Även om det är så att Grekland mörkade och förskönade sitt ekonomiska läge när de anslöt sig till Euron måste vi alla fråga oss om Euro ländernas hållning mot Grekland med Tyskland i spetsen är den rätta?

Själv har jag under en längre tid framfört att det finns gränser för hur länge man kan spara sig ur en kris. Alldeles speciellt så när sparbetingen leder till att fler och fler blir arbetslösa och att fler och fler greker lider.

Att grekerna lider och är smått desperata kan utläsas sedan länge. Till att börja med ställde de i senaste valet sitt hopp till det parti som lovade att omförhandla avtalet med EU och dyrt och heligt lovade att göra något åt saken och stoppa grekernas kollektiva lidande.

När euroländerna och den så kallade ”trojkan” fortfarande styvnackat håller sin linje och är mer eller mindre ovilliga att göra eftergifter och skriva av stora delar av lånen är det därför inte speciellt underligt att man från grekiskt håll vände blickarna annorstädes.

Den grekiske stadsministerns besök i Moskva ska ses som ett tecken på hur desperat situationen i själva verket är i Grekland. Helt klart är att något måste göras, dessutom göras snabbt och skyndsamt.

Därför tror jag att det är dags att tänka om och prova en ny taktik.

Låt oss påverka den så kallade trojkan i riktningen att skriva av större delen av Greklands nuvarande lån.

Låt oss sedan ge Grekland nya fräscha lån inkluderande även oss länder som tillhör unionen men står utanför Euro samarbetet.

Vad Grekland behöver är en plan för hur de istället för att spara sig ur krisen kan investera sig ur krisen.

Låt oss uppmana dem att komma med en bra plan för ett sådant scenario, och låt oss sedan låna dem pengar nog att följa planen.

Sverige bör ta täten och vara det land som tar initiativet till en sådan utveckling.

Greklands sak är vår sak, och vi får aldrig glömma de starka band vi har mellan våra nationer, ej heller hur Sverige har haft hjälp av många greker som kom till Sverige för att arbeta och hjälpa oss bygga välfärdsnationen Sverige.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Alla tidsepoker har sina egna utmaningar, så även vår tid där utmaningarna är lika många som de är svåra att hantera. I dagens inlägg ska jag ta upp en av dessa utmaningar nämligen bristen på bostäder. Mer specifikt bristen på hyresrätter i rimliga storlekar och med rimliga hyressättningar.

Några av de största problemen vi brottas med är:

• De orimliga bullerkrav som innebär att det i princip är omöjligt att bygga små lägenheter.
• Höga produktionskostnader som medför höga hyror på nyproducerade lägenheter.

I min egen hemkommun Umeå vill bland annat Moderaterna att det ska byggas fler hyresrätter genom det allmännyttiga bostadsbolaget AB Bostadens försorg. AB Bostaden är för övrigt ett bolag som är helägt av Umeå Kommunföretag och således indirekt av oss kommuninvånare.

Moderaterna vill att  vi ska sälja av ca 1/3 del av AB Bostadens bestånd till privata aktörer för att finansiera och möjliggöra detta byggande. En sådan utförsäljning av allmännyttan är helt fel väg att gå tycker jag.

Att göra som Moderaterna vill och sälja ut allmännyttan till privata hyresvärdar, och sedan låta dessa plocka hem hyresvinsterna är ingen solidarisk politik. Dessutom leder sådana utförsäljningar varken till sänkta produktionskostnader eller lägre framtida hyresnivåer.

Just frågan om hur vi ska kunna hitta fram till en hyressättning som är relevant, och som innebär att folk har råd att hyra även nyproducerade hyresrätter är därför central och något vi måste försöka lösa med alla till buds stående medel.

Fortsätter vi på inslagen väg kommer vi även fortsättningsvis att ha en situation där det byggs mest bostadsrätter. Och att de få hyresrätter som trots allt byggs bara hyrs av de som sålt villor eller stora bostadsrätter och således har råd att betala höga hyror.

Således löser en utförsäljning av allmännyttans tillgångar inga problem.

Jag skrev inledningsvis att varje tidsepok har sina egna utmaningar. Detta innebär även att varje tidsepok måste ha sina egna lösningar för att möta de utmaningar de ställs inför.

