I Sverige har vi lagt oss till med en vana att stirra oss så blinda på symptomen och de skador de vållar att vi helt åsidosätter att undersöka och förstå vilken sjukdom eller företeelse det är som skapar symptomen och det tillstånd vi befinner oss i.

Det sättet att förhålla sig på ser jag som ett hot mot det viktiga arbete som krävs av alla om vi tillsammans ska lyckas bygga ett jämlikare samhälle där alla människor har lika värde – Därför måste det förhållningssättet ändras på innan det är för sent.

För mig är det viktigt att först undersöka och förstå vad som skapar symptomen innan jag ger mig på att försöka bota symptomen – I vart fall om jag vill bota saker en gång för alla och säkerställa att samma sak inte upprepas i en framtid.

En permanent lösning på uppkomna symptom kan bara ske om vi angriper problemet från roten – Det är därför jag inte duckar för någon fråga – Inte ens de obehagliga och svåra som väcker mycket känslor och vrede.

Förnekelse fungerar inte som problemlösare – Vill vi se en lösning på problemen och därmed undvika symptomen måste vi gå till botten med problemet och lösa dem på ett hållbart och permanent sätt.

För att åskådliggöra vad jag menar kan följande exempel användas:

• Varför det är så mycket lättare att trumma ihop till en demonstration mot SD:s reklam i tunnelbanan än det är att trumma ihop en demonstration mot massarbetslösheten, klimathotet eller de absurda vinster som storbankerna gör?

Min rädsla är att vi svenskar blivit ett folk som fixerar oss så mycket vid symptomen att vi helt bortser från att det finns en anledning till att symptomen uppstår. Ett annat orosmoment är att utvecklingen ser likadan ut både bland höger- och vänstersympatisörer.

Värst av allt är det att detta sätt att förhålla sig på redan fått stor spridning att det mer eller mindre blivit gängse norm hos Sveriges befolkning.

När jag i många inlägg hävdat att vi måste återgå till ideologisk debatt snarare än en debatt om sakfrågor gör jag så därför att jag vet att det bara är genom en ideologisk debatt vi kan lösa orsakerna till symptomen. Med en stark ideologisk debatt kan vi istället för att fokusera på symptomen lägga allt fokus på att lösa orsakerna till att symptomen uppstår.

Det är därför jag skrivit många inlägg om:

• Kärlek vs. girighet.
• Jämlikhet vs. ojämlikhet.
• Flertalsmakt vs. fåtalsmakt.
• Behovet av minskade inkomst- och förmögenhetsklyftor.
• Lösningen av problemen i den svenska skolan.
• Lösningen av problemen i sjukvården.
• Offentlig sektor vs. privat sektor.
• Effektivare migrationspolitik.
• Stoppad möjlighet att skatteplanera.
• Behovet av att stärka de sociala trygghetssystemen.
• Etc…..Etc.

Min strävan efter ett jämlikt samhällsbygge är det som driver mig att flitigt blogga om och debatterar dessa frågor – Detta därför att ett samhälle som enbart fokuserar på symptomen aldrig förmår att debattera vikten av jämlikhet och minskade klyftor.

Den strävan parad med förståelsen att det bara är ett jämlikt samhällsbygge som förmår locka fram det bästa hos människan och skapa en stark framtidstro hos alla är min drivfjäder i debatten.

Avslutningsvis vill jag därför kvotera Göran Greider och något han uttryckt vid ett tillfälle som slutord för detta inlägg:

”Vänstern, arbetarrörelsen och alla progressiva människor står vid ett vägskäl. Ska vi fortsätta att tro att en cynisk högermoral kan besegras bara med en bättre vänstermoral eller ska vi försöka ställa om vårt sätt att se och tänka så att vi i första hand alltid försöker urskilja de sociala och ekonomiska grundorsakerna till varför saker och ting ser ut som de gör?

Klass- och könsperspektiven uppenbarar de centrala maktförhållandena i våra samhällen. Alla frågor som rör etnisk diskriminering och det är frågor som också är avgörande blir lättare att lösa om fördelningspolitiken kommer i första rummet. Det betyder att sätta orsak före symptom när vi vill förstå och förändra samhället.”

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”