The insecurity of not wearing Nike.

Färre bloggträffar än både Big Papa och Basketbloggaren under det senaste dygnet och det håller mig i det närmaste sömnlös. Här måste kanske modebloggas. Ty det drar läsare som sockerbitar drar flugor. Har jag hört.

I några inlägg här ovan kastar jag (under morgondagen) okritiskt upp lite bilder på sånt som jag tycker är fint. Och jag gör det alldeles säkert utan påföljande läsarstormar. För precis som moi och VK:s tidigare spelskribent Michael Gill konstaterade över en öl på Rex uteservering sent i somras: killar får sällan någon som helst kredd för att de har sitt streetwear-game on lock eller råkar sitta på stans mest exklusiva (och ostrukna) t-shirtsamling.

Varför, vill vän av ordning säkert veta. För att folk inte ser skillnad på Perks and Mini och HM. För att kedjorna numera kopierar allt som blir populärt snabbare än jag hinner ta tillbaka komplingmanger som delats ut i tron om att valda delar av Umeås kvinnliga befolkning plötsligt börjat sporta cut & sew-jackor från Soulland. Och eventuellt för att det kan uppfattas som lite nördigt eller elitistiskt att envisas med att beställa saker över japanskt internet enkom för att få känna sig lite unik.

Undertecknad och Gill kom i alla fall fram till att de timmar (i mitt fall ca 10 i veckan) vi lägger på att hålla oss a jour förtjänar att väcka lite mer feedback. Och nästan bara därför räknar jag upp några favoritdesigners i hopp om att ni som förstår något av det här inlägget också bidrar till samtalet. Här går.

Skor: Clae, Alife, Creative Recreation.
Jeans: APC, 10 Deep, Schwipe.
Skjortor: Happy People, Wood Wood, Cosby, Comme des Garcons.
Tischor/tröjor: PAM, Skoold In Korrectnuss, Only NYC, Reason.
Ytterkläder: Original Fake, Empire, TBG.
Accessoarer: HUF, Gucci, Colab, Name Ribbon.

Inte värt besväret: The Hundreds, BBC, Crooks N Castles, Kilo Goods, Married to the Mob, Rocksmith.

Synpunkter välkomnas. Nu kallar bingen och säsongspremiären av Kitchen Nightmares. Tänk om Ramsey har bytt stylist.