Ett solidariskt samhälle kräver en solidarisk bostadspolitik med en solidarisk hyressättning där alla hyresgäster solidariskt delar på alla kostnader!

Därför har jag kommit fram till att vi för att lösa bristen på nya hyresrätter med rimliga hyror behöver göra följande förändringar inom ramen för vår bostadspolitik:

• Ändra dagens regler så att lån till nyproduktion kan upptas med hela fastighetsbeståndet som säkerhet för lånet.
• Möjligt att finansiera 100 % av byggnadskostnaden genom lån. Detta oavsett om det gäller om- eller tillbyggnad av befintligt bestånd eller byggande av nya hyresrätter.
• Ändra dagens regelverk så att det blir möjligt för ett Allmännyttigt bostadsbolag att solidariskt fördela sina lånekostnader över hela den totala uthyrningsbara ytan i sitt fastighetsbestånds. 

Att ha det som idag där äldre hyresrätter har förhållandevis låg hyra trots hygglig standard och jämförbar boyta som en nyproducerad lägenhet är inte speciellt solidariskt, och därför inte en rimlig väg för framtiden om vi drastiskt vill öka nyproduktionen av hyresrätter.

Min tanke är helt enkelt att AB Bostadens likväl som övriga allmännyttiga bostadsbolags totala skuldbörda ska fördelas procentuellt lika över hela bostadsbeståndet. Detta för att möjliggöra nyproduktion likväl som omfattande renoveringar och om och tillbyggnader av det befintliga beståndet.

I min modell delar man solidariskt den totala skuldbördan med det totala antalet kvadratmeter som finns för uthyrning. Med en sådan modell möjliggörs nyproduktion på ett helt annat sätt än idag. Dessutom blir hyressättningen mer rättvis då alla hyresgäster solidariskt får vara med och dela på de totala kostnaderna.

En sådan modell är solidarisk sett ur alla synvinklar. Dessutom tror jag att det blir lättare att hyra ut det som är nyproducerat i och med att kostnaderna kan delas lika över hela beståndet.

Med min modell får vi en hyressättning baserad på ett bolags totala skuldbörda snarare än på en enskild lägenhets faktiska produktionskostnad.

Som lök på laxen får vi dessutom något som kan ses som ”marknadshyror” i och med att alla hyresgäster solidariskt delar på AB Bostadens och andra allmännyttiga bostadsbolags lånekostnader.

Självklart ska det sedan vara fritt fram för privata hyresvärdar att använda sig av samma finansierings och fördelningsmodell som jag förespråkar. I ett demokratiskt samhälle ska vi inte göra skillnad på villkoren bland marknadens aktörer.

Sedan är det av yttersta vikt att respektive hyresvärd fritt kan välja fördelningsmodell, endera dagens modell eller den modell jag förespråkar utan att stöta på patrull i form av Hyresgästföreningen och andra organisationer.

Ett adopterande av min modell kommer att leda till såväl hyreshöjningar som till hyressänkningar beroende på hur gammalt beståndet är och hur stor del av beståndet som är finansierat via lån.

Om vi vågar införa den modell jag föreslår är jag helt övertygad om att byggandet av hyresrätter skulle få en renässans, och att det skulle bli oerhört attraktivt för alla aktörer att bygga och förvalta hyresrätter.

Slutligen vill jag säga att vi aldrig ska tillåta oss att sälja ut allmännyttan till privata aktörer. Ska något göras är det snarare att stärka och göra allmännyttan ännu större, och ännu starkare för att säkerställa att hyresnivåerna även bland privata hyresvärdar hålls på en rimlig nivå.

Historien likväl som nutiden visar att utförsäljning av kommunal och statlig egendom alltid gynnat fåtalet på flertalets bekostnad. Dessutom har de gynnsamma effekter som försäljningsivrarna talar om sällan eller aldrig infriats vid sådana utförsäljningar.

