Anders tankar om politik

Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar i dag.

Svenska skolexperimentet gör att svenska lärosäten faller i den internationella rankingen.

Av , , 2 kommentarer 0

Det går snart inte en dag utan att jag får belägg för att flera av mina hjärtefrågor besannas. I en notis i dagens VK kan vi läsa hur svenska universitet tappar placeringar på den internationella rankingen över de 100 högst rankade lärosätena som presenteras av Times Higher Education.

Är det någon som är förvånad?

För egen del är jag inte det allra minsta förvånad. Redan för 12 -15 år sedan gav en av mina dåvarande klienter, en professor vid handelshögskolan i Stockholm uttryck för att svenska universitetsstudier inte lever upp till en god internationell standard. Att han hade rätt bevisas inte minst av rapporten som visar att svenska universitet och lärosäten tappar i en internationell jämförelse.

Min klient tyckte redan då att det var upprörande att man blivit tvungna att sänka nivån på både antagningskriterier och utbildningarna. Sänkningarna var enligt honom en direkt effekt av att de elever som kom in hade betydligt lägre kunskapsnivå än de han dittills jobbat med.

Att eleverna som söker in har lägre kunskapsnivå än historiskt är en direkt effekt av experimenterandet i den svenska skolan. Tittar vi på de länder som stiger i ranking hittar vi den asiatiska länderna som befäster 4 av de 5 första platserna på rankingen. Precis som tidigare befästs toppen av ett Schweiziskt lärosäte. Att så är fallet bevisar bara att de är konservativa och håller fast vid att högre utbildningar ska ha samma grundkrav som tidigare.

Jag har tidigare fört upp frågan till debatt och vill därför även fortsatt hävda att experimenterandet i den svenska skolan försvagar Sveriges nuvarande och framtida konkurrenskraft.

Detta måste upphöra med omedelbar verkan och ersättas av åtgärder som återställer svenska lärosätens internationella konkurrenskraft, och viktigast av allt studenternas kunskaper efter avslutad skolgång.

Därför är min politiska gärning att arbeta för att följande förändringar genomförs i skolan:

  • Förstatligande av skolan med staten som huvudman för all utbildning.
  • Stopp för friskolor och det fria skolvalet.
  • Att elever alltid ska gå i den skola som ligger närmast hemmet. Undantag bara om oerhört specifika skäl föreligger.
  • En ordning där alla lärare i klass 1 till klass 6 undervisar i alla ämnen.
  • Betyg redan från årskurs 3. Detta för att kunna sätta in stödåtgärder medan tid är.
  • Striktare prov där kunskap, och bara kunskap mäts. Vad jag avser är att prov och andra betygs grundande företeelser ska vara konstruerade på ett sådant sätt att det bara finns ett rätt svar på frågorna. Det ska sålunda aldrig vara svårt för en lärare att avgöra om eleven har den kunskapsnivå som krävs för ett specifikt betyg. Dessutom blir det på detta sätt lättare för eleven att förstå vad som krävs resultatmässigt för att erhålla ett specifikt betyg i ett ämne
  • Mer disciplin och mer makt åt lärarna.
  • Statlig lärarutbildning där staten sedan allokerar de som klarar utbildningen till en skola på deras hemort.
  • Antagning till lärarhögskolorna utifrån bostadsort och orternas framtida behov av lärare.

Kan vi genomför ovanstående och återvända till en skola som är uppbyggd likt skolan på 50-, 60- och 70-talet är jag övertygad om att kunskapsnivån likväl som effektiviteten och trivseln i skolan ökar.

När kunskapsnivån bland eleverna ökar klättrar våra lärosäten i de internationella rankingsystemen. Viktigast av allt är dock att våra svenska barn & ungdomar stärker sin internationella konkurrenskraft och på allvar kan återgå till att aspirera på internationella toppjobb.

Medbestämmande och fria val kan måhända vara bra, dock inte i skolan. Att jag har rätt vittnar inte minst de sjunkande resultaten i PISA undersökningarna om. Dessutom är det tveklöst så att det fria skolvalet och friskolereformen blivit avsevärt mycket dyrare för oss skattebetalare, och detta samtidigt som kunskapsnivån hos våra barn sjunker.

Vilket företag skulle tillåta åtgärder som ökar kostnaderna, minskar produktionen och minskar vinsterna?

Detsamma gäller skolan och våra barns framtid!

Låt oss därför genomföra nödvändiga förändringar idag, inte i morgon!

” Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag” 

 

 

 

 

 

 

Åldersfördelningen inom politiken snedvriden – I vart fall i ett internationellt perspektiv.

Av , , 6 kommentarer 0

När jag reflekterar över hur valda församlingar är sammansatta i Sverige vad gäller åldersfördelning och sedan jämför den med hur åldersfördelningen ser ut i många av de länder jag verkat i har jag kommit fram till ett ovedersägligt konstaterande:

Unga är ÖVERREPRESENTERADE och äldre är UNDERREPRESENTERADE i det svenska politiska landskapet!

När jag pratar om yngre och äldre drar jag gränsen vid 40 års ålder. Under 40 är man att betrakta som ung, över 40 som varande äldre och mer senior i olika sammanhang.

