Samma slumpmässigt framgooglade bild som användes till affischen för evenemanget Umeå Exposed på Krogen krogen. Hata inte på budbäraren.
Att publicera veckogamla krönikor i bloggform må inte vara alldeles kosher, men med tanke på kvällens och nattens händelser utanför spektaklet på Krogen Krogen gör vi ett undantag:
’Osmakligheten slår nytt distriksrekord’
Undertecknad halkade rakt in i tidsmaskinen i tisdags. Intellektuellt, åtminstone. Hade precis plockat kaffepengar ur en av bankomaterna längs Rådhusesplanaden när jag får syn på en eventposter med ett i Umeå – så här i oktober 2007 – hyfsat främmande budskap. På postern, som satt upptejpad invid en Folkets Jubel-dito, satt följande att vomera över:
"Stans nya heta klubbsatsning! Wet T-shirt-tävling! Modeller! Modeller!", gallskrek affischen på ett fotoshoplingo motsvarande en 3-årings. Och proklamerade sen ivrigt vidare om hur arrangemanget i fråga jädrar i mig ämnar bjuda dess gäster på såväl heta bar-games (!) och lasershow som gogodansare (!!) och discjockeys från det aldrig så glansfulla Stureplan. Satsningen, som kort och gott kallas för Umeå Exposed, begår den 2 november premiär på Ålidhemsmeckat KrogenKrogen.
Här har jag i text efter text alltså suttit och slängt röda rosor över stans numera blomstrande klubbliv – och så kommer hux flux någon retarderad hudkrämscasanova från ingenstans och river upp rabatten med rötterna. Nog för att vi redan sportar en del fantasilösa grejer här i stan, men cover- och schlagerkvällarna på X3m framstår trots allt vid en jämförelse som typ Hacienda under Madchester-eran. Och nu är det förstås väldigt bekvämt för mig att sitta högt på hösten och kasta klubbkulturellt kapital i ansiktet på de stackars arrangörerna, men för bövelen, hur har man egentligen resonerat?
Är tanken månne att herrar Tom, Dick och Harry ska komma farandes med regionalbussar från kranskommunerna för att kanske kanske få sig en hastig skymt av en daggig bröstvårta? Att entreprenör-Foppa ska finansiera en chartrad flyglinje från Örnsköldsvik till Ålid centrum med tillhörande landsningsklapp? Eller kanske att umeborna själva villigt ska få starksprit sprutad långt ner i halsen och sen börja festa som om det vore 1999 igen, på Alanya? Osmakligheten har, i alla avseenden, slagit ett nytt generande distriktsrekord.
Över till, tro det eller ej, något ännu förfärligare. När Svenska Dagbladet för en knapp månad sedan frågade 40 av landets mest inflytelserika musikprofiler hur de upptäcker ny musik dök den slutna bittorrent-sajten Oink.cd upp i minst 6 av svaren. Det rosa musikpalatset var fullkomligt ohotat bland digitala musikbibliotek. Ingenstans har man kunnat hitta hälften av vad nätverket samlade i kvallité och fräschör. Men i tisdags stängdes lånedisken för gott. Och vips försattes 180 000 av nätets mest fjärrskådande musiktrappers i förtvivlan.
Oink var, i motsats till vad media rapporterat om i samband med razzian som utfördes på order av IFPI, inte en lukrativ piratmaskin. Det var en grann och utopisk samlingsplats för människor som insett att mötet med, och värderingen av, ny musik alltid kommer att vara viktigare än äganderätt och skivsamlande. Musikern DJ Rupture hävdade i en kommentar att ett medlemskap hos gick att likställa med att vara medborgare i ett välskött litet skandinaviskt samhälle. Liknelsen må halta, men andemeningen ringer sann. Oink var något långt mycket större än illegal fildelning.
ANDREAS TERNER
[email protected]
Gårdagens utsikt. 
Major Threat.
Salut för Durrty Goodz, och Shape Up.
Norges svar på The Cool Kids, änna.
Senaste kommentarerna