Därför är min slutsats att en solidarisk bostadspolitik behöver ett solidariskt system för hyressättning. Med mitt förslag uppnås detta utan att sälja ut vår gemensamma egendom till privata intressen.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Det har nu gått en tid sedan jag upptäckte mitt nya favoritord ÅTERKOMMUNALISERING. Allt sedan dess har jag tagit mig en grundlig funderare på hur en sådan kan genomföras i större omfattning runt om i våra kommuner, samt vad som skulle bli effekten av densamma.

Att återkommunalisering är ett ord som ligger bra på mina läppar och smakar bra i min mun beror på att jag sedan länge ansett att privat inblandning i offentlig sektor är av ondo. Trots att förespråkarna för konkurrensutsättning och upphandling av kommunala servicetjänster hävdar att detta blir bäst och billigast för samhället påstår jag att läget är det omvända. Sett över tid blir konkurrensutsättning och upphandling dyrare för skattebetalarna än ett utförande i egen regi.

Beviset för att jag har rätt finns att finna i vår omvärld, inte minst i Europa. Många av de städer som var först ut med att avreglera och privatisera offentlig service går nu i motsatt riktning och ÅTERKOMMUNALISERAR.

Bland de största kan nämnas London, Paris och Munchen som bland mycket annat återkommunaliserar sophämtning/renhållning samt fastighetsförvaltning, återvinning, vattenrening, gaturenhållning och gatuunderhåll. Detta för att nu driva dem i egen regi.

Utveckling med en återkommunalisering är starkast och tydligast i Storbritanniens städer, detta trots att den sittande regeringen i Storbritannien förespråkar en ytterligare privatisering av offentlig verksamhet. Även i Finland är trenden densamma och det börjar sprida sig likt en löpeld bland kommunerna i de Europeiska länderna att göra densamma.

Varför gör då dessa städer en Återkommunalisering?

Svaret eller svaren är bland annat följande:

• Därför att enbart kostnaderna för upphandling och övervakning av de privata entreprenörerna innebär en merkostnad för kommunerna på ca 10% för de verksamheter som är privatiserade.
• Därför att man genom att driva i egen regi får en högre kvalitet till en lägre kostnad.
• Därför att man återfår kontrollen av verksamheten.
• Därför att man enligt de 3 städer som jag nämt ovan får ”ett mer effektivt tillvaratagande av allmänintresset”.

De siffror jag hänvisar till är inte mina egna utan är tagna ur en rapport publicerad av ESPU (en samarbetsorganisation för fackorganisationer som organiserar offentligt anställda).

I rapporten påvisas bland annat hur Paris sparade 350 miljoner redan första året genom att ta tillbaka vattenförsörjningen från en privat entreprenör. Detta medförde att i priserna kunde sänkas med 8% och ändå generera vinst för staden. Paris exempel är bara början vad gäller franska städer. Ytterligare 40 franska städer står därför i tur att göra densamma och följa Paris exempel när de ingångna kontrakten med privata entreprenörer löper ut.

Resultatet av rapporten är en i alla stycken angenäm läsning för mig som Socialdemokrat och förstärker bara känslan och övertygelsen om att privatisering av offentliga verksamheter är fel väg att gå.

Rapporten lägger fram bevis efter bevis på att förespråkarna för privatiseringar har fel när de framför att konkurrensutsättning och upphandling av kommunala servicetjänster förbilligar den offentliga verksamheten och innebär att landets kommuner får samma eller bättre service till ett lägre pris.

Istället bevisar rapporten med all önskad tydlighet att det jag som varit rätt ute när jag påstått att utvecklingen med privatisering av kommunala servicetjänster är skadlig i både långt och kort perspektiv.

Det faktum att stora städer som London och Paris nu går i omvänd riktning och återkommunaliserar visar bara att jag har helt rätt i mitt sätt att tänka och argumentera.

Dessutom borde denna utveckling få oss att stanna upp och ställa oss frågan varför de återkommunaliserar?

Ingen av dessa städer skulle återkommunalisera och ta tillbaka verksamheter i egen regi om det inte vore så att detta blev både billigare och effektivare.

Ovanpå de skäl som anges i rapporten bör vi dessutom addera de kostnader som direkt och indirekt drabbar landets kommuner när de som tidigare jobbade åt kommunen med kommunalservice nu blivit långtidsarbetslösa.

