Anders tankar om politik

Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar i dag.

Åldersfördelningen inom politiken snedvriden – I vart fall i ett internationellt perspektiv.

När jag reflekterar över hur valda församlingar är sammansatta i Sverige vad gäller åldersfördelning och sedan jämför den med hur åldersfördelningen ser ut i många av de länder jag verkat i har jag kommit fram till ett ovedersägligt konstaterande:

Unga är ÖVERREPRESENTERADE och äldre är UNDERREPRESENTERADE i det svenska politiska landskapet!

När jag pratar om yngre och äldre drar jag gränsen vid 40 års ålder. Under 40 är man att betrakta som ung, över 40 som varande äldre och mer senior i olika sammanhang.

Som vanligt bygger jag mitt ställningstagande på ett antal observationer och reflektioner. Dessa fakta är sådana som jag endera själv upplevt eller sådana som jag med egna ögon och öron observerat och hört.

Här är mina observationer:

  • Att ministrar och andra högt uppsatta politiker och tjänstemän i vår omvärld är av mycket senior nivå åldersmässigt.
  • Att jag med senioritet och ålder i punkten ovan avser att de är minst 50 år eller äldre.
  • Att detta är mest påtagligt i Asien och Afrika där ålder och senioritet ses som något som innebär visdom byggd på livserfarenhet.
  • Att jag själv när jag i min yrkesroll mött politiker och företagsledare runt om på vårt jordklot nästan undantagslöst får denna fråga som första fråga när de inser att jag är svensk – Hur kan det komma sig att Sverige som varande välfärdsstatens vagga tillåter att ”barn”( läs de som enligt dem saknar tillräcklig livserfarenhet och därmed visdom) kan inneha ministerposter och andra höga ämbeten?
  • Nästa fråga blir varför Sverige har ett system där ministrar saknar Universitetsutbildning och en påföljande lång arbetslivserfarenhet inom det område de är satta att leda?
  • Att jag i min egen ”livets skola” lärt mig att akademisk teori och praktisk tillämpning av densamma är två helt olika saker, och att inget annat än stigande ålder och därmed ökad livserfarenhet gör att man kommer till den insikten.
  • Att jag själv från 18 års ålder fram till 40 års ålder trodde mig veta och kunna allt. Och att min inställning då var att ålder och erfarenhet kunde kompenseras av ungdomlig nyfikenhet och snabbhet.
  • Att jag nu i mogen ålder insett hur lite jag faktiskt visste av det som jag i unga år var helt säker på att jag visste.
  • Att ålder och erfarenhet alltid är överlägsen ungdomlig entusiasm, och att erfarenhet gör en mera ödmjuk inför de uppgifter man ställs inför. 
  • Att besluten blir bättre och mer verklighetsförankrade när de byggs på erfarenhet och egna upplevelser.
  • Att tålamod är bra, och att tålamod tar många år att bygga upp.

Med ovanstående som grund är min slutsats när det gäller ungdomar och politik därför följande:

  • Att unga förvisso ska uppmuntras att engagera sig politiskt, men att den politiska skolningen likt andra länder ska ske inom ramen för de politiska ungdomsförbunden. Detta i vilket fall fram till 30 års ålder.
  • Att det politiska engagemanget upp till denna ålder ska kombineras med studier och aktivt arbete i det reguljära arbetslivet. Undantag från denna princip ska dock vara att man även i unga år kan finnas med i styrelser och utskott i den interna partiapparaten i ett politiskt parti. Detta för att kunna vara med och påverka sitt parti.
  • Att denna period följs av en period som fritidspolitiker i beslutsfattande politiska församlingar (läs landstings- och kommunalfullmäktige) jämte ett reguljärt arbetsliv. Detta för att lära sig hur politiken fungerar i realiteten, och vilka komponenter och kunskaper man behöver för att senare kunna fatta välgrundade och verklighetsförankrade politiska beslut.
  • Att man under hela denna tid ska kunna sitta i nämnder och domstolar som ledamot eller suppleant för att lära sig hur systemet fungerar i verkligheten. 
  • Att ministerposter måste besättas av människor gamla nog att ses som jämlikar av andra länder vilket i praktiken innebär att de bör ha uppnått en ålder av 40 år eller mera.

Om vi i Sverige vill bli tagna på allvar av medborgare och regeringar i andra länder, och då framför allt de i Asien och Afrika är detta viktigt och något vi måste implementera även i den svenska politiken.

Varför har man då denna syn på ålder och senioritet i andra länder?

För mig är svaret på att man fortfarande tillämpar det system även Sverige tillämpade fram till inte allt för länge sedan.

