Med jämna mellanrum kan vi läsa att det råder stor brist på busschaufförer och att behovet av att rekrytera är skriande – Den senaste artikeln i ämnet hittar du i dagens VK på följande länk: https://www.vk.se/plus/2556867/skriande-behov-av-bussforare.

I artikeln går det att läsa sig till att det initiala och omedelbara rekryteringsbehovet är 7,300 bussförare fram till 2020 vilket innebär ett år från nu – Därefter varierar buden om behoven en aning från tid till annan men man brukar ange det framtida behovet för att lösa pensionsavgångar till ca. 2,000 nya bussförare per år fram till 2030.

Vidare kan vi läsa om hur många bussbolag tvingas ställa in turer därför att det saknas förare vilket givetvis är förödande för samhällets tillit till en fungerande och effektiv kollektivtrafik.

I samma artikel går det att läsa att att arbetsgivarsidan inte förstår varför det är så svårt att rekrytera ny personal till ett yrke som är relativt välbetalt och därtill ganska fritt – En inställning jag har viss förståelse för även om jag vet att arbetsgivarsidan innerst inne vet varför situationen ser ut som den gör.

Innan jag går vidare i mina skriverier i ämnet vill jag säga att ansvaret för den uppkomna situationen på inget sätt tillhör enbart landets bussarbetsgivare.

Verkligheten är sådan att huvudansvaret för den uppkomna situationen till största delen ligger på landets politiker och deras strävan efter att ständigt få mer och bättre kollektivtrafik till samma eller lägre kostnad.

Som alla vet kör jag buss själv när jag är frisk och arbetar och jag kan skriva under på att bussföraryrket är både fritt och roligt och för den som gillar att köra och träffa människor – Anledningen till rekryteringsproblemen ligger inte i lönen eller i friheten som sådan utan beror på helt andra saker.

Min övertygelse och det jag anfört under flera års tid är att svårigheten att rekrytera bussförare beror på arbetstiderna men mest av allt på att en bussförare i enlighet med det kollektivavtal Kommunal slutit med arbetsgivarna tillämpar ett regelverk som innebär att raster oavsett av om de sker på hemmaort eller bortaort bara betalas för 15 minuter av varje timme rasten varar.

Det i sin tur innebär att en bussförare kan tillbringa den maximala ramtiden avtalet tillåter som är 13,5 timmar på sin arbetsplats och trots det inte ens få lön för 8 timmars arbete.

Det är just dessa obetalda raster som gör att väldigt få unga söker sig till bussföraryrket. Ingen eller i vart fall väldigt få småbarnsföräldrar attraheras av att vara konstant borta från sin familj för att få ihop till en heltidslön och det är därför branschen har rekryteringsproblem.

Hur ser lösningen ut?

För mig är lösningen enkel – Låt oss i framtida upphandlingar alltid säkerställa att det som skallkrav i upphandlingen stipuleras att all den tid en anställd vistas på sin arbetsplats jämte avdrag för 1 timmes avdrag för mat- och fikaraster ska vara betald tid.

Fram tills detta är genomfört bör arbetsgivarsidan införa samma sak med omedelbar verkan trots att det fördyrar för dem – Gör de så är rekryteringsbehoven snart ett minne blott.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”