Orden i rubriken har jag lånat från en oerhört välskriven debattartikel i VK.se skriven av Bengt Björkman som innan pensionen arbetat som tjänsteman i Umeå kommun under 35 års tid och därtill varit fackligt aktiv under delar av den tiden.

Du hittar debattartikeln på följande länk om du vill läsa den i sin helhet: https://www.vk.se/2515684/i-umea-kommun-har-nagon-tystnadskultur-aldrig-funnits 

Bengt börjar hela artikeln med att berätta för alla att det aldrig funnits någon tystnadskultur inom Umeå kommun och att så är fallet även idag. Däremot förekommer det politisk pajkastning och då oftast med vänsterpartiet och i förekommande fall arbetarpartiet som pajkastare.

Enligt Bengt så tävlar gruppledarna för dessa två partier i otidigheter gentemot politiska motståndare och tjänstemän och då främst gentemot Hans Lindberg (S) och Anders Ågren (M) – Något jag håller med om fullt ut.

Bengt anför ett flertal gånger att personalärenden aldrig ska drivas offentligt och att det är viktigt att politikerna lär sig skilja på sina roller och tjänstemännens roller – Något jag själv anfört många gånger och därtill i alla inlägg jag skrivit i det ärende som handlar om Aidanpää och den förre budgetchefen.

Att politikerna ska hålla fingrarna borta från personalärenden och överlåta till tjänstemannaorganisationen att sköta dem på det sätt som klart och tydligt stipuleras i alla delagationsordningar och i kommunallagen borde vara en självklarhet för alla politiker.

Att Ulrika Edman (V) och Jan Hägglund (AP) uppenbarligen ser sig som stående ovanför lagar och överenskommelser är därför en logisk slutsats att dra när man betraktar hur de handlat i ärendet.

Att som dessa två offentligt orera om att det skulle råda en tystnadskultur inom Umeå kommun trots att de rimligen borde veta att så icke är fallet ligger därför precis som Bengt säger på gränsen för vad som kan anses vara oförskämdheter och förtal.

I den välskrivna debattartikeln upplyser Bengt alla om Vänsterpartiets beteende under mandatperioden 2010-2014 där de öppet kränkte ett flertal tjänstemän i samband med nämndsammanträden genom att påstå att de manipulerar siffror mm. – Något de för övrigt fortfarande gör från gång till annan.

Vänsterpartiets handlande under ovan nämnda mandatperiod ledde till ett flertal åtgärder och till att den dåvarande gruppledaren för vänsterpartiet i Umeå fick avgå – Något man för övrigt inte ser ut att ha lärt något av då Ulrika Edman fortsätter på samma väg som Tamara som fick lämna.

Att kommunala tjänstemän under den mandatperiod vänsterpartiet var delaktiga i att styra kommunen valde att byta arbete och lämna kommunen för att slippa vänstern säger en hel del om hur tjänstemannaorganisationens syn på vänsterpartiet i Umeå ser ut.

Ett annat viktigt påpekande från Bengt är att Aidanpää inte var medlem i facket och att hon därför var utelämnad till att gå via tingsrätten för att få tillstånd en förhandling om ett eventuellt avgångsvederlag i enlighet med det avtal som fanns mellan henne och kommunen.

Att den ordningen sedan ledde till att parterna förlikades innan tingsrätten tog upp målet följer gängse praxis i ärenden som dessa och är på inget sätt något bevis på vem som hade rätt och/eller fel i grunden.

Med det sagt håller jag fullt ut med den slutsats Bengt Björkman drar när han i slutet av debattartikeln anför att Ulrika Edman har tillåtit sig att som politiker beskylla enskild tjänsteman och kräva dennes avgång – Något som är bevis på att hon fortfarande saknar kunskaper om sin roll som politiker och att viljan att skaffa den kunskapen inte heller verkar finnas.

Därför är vänsterpartiet precis som rubriken säger en stor arbetsmiljörisk för Umeå kommuns anställda – Något som alltid måste beaktas så att vi övriga kan undvika att släppa fram vänsterpartiet till en beslutsposition i alla forum där alla former av personalpolitik ska behandlas och beslutas.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”