I vår omvärld lever insikten om att ålder och erfarenhet alltid överglänser ungdomlig entusiasm kvar och den insikten styr sedan hur politiska församlingar tillsätts och komponeras. Samma insikter styr även det civila livet utanför politiken och arbetet. De yngre följer och respekterar alltid de äldres tankar och beslut. Vidare anses det som både oförskämt ofint att ifrågasätta kunskapen hos de som har längre livserfarenhet och högre ålder än en själv.

Jag håller med om att detta inte är rätt i alla situationer. Dock är det ett vedertaget faktum i vår omvärld och något vi svenskar måste acceptera och förhålla oss till om vi vill bli tagna på allvar och ha goda relationer med andra länder och dess regeringar.

Ålder och senioritet borde därför även i Sverige ses som en styrka, och något som är bra och värdefullt.

Det jag förespråkar är på inget sätt nytt utan snarare en återgång till hur det politiska systemet fungerade i Sverige fram till mitten av 1980-talet.

Slutligen tror jag att ett system likt det jag föreslår som bieffekt skulle få att framväxten av ”politiska broilers” upphör eller i vart fall kraftigt begränsas.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

 

6 kommentarer

  1. Lars Flemström

    Jag håller med om problembeskrivningen (dock med en reservation, om du menar att bara akademiker ska få bli ministrar, men vidhåller likväl att majoriteten inte ska ha rätt att förbjuda någon oppositionspolitiker att väljas för en fjärde mandatperiod. Vad så gäller ministrarnas utbildning, bör vi minnas att vi – till skillnad mot en del andra länder – inte har ministerstyre i Sverige, vilket givetvis hade ställt krav på utbildning inom verksamhetsområdet.

    MP är det enda partiet som tillämpar principen om högst tre mandatperioder, men MP är likväl det värsta briolierpartiet av alla, med noll koll på hur en bredare allmänhet gynnas eller drabbas av de politiska besluten. Mp tenderar att gynna de yrken, som MP-politikerna ska återvända till. 80 % av alla MP-politiker är lärare av något slag, och nu vill MP höja lärarlönerna, trots att samma parti under decennier har predikat att alla måste sänka sina löner, och helt uppenbart vill ersätta normal-avlönade industrijobb med lågavlönade pass-uppjobb.

    • andersforss (inläggsförfattare)

      Jag menar inta att alla ministrar med nödvändighet behöver vara akademiker. Dock vore det bra om de har specialistkunskap förvärvat genom eget arbete i den sektor de ska verka i.

      Vi har bra tjänstemän på departementen som kan sina områden, dock tycker jag att en minister självständigt ska kunna utvärdera de förslag dessa tjänstemän lämnar.

      Vad gäller antalet mandatperioder har vi delade meningar – Låt oss komma överens om at vi inte är överens i denna fråga.

  2. Lars Flemström

    Nja, om du menar att vi ska vara överens om att vi inte är överens, så kanske vi är överens om att det inte är önskvärt med att man inte är önskvärt med för många mandatperioder. Oenigheten mellan oss gäller demokratin. Och jag tycker defintivt inte att det är demokrati om majoriteten / regerinsparite har möjlighet att bestämma vem som får kandidera för ett oppositionsparti, bortsett från att det måste finnas en nedre åldergräns för att vara valbar. Varför ska vi ha ett flerpartisystem, om det ska vara en massa begränsningar vem som får ställa upp? Nu var det yrkeserfarenhet. Det har ju inte den, som varit sjukpensionär hela livet. Eller har varit hemmafru. Eller inte kan dokumentera sin yrkeserfarenhet, för att hon kommer från ett annat land, och har arbetat i mannens jordbruk. Med begränsning av antalet mandatperioder missgynnar du äldre, medan alla som är under 30 uppfyller kravet att det inte gäller en fjärde mandatperiod. Hur lång ska yrkeserfarenheten vara, och ska alla yrken räknas lika?

    Allting, som man får besluta internt inom ett enskilt parti, ska man inte kunna påtvinga andra partier. I så fall kan vi göra som i Östtyskland, som faktiskt var en flerpartistat, men där hela den borgerliga ”oppositionen” var underställd Socailistiska enhetspartiets (SED:s) ledning. SED hade f.ö. bildats genom att kommunisterna i kraft av sin ledande roll hade beslutat att det socialdemokratiska partiet (som alltså inte fick besluta detta sälvständingt) skulle slås ihop med Kommunistpartiet. Socialdemokrater, som motsatte sig detta, kom därefter att stämplas som ”partifiender”.

