Det oroliga opinionsläget och de snabba skiftningarna opinionsmässigt speglar det som idag är en av politikens akilleshälar – Ett växande politikerförakt som har sin grund i att politik i dag blivit ett karriärval snarare än ett kall.

Att vi därtill lever i en verklighet där politiker har arvoden och ersättningar som saknar koppling till de löner och villkor som gäller för vanliga människor och arbetstagare i landet gör definitivt inte saken bättre.

I dagens inlägg lyfter jag därför på nytt min syn på hur politikers villkor och ersättningar bör förändras för att väljarnas och samhällets förtroende för politiker och politikerrollen ska vändas från politikerförakt till tillit och uppskattning.

Med början tidigt 2015 har jag lyft frågan om hur politik ska byggas och styras – Då fullt medveten om att mitt ställningstagande skulle riva upp en storm av påhopp både internt och hos oppositionen som gör min haka både blå och gul av all stryk den kommer att få – Något jag för övrigt redan fått uppleva på olika sätt.

Ni behöver dock inte oroa er ty gubben kommer att stå pall oavsett hur många och hur hårda slagen blir därför att jag är övertygad om att min ståndpunkt är rätt och riktig och i linje med den hos merparten av alla väljare.

Jag tycker att vi måste ställa oss tre grundläggande frågor vad gäller hur politikerrollen utformas framgent:

1. Hur länge och på vilket sätt ska man tillåtas sitta som heltidsarvoderade politiker?
2. Ska krav ställas på yrkesarbete i det reguljära arbetslivet innan man kan bli folkvald och ska det kravet sedan kvarstå med arbete mellan mandatperioderna innan man man bli vald på nytt?
3. Ska det finnas kopplingar och begränsningar av politikens arvoden och övriga ersättningar kopplade direkt till den reguljära svenska arbetsmarknaden?

Att jag lyfter dessa frågor beror på att jag tycker att dagens regelverk är förfelat då det inte finns någon bortre gräns på hur länge man kan sitta som heltidsarvoderade politiker.

Politikerrollen i dagens Sverige har precis som i många andra länder blivit ett yrke och en karriärmöjlighet snarare än ett kall som beror på ett ideologiskt ställningstagande och en brinnande vilja att jobba för de förändringar i samhällsbygget som det ideologiska ställningstagandet medför.

Personligen tycker jag att drivfjädern till att involvera sig politiskt och bli politiker måste bygga på ett ideologiskt ställningstagande snarare än vara ett karriärval vars enda syfte är att berika den egna personen på olika sätt.

Jag tycker att det borde vara så att att man ger sig in i politiken därför att man ideologiskt brinner för en viss ideologi och att det är denna ideologi man vill kämpa för att föra fram och genomföra.

Jag tror dessutom att just den brinnande lågan för ideologin och den sorts samhällsbygge den förespråkar är precis det som väljarna vill se hos varje sann och seriös politiker.

När människor ser politiken som ett egoistiskt karriärval snarare än något man ideologiskt brinner för blir det precis som vilket jobb som helst –  Efter ett tag blir jobbet slentrian och när det sker och politiken drivs på detta sätt är vi ute på mycket tunn is.

Politik och rollen som heltidsarvoderad politiker ska därför aldrig tillåtas bli en karriärmöjlighet och ett aktivt yrkesval.

Med det sagt ska det självfallet vara så att den som ger sig in i uppdraget som heltidspolitiker per automatik beviljas tjänstledigt från sitt ordinarie arbete under den tid arbetstagaren verkar som heltidspolitiker.

Därför tycker jag att politikens spelregler och politikens regelverk ska utformas enligt nedan i framtiden:

1. Man ska tillåtas sitta maximalt 3 mandatperioder som heltidsarvoderad politiker under sin livstid.
2. Då fördelat enligt formeln maximalt 2 mandatperioder i rad med minst 1 mandatperiod utanför politiken innan man kan gå in och sitta den 3:e mandatperioden.
3. Dessa regler ska gälla för de som betecknas som heltidspolitiker och inte jobbar jämte sina politiska uppdrag.
4. Tidsgränsen om maximalt 3 mandatperioder som heltidspolitiker ska gälla även om man blandar uppdrag som politiker i Riksdag, Landsting och Kommunen.
5. Efter tiden som heltidsarvoderade politiker ska möjligheten att verka som fritidspolitiker kvarstå för den som så önskar.

Om regelverket inte ses över och förändras enligt ovan är min övertygelse får vi snart se en verklighet bestående av yrkespolitiker/politiska broilers som varken haft eller har för avsikt att skaffa ett reguljärt arbete utanför politiken.

Risken är då uppenbar att dessa politiska broilers utan att själva vara medvetna om det har noll eller ingen koll på hur livet ter sig för den vanlige medborgaren – Således förstår de inte heller konsekvensen av de beslut de är delaktiga i att fatta och hur dessa beslut sedan påverkar gemene man i dennes vardag.

Därutöver är risken uppenbar att denna grupp som kan anses vara en politisk elit ger sig själva arvoden och övriga förmåner som ligger på nivåer som är helt skild och betydligt förmånligare än den som gäller för befolkningen i gemen – När det sker är växer politikerföraktet i samma takt som väljarnas förtroende för politik och politiker sjunker till botten.

Jag har genom egna erfarenheter förvärvade i det egna yrkeslivet insett att teori och praktisk tillämpning av samma teori är två helt skilda saker – Erfarenheter man bara kan skaffa om man jobbar i det reguljära arbetslivet och där dagligdags träffar och för samtal med människor.

På samma sätt är det med politiska beslut – Om man aldrig levt i världen utanför politiken är det svårt att förstå hur besluten som i teorin ser vettiga ut samtidigt kan få förödande konsekvenser i människors dagliga liv och leverne.

Därför tycker jag att vi ska införa de begränsningar avseende heltidsarvoderade politiker som jag angivit ovan.

Det jag förespråkar är på inget sätt nytt utan snarare en återgång till hur det politiska systemet i stora drag fungerade i Sverige fram till mitten av 1980-talet.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”