När ångesten knackade på

Av , , 7 kommentarer 35

Länge har jag suttit och funderat på att skriva det här inlägget, och nu känner jag att det är dags. Det ska handla om något som har påverkat mig mycket i min vardag, något som varit tabu, jobbigt och extremt främmande för mig själv, nämligen ångest.

2014 var en tungt år för mig på många sätt. Jag jobbade (100%), skrev mitt examensarbete (100%), drev valarbete i min S-förening och levde i en väldigt destruktiv relation. I december samma år återstod endast mitt jobb, tack och lov, men året som gått hade ändå påverkat mig och har fortsatt att göra det.

Varför? Jo, i december 2014 började jag känna mig illamående. På morgonen, på dagen, på kvällen, ja i princip hela tiden. Eftersom jag har ett hiatusbråck antog jag att det var anledningen till illamåendet. När det gått några veckor med konstant illamående valde jag ändå att söka mig till vårdcentralen. Jag hade svårt att äta, åka bil, prata i telefon och mycket annat. Vardagen fungerade helt enkelt inte längre.

Väl på vårdcentralen beskrev jag mina problem för läkaren, svaret från densamme blev inte direkt vad jag hade väntat mig. Läkaren konstaterade att jag hade en ”värre variant av panikångest”. Säga vad man vill om hur psykisk ohälsa behandlas inom vården, men jag fick ett jättebra och seriöst bemötande av min läkare, som tog allt på fullaste allvar.

Vad hände sen då? Jo, jag fick ångestdämpande medicin och jag fick gå på samtal för att hitta sätt att dämpa ångesten. Det har hjälpt till viss del, men ångesten har aldrig försvunnit helt. Idag så är jag nästan fri från ångest, nästan. Ibland händer det att den återkommer, men absolut inte i samma utsträckning som 2014/2015. Ångestdämpande medicin fungerade bra för mig, men den hade sina bieffekter. Under perioden 2014/2015 hade jag mycket ångest och medicinerade därför utifrån det. Effekten av medicinen blev trötthet förutom att den lindrar symptomen av ångest, jag började även känna mig likgiltig inför många saker. Ett vandrande skal.

På grund av bieffekterna började jag minska medicineringen och istället försöka uthärda ångesten, och i slutänden så har det varit det som hjälpt mig dit jag är idag, men det har kostat. Det har kostat tillfällen, möten och interaktioner där jag deltagit men inte kunnat koncentrera mig på annat än illamåendet och paniken som kryper fram i varenda jävla del av kroppen. Det har kostat att jag dragit mig tillbaka från sociala sammanhang och relationer till personer som jag faktiskt vill bevara.

För mig är ångest en komplicerad fråga, anledningen till det är att jag alltid känt att jag haft kontroll över mitt eget huvud. Jag trodde helt enkelt inte så mycket på det innan jag själv drabbades, men tji fick jag.

En annan jobbig aspekt av ångesten är all tabu kring det. Hur andra och jag själv ser på sjukdomstillståndet. Jag ville inte att andra skulle se mig som tokig, svag eller andra negativa saker som numera känns helt ologiska att andra skulle tänka. Därför valde jag länge att inte säga något om det, vilket jag istället borde ha gjort eftersom det säkerligen hade lindrat symptomen.

Varför har jag nu valt att skriva det här inlägget? Tja, kanske får det någon som ännu inte sökt hjälp att göra det. För mig är det viktigt att tabustämpeln kring psykisk ohälsa försvinner och att fler vågar ta tag i sina problem. Nu har jag inte haft en diagnos där det på något sätt har varit en fara för mitt liv, jag har alltid varit motiverad när det gäller att bekämpa symptomen. Men det gäller inte för alla, sjukdomsbilden är individuell och vissa lider verkligen extremt mycket och gör ibland vad som helst för att slippa ångesten. Jag hoppas också att det här inlägget kan verka som en förklaring för en del som kanske undrat.

För många av er som har läst den här texten kommer det här säkerligen som en nyhet. Andreas har ju alltid varit Andreas, och det stämmer fortfarande. Den enda skillnaden är att ni nu vet att jag har kämpat och delvis fortfarande kämpar med något jag själv inte kan ta på, som har plågat mig mer än mycket annat. Men en dag kommer jag vara kvitt det helt, det har jag bestämt mig för.

Tack för att du läste!

7 kommentarer

Läxornas vara eller inte vara

Av , , Bli först att kommentera 11

2018, nytt år och nya äventyr. Nu var det ett tag sedan jag skrev något här, men det har sina förklaringar. Den 25′e oktober fick jag och min sambo en liten flicka, Elsa. Hon kom till världen och tog oss med storm, samtidigt inledde jag min föräldraledighet som avslutades igår. Så nu har jag inlett vårterminen och valåret 2018, det ska bli spännande att se var det hela slutar.

Idag snubblade jag över en debattartikel på VK skriven av Ellen Kling (https://www.vk.se/2190148/laxor-stressar-och-befaster-klassklyftor). I inlägget skriver Ellen bland annat att läxor skapar stress samtidigt som de bidrar till att cementera klasskillnaderna i samhället.

Jag tycker att det Ellen skriver om stämmer till viss del, men samtidigt så tycker jag att det finns saker att ifrågasätta. Främst det hon skriver i den avslutande delen av inlägget:

”I de flesta fall används läxor som ett mätinstrument för att se vad eleverna har gjort och inte vad eleverna har lärt sig. Borde inte lärandet stå i fokus?”

Just den här delen blir väldigt generaliserande. Nu har jag jobbat några år som lärare, och jag känner inte riktigt igen mig i det hon skriver. Först och främst måste vi skilja på olika typer av läxor; vi har läxor där elever repeterar information som de har gått igenom under dagen och vi har läxor där eleverna får ny information med tillhörande uppgifter att lösa. En läxa med repetitiva inslag behöver föräldrar inte hjälpa till med, det ska inte vara uppgifter som eleverna inte kan lösa. Det är helt enkelt mängdträning och den vanligaste typen av läxa som lärare ger.

Lärare som ger eleverna läxor utan verktyg att lösa dessa är en helt annan femma och där håller jag med Ellen, men jag tycker dock att det är väldigt missvisande information kring hur lärare använder sig av läxor.

Nu låter det säkert som att jag försvarar läxorna, och så är det till viss del. Exempelvis så är det extremt viktigt med mängdträning när det kommer till språkinlärning, för då räcker skoldagen inte till – hur gärna man än vill det. Det kan vara så att man får ta hem tio glosor och träna på dem, för hjärnan kan inte träna in alla glosor under skoltid.

Jag förstår också Ellens resonemang kring föräldrar som inte kan hjälpa sina barn med läxorna på grund av bristande utbildning och tid, men föräldrar ska inte behöva hjälpa till med läxorna. Jag ger inga såna läxor, men jag ger läxor där eleverna får repetera just för att de ska klara sig så bra som möjligt. Jag tror nämligen att det ligger mer stress i att inte kunna något på ett test än att repetera något efter skolan.

Ciao!

Bli först att kommentera