Snälla Vilhelminaungdomar, var objektiva, sök fakta, var kritiska, bilda er en egen uppfattning! Och gräv djupt i sökandet efter sanningens fakta! Det finns bara en sanning!

Citatet kommer från ett instagraminlägg skrivet av en användare som fokuserar helt och hållet på att misstänkliggöra allt som har med politik i Vilhelmina att göra. Citatet ovan och Instagramsidan det kommer från liknar jag med ”öppna ögonen”-skaran, en skara människor som anser sig veta hela sanningen. Har man en annan uppfattning är man blind för denna sanning. Konstigt, kan jag tycka. Är alla vi andra verkligen blinda – eller motsäger författaren sig själv genom att inte vara objektiv?

Instagramsidan behandlar flera ämnen, många var aktuella för tiotals år sedan. Det är lätt att bli matad med dessa historier från långt tillbaka i tiden i samtal med andra, jag vet detta eftersom jag själv varit med om det både före och under mitt eget engagemang. En del är faktiskt rent missledande – och det är fakta. Sedan den dagen jag blev politiskt aktiv i Vilhelmina, och sedan även ordförande för Socialdemokraterna här, har jag med bestämdhet sagt att jag vill bryta det destruktiva samtalsklimatet där fördomar och, till viss del, lögner om politiker/politiken florerar. Det är något jag tänker fortsätta med, därför tycker jag det är olyckligt med en sån här sida som fokuserar helt och hållet på att exempelvis misstänkliggöra partivänner och andra som, oavsett parti, engagerar sig politiskt. Varför ska vi ärva och överföra missledande information och fördomar som inte har någon förankring i verkligheten över huvud taget? Är personen/personerna bakom kontot mer insatta i exempelvis vår mötesverksamhet och våra diskussioner än vad vi som faktiskt deltar är? Konstigt, tycker jag.

Förstå mig rätt nu, det här inlägget är inte ämnat att tysta någon. Jag blir bara så frustrerad när jag läser det som står, det som enbart är menat att skada och har tvivelaktig förankring i vad som faktiskt sker och har skett. I min värld hjälper det inte någon.

Så avslutningsvis – Ja, snälla Vilheminabor, var kritiska och tänk objektivt. Bilda er en egen uppfattning. Prata med varandra men framförallt med personerna det berör, sedan kommer sanningen av sig själv.

Insändare i Folkbladet:

https://www.folkbladet.nu/2021-01-28/s-i-vilhelmina-satsar-for-framtiden

S i Vilhelmina satsar för framtiden

Vilhelmina har under pandemiåret 2020 inte bara kämpat mot viruset utan även mot den ansträngda ekonomin, skriver Socialdemokraterna i Vilhelmina i en insändare.

2020 har på många sätt varit ett prövande år för hela världen. I Vilhelmina har vi, förutom den rådande pandemin, kämpat med en ansträngd kommunal ekonomi. Detta har resulterat i omfattande åtgärder som påverkat vardagen för många kommunmedborgare på ett eller annat sätt. Socialdemokraterna har i de diskussioner som förts försökt balansera delarna i den problematiska situation vi befinner oss i. Vilka åtgärder kan vi vidta för att räta upp ekonomin samtidigt som vi behåller en kommun med fungerande välfärd? Vilka effekter får våra beslut på länge sikt? Är detta realistiskt och försvarbart? En sak är säker – det är, och har varit, en utmaning där vi tvingats ta många smärtsamma beslut. Samtidigt ser vi nu, efter ett tufft budgetår, att det börjar ljusna.

I det som känts som ett stort mörker med både pandemi och ekonomi är det lätt hänt att framtidsfrågorna glöms bort, därför är det extra viktigt att vi lyfter dem. Ett exempel på detta är Malgomajskolan och ombyggnationen av Bilbolagets gamla lokaler, som varit en återkommande punkt på vår dagordning under hösten 2020. Vi Socialdemokrater är överens om att Malgomajskolan är viktig och att vi även framöver ska satsa på att en av våra mest populära gymnasielinjer ska kunna finnas kvar i säkra, brukbara lokaler. En viktig del på vägen mot framtiden.