Som vanligt bygger jag mitt ställningstagande på ett antal observationer och reflektioner. Dessa fakta är sådana som jag endera själv upplevt eller sådana som jag med egna ögon och öron observerat och hört.

Här är mina observationer:

  • Att ministrar och andra högt uppsatta politiker och tjänstemän i vår omvärld är av mycket senior nivå åldersmässigt.
  • Att jag med senioritet och ålder i punkten ovan avser att de är minst 50 år eller äldre.
  • Att detta är mest påtagligt i Asien och Afrika där ålder och senioritet ses som något som innebär visdom byggd på livserfarenhet.
  • Att jag själv när jag i min yrkesroll mött politiker och företagsledare runt om på vårt jordklot nästan undantagslöst får denna fråga som första fråga när de inser att jag är svensk – Hur kan det komma sig att Sverige som varande välfärdsstatens vagga tillåter att ”barn”( läs de som enligt dem saknar tillräcklig livserfarenhet och därmed visdom) kan inneha ministerposter och andra höga ämbeten?
  • Nästa fråga blir varför Sverige har ett system där ministrar saknar Universitetsutbildning och en påföljande lång arbetslivserfarenhet inom det område de är satta att leda?
  • Att jag i min egen ”livets skola” lärt mig att akademisk teori och praktisk tillämpning av densamma är två helt olika saker, och att inget annat än stigande ålder och därmed ökad livserfarenhet gör att man kommer till den insikten.
  • Att jag själv från 18 års ålder fram till 40 års ålder trodde mig veta och kunna allt. Och att min inställning då var att ålder och erfarenhet kunde kompenseras av ungdomlig nyfikenhet och snabbhet.
  • Att jag nu i mogen ålder insett hur lite jag faktiskt visste av det som jag i unga år var helt säker på att jag visste.
  • Att ålder och erfarenhet alltid är överlägsen ungdomlig entusiasm, och att erfarenhet gör en mera ödmjuk inför de uppgifter man ställs inför. 
  • Att besluten blir bättre och mer verklighetsförankrade när de byggs på erfarenhet och egna upplevelser.
  • Att tålamod är bra, och att tålamod tar många år att bygga upp.

Med ovanstående som grund är min slutsats när det gäller ungdomar och politik därför följande:

  • Att unga förvisso ska uppmuntras att engagera sig politiskt, men att den politiska skolningen likt andra länder ska ske inom ramen för de politiska ungdomsförbunden. Detta i vilket fall fram till 30 års ålder.
  • Att det politiska engagemanget upp till denna ålder ska kombineras med studier och aktivt arbete i det reguljära arbetslivet. Undantag från denna princip ska dock vara att man även i unga år kan finnas med i styrelser och utskott i den interna partiapparaten i ett politiskt parti. Detta för att kunna vara med och påverka sitt parti.
  • Att denna period följs av en period som fritidspolitiker i beslutsfattande politiska församlingar (läs landstings- och kommunalfullmäktige) jämte ett reguljärt arbetsliv. Detta för att lära sig hur politiken fungerar i realiteten, och vilka komponenter och kunskaper man behöver för att senare kunna fatta välgrundade och verklighetsförankrade politiska beslut.
  • Att man under hela denna tid ska kunna sitta i nämnder och domstolar som ledamot eller suppleant för att lära sig hur systemet fungerar i verkligheten. 
  • Att ministerposter måste besättas av människor gamla nog att ses som jämlikar av andra länder vilket i praktiken innebär att de bör ha uppnått en ålder av 40 år eller mera.

Om vi i Sverige vill bli tagna på allvar av medborgare och regeringar i andra länder, och då framför allt de i Asien och Afrika är detta viktigt och något vi måste implementera även i den svenska politiken.

Varför har man då denna syn på ålder och senioritet i andra länder?

För mig är svaret på att man fortfarande tillämpar det system även Sverige tillämpade fram till inte allt för länge sedan.

I vår omvärld lever insikten om att ålder och erfarenhet alltid överglänser ungdomlig entusiasm kvar och den insikten styr sedan hur politiska församlingar tillsätts och komponeras. Samma insikter styr även det civila livet utanför politiken och arbetet. De yngre följer och respekterar alltid de äldres tankar och beslut. Vidare anses det som både oförskämt ofint att ifrågasätta kunskapen hos de som har längre livserfarenhet och högre ålder än en själv.

Jag håller med om att detta inte är rätt i alla situationer. Dock är det ett vedertaget faktum i vår omvärld och något vi svenskar måste acceptera och förhålla oss till om vi vill bli tagna på allvar och ha goda relationer med andra länder och dess regeringar.

Ålder och senioritet borde därför även i Sverige ses som en styrka, och något som är bra och värdefullt.

Det jag förespråkar är på inget sätt nytt utan snarare en återgång till hur det politiska systemet fungerade i Sverige fram till mitten av 1980-talet.

Slutligen tror jag att ett system likt det jag föreslår som bieffekt skulle få att framväxten av ”politiska broilers” upphör eller i vart fall kraftigt begränsas.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

 

Politikerrollen måste förändras för att bättre återspegla samhället.

