What's up Fatlip?

En av fyra på bilden ovan kommer ikväll att göra ett kort men naggande gott gästspel bakom skivspelarna på läkarvillan. Tro för all del på hypen.

/A.

Of Montreals senaste album ingår i den festliga flora av rundfotad pop som släppts under vintern/våren 2007.

Rubriken blir verklighet i sommar. Trästockfestivalen gick nyss ut med ett pressmeddelande och det är nästan inte klokt.

Resten av programmet svarar naturligtvis inte upp till den bokningen, men det är ändå någon sorts vinst varje gång akter som The Concretes och Tingsek tar omvägen förbi Västerbotten.

Mer på http://trastockfestivalen.se

Trouble revisited.

Moralpanik brukar sällan vara min grej, men då ingen annan tycks vilja skriva något om saken...

Akon, kungen av plåtburksrefränger, fick häromveckan fullständigt tuppjuck under en konsert i Trinidad och gjorde då så här med en 14-årig dotter till en pastor.

http://www.kingsizemagazine.se/read.php?id=721 (video)

Frispelet var kulmen på en påhittad tävling där Akon bjudit upp sex flickor på scenen för att tävla om en lika påhittad resa till Afrika genom att 'dansa som en hora'. Bara en sån sak.

Rättsliga följder lär följa. Och hux flux fick mannens redan vedervärdiga 'Smack That' en ännu beskare eftersmak.

Landfors hade varken svar eller lösning. Typiskt. Men han tyckte sig ha sett myggsprayen dyka upp allt mer frekvent de senaste två veckorna. Nån sån chosefri läskburkspåfyllare borde hur som helst ta sitt ansvar och avgå.

Avgå tänker jag också göra nu. Har suttit och lyssnat på surr om fylla på Liljaskolans elevhem via polisradion halva kvällen. Olaglig sprit. Olaglig giv.

Nu sms:ar David och berättar att DJ Large som spelar skivor inför den 'tom simbassäng'-liknande lokalen på E-puben lyckas betydligt bättre med sin blandning för kvällen. Överfet, är omdömet för stunden.

Taxi!

Sitter här med två oöppnade och odrickbara burkar Coca-Cola Lime på skrivbordet. Vem som tyckte det var en smart idé att börja saluföra dessa under falsk flagg, dvs logotypen för vanlig, ej myggspraysmakande läsk, tänker jag ta reda på.

Nu kan man aldrig veta om man ska få en vettig eller en vidrig burk när man stoppar en femma i automaten och sånt bidrar bara till stress och slagsmål på redaktionen.

Fotograf Per Landfors dubblar som nån sorts husguru, men han är just nu ute och fotar Lars Werner. Eller vänta. Mikael Wiehe menade jag.

Luskar mer när Landfors är tillbaka.

.. när strumpbyxorna glider ner och börjar säcka under kjolen/klänningen.

Så stod det, i anslutning till Josefins fredagskrönika. Festligt i kubik, verkar folk tycka.

Sitter på redaktionen nu och hånas öppet av allt från helglediga sportreportrar till övertidsarbetande nyhetschefer. Här är således den officiella dementin:

Det var Josefin som dissade och tryckfelsnisse som gycklade. Och om ni inte räknat ut det redan behöver ni förmodligen äta fler morötter.

Annars, bättre saker:

Morgondagens klubbferie.
Sommarkollektionen från Rip-Off & Duplicate.
Wileys kommande album.

Då ser vi på en och samma kväll, Hovefestivalen i Norge:

Juelz Santana, Papoose, Chamillionaire och...

Trumma...

Trumma...

Lil Wayne.

Det blir som att gå på vatten. Markera i almanackan. Och ta med röda bandanas om ni vill luthälsa på Birdman.

Mall Macenroe och Andre Macassi gör prislös koncepthiphop från västkusten.

Jag har upptäckt en ny rappare i kväll. Eller ny. Men Mac Mall. Gå och läs en bok säger ni, men vilka fjärran stoops har den lirarn hängt på under hela mitt liv undrar man kanske. Hur som helst.

Det började med en text i det brittiska och normalt rätt mossiga musikmagasinet Hip-Hop Connection. En recension av hans senaste album 'Thizziana Stoned and the Temple of Shrooms', för att vara precis. 'It ain't easy being Meezy, but he certainly makes it look it', deklarerade den och av bar det till den skära digitala musikkranen.