Förhoppningsvis kan vi mötas och prata politik utanför det digitala rummet snart, oavsett om vi är överens eller inte om det vi diskuterar. Vår övertygelse är att vi behöver diskutera mer politik i fler forum, inte mer om varandra i fler sociala medier. I det politiska arbetet behövs vi alla, även om vi många gånger har skilda meningar om hur vägen framåt ser ut. Nu befinner vi oss i inledningen av 2021 och vi fortsätter våra diskussioner kring kommunens ekonomiska förutsättningar. Socialdemokraterna i Vilhelmina kommer fortsätta ta sitt ansvar i arbetet för att på ett realistiskt och reflekterat sätt få kommunens ekonomi på rätsida igen.

Socialdemokraterna i Vilhelmina genom Andreas Eliasson, ordförande

Syftet med det här inlägget är att beskriva hur strukturen i Vilhelmina Arbetarekommun ser ut, samt hur Socialdemokraterna i Vilhelmina arbetar med politiska frågor.

– En Arbetarekommun är partiets lokala huvudorganisation.
– En Arbetarekommun består i grunden av ett antal S-föreningar, dessa är oftast kopplade till en geografisk plats. Som medlem i Socialdemokraterna blir du också kopplad till en förening. Varje S-förening har en egen styrelse och medlemsmöten där aktuella frågor diskuteras. Varje S-förening har också ett antal ombud till Arbetarekommunens representantskapsmöte.
– Representantskapsmötet är Arbetarekommunens högst beslutande organ. De beslut som fattas här är inriktningen våra ledamöter sedan jobbar efter i nämnder och styrelser. På dessa möten får alla medlemmar delta, men det är föreningarnas valda ombud som har rösträtt. Alla medlemmar får dock säga vad de tycker om det som diskuteras.
– Arbetarekommunens årsmöte är ett möte där medlemmarna väljer en styrelse för Arbetarekommunen som helhet. Alla medlemmar har rätt att nominera till styrelsen, dessa nomineringar behandlas av en valberedning som lägger fram ett förslag.
– Arbetarekommunens styrelse handhar ledningen av verksamheten i överensstämmelse med partiets stadgar och av partikongressen, distriktskongressen och arbetarekommunen fattade beslut. I Vilhelminas fall har vi en styrelse bestående av 11 personer där jag sitter som ordförande. Som styrelseordförande sitter jag även ordförande vid representantskapsmöten.
– Arbetet i partiet kan generellt jämföras med arbetet i kommunen. Arbetarekommunens styrelse kan liknas vid kommunstyrelsen och representantskapet kan liknas vid kommunfullmäktige (obs. liknas vid). Styrelsen lämnar förslag till beslut och förbereder olika ärenden till representantskapet, där våra föreningar är representerade och tar beslut.

Alltså, Vilhelmina Arbetarekommun består av ett antal S-föreningar, en styrelse och ett representantskap. I den mån vi kan bearbetas beslut från S-förening -> styrelse -> representantskapsmöte -> valda ledamöter. För mig är den en viktig och demokratisk arbetsgång där alla får vara med och säga sin åsikt. Det finns flera forum där våra medlemmar kan diskutera olika frågor. Utöver de möten jag nämnt så har vi även öppna medlemsmöten där vi diskuterar olika teman, exempelvis turism, skola, etc.

Vill du vara med och påverka? Gå med! Lyft frågor till diskussion i din S-förening eller på representantskapsmötet. Ställ frågor till styrelsen, ledamöter i de kommunala nämnderna eller valda fullmäktigeledamöter. Skriv motioner och argumentera för hur du vill att Vilhelmina ska se ut.

Har du frågor om hur vi arbetar – eller vill du kanske engagera dig politiskt? Hör av dig!

Tidigare har jag skrivit om min syn på ideologiernas roll i samhället och i politiken. En ideologi är en idé om hur samhället ska styras och i sin helhet en utopi.