Av , , 1 kommentar 3

Dagens inlägg lyfter på nytt frågan om hur politik ska byggas och styras. Med risk att riva upp en storm av påhopp som gör min haka både blå och gul av all stryk den får känner jag ändå att det är på sin plats att lyfta ämnet.

Men ni behöver inte oroa er ty gubben kommer att stå pall oavsett hur många och hur hårda slagen blir då jag är övertygad om att min ståndpunkt är rätt.

Jag tycker att vi måste ställa oss 2 frågor vad gäller hur politiker rollen ska se ut:

  1. Hur länge och på vilket sätt ska man tillåtas sitta som heltidsarvoderad politiker?
  2. Ska krav ställas på yrkesarbete i det reguljära arbetslivet innan man kan bli folkvald, och ska det kravet sedan kvarstå med arbete mellan mandatperioderna innan man man bli vald på nytt?

Att jag lyfter dessa frågor beror på att jag tycker att dagens regelverk är förfelat då det inte finns någon bortre gräns på hur länge man kan sitta som heltidsarvoderade politiker.

Politikerrollen i dagens Sverige har precis som i många andra länder blivit ett yrke och en karriärmöjlighet snarare än ett kall som beror på ett ideologiskt ställningstagande.

Personligen tycker jag att drivfjädern till att involvera sig politiskt och bli politiker måste bygga på ett ideologiskt ställningstagande snarare än vara ett yrkesval. Jag tycker att det borde vara så att att man ger sig in i politiken därför att man ideologiskt brinner för en viss ideologi, och att det är denna ideologi man vill kämpa för att föra fram och genomföra. Jag tror dessutom att just den brinnande lågan för ideologin är det som väljarna vill se hos en politiker.

När människor sedan ser politiken som något helt annat än något man ideologiskt brinner för blir det precis som vilket jobb som helst –  Efter ett tag blir jobbet slentrian och drivs politiken på detta sätt är vi ute på mycket tunn is. 

Politik och rollen som heltidsarvoderad politiker ska därför aldrig tillåtas bli en karriärmöjlighet och ett aktivt yrkesval.

Därför tycker jag att politikens spelregler och politikens regelverk ska utformas enligt nedan:

  1. Man ska tillåtas sitta maximalt 3 mandatperioder som arvoderad heltidspolitiker under sin livstid.
  2. Maximalt 2 mandatperioder i rad, med minst 1 mandatperiod utanför politiken innan man kan gå in och sitta den 3:e mandatperioden.
  3. Dessa regler ska gälla för de som betecknas som heltidspolitiker och inte jobbar jämte sina politiska uppdrag.
  4. Tidsgränsen om maximalt 3 mandatperioder som heltidspolitiker ska gälla även om man blandar uppdrag som politiker i Riksdag, Landsting och Kommunen.
  5. Efter tiden som heltidsarvoderad politiker ska möjligheten att verka som fritidspolitiker kvarstå.

Om regelverket inte ses över får vi yrkespolitiker/politiska broilers som varken har för avsikt att skaffa, och än mindre aldrig haft ett arbete utanför politiken.

Risken är då uppenbar att dessa ”broilers”, utan att själva vara medvetna om det har noll eller ingen koll på hur livet ter sig för den vanlige medborgaren. Således förstår de inte heller konsekvensen av de beslut de är delaktiga i att fatta, och hur dessa beslut sedan påverkar gemene man i dennes vardag.

Jag har genom egna erfarenheter förvärvade i det egna yrkeslivet insett att teori och praktisk tillämpning av samma teori är två helt skilda saker.

På samma sätt är det med politiska beslut! Om man aldrig levt i världen utanför politiken är det svårt att förstå hur besluten som i teorin ser vettiga ut, samtidigt kan få förödande konsekvenser i människors dagliga liv och leverne.

Därför tycker jag att vi ska införa de begränsningar jag angivit ovan.

Det jag förespråkar är på inget sätt nytt utan snarare en återgång till hur det politiska systemet fungerade i Sverige fram till mitten av 1980-talet.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

 

Nu startar den ideologiska debatten på allvar.

Av , , Bli först att kommentera 2

Till att börja med vill jag göra en rättelse på mitt föregående inlägg som handlade om varför jag anser att Kristdemokraterna ska ta bort ordet Krist ur partinamnet. Rätt är att det är det 8:e budordet jag avser att Kristdemokraterna bryter mot, inte det 9:e som jag i hastigheten skrev. Rätt ska givetvis var rätt!

Så över till dagens inlägg och förklaringen till varför jag ser detta som en start på en era med ideologisk debatt.

Efter att ha blivit vald till ny partiledare för KD säger sig Ebba Busch Thor vilja bekämpa ondskan i samhället. Det som är nytt i debatten är att hon pratar om ondska och likgiltighet som skadliga för samhället, och att hon anser att ondskan och likgiltigheten frodas i ett samhälle med politiker som tror att staten kan och bör göra allt.

Uttalandet är både kontroversiellt och spännande. Att ondska och likgiltighet är skadliga företeelser delar jag fullt och fast. Dock har vi diametralt skilda uppfattningar om huruvida ondskan kan liknas vid politiker som tror att staten kan och bör göra allt.

