Det sägs gång efter annan, inte minst i OS sammanhang, att idrott och politik inte hör ihop och att politiken därför inte ska lägga sig i idrottens inre angelägenheter.

Detta är självklart sant på många sätt och vis. Självfallet ska inte politiken lägga sig i hur eller i vilken omfattning olika idrottsliga organ bestämmer och lägger upp regelverken för sina respektive idrotter. Politiken ska inte heller lägga sig i vem som väljs till olika förtroendeuppdrag inom idrotten.

Däremot finns det områden där idrott och politik i allra högsta grad hör ihop!

Barn och ungas idrottande är ett sådant område där politik och politiska beslut i allra högsta grad sätter agendan för om barn ska ha möjlighet att delta i idrott eller inte.

Samma sak gäller även på kulturens område när det gäller barn och unga varför även detta område inkluderas i mitt resonemang.

Vad pratar då denne Anders om? 

Frågan jag vill lyfta upp och skapa debatt runtomkring är hur politiska beslut gjort idrott till en klassfråga.

Jag vill med fog hävda att barn och ungdomsidrott i dag är just en klassfråga, och att idrott inte längre är på lika villkor för alla barn och ungdomar som bor i vårt land.

När undertecknad växte upp på 60-, 70- och 80-talet hade alla som ville möjlighet att idrotta på någorlunda lika villkor. Fanns inte resurserna i den egna familjen vad gällde förmågan att skaffa erforderlig utrustning kunde detta för det mesta lösas genom att för en billig penning hyra denna genom sin idrottsklubb.

Att det gick att hyra till subventionerade priser berodde i sin tur på folkrörelse Sverige och på att kommunerna gav idrottsföreningarna betydande bidrag för inköp av utrustning.

Just det faktum att idrotten fungerade på detta sätt och i allra högsta grad var en folkrörelse är dessutom anledningen till att Sverige idag är en framstående idrottsnation men framstående utövare inom ett brett spektra av sporter.

Hade inte möjligheten att få prova på olika idrotter funnits hade Sveriges position på världens idrottskarta sett annorlunda ut än den gör idag 

Dessutom finns det en ytterligare en avgörande skillnad mellan min uppväxttid och den verklighet dagens idrottande ungdomar möter i vår moderna samtid. Denna skillnad kommer dessutom om inget görs att innebära att Sverige inom en snar framtid förlorar sin position i idrottsvärlden och blir ett slags idrottens u-land.

När jag idrottade var byggande och drift av idrottsanläggningar liksom idag en kommunal angelägenhet – Dock med en avgörande skillnad!

På min tid debiterades aldrig landets idrottsföreningar vare sig plan- eller anläggningshyror för utövande av barn & ungdomsidrott.

Mot detta ska ställas dagens system där i princip alla Sveriges kommuner debiterar hyror för utnyttjande av kommunala idrotts- och skolanläggningar.

I dagens Sverige spelar det inte någon roll om det är barn & ungdomsidrott som bedrivs i anläggningarna. Hyrorna för dessa aktiviteter är lika stor som hyrorna för vuxenidrott, och det är just därför som barn och ungas idrottande i allra högsta grad blivit en klassfråga.

Varför?

Därför att:

• Landets idrottsföreningar oavkortat tar ut dessa hyresavgifter av de barn och ungdomar som idrottar, eller snarare av deras föräldrar. Dessa avgifter debiteras föräldrarna i form av träningsavgifter, säsongsavgifter, planhyror etc.
• Dessa avgifter är betydande och innebär oftast ekonomiska pålagor med 500 – 1.000 kr per barn/idrott/år. Detta utöver medlemsavgifter och kostnader för inköp av idrottsutrustning.
• Matchtröjor, tävlingsdräkter etc. inte som förr subventioneras av landets kommuner vilket innebär att det fulla priset för dessa måste bäras av föräldrarna till idrottande barn.
• Bidragen till idrottsföreningarnas resor till matcher och tävlingar avseende barn & ungdomsidrott tagits bort. 

Ovanstående extra ekonomiska pålagor är det som gör att jag hävdar att idrott i dag är en klassfråga.

För en ensamstående eller lågavlönad förälder med knappa resurser blir det därför näst intill omöjligt att uppmuntra sina barn att idrotta. Detta därför att familjens ekonomi inte tillåter de extra kostnader som barnens idrottande skulle medföra.

Om vi leker med tanken på att en familj har 2 barn, och att dessa barn ägnar sig åt en sommar respektive en vinteridrott var vilket är det vanligaste när det gäller barn & ungdomsidrott medför detta extra kostnader på ca 4.000 kr per år enligt formeln 1.000 kr/barn/idrott/år.

Sålunda är barn & ungdomsidrott en klassfråga i dagens Sverige.

Därför ska vi i detta fall från politiskt håll vinnlägga oss om att se till att politik och idrott faktiskt hör ihop, i vilket fall när det gäller barn & ungdomsidrott.

Därför vill jag att vi genomför följande förändringar:

• Att genom riksdagsbeslut lagfästa att tillhandahållande av idrottsanläggningar för barn & ungdomsidrott ska vara avgiftsfria för landets idrottsföreningar.
• Att ge statliga bidrag till landets kommuner för att klara byggnation och drift av dessa anläggningar.
• Att återinföra kommunala bidrag för föreningars inköp av idrottsutrustning för subventionerad uthyrning.
• Att återinföra statliga & kommunala bidrag för föreningars inköp av tävlingsutrustning för barn & ungdomar.
• Att återinföra resebidrag för barn & ungdomars resande till matcher och tävlingar.

Att som välfärdssamhälle investera i barn & ungdomsidrott via ett tillskjutande av offentliga medel är dessutom att betrakta som en investering snarare än en utgift.

Avkastningen kommer i form av bättre hälsa vilken tarvar mindre sjukvård och därför lägre sjukvårdskostnader per capita. Dessutom hjälper idrotten till att hålla barn och ungdomar borta från destruktiva aktiviteter och annat elände som alkohol och droger vilket även det sparar pengar åt samhället.

Sist men inte minst – Ett Sverige präglat av Kärlek – Solidaritet – Och principen om alla människors lika värde innebär att alla som vill ska beredas samma möjlighet att bedriva idrott – Idrott får aldrig bli en klassfråga.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”