I dagens inlägg ska jag sticka ut hakan extra långt med risk att många vill slå den både gul och blå. Men ni behöver inte oroa er ty gubben kommer att stå pall oavsett hur många och hur hårda slagen blir.

Därför berör dagens inlägg två i mitt tycke kontroversiella frågor. Frågor som till viss del upprört mig lite grand när det kommer till hur de behandlas i dagsläget.

1. Hur länge och på vilket sätt ska man tillåtas sitta som heltidsarvoderad politiker?
2. Hur och på vilket sätt ska unga finnas med i politiken? När jag pratar om unga avser jag alla som är 40 år eller yngre.

Låt mig därför börja med att bena upp frågorna i turordning.

I det första fallet tycker jag att dagens regelverk är förfelat då det inte finns någon bortre gräns på hur länge man kan sitta som heltidsarvoderad politiker.

Politikerrollen av idag har blivit ett yrke och en karriärmöjlighet snarare än ett kall. Jag vill till och med gå så långt som till att påstå att dagens synsätt på politik där man blir politiker bara därför att man ser det som en bra karriärmöjlighet och ett välbetalt yrke, snarare än ett kall, är helt fel.

I själva verket borde drivfjädern till att involvera sig politiskt och bli politiker bygga på ett ideologiskt ställningstagande snarare än vara ett yrkesval. Jag tycker att det borde vara så att att man ger sig in i politiken därför att man ideologiskt brinner för en viss ideologi, och att det är denna ideologi man vill kämpa för att föra fram och genomföra. Jag tror dessutom att just den brinnande lågan för ideologin är det som väljarna vill se hos en politiker.

När människor sedan ser politiken som något helt annat än något man ideologiskt brinner för blir det precis som vilket jobb som helst: Efter ett tag blir jobbet slentrianmässigt och drivs politiken på detta sätt är vi ute på mycket tunn is. 

Politik och rollen som heltidsarvoderad politiker ska därför aldrig tillåtas bli en karriärmöjlighet och ett aktivt yrkesval.

Därför tycker jag att politikens spelregler och politikens regelverk ska utformas enligt nedan:

1. Man ska tillåtas sitta maximalt 3 mandatperioder som arvoderad heltidspolitiker.
2. Maximalt 2 mandatperioder i rad, med minst 1 mandatperiod utanför politiken innan man kan gå in och sitta den 3:e mandatperioden.
3. Dessa regler ska gälla för de som betecknas som heltidspolitiker och inte jobbar jämte sina politiska uppdrag.
4. Tidsgränsen om maximalt 3 mandatperioder som heltidspolitiker ska gälla även om man blandar uppdrag som politiker i Riksdag, Landsting och Kommunen.

Om regelverket inte ses över får vi yrkespolitiker/politiska broilers som varken har för avsikt att skaffa, och än mindre aldrig haft ett arbete utanför politiken.

Risken är då uppenbar att dessa ”broilers”, utan att själva vara medvetna om det har noll eller ingen koll på hur livet ter sig för den vanlige medborgaren. Således förstår de inte heller konsekvensen av de beslut de är delaktiga i att fatta, och hur dessa beslut sedan påverkar gemene man i dennes vardag.

Jag har själv genom egna erfarenheter förvärvade i det egna yrkeslivet insett att teori och praktisk tillämpning av samma teori är två helt skilda saker.

Därför har jag under hela min yrkeskarriär varit noga med att arbeta tillsammans med mina medarbetare och aktivt möta klienter. Detta för att aldrig förlora verklighetsförankringen och känslan för hur vardagen ter sig för medarbetare och klienter

På samma sätt är det med politiska beslut! Om man aldrig levt i världen utanför politiken är det svårt att förstå hur besluten som i teorin ser vettiga ut, samtidigt kan få förödande konsekvenser i människors dagliga liv och leverne.

Därför tycker jag att vi ska införa de begränsningar jag angivit ovan.

Så över till den andra frågeställningen. Denna är om möjligt ännu kontroversiellare och mina förslag kan säkert av många ses som varande både bakåtsträvande och helt felaktiga.

Tack och lov lever vi i ett demokratiskt land där alla tillåts ha sin egen åsikt och nedan följer min syn på saken.

För att tydliggöra min ståndpunkt i frågan väljer jag att nedan redovisa några av de fakta jag bygger mitt ställningstagande på. De flesta av dessa fakta är sådana som jag endera själv upplevt, eller sådana som jag med egna ögon och öron observerat och hört.