Nu kommer vi till det knepiga – praktiken. På vilket sätt kan medborgarna se att den politik jag för är kopplad till den ideologi jag står för? Varför förespråkar jag en utopi som verkar ouppnåelig?

Ptja, så här tänker jag kring det.

När jag började min politiska bana berodde det mycket på visioner. Visioner om en värld där vi inkluderar istället för exkluderar, där vi ger varandra förutsättningar utifrån behov och gemensamt bygger ett samhälle som är håller – och håller ihop. Som visionär är det lätt att brinna, men även att bli bränd när förutsättningarna dyker upp.

Kan ni se den ideologi jag står för i de val jag gör som kommunpolitiker?

Jag hoppas det. Den jag är och de val jag gör har sin grund i den ideologi jag förespråkar. I utopin bygger val endast på ideologi, i verkligheten är det fler faktorer som spelar in. Ekonomin i synnerhet, tyvärr. Hade alla förutsättningar funnits för att nå ett samhälle där utopi råder hade det varit en enkelriktad väg mot visionens slutdestination. Kort sagt, vi kommer aldrig att få någon enkelriktad väg framåt. Däremot så kan vi röra oss framåt, krokigt och långsamt, haltande och flåsande. Pusselbitarna blir till en helhet som mer och mer, eller mindre och mindre, liknar den vision vi har. När jag gör mina val resonerar jag kring hur jag ska lägga pusslet för att få ett resultat som i slutänden reflekterar det samhälle jag vill ha, så gott det går.

Varför förespråkar jag en utopi som verkar ouppnåelig?

Enkelt, jag brinner än.

Vem ska jag tro på
Tro på tro på tro på när
Tro på när allt är såhär
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut

Tomas Dileva (1987) sammanfattar rätt så bra vad vi alla vill ha och hoppas på – ett lyckligt slut. Frågan som dyker upp är förstås; vad är ett lyckligt slut? Ja, det är förstås individuellt. Kortsiktigt, långsiktigt eller någonstans däremellan. Oavsett vad, så tror jag att vi alla vill ha ett lyckligt slut eller en lycklig fortsättning på vad som komma skall.

Ifall du har kollat/lyssnat på kommunfullmäktige i din kommun så är det lätt att hitta olikheter gällande åsikter om nuläge och framtid, helt klart – men likheterna då? Vad är det lyckliga slutet/den lyckliga fortsättningen när det kommer till respektive parti?

Finns det visioner som bygger på realitet?
Finns det visioner som bygger på förhoppningar?
Finns det visioner?

Om vi nu bortser från att alla vill det bästa så är det ideologierna som skiljer oss åt. För mig har ideologi alltid varit viktigt, det är trots allt ideologierna som är grunden vi bär med oss mot framtiden. Det är ideologin som är grunden till det samhälle vi vill bygga.

Är ideologi viktigt? Ja, frågar du mig så är ideologi viktigt. För mig så är ideologi samsyn kring vilket samhälle vi vill ha och vilka grunder det ska stå på. Så bygger vi våra partier, så bygger vi vår framtidsvision. När jag föddes så hade Olof Palme tyvärr bragts om livet fyra år tidigare, men hans ord är fortfarande vägledande för mig. Han berörde ofta essensen av den ideologi jag står och vill verka för. Nedan finns hans
respons till Centerpartiets Thorbjörn Fälldin (länk till klippet – Olof Palme – Därför är jag demokratisk socialist):

Fälldin har ju tjatat på mig att jag ska tala om varför jag är socialist. Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje. Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en ännu mer förnedrande fattigdom, på sätt och vis, i Förenta Staterna, när jag som mycket ung kom öga mot öga med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna. När jag kom till nazisternas koncentrationsläger och fick se dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.

Visst Fälldin och Ullsten är jag demokratisk socialist; som Branting när han genomförde rösträtten; som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. För det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan. Och vad är egentligen Fälldin?