Innan man börjar tala om ondska som varande farlig bör vi först reda ut grundbegreppen och komma överens om hur ondskan kommit till och fått näring. I min värld ser denna grund ut på det sättet att Kärlek och Girighet är varandras raka motsats. Ur dessa 2 grundegenskaper föds sedan goda och mindre goda egenskaper.

Ondska och likgiltighet är egenskaper som definitivt har girigheten som förälder. Därför blir det helt fel att påstå att Socialdemokratisk politik ger näring åt dessa egenskaper.

Socialdemokratisk politik har alltid byggt på Kärlek, och ur kärleken föds sedan solidariteten till allt och alla.

Jag vill hävda att vi för att undvika att hamna i det onda och likgiltiga samhälle som Ebba beskriver behöver just kärleksfulla och solidariska beslut.

Mänskligheten har alltid i mångt och mycket drivits av Girighet och jag hävdar att det är just denna Girighet som ger näring åt ondska och likgiltighet, inte Kärlek.

Det är just för att stävja denna girighet som politiken måste ta på sig rollen som garant för kärleken och föra en kärleksfull och solidarisk politik.

För att bli av med den ondska och likgiltighet som Ebba Busch Thor beskriver behövs därför kärleksfulla politiker som ser till att staten kan garantera kärleken och solidariteten.

Staten ska på inget sätt blanda sig i allt i samhället. Däremot ska den se till att i alla lägen säkerställa solidariteten till allt och alla genom att sätta det regelverk som samhället sedan ska följa.

Just återgången till ett gemensamt regelverk där alla vet vad som är ”rätt eller fel” enligt regelverket är därför av största vikt för att få ett väl fungerande samhälle.

Utgångspunkten för detta regelverk måste alltid vara KÄRLEK och alla människors lika värde.

Välkommen in i hetluften Ebba Busch Thor – Om ingen annan känner sig manad att debattera ideologi och ideologiska skillnader antar jag utmaningen.

Politik ska byggas på ideologisk övertygelse – Ur sådan politik byggs sedan ett väl fungerande samhälle.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Mitt råd till Kristdemokraterna – Ta bort Krist ur partinamnet och kalla er något annat.

Av , , 8 kommentarer 3

Anledningen till detta mitt råd är lika enkel som självklar! Ordet Krist är en förkortning av Kristus, dvs. Guds son för de som år kristna. Att använda ordet Krist eller Kristus i partinamnet kan därför få människor att tro att KD bygger sin politik på kristen religiös värdegrund, något som inte är sant.

Jag är övertygad om att alla som på ett eller annat sätt bekänner sig till den kristna tron även vet att det i Bibeln och andra religiösa skrifter framgår klart och tydligt att det viktigaste budskapet inom kristendomen är KÄRLEK. De vet dessutom att det är kärlek som sedan ger näring till goda egenskaper såsom solidaritet, omtänksamhet och ödmjukhet med flera .

De som bekänner sig till den kristna tron vet även att makten att döma är förbehållen Fadern och Sonen allena. På samma sätt vet de även att mänskligheten blivit förlåtna sina synder genom Jesu Kristi blod.

Om man som politiskt parti vill hävda att man bygger sin politik på kristen värdegrund måste man därför i allt man gör återspegla den KÄRLEK som Bibeln proklamerar. Dessutom måste man inta en ställning där man inte fördömer eller dömer andra.

Att som KD hävda att man har kristen värdegrund som ledstjärna är därför inget annat än ett direkt brott mot det 9:e budordet som säger: ”Du inte ska bära falsk vittnesbörd mot sin nästa”. Precis detta gör KD när de säger sig vara ett politiskt parti byggt på kristen värdegrund.

Den politik som KD för vittnar om allt annat än KÄRLEK. Den vittnar snarare om att man som ideal för sitt samhälle har GIRIGHET som ledstjärna, dvs. precis den egenskap som är kärlekens raka motsats.

Mitt råd till den nya KD ledningen blir därför – Byt omedelbart namn på partiet och välj ett som bättre speglar det ni står för rent politiskt. 

Jag har flera förslag på tänkbara framtida partinamn, dock avstår jag från att öppet lägga fram dem då jag inte vill väcka anstöt hos någon.

Utöver detta är det bra att KD nu även på Partiledarposten och övriga funktioner i partistyrelsen får in personer som bättre speglar vad partiet står för rent politiskt.

Det torde efter rikstinget framstå klart och tydligt att de påståenden jag tidigare gjort om att KD står längre till höger än Moderaterna äger sin riktighet.

Till alla som de som fram tills nu röstat på KD därför att de förletts att tro på sanningshalten i budskapet om kristen värdegrund har jag en uppmaning!

Välkommen att rösta på Socialdemokraterna – Det parti som står för KÄRLEK – SOLIDARITET – ALLA MÄNNISKORS LIKA VÄRDE.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

 

 

Dags att införa differentierad reavinstskatt på bostäder!

Av , , 2 kommentarer 0

Dagens inlägg är en påbyggnad av gårdagens inlägg som handlade om att via slopade ränteavdrag och amorteringskrav kyla ner den överhettade bostadsmarknaden.  Allt eftersom eftermiddagen och kvällen framskred växte följande tanke fram.

