Josefin har redan berättat vad det är för dag. Men Ryan Leslie vill också:

Yahh! Soulja Boy tell em! Yahh!

Nä, det handlar inte om Tito. Däremot borde det finnas en domstol även för våldtäkter i åsiktsformat. På nöjessidorna i Dalarnas Tidningar mumlar en lokal rapartist – Follow Him To The End Of The Desert – obegripligt trångsynt om hiphopgenrens mer publika ansikte. Eller ’mainstream-skiten’, som han kallar den.

Texten går, om jag förstår den rätt, ut på att underkänna all kommersiell hiphop och samtidigt peka ut dess lyssnare som ’hemska’. Definition på vad som menas med mainstream saknas, och några namn nämns inte. Men man får väl anta att syndabockarna är de gamla vanliga. 50 Cent. Ying-Yang Twins. Chamillionaire. Och alla andra som råkat haffa en radiohit de senaste fem åren.

För att sauvera sina läsare undan detta vidriga pengamonster passar krönikören på att tipsa om några ’artister ni bör lyssna på, köpa till de som har skrivit mainstream-skit på önskelistan’.

De heter saker som Sage Francis, Non Phixion, Sole, Jedi Mind Tricks och Buck 65. Som av en händelse närmar sig samtliga hiphopen, precis som krönikören själv, med ett förhållningssätt som bygger mer på ideal från rockmusik än såna från soul och rnb. Som av en händelse rappar de alla om seriösa saker. Politik, orättvisor, klimathot och regnskog. Som av en händelse skulle de aldrig få för sig att skryta om sina ekonomiska tillgångar. Och som av en händelse är de alla vita.

Jag behöver väl knappast gå över ån efter vatten att hälla på kvarn, men vi kan väl skala ner texten till sin kärna:

1. Krönikören tycker att artister som vill tjäna pengar är dåliga per definition. Oäkta. Haha.
2.Krönikören lyssnar på artister som är mindre kända och mer balla än de som spelas i publik radio och genom att nämna deras namn i en tidning blir han nästan lika cool själv.

Visst, att lyfta fram oetablerade akter har ett viktigt värde inom musikjournalistiken, men när det enbart görs på bekostnad av billiga och slentrianmässiga poänger vill jag inte vara med längre.

Slutsats: Vakna upp och lukta på kaffet.

– – – – – – – – – – – –

Brittiska tv-kanalen E4:s succéserie Skins har äntligen rullat in på andra säsongen. För er som missat den ber jag att få tala om att det nog rör sig om den mest sevärda kartläggningen av brittisk ungdom sedan Sky TV:s fullomentär ’Ibiza Uncovered’ från 1998. Första avsnittet visades i England i går och här er trailern som ska bidra till att tv-tisdagarna i vår blir synonymt med annat än Prison Break. Ni som gillade svenska Spung och behärskar det här med torrents lär få svårt att hålla er borta.

– – – – – – – – – – –

Slutligen: den 50:e amerikanska Grammy-galan gick av stapeln natten till i går. Laddade ner första halvan, kollade ett par habila framträdanden från Kanye West och Alicia Keys, men fick nog när Tina Turner äntrade scenen i silverfärgad sparkdräkt och sen aldrig verkade ta sig därifrån igen.

Den mest underhållande sekvensen inträffade ändå innan själva galan på den röda mattan, där två stolpskott till reportrar skulle intervjua Fergie. Roliga ringsignalsrapparen Soulja Boy steppade nämligen förbi för att få sig en skymt av sångerskans urringning. Och stannade kvar lite längre än vad seden bjuder. Kul även när Fergie lackar på reporterns mossiga fråga om hur hon hamnade i Black Eyed Peas.

/A.

The Clipse: Malice & Pusha-T.

Läs kort om nya Clipse & Re-Up Gang i papperstidningen på onsdag.

/A.

Har nosat upp två korta men oväntade pressomnämnanden på mindre än en vecka. Först i nya numret Nöjesmagasinet där Johan Markgren på lustigt maner skojar om ett utbrott jag fick här i bloggen i våras sedan samma man recenserat en spelning med Timbuktu. Och så idag, i Västerbottens Folkblad, där Olov Hjärtström Baudin knackar fram en kul spelbong som bland annat innehåller följande högoddsare:

’Händelse: VK:s Andreas Terner omfamnar riffbaserad gubbrock som innehåller lika delar bukfetma och skägg.

Kommentar: I sådana fall köper jag hans topp-tio från 2007 rakt av (däribland UGK, The Empire & Lil Wayne och Omnikrom). Lars Böhlin, VF:s rutinerade r’n’b- och hiphopkonnässör, lär jubla.
Odds: 999,99.’

Min kommentar: Smickrande. Jag gillar ju högoddsare. Fast något omfamnade tror jag tyvärr inte det kommer att bli tal om. Kan dock erkänna att jag har ett tvåsiffrigt antal Dylan-skivor i bokhylllan och håller Van Morrisons ’Astral Weeks’ som en av fem bästa plattor som någonsin gjorts. Dalade oddsen nu kanske…