Det är med stor bestörtning som jag tar del av informationen om hur olika regelverk som handlar om medicin och narkotikaklassade preparat rundas inom de kommunala verksamheter som hanterar medicin till sina brukare och inneboende.

I min värld är det som uppdagas kort och gott att beskriva som en skandal av megaformat.

Att läsa att det är vanligt att personalen lånar medicin från en patient för att ge till en annan känns allt annat än tillfredställande och att narkotikaklassad medicin sparas i lådor med påhittade patientnamn låter närmast som ett lagbrott som eventuellt kan vara straffbart.

Därtill går det aldrig att slå ifrån sig tanken om att det finns stora risker att narkotikaklassade preparat från avlidna säljs på en svart marknad av mindre nogräknade personer som gör så medvetna om att risken för upptäckt är lika med noll.

När saker som dessa uppdagas tycker jag att det enda rätta är att slå stopp direkt – Skapa en tillfällig lösning som säkerställer att saker hanteras på rätt sätt för att därefter skapa så tydliga riktlinjer att inget av det som beskrivs i artikeln kan upprepas utan att det får allvarliga konsekvenser för den som bryter mot regelverket.

Min förhoppning är att mina partikamrater Andreas Lundgren (S) och Janet Ågren (S) lägger allt annat arbete åt sidan för att ägna sig åt att lösa denna fråga fullt ut.

Umeå förtjänar bättre än detta och det ska aldrig råda några tvivel bland anhöriga och brukar om att deras medicin används för dem och ingen annan.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”