk, och arbetslöshetstal. Verkligheten är raka motsatsen.

För mig är Arbetslinjen bara följande matematiska ekvation.

Arbetslinjen = Färre medarbetare + Mer utfört arbete + Högre arbetsbelastning + Mera stress + Högre lönsamhet för företagen.

• Sedan kom man på den briljanta iden att kasta ut sjuka människor ur sjukförsäkringen och i stället hänvisa dessa till ett liv i arbetslöshet och socialbidrags beroende. På detta sätt skulle man ju kunna uppvisa att sjuktalen minsann sjunkit under Alliansens ledning, dessutom stärker denna åtgärd självfallet statens finanser i och med att man nu lämpar över en tidigare statlig kostnad på landets kommuner.

Socialbidrag betalas ju som bekant med kommunala medel, inte statliga.

• Som om detta inte räckte så försämrade man arbetslöshetsförsäkringen, höjde fack avgifterna och införde Fas 3. En annan smart åtgärd för att påvisa att man fått ner arbetslöshetstalen, ty med sänkta ersättningar har ingen råd att vara arbetslös. Dessutom leder höjda avgifter till facket och A- kassan till att fler går ut densamma och ännu färre väljer att ansluta sig. Detta i sin tur försvagar arbetar rörelsen och gör det lättare för våra arbetsgivare  med osäkra anställningar och inhyrd personal. Som lök på laxen är det få som vågar opponera sig av rädsla att förlora det jobb man har.

Ovanpå detta kommer sedan lekstugan med skolan, där man i avregleringens tidevarv sett till att våra barn väljer privata alternativ, allt till ökade kommunala kostnader. Resultatet är ständigt sänkt ranking i de internationella mätningar likt Pisa som görs.

• I ett liggande förslag till förändrad företagsbeskattning vill Alliansen göra det svårare, för att inte säga omöjligt för allmännyttan att bygga nya hyreslägenheter, detta i och med att man föreslår slopade avdrag för dessa aktörer emedan avdragen kvarstår för privata företag.
• I går kom så Anders Borg med ett förslag som kommer till som en följd av Riksbankens sänkta repo ränta. Han vill införa amorteringskrav för alla som köper bostad. Detta kommer att leda till en situation där endast den välbeställde har möjlighet att själva köpa och äga sin bostad.

Snacka om att man med dessa sista 2 förslag verkligen ökar klyftorna mellan fattig och rik!

Man kan fråga sig vart Anders Borg och Alliansen tänkt sig att människor ska bo i framtiden?

Jag håller dock med Anders Borg i sak, nämligen att svensken är kraftigt överbelånad och att vi har en ny fastighetsbubbla framför oss.

Enligt mitt tycke speglar dagens fastighetspriser på inget sätt det verkliga värdet av en bostad. Priserna speglar snarare en verklighet om hur mycket man kan låna utan att bankerna knotar, och låga räntor leder till högre belåning.

Huspriserna har utvecklats på ett osunt sätt och min fråga till Anders Borg och andra politiker är varför man inte sedan länge sett till att reglera utvecklingen av fastighets priserna genom att för länge sedan använda sig av sådana vapen som obligatorisk amortering, max tak på ränte avdrag mm?

Hade sådana åtgärder skett när Alliansen tillträdde hade nivån på fastighetspriserna och den genomsnittlige svenskens belåningsgrad varit betydligt lägre idag än vad som nu är fallet.

Att nu, i detta läge, införa amorteringstvång och samtidigt se till att allmännyttan inte kan bygga nya lägenheter kommer att leda till stora framtida problem med en högre grad av segregering och ännu fler som tvingas vara ”mambo”.

Vad Sverige behöver efter valet är en ny regering, en stark röd/grön regering som på allvar kan ta itu med att städa upp efter Anders Borg och Alliansen, och sedan sakta men säkert se till att vi återställer allas våra välfärds och trygghetssystem.

Alliansen går ut med att man vill underlätta byggandet av nya bostäder, detta genom att lätta upp regelverket för byggande vilket så långt är ett bra initiativ.

Dock tycker jag att man helt missar poängen då samma Allians regering i sin utredning och i sina förslag om förändringar i företagsbeskattningen gör det näst intill omöjligt för allmännyttan att bygga hyresrätter.

Jag tror att vi alla kan vara överens om att det behövs fler bostäder i Sverige, och att det som behövs är både studentbostäder och vanliga lägenheter.

Den stora frågan är hur, och av vem dessa bostäder ska ägas och byggas?

Alliansregeringen har en aldrig sinande tro på att det man refererar till som ”marknaden” ska fixa detta och bygga i rask takt. Det är just där de tänker fel, utan politiska styrmedel som leder ”marknaden” i önskad riktning kommer inget reellt byggande att ta fart. I vilket fall kommer ingen att vilja bygga lägenheter som blir billiga att hyra då ju hyresintäkterna och avkastningen blir bättre ju högre hyror man kan ta ut för det som är byggt.

Det är lät att inse att en byggherre/hyresvärd, på den mark de förfogar över, alltid vill och kommer att bygga den typ av bostäder som sedan ger bäst avkastning på investerat kapital. Det är just det som är ”marknadens” affärsmodell, högsta möjliga avkastning på minsta möjliga investering.

Den enda aktör på bostadsmarknaden som delvis kan bortse från dessa villkor och bygga bostäder utan att ta allt för stora hänsyn till avkastningskrav på investerat kapital är det som i dagligt tal refereras till som Allmännyttan, dvs. de kommunala bostadsbolagen. 

Att då som ansvarsfull regering, precis som Alliansen gör, gå ut och lova att man ska se till det byggs fler bostäder, dessutom billiga sådana och samtidigt ha full vetskap om att man i sina förslag om förändrad företagsbeskattning gör det svårare, för att inte säga omöjligt för den enda aktör som möjligen skulle klara av att infria de givna löftena om mer byggande är på gränsen till hyckleri.

Tror Moderaterna och Alliansen att man kan föra svenska folket bakom ljuset hur länge som helst?

Jag är övertygad om att svenska folket nu kommit till insikt om hur Alliansen driver sin politik och vad den politiken sedan leder till. Många är de löften och utfästelser som givits och där resultatet sedan blivit det rakt motsatta. Vi behöver bara titta på arbetslöshets siffrorna och sjukskrivnings talen för att nämna några områden där Alliansen misslyckats trots att de påstått motsatsen.

Så kommer att bli fallet även med löftet om fler och billigare bostäder.

Det är nog en gång för alla så att även Alliansen tvingas inse det som Bob Marley skrev om i sin sång:

”You can fool some people some time, but you can not fool all the people all the time”

Det enda sättet att få igång bostadsbyggandet är genom att fatta politiska beslut som ger Allmännyttan möjlighet att börja bygga i snabb takt. Då kan man bygga den typ av bostäder det folk efterfrågar och har råd att bo i.

Vad vanligt folk behöver och borde få är billigare bostäder byggda, ägda och förvaltade av de kommunala allmännyttiga bostadsbolagen likt Umeås Bostaden AB.