Tidigare var landets kommuner den överlägset största arbetsgivaren för personer med olika handikapp, dock inte med så stora handikapp att de inte kunde utföra ett arbete. Snarare var det så att arbetet kunde ta lite längre tid men att det trots detta blev utfört.

Då dessa personer inte passar in hos privata arbetsgivare som ställer stora prestationskrav är de nu förpassade till a-kassa, och när de blir utslängda därifrån, till kommunernas socialtjänster som uppbärare av socialbidrag.

Slutsatsen av detta blir att kommunerna nu drabbas av dubbel kostnad. Först kostnaden för det privata utförandet av servicetjänsten sedan kostnaden för socialbidrag för de personer som tidigare som kommunalanställda utförde servicetjänsten.

Personligen tycker jag därför att vi i Umeå Kommun med flera kommuner ska studera denna rapport ingående och överväga och inleda en återkommunalisering av de offentliga verksamheter vi privatiserat. En sådan återkommunalisering ska ske i kontrollerad form och i samband med att liggande kontrakt upphör.

Som referens kommun borde vi använda Skellefteå kommun. Skellefteå utgör ett gott ”skolexempel” på effekten av att avstå privatisering av kommunala servicetjänster och är därför en av landets allra rikaste kommuner med sund kommunal ekonomi.

Vår Socialdemokratiskt ledda regeringen bör därför med omedelbar verkan driva på landets kommuner och förespråka en återkommunalisering av de verksamheter som privatiserats. Dessutom bör de lagliga hinder som finns åtgärdas genom att lägga lagförslag som gör denna återkommunalisering möjlig.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Allt byggande i Sverige präglas av en överklagandehysteri av sällan skådat slag. Det spelar ingen roll vad som ska byggas! Allt ska som det verkar överklagas gång på gång i all oändlighet.

Dock kan man fråga sig vad nyttan är med denna i många stycken helt okontrollerbara överklagandehysteri?

Att det ska gå att överklaga ett ärende som rör PBL EN gång och då till en högre instans är helt OK. Vad som inte är OK är att vi i dagens system kan gå vidare till nästa instans och nästa myndighet om den som överklagar förlorar sitt överklagande. Detta i all oändlighet.

Det måste till ändringar i PBL för att sätta stopp för detta vansinne, och det genast!

Överklaganden kostar stora pengar för samhället, dessutom försenar de byggnadsprocessen med flera år, i vissa fall till och med i årtionden.

Att människor har olika uppfattning och olika intressen är självklart för alla och envar. Dock tycker jag precis som många andra att majoritetens vilja alltid måste få gehör, och att det är majoriteten som ska få sin vilja igenom.

I min värld kallas detta demokrati!

Låt oss därför reformera PBL och införa begränsningar i rätten att överklaga de beslut som kommunerna med majoritet tagit i plan och byggärenden.

Jag tänker mig följande process grovt förenklad:

• Alla ändringar enligt PBL som föreslås ska innan beslut fattas precis som idag föregås av en berednings och utvärderingsprocess där alla som vill kan komma redovisa sina synpunkter och invändningar mot förslaget.
• Innan beslut tas ska dessa synpunkter vägas in. Speciella hänsyn ska tas till om dessa synpunkter vid ett överklagande har stor sannolikhet att vinna gehör hos specialdomstolen i PBL ärenden.
• Efter revision och behandling av dessa invändningar fattas sedan beslut enligt majoritetsprincipen.
• Inrättandet av en speciell PBL domstol bestående av juridiska experter inom de områden och aspekter som omfattas av PBL.
• En handläggningstid på maximalt 6 månader i överklagandeärenden.
• En överklagandeprocess som bara tillåter överklagande till denna domstol.
• Bara personer eller organisationer som direkt berörs av beslutet ska ha rätt att överklaga. Således ska inte andra än de som bor i anslutning till, eller äger mark eller byggnader i anslutning till berört område äga rätt att överklaga.
• Domstolens beslut blir sedan det slutgiltiga beslutet vilket måste följas av alla inblandade parter.  
• Beslutet är explicit ock kan inte överklagas vidare varken till annan instans eller till EU domstolen.