I gårdagens förslag sade jag att en rimlig värdeökning på en bostad borde vara jämställt med statslåneräntan plus inflationen varje år.

Anledningen jag anförde är att en bostad ska ses just som en bostad och ett hem snarare än ett investeringsobjekt.

Om vi då enas att så är fallet tycker jag att en differentierad reavinstskatt är på sin plats.

Vad jag tänker mig är följande regelverk:

  • Att reavinst från en bostadsförsäljning beskattas med 20-25% för all reavinst som kan härledas till en värdeökning bestående av den årliga inflationen plus den genomsnittliga statslåneräntan under tiden bostaden ägts.
  • Att den delen av reavinsten utan beskattning ska kunna investeras i ett boende som är dyrare än det som såldes. Dessutom ska detta inte betraktas som ett uppskov utan skattekraven försvinner för alltid vid en återinvestering av reavinster upp till denna nivå. 
  • Att all reavinst utöver detta beskattas med 75%, ingen flytträtt och omedelbar skatteinbetalning i samband med försäljning.
  • Att renoveringar/förbättringar precis som idag ska frånräknas framtida värdeökning då dessa är reella nedlagda kostnader och inte att betrakta som reavinst.

Om vi sätter höga skattesatser på övervinster är jag rätt säkert på att inge vill föda staten med skatteintäkter och att utvecklingen/ökningen av bostadspriserna därför anpassas till detta och att prisutvecklingen stagnerar.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag” 

Slopade räntesubventioner och amortering rätt väg för att kyla ner de skenande bostadspriserna.

Av , , Bli först att kommentera 0

Efter ett remissyttrande från Kammarätten i Jönköping drar Finansinspektionen tillbaka sitt förslag om amorteringskrav på bostadslånen. I och med detta måste vi titta på vilka förändringar som måste till för att stoppa den skenande prisutvecklingen på bostäder.

Att bostadspriserna skenar som de gör kommer med all säkerhet att leda till en kollaps den dag räntorna stiger till sin historiskt rätta nivå runt 4-5%. Den dag bostadsbubblan spricker kommer detta att drabba långivarna dvs. bankerna mycket hårt. När bankerna drabbas finns inget annat sätt än att med skattemedel rädda dessa från undergång.

Därför måste en lösning på de skenande bostadspriserna komma skyndsamt!

Det finns 3 viktiga faktorer att ta fasta på när vi tittar på lagändringar för att lösa detta:

  • Hur stor ska kontantinsatsen vara i samband med husköp?
  • Hur lång ska lånetiden vara, samt hur ska lånet amorteras under denna lånetid?
  • Ska räntesubventioner på boräntor överhuvudtaget finnas?

Alla de ovanstående verkar var för sig nerkylande på prisutvecklingen och kan därför med med fördel användas som verktyg för att hålla prisutvecklingen på bostäder under rimlig kontroll.

Samtidigt som det är viktigt att hålla prisökningarna under kontroll är det av yttersta vikt att tillse att även de som köper sitt första egna boende har en rimlig möjlighet att göra så. Att sätta rimliga villkor för regelverket i samband med bostadsköp är därför ingen lätt ekvation att få ihop.

Att köpa och äga sin egen bostad ska aldrig ses som ett klipp och ett sätt att snabbt öka sin förmögenhet. Bostadsköp ska snarare ses som en investering som följer inflationen och stiger med en avkastning i nivå med statslåneräntan varje år.

Anledningen till att jag ser det på detta sätt är att min uppfattning är att en bostad ska vara just en bostad och ett hem snarare än en investering.

Kan vi få till stånd sådana förändringar blir det dessutom mer likvärdigt för den som hyr respektive den som äger sitt boende. Den som hyr lägger pengarna på konsumtion eller annat sparande emedan den som köper sin bostad långsamt bygger upp sitt sparande genom sitt boende.

Jag tror även att en nedkylning av bostadspriserna verkar positivt för inflationen som kan hållas på en rimligare nivå om bostadspriserna ökar i lägre takt än idag.

Dessutom är det så att alla partier som på ett eller annat sätt försöker drive igenom sådana förändringar kommer att förlora kraftigt i väljarstöd. Just därför är alla handlingsförlamade och hoppas att problemet ska lösas av någon annan än dem själva.

Att inte göra något är ingen lösning, och fortsätter det som idag kommer kollapsen på bostadsmarknaden förr eller senare. Frågan är inte OM utan NÄR.

Därför vill jag se en bred parlamentarisk överenskommelse runt detta då det löser problemen utan att kasta skulden på något enskilt politiskt parti. Därför bör Riksdagens politiker som ansvarstagande samhällsbärare se till att detta löses ASAP.

För egen del vill jag att vi skapar en lösning där räntesubventionerna försvinner helt och hållet. Det finns ingen som helst rättvisa i att hyresgäster som bor i hyreslägenhet med sina skatteinbetalningar ska finansiera räntesubventioner för de som väljer att köpa sitt boende.

Slopas räntebidragen leder det per automatik till sänkta eller i vilket fall frysta bostadspriser under överskådlig framtid. Dessutom råder de bot på den orättvisa som idag finns mellan de som hyr respektive äger sin bostad. Det finns ingen som helst rättvisa i att den ena gruppen ska finansiera den andra.