Sociala medier är en märklig plats. Det är en plats där vi kan hålla kontakten med släkt och vänner, dela med oss av våra liv och förmedla information på ett snabbt sätt. Ja, vi kan göra det mesta, exempelvis skriva precis vad vi vill utan att behöva se någon i ögonen samtidigt. För mig har det alltid varit viktigt att veta vad som är sant och riktigt från ett objektivt perspektiv. Källkritiskt och ifrågasättande istället för subjektivt och dömande. Det irriterar många, men jag måste göra så.

Jag har nyttjat och varit väldigt engagerad i sociala medier en lång tid. Skapat och administrerat mindre och större communitys. Tyvärr har den arenan börjat nyttjas på ett sätt som för mig känns främmande. Tyvärr är det en stor del vuxna som bidrar till ett digitalt klimat vi vill att våra barn undviker.

Ända sen jag började engagera mig politiskt, blogga och delta i debatter i sociala medier har det slagit mig att det är helt okej att skriva vad som helst om vem som helst och vrida sanningen till sin egen fördel. Visst, det är inte min egen åsikt, men många verkar tycka så – eller några verkar tycka så.

Några vet precis vad du tycker.

Några vet att du har bakomliggande motiv.

Några vet att det är okej att skriva vad de vill om dig i sociala medier, speciellt eftersom ni aldrig behöver se varandra i ögonen.

Några vet sanningen om dig, för dig går det inte lita på.

Men, om vi nu ska vara lite källkritiska och ifrågasättande – hur pålitliga är egentligen några? Vem äger sanningen och hur kan vi komma åt den? Vet några mer om vad du tycker än vad du själv gör? Nedan följer några tips du kan använda dig av om du vill undvika att bli en av de några som delar alternativa sanningar och hävdar att dessa är fakta.

– Var tydlig med vad som är dina egna åsikter om det du delar med dig av inte är fakta.
– Var källkritisk och ifrågasättande.
– Ska du förmedla någon annans åsikt eller motiv -> se till att det verkligen är det, annars är det din åsikt om någon annans åsikt och det är något helt annat.
– Fundera över varifrån din information kommer och om det är en pålitlig, objektiv källa.
– Var en förebild när det kommer till hur du, som vuxen, använder dig av sociala medier.

Och slutligen: Sociala medier är en fantastisk plats där vi har chansen att uttrycka oss på ett alternativt sätt och nå människor vi inte når fysiskt. Använd den möjligheten. Fundera och formulera. Tyck till och utvärdera. Ge ditt bidrag till ett bra samtalsklimat.

Tack för mig, tjeo!

Nu är det bara några dagar kvar till valet, och jag känner att jag borde ha lagt ner mer tid på att skriva här. Det skrivna ordet är trots allt ett uttrycksmedel jag tycker om – och tycker fler borde sträva efter att använda på ett bra sätt. I alla fall, dagens inlägg kommer att behandla nuläget och mitt politiska engagemang här i Vilhelmina.

Jag kandiderar till kommunfullmäktige (plats 7) på Socialdemokraternas lista i Vilhelmina, och jag är så oerhört glad över att få göra det. Det finns så många kloka människor i mitt parti, de har lärt mig en hel del sen jag flyttade hem. De har säkerställt att jag kommer lägga mitt engagemang här – nu och framöver. På min valaffisch står det ”Snart är det min tur”, och visst kan det tolkas kaxigt. Min egen tolkning säger att det snart är min tur att göra många saker. Vi unga vuxna har ett stort ansvar och en stor utmaning framför oss, och snart är det vår tur att ta oss an den.

Vi tar så mycket för givet samtidigt som det politiska engagemanget verkar sina ut… Så tänkte jag ändå till jag fick se hur många som aktivt engagerar sig i Vilhelmina, kanske inte partipolitiskt – men ändå. Debatten på folkets hus lockade drygt 200 (!) personer. Annika deltog i debatten medan jag försökte söva Elsa och lyssna samtidigt. Det gick sådär.

Många frågar hur det går för mig och Annika nu när det är valtider. Håller vi sams? Ja, det gör vi faktiskt, oftast. En sak som är säker är att jag är väldigt stolt över henne, oavsett partifärg.

