Efter att ha varit ute i höstluften och vandrat en stund började jag fundera över något som många gånger drar igenom min hjärna, nämligen tankarna kring identitet och grupptillhörighet. När är man vad och hur är man då?

Det är lätt att glömma bort att man inte spelar endast en roll i den här intressanta pjäsen kallad livet. När jag befinner mig här i Umeå har jag några roller som inte lyser igenom på samma sätt som när jag är hemma i Vilhelmina. Här är jag student, ordförande, stadsbo och sånt som jag inte håller på med hemma. Hemma har jag en annan identitet, där agerar jag inom andra fält än vad jag gör här. Där handlar det mer om släkt, barndomsvänner och intressen som funnits med ända sedan barnsben. Även inom dom ramarna har man en roll. En roll i släkten, en inom vänkretsen och så vidare. Samtidigt som att alla de här fälten är separata så går de fortfarande in i varandra, vilket gör det hela mer komplex än det låter om man skriver om det så stereotypiskt som jag gör nu. Det är även intressant ur ett undervisningsperspektiv.

Människor som befinner sig inom samma fält delar oftast intressen, uppfattningar och/eller värderingar. Fältet tillhör alltså identiteten och tvärtom. Något som kan vara både viktigt och värdefullt för en lärare att snappa upp och använda sig av. Man kan vända en för eleverna helt ointressant lektion i exempelvis svenska till något de faktiskt tycker är intressant att jobba med. Helt fantastiskt!

Det finns förstås även fördomar om hur identiteten ser ut beroende på vart man befinner sig geografiskt. Det här handlar väl kanske lite om fördomarna som skulle kunna finnas mellan städer, län, etc. Den typiska norrländska inlandsbon lägger in en lössnus under läppen, sätter sig i sin epa och raggar runt samhället i takten till någon hårdrocksklassiker medan den typiska stadsbon sitter på ett kafé, sörplar en latte och skvallrar om det senaste som hänt inom vänskapskretsen. För upplysningens skull kan jag väl påpeka att fördomarna inte stämmer, det ena finns på det andra stället och tvärtom. Det handlar bara om vad vi vill se, och även om hur media framställer de olika platserna/grupperna.

Det intressanta här är att identiteten i dessa fall oftast ligger i betraktarens öga. Vilket betyder att när jag åker hem till Vilhelmina kan jag bli sedd som stadsbo och när jag befinner mig i Umeå så blir jag sedd som inlandsbo. Själv har jag valt att undvika att kategorisera mig själv som det ena eller det andra, jag trivs med både och. Nu när jag fått detta sagt passar jag på att dra in ett citat som jag tycker passar in i kontexten:

”Vi ska inte ha vi och dom i Sverige. Här finns bara vi” – Stefan Löfven

Samma citat vill jag tillägna SMR som för några veckor sedan befann sig i Umeå och blev väldigt omskrivna i media. Problematiken mellan de olika grupptillhörigheter/identiteter som jag beskrivit ovan handlar egentligen om samma sak som kommer på tal när man pratar om SMR, nämligen rasism. Skillnaden är att även om jag blir sedd som stadsbo i Vilhelmina och tvärtom så är jag alltid välkommen, Här i Västerbotten kan vi kategorisera in varandra i vilka kategorier vi vill, men vi är fortfarande västerbottningar och individer av lika värde. Det handlar om att se de saker vi har gemensamt och jobba utifrån dessa. Ser man bara olikheter i allt så kommer ingenting att fungera.

Näääääääääää, nu räcker det. Hejs!

Tjo.

Den kurs jag just nu läser på universitetet behandlar bland annat genus och problemen lärare har i och med att en del inte tycker att de jobbar för att bryta stereotypa könsroller.

Självklart kan lärare påverka och jobba dessa, men lärarna är endast en bit av en stor kaka som i övrigt bland annat består av grupptryck och media. Mot dessa bitar har lärare en svår strid framför sig.

Hur kan man då jobba med detta? Ska man t.ex. säga åt pojkarna att göra det som är ”könsstereotypiskt” för flickorna och tvärtom så att det blir jämnvikt? Nej, det tycker jag inte. Jobbar man på det viset och fortsätter att dela upp dem belyser man bara att det fortfarande skulle finnas skillnader mellan deras intressen och att man ska ”testa på varandras” så att man förstår ”dom andra” bättre. Det finns inget som heter ”dom andra”.  

Alla är vi unika, med unika egenskaper och intressen. Jag anser att alla elever ska ha ett fritt val att själva bestämma, vi ska inte tvinga på dem något av det slag jag beskrev ovan. En del kanske frågar ”varför har ditt barn den och den färgen på kläderna?” Ja, det kan mycket väl vara så att barnet tycker om just den färgen, det behöver inte vara något man måste kategorisera under könsstereotypiskt. En del tycker om hårdrock och vissa tycker om pop.

Det här vill jag jobba med. Människors intressen. Intressen som inte ska behöva ha sin grund i grupptryck eller media, och vi ska ta vara på det unika hos varenda en.

Då var det dags för en ny vecka och nya äventyr. Idag började universitetstudierna igen, det som står på schemat för tillfället är ”Lärares professionella och vetenskapliga förhållningssätt”. Ska bli intressant med tanke på att vår kursansvarige lärare i introduktionen sa: ”De flesta av er kommer inte att klara tentan”. Aja, vi får väl se hördedu. Om så vore fallet skulle det vara precis som det här blogginläggets rubrik – som har den ungefärliga betydelsen att något är… meningslöst!

Nu till dagens kommentarer kring lite nyheter!

Vi tar den här, publicerad på vk.se: http://www.vk.se/964520/otrendiga-tatueringar-haller-bast

Eftersom att jag är lite av en tatueringsmänniska tycker jag att man ska välja tatueringsmotiv med tanken att man ska ha det hela livet. En tatuering är inte som en t-shirt man använder ett tag och sedan kastar bort. Det finns också en anledning till att de flesta seriösa tatuerarna har en gräns på 18 år för att tatuera sig. Det här artikeln ger mig känslan av att folk kan börja tänka ”Jaha, men vad bra att det är ganska lätt att ta bort en tatuering. Då gör jag en nu och tar bort den sen”. De flesta tatueringar man ”tar bort” försvinner inte helt, man kan fortfarande se dem, fast de syns inte lika tydligt. Så gott folk, tänk er noga för innan ni tatuerar er. Tatueringen blir trots allt en del av er, inte ett klädesplagg där det går att följa trender utan att ångra sig efteråt.

Jag hade tänkt skriva lite till, men det hinner jag inte nu. Som vanligt ska någon komma, störa och säga att det är dags för lunch.

Ciao!