Här är de:

• Att i de flesta länder runt vår jord är ministrar och andra högt uppsatta politiker och tjänstemän av mycket senior nivå åldersmässigt.
• Att jag med senioritet och ålder i punkten ovan avser att de är minst 50 år eller äldre.
• Att detta är mest påtagligt i Asien och Afrika där ålder och senioritet ses som något som innebär visdom byggd på egen erfarenhet.
• Att jag själv när jag i min yrkesroll mött politiker och företagsledare runt om på vårt jordklot nästan undantagslöst får denna fråga som första fråga när de inser att jag är svensk – Hur kan Sverige som varande välfärdsstatens vagga tillåta att ”barn”( läs de som enligt dem saknar tillräcklig livserfarenhet och därmed visdom) kan inneha ministerposter och andra höga ämbeten?
• Hur Sverige kan ha ett system där ministrar inte har Universitetsutbildning och en påföljande lång arbetslivserfarenhet inom det område de är satta att leda?
• En självupplevd skola som i alla stycken visat att akademisk teori och praktisk tillämpning av densamma är två helt olika saker.
• Att jag från 18 års ålder fram till 40 års ålder trodde mig veta och kunna allt, och att min inställning då var att ålder och erfarenhet kunde kompenseras av ungdomlig nyfikenhet och snabbhet.
• Att jag nu i mogen ålder insett hur lite jag faktiskt visste av det som jag i unga år var helt säker på att jag visste.
• Att ålder och erfarenhet alltid är överlägsen ungdomlig entusiasm, och att erfarenhet gör en mera ödmjuk inför de uppgifter man ställs inför. 
• Att besluten blir bättre och mer verklighetsförankrade när de byggs på erfarenhet och egna upplevelser.
• Att tålamod är bra, och att tålamod tar många år att bygga upp.

Min slutsats när det gäller ungdomar och politik blir därför följande:

Att unga förvisso ska uppmuntras att engagera sig politiskt, men att den politiska skolningen likt i andra länder ska ske inom ramen för de politiska ungdomsförbunden. Detta i vilket fall fram till 30 års ålder.

Det politiska engagemanget ska därför upp till denna ålder kombineras med studier och aktivt arbete i det reguljära arbetslivet. Undantaget från denna princip ska dock vara att man även i unga år kan finnas med i styrelser och utskott i den interna partiapparaten i ett politiskt parti. Detta för att kunna vara med och påverka sitt parti.

Först därefter tycker jag det är helt ok att man tar plats i beslutsfattande politiska församlingar (läs, riksdag, landstings- och kommunalfullmäktige) som fritids eller deltidspolitiker jämte ett reguljärt arbetsliv. Detta för att lära sig hur politiken fungerar i realiteten, och vilka komponenter och kunskaper man behöver för att senare kunna fatta välgrundade och verklighetsförankrade politiska beslut.

När det gäller poster som ministrar och andra höga ämbeten måste vi för att ses som jämlikar av andra länder tillse att dessa personer har uppnått i vilket fall en ålder av 40 år eller mera.

Anledningen till att jag tycker så bygger jag på egna erfarenheter.

Om vi i Sverige vill bli tagna på allvar av medborgare och regeringar i andra länder, och då framför allt de i Asien och Afrika är detta viktigt och något vi måste implementera även i den svenska politiken.

Varför har man då denna syn på ålder och senioritet i andra länder?

För mig är svaret på den frågan att man fortfarande följer det system vi tillämpade även i Sverige fram till inte så länge sedan. På dessa kontinenter fungerar det politiska likväl som det civila livet på samma sätt. Ålder och senioritet ses som kvitton på erfarenhet och visdom. Vidare anses just denna erfarenhet och visdom i alla stycken vara överlägsen ungdomlig iver och snabbhet.

I alla skeden följer och respekterar de yngre alltid de äldres tankar och beslut. Detta gäller framför allt i det civila livet men även inom politiken i dessa länder. Det anses som både oförskämt ofint att ifrågasätta kunskapen hos de som har längre erfarenhet och högre ålder än en själv.

Jag håller med om att detta inte alltid är rätt, dock är det ett vedertaget faktum som fungerar väl, och något vi svenskar måste acceptera och förhålla oss till om vi vill bli tagna på allvar och ha goda relationer till dessa länder och dess regeringar.

Ålder och senioritet borde därför även i Sverige ses som en styrka, och något som är bra och värdefullt.

Det jag förespråkar är på inget sätt nytt utan snarare en återgång till hur det politiska systemet fungerade i Sverige fram till mitten av 1980-talet.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”