Här sitter jag nu med inte bara 'Thizziana...' utan även det vattentäta konceptalbumet han tillsammans med namnen Mac Dre gav ut 2005. Omslaget ser ni ovan, och jag lovar, det låter precis lika tufft och roligt som bilden är ball. Ball som i baaallliin, det vill säga. Hur många svarta tennisspelare kan ni nämna på rak arm sedan han snubben jag tror hette Michael Washington slutade? Exakt.


I den täta hybriden av jesuspredikande, devil music, västkustlunk, dat patron och go dumb-filosofi finns det rum även för intron som detta...

Ah, what, ah, what
Mall Macenroe, like what!
Andre Macassi ah, ugh
Street Sampras, what it do?
What that is?
What it do?
Ugh, ugh, ugh, ugh, ugh, ugh

och versjuveler i stil med...

Valley Joe Crest Coast
Mackin' to the next level
Highly professional
Street level but high post
Ghetto to ghetto
Boonies to barrios
Cess spot turf
Every H double O-D
Meezie and Dreezie make it look easy
Grimy and greezy

Röstlådan är Mac Malls främsta attribut. Han har en invaggande ton och drar sig inte för att småsjunga där det passar. Rimmen är inte halsbrytande men mannens närvaro gör att man tvingas fortsätta lyssna.

Klassikern heter uppenbarligen 'Untouchable' och kom redan 1996, men den har jag av förklarliga skäl inte hört.

Än.

Undvik mitt misstag gott folk. Sov inte på Mac Mall!

Reell postironi är för mig när någon nyregistrerar sig på ett forum och där antar nicknamnet Old Jeezy.

Den påföljande namncirkusen kulminerar heller inte förrän någon med namnet Oldest Jeezy Ever dyker upp och sätter p för p.

Beliedat.

EP:n från i vintras var fin. Skivan är finare.

TC i går: Festlig och noga utvald dunka dunka-musik, höga drinkar, runda fötter och bar room brawls. Som semester.

Ålidhöjd i dag: Tidningsläsande (XXL, 032c och Bang, hoho), serietittande, solsken och inlyssning av en alldeles fantastisk ny skiva med DJ Jazzy Jeff. Som semester.

Universitetet i morgon: restuppgifter, mottagarstudier, exjobb, kortrecensioner och kaffe. Som semester?
Inte alls.

Skulle ha skrivit om Sahara Hotnights nya album till lördagens tidning. Det blir dock inte av. Varför?

Det är embargo på skivan.

Embargo.

Den får med hänvisning till detta embargo inte recenseras före den 18 april, hävdar skivbolaget envist.
Bland det dummaste jag hört i hela mitt liv, faktiskt.

Nu skriver Erica på den till onsdagstidningen. Måtte hon referera lika mycket till Gulfkriget som till Tom Petty...

En logotyp så god som någon.

Festlig påsk, det här. Jobba 08.30-17.00. Åka hem och ladda ner fem nya skivor. Fem nya tv-serier. Hosta. Snyta sig. Ofrivlligt undvika folk. Svälja en bafucin. Börja om.

Någon dag tänker jag berätta om hiphopåret tvåtusensju. Blu & Exiles 'Below the Heavens' är väl bäst av det som släppts än så länge. Eller ska släppas. På Sound in Colour. Samma bolag som gav ut bra saker med A'me, Steve Spacek, Exile, Ghostface och Sa-Ra ifjol.

Köp nåt:

http://www.soundincolor.com/paypal/

Eller läs mellan raderna:

Fuck jewels I think my soul glows bright enough.
And fuck whips I learn more when I ride the bus.
And fuck gold it's bad enough that we fight for bucks.
And fuck hoes cause in the end I need a wife to love.

- - - - - - - - - - - - - - - - - -

I morgon försöker jag möjligen prata danska med häst och vagn-burna vagabonder i Röbäck. Blå krage på.

Fortsättningen nedan.

8. Brother Ali 'The Undisputed Truth'
Skräll att den här skulle komma i billigt plastfodral. Fattiga Rhymesayers. Nä, jag vill inte importera den. En clean version har Border skickat. Utan svordomar. Och med sån irriterande röst som bryter in och säger att det här är en promo. Bussigt. Har ni hört albinorapparen förut vet ni hur det låter. Paus.

... ... ... ...

9. Slagsmålsklubben 'Boss for Leader!'
Så. Buskisindie näst på tur. Gillar inte de rastlösa beatsen. Eller gör jag det. Tacksam att det inte sjungs något i alla fall. Händer alldeles för mycket i melodierna för att man ska palla text. Oppman, vill du skriva på den här? Känns inte som min grej. Och kom inte och säg att det ska upplevas live. Ut.