Gå och rösta. Gärna på mig och mitt parti, men helst överhuvudtaget.

Höres, hoj.

Utan tillstånd demonstrerade NMR utanför en skola i Umeå. Organisationen skriver på sin hemsida att demonstrationen genomfördes utanför högstadieskolan på grund av att skolans rektorer tidigare ska ha sagt att de ska göra allt för att NMR:s propaganda inte ska nå eleverna.

I kommentarsfält på olika hemsidor börjar anhängarna krypa fram. ”Vi är redan etablerade och kommer snart ta över hela staden från onda krafter” är ett exempel på detta. Hur staden ska ”tas över” är oklart.

Jag tycker det är skrämmande att en organisation lyckas sprida så många felaktiga och vinklade budskap, utan vare sig fakta eller empati. Det är också skrämmande att de anser sig kunna kritisera alla andra, men samtidigt så tål de inte att få kritik… För mig är det ett bevis på bristfälliga argument och översittarfasoner.

Ni som sympatiserar med NMR kan gärna kommentera detta med ett sånt där översittarinlägg, det brukar ju funka bra. Höres, hej.

Länge har jag suttit och funderat på att skriva det här inlägget, och nu känner jag att det är dags. Det ska handla om något som har påverkat mig mycket i min vardag, något som varit tabu, jobbigt och extremt främmande för mig själv, nämligen ångest.

2014 var en tungt år för mig på många sätt. Jag jobbade (100%), skrev mitt examensarbete (100%), drev valarbete i min S-förening och levde i en väldigt destruktiv relation. I december samma år återstod endast mitt jobb, tack och lov, men året som gått hade ändå påverkat mig och har fortsatt att göra det.

Varför? Jo, i december 2014 började jag känna mig illamående. På morgonen, på dagen, på kvällen, ja i princip hela tiden. Eftersom jag har ett hiatusbråck antog jag att det var anledningen till illamåendet. När det gått några veckor med konstant illamående valde jag ändå att söka mig till vårdcentralen. Jag hade svårt att äta, åka bil, prata i telefon och mycket annat. Vardagen fungerade helt enkelt inte längre.

Väl på vårdcentralen beskrev jag mina problem för läkaren, svaret från densamme blev inte direkt vad jag hade väntat mig. Läkaren konstaterade att jag hade en ”värre variant av panikångest”. Säga vad man vill om hur psykisk ohälsa behandlas inom vården, men jag fick ett jättebra och seriöst bemötande av min läkare, som tog allt på fullaste allvar.

Vad hände sen då? Jo, jag fick ångestdämpande medicin och jag fick gå på samtal för att hitta sätt att dämpa ångesten. Det har hjälpt till viss del, men ångesten har aldrig försvunnit helt. Idag så är jag nästan fri från ångest, nästan. Ibland händer det att den återkommer, men absolut inte i samma utsträckning som 2014/2015. Ångestdämpande medicin fungerade bra för mig, men den hade sina bieffekter. Under perioden 2014/2015 hade jag mycket ångest och medicinerade därför utifrån det. Effekten av medicinen blev trötthet förutom att den lindrar symptomen av ångest, jag började även känna mig likgiltig inför många saker. Ett vandrande skal.

På grund av bieffekterna började jag minska medicineringen och istället försöka uthärda ångesten, och i slutänden så har det varit det som hjälpt mig dit jag är idag, men det har kostat. Det har kostat tillfällen, möten och interaktioner där jag deltagit men inte kunnat koncentrera mig på annat än illamåendet och paniken som kryper fram i varenda jävla del av kroppen. Det har kostat att jag dragit mig tillbaka från sociala sammanhang och relationer till personer som jag faktiskt vill bevara.

För mig är ångest en komplicerad fråga, anledningen till det är att jag alltid känt att jag haft kontroll över mitt eget huvud. Jag trodde helt enkelt inte så mycket på det innan jag själv drabbades, men tji fick jag.