Som varande gammal bankman vill jag se följande förslag för bolån och bostadsköp i framtiden:

  • En kontantinsats på 10% av köpeskillingen. Denna ska kunna finansieras endera via eget sparande eller via lån om det finns något låneinstitut som är villiga att ge blancolån för kontantinsatsen. För sådana blancolån ska säkerhet inte kunna tas i boendet, säkerheten för lånet ska bestå av andra komponenter.
  • En lånetid på 50-99 år med jämn amortering över hela låneperioden. Bank och låntagare avgör sinsemellan vilken lånetid som ska gälla i varje aktuellt fall.
  • Helt slopade räntesubventioner för bolån. Alla kostnader ska betalas av låntagaren utan skattesubvention.
  • Införande av en tvingande ränteförsäkring som utjämnar räntekostnaderna under hela låneperioden. Tanken här är att sätta räntebetalningen till 5% i alla lägen. När räntan är lägre än 5% tillförs överskjutande belopp till försäkringen. I de lägen räntesatsen är högre än 5% betalar försäkringen mellanskillnaden mellan 5% och gällande ränta.

Ränteförsäkringen är till för att se till att alla i förväg kan överblicka sina räntekostnader för att därefter ställa in resten av livet efter dessa förutsättningar. Skulle det sedan finnas överskott i försäkringen när lånet löses ska dessa pengar betalas ut till låntagaren jämte bankränta på sparat belopp.

Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag” 

Jag hade rätt om Barn & Ungdomsidrott – Statistiken stödjer alla mina argument.

Av , , 2 kommentarer 0

Ibland är man lite före sin tid! Senast den 13 april skrev jag här på min blogg att barn & ungdomsidrott i blivit en klassfråga. Därför är jag inte speciellt förvånad att den statistik som presenterades avseende tiden mellan 2004 -2013 visade att jag har rätt.

Enligt rapporten har idrottandet bland barn och ungdomar mellan 7 – 20 år minskat med 12 % eller 7,2 miljoner deltagartillfällen totalt under mätperioden. I den mest kritiska gruppen 12 -17 år är det så många som 25 % av utövarna som har försvunnit. Dessutom visar undersökningen att lagidrotterna minskat mest och att tjejer slutat idrotta i högre grad än killar.

I debatten efter rapporten spekuleras det om vad orsakerna till det stora tappet kan vara?

Självfallet finns det flera förklaringar till detta. Säkert är en av anledningarna att dagens samhälle erbjuder barn & ungdomar många andra sysselsättningar än idrott, dock räcker denna förklaring på inga vägar till för att förklara varför tappet blivit så stort.

I stället för att prata om nedgången som ett hack i kurvan måste vi ställa oss frågan varför detta trendbrott inträffat just nu?

För egen del är det glasklart att förklaringen ligger i att barn & ungdomsidrotten blivit för dyr för föräldrar till idrottande barn & ungdomar, och att barn & ungdomsidrott blivit en klassfråga.

Det finns en avgörande skillnad mellan barn & ungdomsidrott under min uppväxttid och den verklighet dagens idrottande ungdomar möter i vår moderna samtid. Denna skillnad kommer dessutom om inget görs att innebära att Sverige inom en snar framtid förlorar sin position i idrottsvärlden och blir ett slags idrottens u-land.

När jag som ung idrottade var byggande och drift av idrottsanläggningar liksom idag en kommunal angelägenhet – Dock med skillnaden att både byggnation, drift och underhåll finansierades direkt via de kommunala skatteintäkterna utan att debitera hyror och andra avgifter till landets idrottsföreningar om användningen avsåg barn & ungdomsidrott.

Mot detta ska ställas dagens system där i princip alla Sveriges kommuner debiterar hyror för utnyttjande av kommunala idrotts- och skolanläggningar.

I dagens Sverige spelar det inte någon roll om det är barn & ungdomsidrott som bedrivs i anläggningarna. Hyrorna för dessa aktiviteter är lika stor som hyrorna för vuxenidrott och det är just därför som barn och ungas idrottande i allra högsta grad blivit en klassfråga.

Att minskningen är historiskt stor under åren 2004 – 2013 kan i mångt och mycket tillskrivas Alliansens regeringsinnehav och politik.

Alliansen har under sina år vid makten kraftigt försämrat de ekonomiska förutsättningarna för landets kommuner. De kommunala utjämningabidragen har försämrats till nackdel för fattigare kommuner. Samtidigt har kommunerna fått väsentligt ökade kostnader genom att människor som tidigare uppbar sjukpenning eller förtidspension nu blivit utkastade ur sjukförsäkringssystemet och blivit socialbidragsberoende. Socialbidrag är ju som alla vet en kommunal angelägenhet.

