Juelz Santana är en hyfsat god kålsupare och kan säkert ta lite skit från uppkomlingar som Ya Boy & Ransom utan att falla i gråt.

Ledsen Juelz, men disslåtar av den här kalibern ska givetvis höras även av Agda i Vilhelmina.

Söndag med Ya Boy & Ransom

/A.

Med ens man fyller 65 upphör tydligtvis all respekt för rådande samhällsordning. Dagens pensionärer, åtminstone de som går mayhem på regelbunden basis, behöver stila upp sin skit.

Alldeles nyss, på McDonalds inne i stan. Hannes och jag har parkerat bilen på femminutersparkeringen utanför restaurangen, sprungit ner i MVG-gallerians källare och lämnat tillbaka en cigarettadapter och försöker nu hinna få med oss en kopp kaffe inför kvällens pingisbegivenheter. Enter, tanta.

Tanta: Du får jag gå före här, jag ska bara ha en milkshake.
Jag: Ledsen, bilen står på parkeringen utanför, har inte lagt i några pengar och ska själv bara ha kaffe. Annars så.
Tant: Jaha.

Jag står vid det här laget som trea i kön. När killen längs fram vänder sig och går kastar sig tantan fram mot kassadisken. Och beställer. Jag blir naturligtvis förvånad och frågar tonåringen framför vad det där egentligen var för mode.
– Men ge dig, visa lite respekt, får jag till svar från den skenbart väluppfostrande snorungen.

Vad som försigår i mitt huvud nu lämpar sig illa för print. Och vi kan väl säga att min ilska inte stannar helt inombords. Men den intressanta med hela det här rätt vanliga scenariot är förstås: Vad skulle Larry David ha gjort?

/A.

Spike Lees tänkvärda men långt i från fantastiska Bamboozled. För den som sitter hemma. Själv ska jag spela bordtennis och äta vegetarisk ica-pizza.

/A.

Youtube-klippet ovan är saxat från spelningens inledning. Personen som filmat och eventuellt växer på tvären kallar sig Annoschka. Låten heter Julie.

– – – – – – – – – – – – –

Vad: Jens Lekman
Var: Scharinska.
När: 3 oktober 2007.
Hur: Trångt. Nyktert. Lite släpigt.
Bäst: A Postcard To Nina-monologen, och Friday Night?
Sämst: Aldrig varit helt nere med allsång som överröstar artisten som uppträder.

I går besökte Jens Lekman staden och Scharinska för en intim och myspysig afton där män knöt vita ribbstickade tröjor om halsen på sina flickvänner och sedan gungade sävligt med överkropparna som bara män med vita ribbstickade tröjor på konserter kan.

Lekman tillhör den lilla skara sångberättare som kan få ’devour’ att rimma med ’Eiffel Tower’ utan att det klingar sökt. Han skildrar storstad (it’s hard to stay mad when there’s so much beauty, an open window, someone’s playing Tutti Frutti) lika bra som småstad (this is what they do out here for fun, they play bingo and let their engines run) och bör väl, möjligen i konkurrens med Ison – från Ison & Fille – ses som rikets just nu charmfullaste textförfattare.

Stamgästerna var utbytta mot mer välklädda indieakademiker och firma Fagerlund/Svedin hade glömt annonsera att det här var kvällen då det minsann skulle sättas världsrekord i disciplinen ’flest antal människor i spanska salen samtidigt’. Trångt, alltså. Men Lekman levererade. Dock inte på det rätt euforiska och rytmiskt sofistikerade planet nya ’Night Falls Over Kortedala’ pekat mot.

Stråkar, klaviatur, stora svulstiga samklanger och merparten av de elektroniska inslagen hade lämnats kvar i Göteborg. Det var Lekman, en akustisk gitarr, två mikrofoner, lite Frida Hyvönen (körade grant i ’The Opposite of Halelujah’) samt en tjej på slagverk som bankade bra på någon sorts bongotrummor och såg ut som hon skådespelerskan Helena Bergström.

Mannen tubbade publiken med säreget visslande, låtar om illegala hårfrisörskor och, inte minst, en rätt magisk tiominutersversion av A Postcard to Nina, komplett med infogad monolog. Sången stod av förståeliga skäl konsekvent i fokus och det finns ju sämre crooners att lyssna till.

Sättningen och bristen på utbrott gjorde förvisso upplevelsen en smula enahanda – rykten ropade att Lekmans niomannaband inte fick plats på scenen – men det är anmärkningar i marginalen. Att få uppleva låtsnickeri på den här nivån i Umeå hör ju inte till vanligheterna.

Efter en dryg timme och tre extranummer fick publiken så löpa till garderoben, där de skyndsamt hämtade ut sina halsdukar och sina trenchcoats och sen redbart cyklade hem till tekoppar och väntande tentamensstudier. Snabbare, faktiskt, än någon hann säga Jonathan Richman.

/A.

Utbildning.

Modeselektor – (I Can’t Sleep) Without Music feat. Maximo Park

http://download.yousendit.com/793F5A2C45C8C398

Passande titel.

Stefan har träffats av måsskit i pannan, Johan har flyttat in i en ny lägenhet, Shape Up var inte hype-mode och i dag söndag har jag sett min första basketmatch på tre år (Virtus-Polisen, den innan var Ockelbo-Norrköping).

Till rubriken. Lövenhöjdare stekte på X3m:s nyöppnade schlagerklubb. Här hittar ni helgens allra festligaste mingelbild:

http://umeavimmel.se/?page=events&pid=10&eid=73&single=906

Fler som finner grejen fenomenalt underhållande?

/A.