Den strejk som lett till att sopåkarna i Reno Norden nu sagt upp sig är ingen enkel fråga att ta ställning till vad gäller vem som har rätt respektive fel om man som jag är Socialdemokrat.

Detta därför att det är svårt att hitta argument till varför man ska stödja de som har en lön på runt 35.000 kronor/månad trots att de jobbar mindre än runt 40 timmar i veckan som är svensk standard i de flesta yrken.

Trots det har jag efter moget övervägande bestämt mig för att ställa mig på sopåkarnas sida genom att anse att de faktiskt gör helt rätt som strejkade och sedermera sa upp sig – Detta därför att deras aktion sätter fokus på något mycket viktigt som pågår i samhället.

För mig sätter sopåkarnas aktion frågan om vad som ska drivas i offentlig regi och vad som ska drivas i privat regi på sin spets. Samma fråga kan hänskjutas till en rad andra samhällsfunktioner såsom postutdelning mm.

Så länge samhället drev dessa verksamheter i egen regi så jobbade arbetstagarna på beting vilket innebär att det var arbetets mängd och inte hur lång tid det tog att utföra arbetet som låg till grund för hur många timmar man skulle jobba.

I samma sekund som Posten tog bort betinget för brevbärarna och utökade distriktens storlek blev Postens utdelning kraftigt försenad. Den post som tidigare låg in brevlådan vid 10-tiden kommer idag i bästa fall vid 14-tiden vilket för medborgarna är en kraftig försämring av samhällsservicen.

Betinget i sig innebar att varje brevbärare själv kunde bestämma hur fort man ville jobba – Ju fortare man jobbade ju fortare kunde man avsluta sin arbetsdag och gå hem utan att drabbas av löneavdrag.

Samma situation ser sopåkarna ut att ha levt med trots privatiseringar. Att arbetsgivaren nu vill sänka lönen alternativt öka arbetstiden och därmed arbetsbelastningen för att göra större vinster rimmar illa med byggandet av ett mer jämlikt samhälle.

Att ett företag dessutom har mage att kräva att sopåkarna ska dela med sig av en kunskap som av hävd i alla tider utgjort en del av yrkeshedern och yrkesstoltheten är löjeväckande.

Har man en specialist kunskap om vilken nyckel som går till vilket soprum samt hur man hittar till det soprummet tillhör den kunskapen självklart arbetstagaren och inte arbetsgivaren då den kunskapen förvärvats genom tankekraft, planering och hårt arbete.

Frågan om vilken nyckel som passar till vilket soprum tillhör således av gammal hävd sopåkaren som varande en naturlig varit en del av yrkeskunskapen och yrkesstoltheten

Att en nytillkommen arbetsgivare gratis försöker ändra på detta är illa då den kunskapsinhämtningen blott och allena handlar om att göra sopåkarna utbytbara på ett sätt som aldrig förekommit tidigare i branschen.

Att Reno Norden nu balanserar på konkursens rand därför att de lagt ett anbud som var alldeles för lågt för att klar av verksamheten och därtill göra vinst ska inte drabba sopåkarna och företagets kunder – Den felräkningen ska drabba företagets ägare och ingen annan.

Således väcks frågan om sophämtning ska vare en kommunal eller en privat angelägenhet?

Får jag vara med och bestämma så är svaret givet – Sophämtning är en liksom Postutdelning allt för viktiga verksamheter för att upphandlas och läggas ut på privata entreprenörer.

Därför är min slutsats att sopålarna trots att de varit duktigare än många andra yrkesgrupper på att förhandla upp sina löner har helt rätt. Hög lön för ett arbete som speciellt i gamla städer som Stockholm är fysiskt tungt och innebär att få orkar utöva yrket ett helt arbetsliv ska belönas med högre lön än fysiskt lätta yrken.

På samma sätt som den som väljer att utbilda sig på universitet får ett kortare arbetsliv och därför belönas med högre lön för de år de arbetar borde de som riskerar att förkorta arbetslivet belönas med högre lön för de år de orkar med att arbeta.

Det är således inte den teoretiska kunskapen utan antalet arbetsår i genomsnitt under ett arbetsliv som bör styra lönens storlek då vår strävan alltid måste vara att livstidslönen under ett arbetsliv ska vara någorlunda jämlik för alla som arbetar.

Slutligen så tycker jag att viktiga samhällsfunktioner som sophämtning och postutdelning ska återkommunaliseras – Får jag vara med och bestämma så ska detta ske samtidigt som betingen återinförs i de yrken där beting fungerar utan att försämra verksamheten och servicen till medborgarna.

Det måste en gång för alla vara så att det är arbetsbelastning per arbetspass snarare än närvarotid på arbetet som styr hur många timmar man ska arbeta.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”