Att jag vill förenkla denna process har sin grund i att jag tycker att det är fel att enskilda personer och organisationer ska kunna blockera kommunala majoritetsbeslut enligt PBL i åratal bara därför att de som minoritet inte gillar ändringen i fråga.

Sålunda anser jag att nuvarande ordning i allra högsta grad är odemokratisk. Demokrati ska alltid innebära att flertalet bestämmer över fåtalet då just detta är demokratins kärna.

Dessutom finns det otaliga exempel på hur överklagandeprocesser stoppat en hel kommuns fortsatta utveckling. Överklagas en del av planen måste planen stoppas fram tills det att processen är över. Ett enda överklagande kan således försena byggande av infrastruktur och bostäder med åtskilliga år.

Detta om något är skadligt för samhällets utveckling. Dessutom är det ett stort slöseri med både resurser och skattepengar.

Därför välkomnar jag att den sittande regeringen nu verkar komma till skott med förslag som begränsar överklaganderätten i PBL ärenden.

Min rekommendation är att vi ser till att de ändringar som görs blir så djupgående att vi en gång för alla kommer till rätta med problemet.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Det finns många skäl till att starta krig även om de flesta för mig får anses vara svepskäl. Det enda riktiga skälet till att starta krig stavas EGOISM och GIRIGHET.

Oavsett vilken anledning man anger är dessa 2 skäl den verkliga orsaken till att starta och bedriva krig och terrorism.

För att ytterligare sticka ut hakan vill jag dessutom påstå att det är vi i västvärlden som driver på och understödjer dessa krig. Anledningen till detta är densamma EGOISM och GIRIGHET.

Varför hävdar jag då att så är fallet?

Därför att:

• Att en analys av alla moderna krig, oavsett om det handlar om Korea kriget och Vietnam kriget, eller inbördeskrigen i Kongo och klankrigen i Mellanöstern bevisar att västvärlden både understödjer och låter dem fortgå därför att de tjänar pengar på dessa krig.
• Att västvärlden genom att kontrollera och styra krigsherrarna även skaffar sig en osynlig kontroll över landets regeringsmakt och därmed över landets ekonomi.
• Att västvärlden genom att understödja dessa krig skaffar sig ekonomiska fördelar. Förutom att skaffa sig en marknad för vapen och annan krigsutrustning kan man samtidigt för en billig penning exploatera de naturtillgångar som finns i dessa länder.
• Att inbördeskrig och regionala krig leder till att de länder och regioner där krig råder inte har kraft att inta sin naturliga del av världens handelsbalans – allt till västvärldens fördel som om handelsbalans rådde skulle förlora i storlek av den totala världshandeln.

Ovanstående bevisar med all tydlig klarhet att motiven återigen stavas EGOSIM och GIRIGHET.

Människor har krigat med varandra sedan urminnes tider och historieböckerna är fulla av otaliga exempel på sådana krig. Bemödar vi oss med att forska djupare i skälen till varför krigen uppstått handlar det nästan uteslutande om att skaffa sig MAKT.

Utövandet av den vunna makten gör sedan att man kan föda den egentliga orsaken till maktbegäret vilka stavas EGOISM och GIRIGHET.

De människor som drivs av denna EGOISM och denna GIRIGHET är duktiga på att ljuga och dupera sin omgivning och använda sig av olika svepskäl för att nå sitt mål som är att berika sig själv på andras bekostnad.

För närvarande är religiösa skäl det som oftast anges som huvudorsak till varför man ska kriga. Man säger sig vilja skapa kalifat och stater som ska styras av strikta religiösa lagar. Oavsett vilket skäl man anger är dessa blott och allena svepskäl angivna för att dölja de enda egentliga skälen – EGOISM och GIRIGHET.

Vad allvarligare är tycks det vara så att vi i västvärlden har överseende med dessa svepskäl så länge som vi kan dra ekonomisk nytta av dem och berika oss själva på bekostnad av offren i dessa krig.

Jag hävdar därför att alla dessa krig sker med västvärldens goda minne därför att de gynnar oss i västvärlden ekonomiskt. Det faktum att det gynnar västvärlden är bara ett ytterligare bevis på min tes om att alla krig i grund och botten bara handlar om EGOISM, GIRIGHET och egen ekonomisk vinning.