10. Concretes "Hey Trouble"
A Whales Heart handlar om avhoppade sångerskan Victoria Bergsman? Happiness troughout it's straight to dvd hell / There has got to be suffering for quotes to read well. Jag tror det. Och
recension lär följa.

11. Ralph Myerz bla Jack Herren "Sharp Knives & Loaded Guns"
Norrmän. Upplevt det här live får jag för mig. Stod och bankade på två dussin olika slaginstrument då. Det gör man här också. Electronica, säger itunes. Är det ens en genre? Börjar bli trött. Men Björn Torske droppas åtminstone i konvolutet. Han är bättre.

12. Äkta kärlek - Ja tack lätt
Reggae-duo från Göteborg. Ekfaner och tapeter från 70-talet. Softa, chilla och bling jag svär fett. Halvroliga beats, at best. Biblioteket, apoteket, socialen och vååååår krog. Texter jag inte kan relatera till. Se: Svenska Akademien.

13. Shitdisco "KIngdom of Fear"
Det är riskfyllt att para dans med rock. Och namnet säger i det här fallet kanske mer än vad som var meningen. Raderar skräppost
Bortskänkes till något av stans diskotek. Vem vill mala?

14. Vapnet "Något dåligt nytt har hänt"
Hell: it's other people. Oppman? Örjan?

15. The Lovekevins "Vs The Snow"
Första spåret är Anorak and other complicated words beginning with an A är inte en cover på Papoose-låten Alphabetical Slaughter. Så jag lägger ner.

Jag vet. Roligare i teorin. Men jag slog ihjäl två timmar. Hade dock hellre fått vettiga promos på nya släpp från såna som:

Wiley
Reso
Ulrich Schnauss
Thieves Like Us
Mista Madd
Ne-Yo
Pase Rock
Kaz Kyzah
Ratatat
och
DJ Kentaro & MC Spank Rock

Nytt Sopranos-avsnitt ute. Och i morgon återkommer Entourage.

Gonatt.

Markoolio-posten var ett hån. Och vi fortsätter tydligen på samma linje.

Hade tänkt sätta ihop en sammanfattning av årets första skivkvartal men så insåg jag att det ligger en hög med runt tjugo plattor märkta 2007 på mitt vardagsrumsbord. Sånt jag överhuvudtaget inte hunnit lyssna på alltså.

Men vi ändrar på den saken. Jag fragmentlyssnar - och skriver. Med reservation för att omdömen kan ändras. Här går:

1. Jennifer Lopez 'Como Ama Una Mujer'
Spansk gitarr, och sång på spanska. Förstår inte allt... Me Haces Falta heter andra spåret. Hm, inte helt oävet. Fast nu kom tre ballader på rad. Det flyger sällan. Fem ballader på rad.. Sex. Sju... Va fan. Den här sista har nån sorts publik som livekörar, hoho. Allsång i Cancun. *Mata ut skiva*

2. Just Jack 'Overtones'
Hade inledande Writer's Block på en skiva över 2006-grejer jag skickade en polare i julas. Sjukt fult omslag ehuru. Gullivers resor-estetik i urban tappning. Och så ser han ut som Wayne Rooney. Låter som en Mike Skinner minus hiphopambitionerna. Okej. Men ladda hem alla avsnitt av Skins först. Psychosis och neurosis.

3. Stephen Marley 'Mind Control'
Den andre sonen. Tuff Gong-loggan känner man ju igen. Mos Def gästar. Jah vet att han försökt nu. And look upon dem rims how dem full outand flush. Inget som inte kunde spelas på Club Ether.

4. Maxïmo Park 'Our Earthly Pleasures'
Brittiskt, på Warp. Books from Boxes. Snygg gitarrslinga. Russian Literature. Skränigt. Okej, visst. Men när skulle jag ha något utbyte av det här?
Sällan, är förmodligen när.

5. Pelle Carlberg 'In a Nutshell'
Middleclass Kid. Med medelklasskuld. Och handklapprefräng. Bäst hittills. Sån där stomp. Fast sjunger han obnoxious little whore ... ? Horse! Horse sjöng han. Byter.

6. Motor 'Inhuman Instrumentals'
Ouns, ouns, ouns. Shdish. Shdish. TA TA. Ts, tss, tsss iiiiih. Ouns, ouns, ouns. Shdish. Shdish. TA TA. Ts, tss, tsss iiiiih. Sikk, heter sista låten. Kommer lyssna igen.

7. Familjen 'Det snurrar i min skalle'
Från Gulliver till Jackson Pollock. Nu händer det igen. Magnus Bjerkert har mailat och undrat när vi ska recensera. Men jag recenserar ju nu. Jävla existentialister. Titelspåret bäst. Och skånskan, faktiskt. Börjar lära mig.