Därför är nu barn & ungdomsidrottens situation följande:

  • Att landets kommuner debiterar landets idrottsföreningar avgifter och hyror för all idrott som utförs i kommunala anläggningar, vuxenidrott likväl som barn & ungdomsidrott.
  • Att landets idrottsföreningar därför inte har något annat val än att oavkortat ta ut dessa hyresavgifter av de barn och ungdomar som idrottar, eller snarare av deras föräldrar.
  • Att dessa avgifter debiteras föräldrarna i form av träningsavgifter, säsongsavgifter, planhyror etc.
  • Att dessa avgifter är betydande och ofta innebär ekonomiska pålagor med 500 – 1.000 kr per barn/idrott/år. Detta utöver medlemsavgifter och kostnader för inköp av idrottsutrustning.
  • Att matchtröjor, tävlingsdräkter etc. inte som förr subventioneras av landets kommuner vilket innebär att det fulla priset för dessa måste bäras av föräldrarna till idrottande barn.
  • Att bidragen till idrottsföreningarnas resor till matcher och tävlingar avseende barn & ungdomsidrott tagits bort. 

Ovanstående tillsammans med övriga försämringar för landets medborgare under Alliansens år vid makten är därför svaret på varför idrottandet bland barn & ungdomar minskat drastiskt mellan 2004 – 2013.

Idrott sker inte längre på lika villkor – Idrott har blivit en klassfråga!

Då vi alla vet att idrott är bra för hälsan och att barn & ungdomsåren är danande för hur man lever sitt liv i vuxen ålder måste vi reagera snabbt och vända trenden.

Om inte idrottandet bland barn & ungdomar ökar kommer samhället att sitta på en tickande folkhälsobomb med astronomiskt stora ekonomiska konsekvenser i framtiden. Idrott är en väg till ett friskare och hälsosammare liv och sålunda en lägre belastning på vård & omsorgssystemen.

För att bespara oss dessa framtida kostnader vill jag omgående genomföra följande förändringar:

  • Att genom riksdagsbeslut lagfästa att tillhandahållande av idrottsanläggningar för barn & ungdomsidrott ska vara avgiftsfria för landets idrottsföreningar.
  • Att ge statliga bidrag till landets kommuner för att klara byggnation och drift av dessa anläggningar.
  • Att återinföra kommunala bidrag för föreningars inköp av idrottsutrustning för subventionerad uthyrning.
  • Att återinföra statliga & kommunala bidrag för föreningars inköp av tävlingsutrustning för barn & ungdomar.
  • Att återinföra resebidrag för barn & ungdomars resande till matcher och tävlingar.

Denna investering i barn & ungdomars idrottande blir en vinstlott för samhället – Avkastningen blir bättre folkhälsa och lägre kostnader för sjukvård och sjukskrivningar.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Arbetstidslagen bör skärpas innan vi börjar prata 6 timmars arbetsdag.

Av , , 4 kommentarer 0

Många är de som pratar om att vi borde gå över till 6 timmars arbetsdag i Sverige. Alldeles speciellt så bland Vänsterpartiets företrädare men även FI med flera ser detta som en god ide.

Att vi i en framtid kan komma till ett sådant läge ser jag inte för otroligt, dock måste det till att flera länder genomför detta samtidigt för att inte företagen i länderna där det genomförs ska förlora i konkurrenskraft.

Men så till det som min rubriksättning antyder:

Vore det inte bättre att först se till att nuvarande lagstiftning om 8 timmars arbetsdag efterlevs innan vi börjar prata om 6 timmars arbetsdag? 

För mig är det naturligt att första steget i en sänkning av arbetstiden startar med att vi tillser att den regel om 8 timmars arbetsdag eller 40 timmar/vecka följs fullt ut.

I dagens Sverige arbetar de som har ett arbete i många fall betydligt med än dessa 40 timmar/vecka. Listan på sektorer inom näringslivet där delar av Arbetstidslagen förhandlats bort genom kollektivavtal kan göras mycket lång. Personliga assistenter, äldrevårds och sjukvårdspersonal etc. etc.

Under Alliansens tid vid makten har fackföreningarnas inflytande drastiskt minskat, detta till förmån för landets arbetsgivare som med färre och färre medarbetare kan kräma ut högre vinster genom att utnyttja detta. Med högre arbetsbelastning och längre arbetsdagar kan man utföra mer arbete på färre arbetstagare just därför att Arbetstidslagen i många stycken förlorat sin betydelse.

Därför tycker jag att vi som Socialdemokratiskt ledd regering ska driva igenom förändringar vad gäller Arbetstidslagens tillämpning samt se till att den tillämpas strikt inom alla sektorer av vårt samhälle.

Vi måste helt ta bort, eller i vart fall kraftigt begränsa möjligheterna för arbetsmarknadens parter att göra avsteg från arbetstidslagen.

Låt oss aldrig glömma att arbetstidslagen tillkom för att garantera landets arbetande befolkning drägliga arbetsförhållanden med tid över till vila, familjeliv och fritidsaktiviteter.

En uppsträckning och striktare tillämpning av arbetstidslagen borde därför rimligen även ge:

  • Fler arbetstillfällen i och med att arbetstiden per arbetstagare begränsas till lagstadgade 40 timmar/vecka.
  • Färre sjukskrivna i och med att tillräcklig tid ges för vila och tid med nära och kära.

Detta kommer jag att arbeta för – Håller du med?

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Låt oss omedelbart genomföra en återreglering av taxinäringen.

