Inför de stundande avtalsförhandlingarna kräver industrifacken 2.8 till 3% i löneökningar medan arbetsgivarsidan kontrar med att det inte finns något löneutrymme utöver maximalt 1% löneökning. Arbetsgivarsidan har inte lärt av historien och kör samma race som de alltid gjort.

Det de inte förstår eller vill förstå är att löneökningar skapar konsumtion – Konsumtion som hjälper dem sälja ännu mer av det som produceras och således skapar ännu större vinster.

Samma direktörer som flyttat många arbetstillfällen till låglöneländer vill helst att Sverige ska pausa lönelyften fram till lönerna når samma nivå som Kina, Indien med fler låglöneländer – Detta för att enligt dem stärka svensk exportindustri.

Jag har många gånger påtalat att JÄMLIKHETEN måste öka och att inkomst- och förmögenhetsskillnaderna måste minska. Löneökningar och således bättre spridning av företagens vinster är en väg att uppnå detta. Det är hög tid att arbetsgivarsidan lär av sina historiska misstag och inser att köpkraften har minskat i samma takt som ojämlikheten ökat.

Att så är fallet är naturligt – Färre i arbete och med löner som inte följt inflationen och prisutvecklingen kan bara leda en väg – Mot mindre konsumtion och därmed lägre försäljning av företagens varor och tjänster. Det är därför v i nu ska gå i motsatt riktning – Mot högre löner och större konsumtion och större försäljning av det industrin tillverkar och säljer.

En välmående och stark hemmamarknad är viktig även för exportindustrin – Med en stark hemmamarknad får man bättre avsättning för sina produkter och i slutändan större vinster.

Tittar man på parternas argument och ingång i förhandlingarna så menar facket att man ska räkna med Riksbankens inflationsmål när löneökningarna förhandlas – något som arbetsgivarsidan motsätter sig. Industrin och lönesättningen där har under lång tid fungerat som riktmärke för hela arbetsmarknaden och för att ta ansvar för hela Sveriges ekonomi – Därför går det inte ensidigt att se på bara den exporterande industrin.

Att använda Riksbankens inflationsmål i förhandlingarna är rätt och riktigt av den anledningen till att Riksbanken bestämt sig för att jobba mot detta mål. Att inte använda sig av detta är således ett misstroendevotum mot Riksbanken och dess ledning.

Arbetsgivarsidans ingång visar på sällan skådad GIRIGHET och på att de inte vill ta något som helst ansvar för Sverige – Det enda ansvar de vill ta är för sina egna plånböcker och sina egna vinster.

Jag vill se en återgång till starkare fackföreningar och en tightare relation mellan LO och Socialdemokraterna – Detta för att säkerställa att politiken och fackföreningar går med enad front mot en arbetsgivarsida som under allt för lång tid tillåtits slita isär och förstöra landet genom att öka sina egna vinster samtidigt som man håller nere löneutvecklingen.

Företagens vinster tillhör inte ensidigt företagets ägare – Arbetstagarnas arbetsinsats är direkt avgörande för om ett företag ska göra vinst eller inte – Därför är det rimligt att arbetstagarna får sin beskärda del av företagets vinst genom löneökningar – Det är detta vi Socialdemokrater kallar SOLIDARITET.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”