Som varande Socialdemokrat säger jag därför att vi måste se till att stoppa detta NU!

Därför är jag glad att Sverige genom sin nya regering personifierad av Margot Wallström börjar reagera mot dessa orättvisor.

Låt oss därför tillsammans starta debatten om de ”riktiga” skälen till dessa krig och elda på utvecklingen så att dessa krig kommer till ett slut.

Västvärlden måste öppet ta sitt ansvar och lyfta sina händer från dessa krigsherrar. Dessutom måste vi upplysa medborgarna i de krigshärjade länderna om de verkliga orsakerna till att det råder krig.

Kort och gott måste vi genom ett användande av liknelser de kan förstå berätta för dem att kriget inte handlar om religion och Gud – Snarare om vissa individers aldrig sinande EGOISM och GIRIGHET.

Som Socialdemokrat står jag för världen som KÄRLEK – SOLIDARITET – Alla människors lika värde, dvs. motsatsen till EGOISM och GIRIGHET.

Låt oss därför upplysa resten av världen om de verkliga skälen till dessa krig och vinna stöd för våra ideal.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Yrkesinriktad utbildning likt den som i dagsläget bedrivs av olika privata aktörer inom ramen för YA-utbildningar är rätt väg att gå för att utbilda arbetslösa till anställningsbarhet inom de yrkeskategorier där brister finns eller spås finnas i en nära framtid.

I ett flertal yrken finns dessutom mycket goda erfarenheter av detta där nästintill 100 % av de som utbildas efter genomgången utbildning får ett jobb.

Hela tanken med att utbilda arbetslösa till ett specifikt yrke där de sedan kan få arbete och inkomst tilltalar mig mycket. Därför tycker jag att det är dags att vi spinner vidare på detta framgångsrika spår och intensifierar den yrkesinriktade utbildningen ytterligare ett steg.

För att lyckas i detta uppsåt ser jag det som nödvändigt att genomföra vissa förändringar av dagens system, Därför tycker jag att vi ska gå tillväga på detta sätt:

• Väcka liv i AMU och göra denna till huvudman för all yrkesinriktad utbildning.
• Att AMU uppdrag utöver att driva utbildningen i egen regi även omfattar kartläggning av nuvarande och framtida bristyrken, samt att AMU i dialog och samarbete med näringsliv och offentligsektor ska skapa praktikplatser likväl som möjliga framtida arbetsplatser för de som genomgår en yrkesinriktad utbildning.
• Att denna utbildning ges i samråd med arbetsförmedlingen som förser AMU med lämpliga kandidater.
• Att de som utbildas under utbildningstiden har en lön motsvarande a-kasse nivå.
• Att dagens krav med 18 månaders inskrivningstid som arbetssökande på arbetsförmedlingen innan utbildning erbjuds slopas. 
• Att Arbetsförmedlingen i stället för inskrivningstid gör en kompetensutredning av alla arbetssökande, och att den utredningen bildar underlag för om yrkesutbildning ska erbjudas eller ej. 

Detta är grunderna i mitt förslag. Listan på vad AMU ska göra kan säkert specificeras ytterligare, dock ska mitt förslag ses som ett inlägg med syfte att starta en debatt i ämnet.

Förslaget lämnas mot bakgrund av att jag vis av livserfarenhet själv erfarit att man kan lära från historien och spå in i framtiden med rätt stor träffsäkerhet. Historien upprepar sin nästan alltid, om än i en något annorlunda form. Genom att ha bra koll på sin historia går det att förutse den framtida utvecklingen.

Jag tror därför att det nu är rätt läge att ta nästa steg gällande YA-utbildningar, förstatliga dem helt och hållet och lägga dem under AMU’s försorg.

Genom att skapa en statligt ägd och kontrollerad specialistorganisation för detta får vi 1 huvudman och därmed en bättre och effektivare organisation för alla yrkesinriktade utbildningar. Att jag vill förstatliga all yrkesinriktad utbildning beror på att jag tycker att utbildningskostnader likväl som ersättningen till de som genomför utbildningen ska bekostas med skattepengar.