En annan jobbig aspekt av ångesten är all tabu kring det. Hur andra och jag själv ser på sjukdomstillståndet. Jag ville inte att andra skulle se mig som tokig, svag eller andra negativa saker som numera känns helt ologiska att andra skulle tänka. Därför valde jag länge att inte säga något om det, vilket jag istället borde ha gjort eftersom det säkerligen hade lindrat symptomen.

Varför har jag nu valt att skriva det här inlägget? Tja, kanske får det någon som ännu inte sökt hjälp att göra det. För mig är det viktigt att tabustämpeln kring psykisk ohälsa försvinner och att fler vågar ta tag i sina problem. Nu har jag inte haft en diagnos där det på något sätt har varit en fara för mitt liv, jag har alltid varit motiverad när det gäller att bekämpa symptomen. Men det gäller inte för alla, sjukdomsbilden är individuell och vissa lider verkligen extremt mycket och gör ibland vad som helst för att slippa ångesten. Jag hoppas också att det här inlägget kan verka som en förklaring för en del som kanske undrat.

För många av er som har läst den här texten kommer det här säkerligen som en nyhet. Andreas har ju alltid varit Andreas, och det stämmer fortfarande. Den enda skillnaden är att ni nu vet att jag har kämpat och delvis fortfarande kämpar med något jag själv inte kan ta på, som har plågat mig mer än mycket annat. Men en dag kommer jag vara kvitt det helt, det har jag bestämt mig för.

Tack för att du läste!

2018, nytt år och nya äventyr. Nu var det ett tag sedan jag skrev något här, men det har sina förklaringar. Den 25’e oktober fick jag och min sambo en liten flicka, Elsa. Hon kom till världen och tog oss med storm, samtidigt inledde jag min föräldraledighet som avslutades igår. Så nu har jag inlett vårterminen och valåret 2018, det ska bli spännande att se var det hela slutar.

Idag snubblade jag över en debattartikel på VK skriven av Ellen Kling (https://www.vk.se/2190148/laxor-stressar-och-befaster-klassklyftor). I inlägget skriver Ellen bland annat att läxor skapar stress samtidigt som de bidrar till att cementera klasskillnaderna i samhället.

Jag tycker att det Ellen skriver om stämmer till viss del, men samtidigt så tycker jag att det finns saker att ifrågasätta. Främst det hon skriver i den avslutande delen av inlägget:

”I de flesta fall används läxor som ett mätinstrument för att se vad eleverna har gjort och inte vad eleverna har lärt sig. Borde inte lärandet stå i fokus?”

Just den här delen blir väldigt generaliserande. Nu har jag jobbat några år som lärare, och jag känner inte riktigt igen mig i det hon skriver. Först och främst måste vi skilja på olika typer av läxor; vi har läxor där elever repeterar information som de har gått igenom under dagen och vi har läxor där eleverna får ny information med tillhörande uppgifter att lösa. En läxa med repetitiva inslag behöver föräldrar inte hjälpa till med, det ska inte vara uppgifter som eleverna inte kan lösa. Det är helt enkelt mängdträning och den vanligaste typen av läxa som lärare ger.

Lärare som ger eleverna läxor utan verktyg att lösa dessa är en helt annan femma och där håller jag med Ellen, men jag tycker dock att det är väldigt missvisande information kring hur lärare använder sig av läxor.

Nu låter det säkert som att jag försvarar läxorna, och så är det till viss del. Exempelvis så är det extremt viktigt med mängdträning när det kommer till språkinlärning, för då räcker skoldagen inte till – hur gärna man än vill det. Det kan vara så att man får ta hem tio glosor och träna på dem, för hjärnan kan inte träna in alla glosor under skoltid.

Jag förstår också Ellens resonemang kring föräldrar som inte kan hjälpa sina barn med läxorna på grund av bristande utbildning och tid, men föräldrar ska inte behöva hjälpa till med läxorna. Jag ger inga såna läxor, men jag ger läxor där eleverna får repetera just för att de ska klara sig så bra som möjligt. Jag tror nämligen att det ligger mer stress i att inte kunna något på ett test än att repetera något efter skolan.

Ciao!