Jag har skrivit i detta ämne tidigare med jämna mellanrum därför att jag anser att ämnet är viktigt att debattera för att undvika den 4-kantiga syn oerhört många svenskar har när det gäller synen på invandrare och deras inneboende kompetens.

Denna 4-kantighet verkar dessvärre bestå även när vi talar om människor som är födda, uppväxta och skolade i Sverige så länge de har en eller flera invandrade föräldrar. Av någon outgrundlig anledning klassas barn till föräldrar som invandrat från ett annat land annorlunda än svenska barn födda av svenska föräldrar.

Undertecknad frågar sig därför varför det är på detta sätt?

Allt sedan min återflytt till Sverige efter många år med bosättning och arbete utomlands har jag ställt mig denna fråga utan att riktigt kunna finna svaret.

Därtill har jag ett litet egenintresse i ämnet då jag bott, arbetat och levt länge utanför Sverige och därför att min familj är en kombination av många olika kulturer som i allra högsta grad berikat livet.

Själv är jag född i Sverige av svenska föräldrar. Min hustru är afrikan född i Kamerun i Västra Afrika och efter giftermålet svensk medborgare. Våra 3 yngsta barn är födda i Malaysia och kom till Sverige i en ålder av 8, 3, och 1 år gamla – Alla som svenska medborgare utan att prata ett enda ord svenska mer än hej och hejdå.

Efter flytten till Sverige tog det barnen blott 6 månader för att tala svenska som om de var etniska svenskar födda i Umeå vilket visar att språkinlärning är ett hinder som är lätt att överkomma.

Min fråga är därför följande – I vilket fack ska undertecknad, min hustru och mina barn klassificeras?

Är vi svenskar eller invandrare?

I umgänget med mina barn och deras kompisar som alla är födda i Sverige – Vissa av invandrade föräldrar och andra av svenska föräldrar kan i vilket fall inte jag se någon skillnad i barnens beteenden eller värderingar – Detta trots att deras föräldrar skiljer sig åt vad gäller etniskt ursprung.

När jag betraktar mina egna barn, deras kompisar och deras omgivning är allt jag ser barn som ser sig själva som jämlikar – Jämlikar som delar samma intressen och som inte gör någon skillnad mellan varandra.

Snarare är det så att de beter sig precis som alla svenska barn i största allmänhet – Barn som gillar samma saker och delar samma värderingar av vad som är bra och dåligt.

Det reser en oerhört viktig fråga – Frågan om varför vi som samhälle ägnar oss åt att klassificera trots att de vi klassificerar inte gör det inbördes när de umgås?

I min värld är denna klassificering något som är typiskt svenskt och nordeuropeiskt och något som i förlängningen leder till att vi som nation inte tillvaratar den kompetens som faktiskt finns att finna i vårt land.

Låt oss därför sluta upp med att klassificera och en gång för alla slå fast att vi alla är människor av kött och blod och människor med lika värde.

Dessutom kan vi inte påverka av vem eller vart vi ska bli födda – Något som i sin tur innebär att ingen har större eller mindre rätt till ett land eller territorium bara därför att de råkar vara födda där av vad som samhället anser vara rätt sorts föräldrar.

Personligen tror jag att det är vårt 4-kantiga tänkande som är orsaken till att vi gillar att klassificera människor och dela in dem i olika kategorier.

Därtill är min övertygelse att det är den sortens klassificering som gör att de barn jag pratar om ovan senare i livet själva börjar ägna sig åt att klassificera människor olika beroende på vem deras föräldrar är.

Detta parat med en osäkerhet av beteenden vi inte känner igen och en inbygd blyghet som gör att vi inte vågar ta reda på varför människor invandrade från andra kulturer tycker, tänker och agerar som de gör innebär att vi förbiser och förlorar som nation.

Oavsett vad vi tror på när det gäller mänsklighetens uppkomst är det otvivelaktigt så att vi alla föds med olika färdigheter och att helheten på samma sätt som människokroppen är avhängig av hur väl de olika delarna samverkar med varandra.

Just därför ska vi se människor invandrade till Sverige som en tillgång snarare än som en belastning.

I stället för att vara nyfikna på varför en människa tycker och tänker olika och ta reda på varför tenderar vi att klassificera de som inte tänker som vi som underliga och mystiska och placerar in dem i fack utan att förstå och veta varför vi gör denna klassificering.

Ovan på detta bildar vi oss en tro och uppfattning om deras tyckande och tänkande som helt saknar verklighetsförankring vilket i förlängningen medför att Sverige som land går miste om en stor inneboende kompetens hos den grupp som vi klassificerar som invandrare.

Det är bara genom samverkan över etniska gränser med en politik som inkluderar alla som vi kan bygga en stark nation.

Jag vill med bestämdhet påstå att det är just vårt samhälles exkludering av barn födda av invandrade föräldrar som gör att några av dem söker svaret på sin exkludering i sina föräldrars religion.

Har de som gör det oturen att mötas av religiösa ledare med otvivelaktiga motiv kan det i förlängningen medföra att de luras att tro att svaret är att vi resten av världen hatar dem och att lösningen för att nå upprättelse är att ansluta sig till IS eller andra extrema rörelser och slåss för sin religion.

Som jag ser det söker de allra flesta vid något tillfälle efter meningen med livet – Alldeles speciellt så i tonåren. En exkludering och en placering i ett speciellt fack kommer bara att ytterligare späda på detta sökande och kan om man har otur leda till oönskade konsekvenser,

Mitt liv i andra länder har lärt mig mycket – Bland det att vara nyfiken, ställa frågor och ta reda på varför människor tycker olika än en själv. Att se saken på det sättet har för mig varit en stor källa till kunskap och personlig utveckling.

Genom att lära sig varför människor tycker och tänker som de gör och genom att ta reda på vad i deras historiska dna som lett fram till detta tänkande kan man lära sig mycket. I processen kanske vi till och med kommer fram till att det är vi i Sverige som tycker fel vilket är en erfarenhet jag upplevt i mitt eget liv.

Hursomhelst är min ståndpunkt att vi alla kan lära av varandra och att detta lärande kallas utveckling.

Förståelse av varandras tyckande, tänkande och handlande behöver inte nödvändigtvis betyda att alla i slutändan måste tycker lika – Lärdomen är snarare att vi alla är lika även om vi tycker olika vilket är basen i förståelsen av att alla människor har lika värde.

Därför avslutar jag där jag började – Låt oss lämna det 4-kantiga tänkandet bakom oss och sluta med att klassificera och dela in människor in fack.

Låt oss istället som samhälle se möjligheten i varje människa genom att hjälpas åt med ett samhällsbygge där alla oavsett ursprung kan nå sin fulla potential.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”