Min grundinställning är att allt som finansieras med skattemedel ska drivas av offentligsektor utan inblandning från det privata näringslivet. Huvudargumentet är att vi på detta vis får full kontroll på hur pengarna används samt att utbildningen som ges är relevant och av god kvalitet.

AMU ska sedan via egen anställd personal med god förankring i näringslivet utreda företagen och organisationernas framtida behov av arbetskraft samt vilken kompetens de behöver besitta för att därefter skräddarsy utbildningar som svarar mot de framtida behoven.

Genom att staten och kapitalet går hand i hand i denna fråga blir bägge parter vinnare. Staten kan via riktade investeringar minska arbetslösheten och säkerställa att näringslivet får tillgång till arbetskraft med rätt kompetensprofil.

Tittar vi på Sveriges historia så kan vi finna att Sverige som land varit som mest framgångsrikt både nationellt och internationellt vid de tidpunkter där staten och kapitalet arbetar hand i hand utan inbördes konkurrens.

Svenskt näringsliv behöver en stark offentlig sektor lika mycket som den offentliga sektorn behöver ett starkt näringsliv.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

För att råda bot på den diskriminering som för närvarande råder i samband med att företag, organisationer och offentligsektor rekryterar ny personal föreslår jag att vi inför ett system likt det system engelsmännen använder sig av.

Om vi analyserar på djupet kommer vi att finna att vi i dagens Sverige diskriminerar i rätt hög grad i samband med anställningsförfaranden. Idag är det nästan aldrig så att den som är mest meriterad, dvs. den person som har det högsta sammanslagna meritvärdet av utbildning och erfarenhet blir den som får jobbet.

Redan innan den process som i slutändan vaskar fram en ”kortlista” av möjliga kandidater till jobbet har man i den föregående processen diskriminerat både mot ålder, etnicitet, kön, sexuelläggning, politisk hemvist mm. Det innebär att många av de som bortfaller vid en noggrann kontroll kan ha betydligt högre sammanräknat meritvärde än de som senare kortlistas.

Detta vill jag göra något åt därför att nuvarande modell skapar stora skevheter i samband med rekrytering.

Därför tycker jag att vi ska införa lagstiftning enligt den modell som finns i England.

I England finns en tvingande lagstiftning som inte accepterar någon som helst diskriminering i samband med rekrytering och anställning. Vad som gäller är att den sökande som har det högsta meritvärdet dvs. utbildning och erfarenhet sammanräknad ska erbjudas jobbet. Följs inte detta kommer företaget som gjort avsteg att straffas med domslut och höga böter samt bli beordrade att göra om rekryteringen.

Självfallet måste till detta meritvärde även bifogas betyg på att man klarat engelska statens standardprov i engelska språket.

Vad jag vill göra är följande:

• Alla arbetsgivare som har 10 anställda eller mer ska bli tvingade att följa lagstiftningen vid alla rekryteringar.
• Strikt meritvärde ska gälla vid all rekrytering dvs. utbildning plus erfarenhet.
• Inrättande av nationellt referensregelverk som stipulerar hur en viss utbildning eller arbetslivserfarenhet ska klassificeras och värderas. Detta för att det ska bli lika för alla.
• Till ovanstående även kräva godkänt betyg i svenska språket. Detta oavsett av om man är etnisk svensk eller invandrad svensk.
• Höga viten och böter för arbetsgivare som inte följer ovanstående.
• Krav på att man för att åberopa denna modell i samband med stämningar även kan visa ett intyg på att man är fullt frisk och fullt arbetsför.

Om vi gör detta på rätt sätt är jag helt säker på att det blir lättare för både äldre personer och invandrare att få ett jobb. Detta därför att det är meritvärdet och inget annat som styr vem som ska anställas.

Samhället tjänar stort på en sådan reform då det innebär att framför allt invandrade personer får samma chans som etniska svenskar givet att de har relevant utbildning och relevant yrkeserfarenhet.

Dessutom blir det lättare över tid för arbetsförmedling och andra inblandade parter att hjälpa de med svaga sammanlagda meritvärden med relevant utbildning. Alla utbildning som ges ska med ovanstående modell i bruk struktureras på ett sådant sätt att den stärker meritvärdet och därmed göra den arbetssökande anställningsbar.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”