    En hörnsten i demokratin är att oppositionspartierna får verkar fritt och får ta beslut i egna angelägenheter. En förutsättning för ett demokratiskt samhällskick är att det i samhället finns sektorer, som HELA FOLKET inte får bestämma över. Därför har alla partier i Sverige i sina stadgar förbud mot medlemskap i flera partier samtidigt.

    • andersforss (inläggsförfattare)

      Jag menar att det är riksdagen inte ett enskilt parti som ska fatta beslutet.

      Sedan är det ju demokrati att majoriteten bestämmer hur än man vrider och vänder på saken. Jag menar på inget sätt att den som är i majoritet ska bestämma vem som får kandidera till ett visst parti. Detta måste partierna få bestämma själva.

      Om du läser inlägget noga kan du se formeln jag föreslagit. Då ser du även att jag tycker att man bör vara i 40 års åldern för att vara riksdagsman/kvinna.

      När det gäller dem som inte har yrkeserfarenhet så är jag öppen för debatt på hur vi behandlar detta.

  3. Lars Flemström

    Vi är alltså överens om att politik inte bör bli ett yrke på livstid, att en yrkespolitiker bör ha erfarenhet från arbetslivet utanför politiken, inte bör vara för ung, och inte bör sitta för länge. Bör, bör, bör..

    Jag uppskattar verkligen att du ”rör om”. Många till synes självklara saker måste skärskådas: antingen förkastas eller behållas med bättre motiveringar. Vad gäller demokrati, så misstänker jag att din akademiska utbildning ligger inom andra områden än statsvetenskap och männikskorättsjuridik. Demokratin är något som måste behållas, och till och med stärkas, men kanske med bättre motiveringar än de som vanligen anförs.

    Med enbart majoritetsbeslut halkar vi tillbaka i rättslösheten för oppositionella, såsom i nyblivna demokratier (d.v.s. halvdemokratier som Tyskland under Weimarrepubliken eller Ukraina och Ryssland idag. Eller Sverige, när tvängssteriliseringarna pågick 1935 – 1975). Denna verksamhet hade ju beslutats av en nästan enig riksdag (endast en röst emot).

    Om man (som jag faktiskt har gjort, om än inte på så förfärligt hög nivå – men man kommer långt med grundkunskaper) studerar nämnda ämnen (statsvetenskap och människorättsjuridik) finner man att demokrati förutsätter flera saker, bl.a. majoritetsbeslut, som fattas enligt ett demokratiskt regelverk, som har antagits enligt minst ett överordnat demokratiskt regelverk. För Sveriges vidkommande gäller både svensk grundlag, och europakonventionen om mänkliga rättigheter, som är överordnad den svenska grundlagen. Samt åtskilliga EU-direktiv. Demokratin förutsätter vidare en viss maktdelningsprincip, d.v.s flera maktcentra som balanserar varandra. Detta är vi tyvärr dåliga på i Sverige. Desto viktigare då, att de politiska partierna är självständiga i förhållande till statsmakten.

    Demokrati förutsätter fria individer, med rättigheter som de inte kan fråntas hur som helst. Att försämringarna av a-kassa och sjukförsäkring under den förra regeringen över huvud taget kunde genomföras, visar att minoritetsksyddet HAR brister även i Sverige. I en demokrati ska väl inte staten kunna lägga beslag på försäkrngspengar hur som helst, och ge dem till andra grupper och andra ändamål än de försäkrade och ersättning vid arbetslöshet och sjukdom?

    Dessa farhågor, att detta kunde komma ske ”i framtiden” framfördes i diskussionerna om a-kassans utforming (till hälften statlig) under slutet av 1930-talet. Kritikerna fick rätt. Vanligtvis är det de borgerliga som skriker om att statens makt måste begränsas och minoriteterna skyddas. Men arbetslösa och sjuka är också minoriteter, som måsts skyddas mot en alltför maktfullkomlig statsmakt.

    Om en politisk majoritet genom lagstiftning börjar detaljreglera vilka som får kandidera för vilka som får kandidera för de politiska partierna, som är det lätt hänt att trots formellt ”lika för alla”, majoriretspartierna gynnas och oppositionspartierna missgynnas. Det är väl ändå inte så att nuvarande regering (d.v.s. den tidigare oppositionen) har för många ministrar med tidigare regeringserfarenhet?

    • andersforss (inläggsförfattare)

      Du har rätt om min juridiska hemvist, min specialité är skattejuridik och allt som därtill hör, detta parat med en utbildning i ekonomi och mycket livserfarenhet.

      Jag publicerar ditt svar som ett inlägg i debatten.

      Demokrati är på inget sätt en enkel fråga, dock är majoritetens makt över minoriteten den enda framkomliga väg jag sett hittills.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>