Less than inspirerad fortsättning följer.

Lyssnade in mig på Markoolios nya i dag på jobbet. Jag och fotograf Carlsson var på väg till ett sällsynt gyttjigt döda svanar-scoop i Lövholmen. Och även om dörren redan står vidöppen måste den sparkas in: uselt är ett i sammanhanget alldeles för svagt ord. Det måste ta slut snart.

Var i både Holmsund och Obbola för första gången någonsin också. Carlsson fotade ögonblickare på golfbanan medan jag försökte hålla mig för skratt när ett medelålders par värmde upp med svingdans på driving rangen.

Old Joy. Vill man se Will Oldham vandra runt i trosshorts med en pipa i käften i 90 minuter till tonerna av Yo La Tengo är det säkert en film som räddar liv - annars kan man med gott samvete välja något annat.

Plundrade även Westfals kontor på vettigare nya skivor innan jag gick hem. Ciara, Shitdisco och Lovekins var la det roligaste.

En massa klubbar i helgen, sägs det. Shape Up i kväll och Pingvin/Midnight Ramble i morgon. Kul med jobb förkyld stanna hemma nej precis.

Just det. VF hade Trailer Park Boys-karaktären Bubbles på ettan i går, var det ingen som la märke till det?

A-Traks "Dirty South Dance". Lagom till påska.

Bra:
A-Trak 'Dirty South Dance' (fest, med tillhörande tischa)
Hot Chips 'My Piano' (ja, hela DJ Kicks-skivan egentligen)
Apparat 'Walls' (splittrat men kul)
Polyrhythm Addicts ft. Phonte 'It's My Life' (uppläxande hiphop)

Inte alls lika bra:
Förkyld (jobb i påsk så tajmingen kunde varit bättre)
Mark Ronson 'Version' (coverskiva, en lång väg från Oh Wee)
Paul Wall 'Get Money Stay True' (trist ljudsoppa)
Champions League (alla roliga lag är ju redan utslagna)

This American Life - till kaffet.

Balansen, ni vet.

I avdeleningen nya tv-serier når vi fram till This American Life (Showtime). Tre avsnitt finns tillgängliga, och grovt förenklat kan vi väl kalla det ett tillspetsat och mer formsäkert Landet Runt.

Ira Glass och Chicago Public Radio gör helt enkelt den perfekta kaffereps-tv:n. Med sparsmakade filmsnuttar och djupintervjuer som ofta illustreras enbart med stillbilder tråcklar man fram den sorts historier en sån som Janne Jos skulle ta en kula för att få göra sina egna.

Första avsnittet rymmer farbrorn som fäster sig så svårt vid sin tama tjur att han bestämmer sig för att klona den. Det nya djuret attackerar honom vid flera tillfällen, och river upp hans stackars testiklar. Men farbrorn fortsätter med en dåres envishet att hävda att kopian är minst 95 % så bra som originalet.

En annan historia kretsar kring en lokal gräsrotspolitiker i Virginia som vill gå till kongressval på lika enkel som beundransvärd basis: han säger alltid sanningen. No matter wut. Att han missbrukat droger, hållt new age-liknande nakenseminarium, bedragit sin fru och plockat upp gonorré fler gånger än han kan minnas är inget han försöker dölja. Och det går ju som det går.

Allra festligast är inslaget om den gerillateatergrupp i New York som specialiserat sig på improviserade praktical jokes. De ger ett harvande classic rock-band från Vermont deras både värsta och bästa konsertupplevelse. Vid bandets andra NY-spelning någonsin är ytan framför scenen tom fram till minuten innan giget ska börja.

Ett 40-tal agenter smyger kvickt in, ställer sig patrull, hurrar som tokar, sjunger med i varje strof och behandlar allmänt bandmedlemmarna (som verkligen inte förstår något, men dras med i hysterin) som guds gåva till folket. Bluffen avslöjas först tre dagar efteråt och vi får höra bandets syn på vad de trodde var 'det stora genombrottet'.

Mer på:

http://www.thislife.org/TV_Season.aspx

Big up big up it's a stick up stick up.

Med risk för att drunkna i kiss (men Joseph Beuys då!) ...

Redan det inledande kollaget där The Maytals "54 46 Was My Number" får ackompanjera bildsekvenser av ett samhälle i upprorsstillstånd skvallrar om vart det här barkar. Shane Meadows film "This Is England" utspelar sig under några sommarveckor 1983. Thatcher krigar om meningslösa öar och arbetslösheten är rekordhög. Främlingsfientligheten växer sig starkare för var dag.

