När jag reflekterar över hur valda församlingar är sammansatta i Sverige vad gäller åldersfördelning och sedan jämför den med hur åldersfördelningen ser ut i många av de länder jag verkat i har jag kommit fram till ett ovedersägligt konstaterande:

Unga är ÖVERREPRESENTERADE och äldre är UNDERREPRESENTERADE i det svenska politiska landskapet!

När jag pratar om yngre och äldre drar jag gränsen vid 40 års ålder. Under 40 är man att betrakta som ung, över 40 som varande äldre och mer senior i olika sammanhang.

Som vanligt bygger jag mitt ställningstagande på ett antal observationer och reflektioner. Dessa fakta är sådana som jag endera själv upplevt eller sådana som jag med egna ögon och öron observerat och hört.

Här är mina observationer:

• Att ministrar och andra högt uppsatta politiker och tjänstemän i vår omvärld är av mycket senior nivå åldersmässigt.
• Att jag med senioritet och ålder i punkten ovan avser att de är minst 50 år eller äldre.
• Att detta är mest påtagligt i Asien och Afrika där ålder och senioritet ses som något som innebär visdom byggd på livserfarenhet.
• Att jag själv när jag i min yrkesroll mött politiker och företagsledare runt om på vårt jordklot nästan undantagslöst får denna fråga som första fråga när de inser att jag är svensk – Hur kan det komma sig att Sverige som varande välfärdsstatens vagga tillåter att ”barn”( läs de som enligt dem saknar tillräcklig livserfarenhet och därmed visdom) kan inneha ministerposter och andra höga ämbeten?
• Nästa fråga blir varför Sverige har ett system där ministrar saknar Universitetsutbildning och en påföljande lång arbetslivserfarenhet inom det område de är satta att leda?
• Att jag i min egen ”livets skola” lärt mig att akademisk teori och praktisk tillämpning av densamma är två helt olika saker, och att inget annat än stigande ålder och därmed ökad livserfarenhet gör att man kommer till den insikten.
• Att jag själv från 18 års ålder fram till 40 års ålder trodde mig veta och kunna allt. Och att min inställning då var att ålder och erfarenhet kunde kompenseras av ungdomlig nyfikenhet och snabbhet.
• Att jag nu i mogen ålder insett hur lite jag faktiskt visste av det som jag i unga år var helt säker på att jag visste.
• Att ålder och erfarenhet alltid är överlägsen ungdomlig entusiasm, och att erfarenhet gör en mera ödmjuk inför de uppgifter man ställs inför. 
• Att besluten blir bättre och mer verklighetsförankrade när de byggs på erfarenhet och egna upplevelser.
• Att tålamod är bra, och att tålamod tar många år att bygga upp.

Med ovanstående som grund är min slutsats när det gäller ungdomar och politik därför följande:

• Att unga förvisso ska uppmuntras att engagera sig politiskt, men att den politiska skolningen likt andra länder ska ske inom ramen för de politiska ungdomsförbunden. Detta i vilket fall fram till 30 års ålder.
• Att det politiska engagemanget upp till denna ålder ska kombineras med studier och aktivt arbete i det reguljära arbetslivet. Undantag från denna princip ska dock vara att man även i unga år kan finnas med i styrelser och utskott i den interna partiapparaten i ett politiskt parti. Detta för att kunna vara med och påverka sitt parti.
• Att denna period följs av en period som fritidspolitiker i beslutsfattande politiska församlingar (läs landstings- och kommunalfullmäktige) jämte ett reguljärt arbetsliv. Detta för att lära sig hur politiken fungerar i realiteten, och vilka komponenter och kunskaper man behöver för att senare kunna fatta välgrundade och verklighetsförankrade politiska beslut.
• Att man under hela denna tid ska kunna sitta i nämnder och domstolar som ledamot eller suppleant för att lära sig hur systemet fungerar i verkligheten. 
• Att ministerposter måste besättas av människor gamla nog att ses som jämlikar av andra länder vilket i praktiken innebär att de bör ha uppnått en ålder av 40 år eller mera.

Om vi i Sverige vill bli tagna på allvar av medborgare och regeringar i andra länder, och då framför allt de i Asien och Afrika är detta viktigt och något vi måste implementera även i den svenska politiken.

Varför har man då denna syn på ålder och senioritet i andra länder?

För mig är svaret på att man fortfarande tillämpar det system även Sverige tillämpade fram till inte allt för länge sedan.

I vår omvärld lever insikten om att ålder och erfarenhet alltid överglänser ungdomlig entusiasm kvar och den insikten styr sedan hur politiska församlingar tillsätts och komponeras. Samma insikter styr även det civila livet utanför politiken och arbetet. De yngre följer och respekterar alltid de äldres tankar och beslut. Vidare anses det som både oförskämt ofint att ifrågasätta kunskapen hos de som har längre livserfarenhet och högre ålder än en själv.

Jag håller med om att detta inte är rätt i alla situationer. Dock är det ett vedertaget faktum i vår omvärld och något vi svenskar måste acceptera och förhålla oss till om vi vill bli tagna på allvar och ha goda relationer med andra länder och dess regeringar.

Ålder och senioritet borde därför även i Sverige ses som en styrka, och något som är bra och värdefullt.

Det jag förespråkar är på inget sätt nytt utan snarare en återgång till hur det politiska systemet fungerade i Sverige fram till mitten av 1980-talet.

Slutligen tror jag att ett system likt det jag föreslår som bieffekt skulle få att framväxten av ”politiska broilers” upphör eller i vart fall kraftigt begränsas.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”