Av , , 9 kommentarer 1

Som utomstående betraktare men framför allt när jag vid många tillfällen pratat med olika taxichaufförer är det lätt att förstå att det finns en kraftig överetablering inom taxinäringen.

Ett annat fenomen är att det i branschen numera finns ett antal stora och helt dominerande aktörer som i kraft av just storlek och dominans kör över de mindre företagen i allt från upphandlingar till hur uppställningsplatser vid viktiga knutpunkter ska utformas. Dessutom styr dessa stora aktörer tillsammans vilket bolag som ska få stå på de mest attraktiva platserna.

Det kommer ständigt rapporter om hur chaufförerna kör under slavliknande förhållanden, ofta med arbetsdagar på 10-12 timmar. Dessutom är det inte ovanligt att de arbetar de 6-7 dagar i veckan år ut och år in. Trots detta jättelika arbetsinsats har de svårt att komma upp till en månadslön på 20.000 kr före skatt.

Låt mig påminna om att arbetstidslagen som stipulerar max 56 timmar arbete en och samma vecka, och max 90 timmars arbete under en 2-veckors period gäller även taxichaufförer.

Ett annat fenomen som får allt större utbredning inom taxinäringen är hur mindre seriösa taxiföretag lurar framförallt inkommande turister med oskäliga taxor.

Jag tror att fler med mig med blotta ögat kan skönja att branschen är på dekis och att något är fel.

Under min uppväxt var en Taxichaufför en stolt och välklädd person som hade personlig service som honnörsord och rättesnöre för sitt yrkesutövande. Fordonen var lika rena som skadefria och inte sällan riktmärket på hur man bäst tar hand om och vårdar ett fordon. Idag är taxichaufförer i många stycken en yrkesgrupp som många gånger är slafsigt klädda (låt mig säga att det fortfarande finns många som är en prydnad för kåren), köra bristfälligt tvättade fordon, inte ofta utan både bucklor och lackskador runt bilen.

Det går att med blotta ögat se att all yrkesstolthet och lönsamhet är helt bortblåst!

När branschen avreglerades var andemeningen i avregleringen säkert rätt då man förutspådde att detta skulle leda till bättre villkor och lägre priser för konsumenterna. De förmodat lägre priserna lyser dock med sin frånvaro. Den enda effekten av avregleringen är horribla arbetsvillkor för chaufförerna, dålig lönsamhet för åkeri ägarna, och en allmän kris för hela branschen.

Avregleringen har dessutom skapat en utveckling med större och mer oligopol liknande beställnings centraler som i hög grad helt sätter den lokala konkurrensen ur spel. Dessa beställnings centraler blir sedan så mäktiga att de kan pressa de redan pressade åkarna att acceptera ännu sämre villkor. Accepterar man inte villkoren blir man utslängd och får inga körningar.

Som ansvarsfulla politiker är det därför hög tid att vi tar tag i problemet. Till att börja med bör vi erkänna att avregleringen av taxinäringen lett till en försämring snarare än en förbättring. Nästa steg blir att införa ett reglemente som rättar till de uppkomna problemen och återge branschen sin forna status och lönsamhet. 

Några av beståndsdelarna som jag vill se i en sådan reglering listar jag därför nedan:

  • Fastställ en kvotfaktor på hur många taxitillstånd det ska finnas per 1.000 invånare inom ett geografiskt område.
  • Inför krav på fasta grund löner i nivå med de som gäller för övriga yrkeschaufförer. Vill taxiföretagen sedan ha en del rörlig inkomst ska detta vara ok så länge det inte påverkar den fasta lönen. 
  • Inför ett max tak för taxorna likt de som finns att finna i andra länder. Dvs. maximerad kilometer avgift, maximerad avgift för tidsfaktorn, maximerad framkörningsavgift etc.
  • Inför en stopplagstiftning som innebär att taxi tillstånd inte går att sälja vidare. När en företagare vill lämna branschen ska tillståndet alltid återlämnas till utfärdaren för att sedan delas ut till näste företagare i kö. Undantaget bör vara om en företagare inom familjen väljer att generationsskifta sitt företag och driva det vidare.
  • Begränsa antalet taxitillstånd per näringsidkare. Detta oavsett om man har flera olika bolag registrerade.
  • Sätt ett maxtak på hur många bilar som får vara anslutna till varje beställnings central, samt begränsa hur många beställnings centraler en och samma näringsidkare får äga och kontrollera. Denna lagstiftning ska gälla för ägaren och alla som är denne närstående.
  • Inför kör och vilotids regler samstämmiga med det regelverk som gäller för den tunga trafiken. Detta för att hindra trötta chaufförer som självfallet utgör en större risk.
  • Säkerställ att arbetstidslagstiftningen även omfattar taxinäringen. Detta oavsett av om åkerierna träffat kollektivavtal eller ej.
  • Inför krav om ett Yrkeskompetensbevis precis som för resten av yrkesförarkåren.

Kan vi skyndsamt komma till skott och implementera denna nödvändiga förändring av taxinäringen är jag 100% säker på att vi inom kort på nytt kommer att få uppleva stolta välklädda chaufförer som med stil och artighet framför vältvättade och välputsade fordon, allt till glädje för både kund, chaufför och näringsidkarna inom taxibranschen.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”