12-årige Shaun har förlorat sin far i kriget och förvandlats till en kille på kollisionskurs med livet. Utstött av de jämnåriga skolkamraterna finner han mening och tröst hos ett gäng sympatiska skinheads. Ut från finkan kliver ett mindre sympatisk skinnhuvud och hux flux handlar Shauns tillvaro mer om nationalsocialism - och mindre om kamratanda, Fred Perry-skjortor och skamusik. Fast han hinner stå framför hallspegeln och sjunga med i "Pressure Drop" innan saker börjar gå fel.

Det är en simpel men effektivt berättad historia. Ett tidsdokument som lyckas säga något om både samhället i stort och subkulturen i sig. Mer tänker jag inte avslöja - men det här är garanterat en film som kommer att skapa debatt när den går upp på bio

Good Shoes debutalbum "Think Before You Speak" är också England. Av idag. Där folk arbetar helger bara för att betala för droger. Läser modemagasin enbart för att titta på flickorna. Och ropar 'if you got the money then I'm yours tonight!". Egentligen vet jag inte riktigt varför jag fastnat för den här samlingen sånger. Good Shoes lånar lika mycket riff från The Jam som man gör estetik från The Strokes, och det brukar sällan ge bonuspoäng. Men man gör det med finess och texterna talar direkt till den inneboende anglofilen.

Nu måste jag emellertid skriva något om USA för att inte rubba balansen.

Konkurrenten publicerade just sina Open-recensioner från fredag och lördagskvällen. En hel bunt var det. Jag har absolut inget att vinna på att gå i polemik med någon där, men sånt här är jobbigt för mig att läsa.

Kanske speciellt då jag och en kollega så sent som igår diskuterade just föreställningen av att hiphop alltid blir bättre när den framförs med levande instrument. Ta The Roots. De behöver inte göra mer än att kasta ut en halv trumma på scenen de hyllas vitt och brett. Samma sak är det med studiomusikerna i Damn.

Och det är alltså detta jag snöar på, saxat från deras Timbuk-recension:

'Många hip hop artister spelar av någon anledning live med två trötta DJ:s. Timbuktu & Damn bevisar verkligen hur mycket bättre det blir med ett skickligt kompband.'

Nej. Nej. Nej.

*Uppgivet gestikulerande*

*antirockistiskt mummel*

Sättningen i fråga är alls ingen hiphoputopi så snälla snälla snälla skriv inte sånt där i tidningen. Musik kan vara äkta och sann även om den inte framförs per stränginstrument.

Tack, nu återgår jag till serietittandet.

..och får jag välja skriver jag inte ett ord till om festivalen under resten av 2007. En sista summering här nedan.

Det jag hann se och höra, betygsatt i enlighet med tidningens mossiga kurrelinje:

Mountain Goats - 3
Maia Hirasawa - 3

Lucky Soul - 2
Busdriver - 4
Basutbudet - 3
Plan B - 1

Juvelen - 4
Futureheads - 2
Kavinsky - 4
Timbuktu och Mapei - 4

- - - - - - -

Har av förklarliga skäl missat att plocka en hel massa tv-serier under veckan. Kvällen spenderas därför med senaste avsnitten av The Riches, Prison Break och Friday Night Lights.

Hinner eventuellt lyssna in mig på lite nya skivor också. Timbaland, Redman, Mixtapes & Cellmates, Paul Wall, Just Jack och Kathy Diamond ligger och väntar. Lär knappast hinna skriva på hälften men hej.

Dagens låt, annars: 'Brains' med Tittsworth.

It's Kellz bitches!

Just hemkommen från Opens efterfest. Inte överdrivet mycket att säga om den saken förutom att där fanns högar av trevligt folk och cheap cheap cider. Ingen olde e dock. Moneybrother agerade någon sorts dj och Mapei agerade någon sorts ballast ever. Timbuktu hoppade på kryckor och firma Sandström/Lyxzén var tydligt nöjda över spelningen jag bannar mig själv över att ha missat. Men vad är väl en kaosartad hardcorespelning i Studion. Bevittnade även nån sorts I'll throw up more cash and change the forecast-händelse utanför festens entre. Unga pengar. Aint no money like hustle money och så vidare.

Kavinsky var som väntat grejen. Sjukt retro kille det där. Väntade lätt en kvart för länge med att ta av sig basebolljackan och nike zoomairsumthing-pjucksen sträckte sig två decimeter från fotsulan.

I morgon.