Jag har med spänning följt Sara Danius uttalanden om vad som föregick hennes avgång från Svenska Akademien och sin roll som dess ständige sekreterare och utan att gå in på det hon lade fram så tycker jag att hon gjorde det mycket bra som vågade göra så och ge svenska folket en inblick i Svenska Akademiens hierarki och arbete.

Att lyfta upp jävssituationer och svågerpolitik och hur akademiens ledamöter i alla lägen ska skydda varandra även om fel och i förekommande fall misstänkta lagbrott skett är starkt då en sådan kultur inte har något berättigande i vårt moderna samhälle – Inte ens i en så föråldrad församling som Svenska Akademien.

Att Sara öppet framför hur illa hon mådde och hur mycket avsky och äckel hon kände av att inte öppet kunna prata om de 18 kvinnor som öppet i en DN-artikel som påstod att övergreppen från den så kallade kulturprofilen skett i lägenheter ägda av Svenska Akademien är fullt förståeligt.

När så sker hamnar saken rakt i knät på Svenska Akademien och som dess talesperson bör man kunna tala sanning i alla lägen vilket hon inte kunde göra i detta läge varför jag förstår hennes reaktion fullt ut.

När Horace Engdahl konfronteras med allt detta säger han något som med besked berättar hur Horace är som människa – ”Jag har ingen annan kommentar än att jag beklagar alla de brott mot Svenska Akademiens sekretessbestämmelser som jag hör talas om och att jag inte har någon önskan att bidra till den genren”, skriver han.

Vad Horace och andra män som suttit länge i Svenska Akademien ville var att Sara slaviskt skulle fortsätta att dölja de misstag de själva begått genom att ge den så kallade kulturprofilen de rättigheter denne fått och då utan att yppa ett enda ord om saken annat än att Akademien inte gjort något fel.

Att detta var mer än Sara kunde ta och det var därför hon avgick förstår jag rakt av.

Att avgå från ett förtroendeuppdrag såsom Svenska Akademien är inget lätt beslut men att avgå genom att följa sin egen vilja och sätta sin egen heder före den som säger att man ska mörka och gömma hedrar i min värld – Därför gjorde Sara Danius rätt som avgick som ständig sekreterare och dessutom begär utträde ur Svenska Akademien som som institution.

Med allt detta sagt och det som nu kommer att tilläggas efter Saras sommarprat i radion har jag bara en önskan vad gäller Svenska Akademien och det är att vi en gång för alla kan se till att de som bör avgå från denna för att modernisera dess synsätt till vår tidsanda gör så snarast möjligt – Något som givetvis inkluderar Horace Engdahl som bör vara den förste att avgå.

Därefter hoppas jag att Svenska Akademien kan välja in nya ledamöter som antar en ny och modern form av filosofi i sitt arbete i akademien utan att släppa på de rutiner som hittills gällt när det handlar om att utse värdiga pristagare till det som av de allra flesta anses vare det riktiga och mest betydelsefulla Nobelpriset – Nobelpriset i litteratur.

Görs det har Svenska Akademien en framtid – Sitter Horace och hans gelikar kvar är Svenska Akademien snart död och bortglömd och rätten att utse nobelpristagare överlåten till andra mer frisinnade organisationer.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”