Dagens inlägg lyfter på nytt frågan om hur politik ska byggas och styras. Med risk att riva upp en storm av påhopp som gör min haka både blå och gul av all stryk den får känner jag ändå att det är på sin plats att lyfta ämnet.

Men ni behöver inte oroa er ty gubben kommer att stå pall oavsett hur många och hur hårda slagen blir då jag är övertygad om att min ståndpunkt är rätt.

Jag tycker att vi måste ställa oss 2 frågor vad gäller hur politiker rollen ska se ut:

1. Hur länge och på vilket sätt ska man tillåtas sitta som heltidsarvoderad politiker?
2. Ska krav ställas på yrkesarbete i det reguljära arbetslivet innan man kan bli folkvald, och ska det kravet sedan kvarstå med arbete mellan mandatperioderna innan man man bli vald på nytt?

Att jag lyfter dessa frågor beror på att jag tycker att dagens regelverk är förfelat då det inte finns någon bortre gräns på hur länge man kan sitta som heltidsarvoderade politiker.

Politikerrollen i dagens Sverige har precis som i många andra länder blivit ett yrke och en karriärmöjlighet snarare än ett kall som beror på ett ideologiskt ställningstagande.

Personligen tycker jag att drivfjädern till att involvera sig politiskt och bli politiker måste bygga på ett ideologiskt ställningstagande snarare än vara ett yrkesval. Jag tycker att det borde vara så att att man ger sig in i politiken därför att man ideologiskt brinner för en viss ideologi, och att det är denna ideologi man vill kämpa för att föra fram och genomföra. Jag tror dessutom att just den brinnande lågan för ideologin är det som väljarna vill se hos en politiker.

När människor sedan ser politiken som något helt annat än något man ideologiskt brinner för blir det precis som vilket jobb som helst –  Efter ett tag blir jobbet slentrian och drivs politiken på detta sätt är vi ute på mycket tunn is. 

Politik och rollen som heltidsarvoderad politiker ska därför aldrig tillåtas bli en karriärmöjlighet och ett aktivt yrkesval.

Därför tycker jag att politikens spelregler och politikens regelverk ska utformas enligt nedan:

1. Man ska tillåtas sitta maximalt 3 mandatperioder som arvoderad heltidspolitiker under sin livstid.
2. Maximalt 2 mandatperioder i rad, med minst 1 mandatperiod utanför politiken innan man kan gå in och sitta den 3:e mandatperioden.
3. Dessa regler ska gälla för de som betecknas som heltidspolitiker och inte jobbar jämte sina politiska uppdrag.
4. Tidsgränsen om maximalt 3 mandatperioder som heltidspolitiker ska gälla även om man blandar uppdrag som politiker i Riksdag, Landsting och Kommunen.
5. Efter tiden som heltidsarvoderad politiker ska möjligheten att verka som fritidspolitiker kvarstå.

Om regelverket inte ses över får vi yrkespolitiker/politiska broilers som varken har för avsikt att skaffa, och än mindre aldrig haft ett arbete utanför politiken.

Risken är då uppenbar att dessa ”broilers”, utan att själva vara medvetna om det har noll eller ingen koll på hur livet ter sig för den vanlige medborgaren. Således förstår de inte heller konsekvensen av de beslut de är delaktiga i att fatta, och hur dessa beslut sedan påverkar gemene man i dennes vardag.

Jag har genom egna erfarenheter förvärvade i det egna yrkeslivet insett att teori och praktisk tillämpning av samma teori är två helt skilda saker.

På samma sätt är det med politiska beslut! Om man aldrig levt i världen utanför politiken är det svårt att förstå hur besluten som i teorin ser vettiga ut, samtidigt kan få förödande konsekvenser i människors dagliga liv och leverne.

Därför tycker jag att vi ska införa de begränsningar jag angivit ovan.

Det jag förespråkar är på inget sätt nytt utan snarare en återgång till hur det politiska systemet fungerade i Sverige fram till mitten av 1980-talet.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”