Skriver om:
Niccokick
Familjen
Kleerup
The Kills
Los Campesinos.
Lykke Li
Max Peezay
Adam Tensta

Förhoppningsvis/kanske/om tid finns:
Afasi & Filthy
Happy Nation
Team Skidoo
PYT

Bryr mig allra minst om:
Hästpojken
Neverstore
Dj:s i TC fredag-lördag.
Ny Våg-scenen.

Veronica Maggio, skivaktuell.

Veronica Maggio
?och vinnaren är
Universal
2 ringar

Kihlen i Snook har hittat ett sätt att omsätta det myckna lyssnandet på föräldrarnas Motown-plattor: spela in dem på nytt och låt en blond svenska sköta röstarbetet. Veronica Maggio har en okej soulpipa och kryddar sina jagbetonade sånger med lagom dos spelad blyghet, storstadsalienation och rebellposér. Man skulle kunna dra paralleller till Amy Winehouse, men det vore ungefär som att jämföra rökheroin med Marlboro Lights.
ANDREAS TERNER

Okej. Quit actin. Full jävla disclosure. Här var jag i lördags:



Nästan lika bra mode som Touch My Body-remixen med Rick Ross och The Dream.

I dag har jag, förutom att kolla på sim-EM, skrivit två stycken recensioner. Veronica Maggios nya cd till onsdagens nöjessida, samt en text om första numret av tidningen Filter till kulturen.

I helgen är det Umeå Open. Varje dag så jobbar jag.

/A.

Maaaaaade. Ids inte sammanfatta vad en video kan göra så mycket bättre. Helgen, på ett ungefär:



- - - - - - - - -

Från Corona: Ken Ring gjorde massvis med pull-ups och rappade mindre än önskat.

Feta förhandstexter i både VK och VF. Ordkrig mellan lokala hiphopsnubbar och trollmässiga provokatörer i kommentarsfälten. Och alldeles nyss, Ken Ring själv, som sågs hoppa in i en röd minivan på parkeringen nedanför Bågenhusen. I såna lägen spelar jag kall och går förbi utan att kasta blickar. Man vill ju verka världsvan.

Ska göra mitt bästa för att hinna titta förbi på Corona-spelningen senare i kväll.

Murphy Lee - Murph Derrty. 'UCME' droppin soon!

Det är antingen det eller att tjejen jag kom med ser ut som Kate Moss och Kate i Lost.

Interpool Open.

Vår vän och kollega Stefan Åberg befinner sig just nu i östkustmetropolen Gävle. Han är, tillsammans med bland annat basisten i umebandet Syket, där för att delta i den prestigefulla biljardtävlingen Interpool Open.

Facit för Åberg efter första dagens spel lyder: en vinst och en förlust. För att ta sig vidare till söndagens 16-delsfinal krävs i morgon troligen två segrar av två möjliga.
- Det kan bli svårt, men det är absolut inte omöjligt, resonerar Åberg över en raspig telefonlinje. Nöjesbloggen håller förstås tummarna. Och ska även försöka sig på att nosa upp ett resultat för den icke namngivne Syket-musikern.

Rapartisten Lazee ställer in kvällens planerade framträdande på X3m. Orsaken uppges vara en kontraktstvist med arrangören.

Malmörapparen skulle ha uppträtt i samband med en gymnasiefest, men väljer nu alltså att inte resa till Umeå. Det slutgiltiga beslutet togs så sent som i eftermiddag.
- Vi hade en deal, sen ville de plötsligt ha betydligt mer betalt än vi kommit överens om. Något vår budget inte tillät, säger Peter Haghjoo, eventansvarig på arrangören Apberget AB

Besökare som köpt biljett enbart för att se nämnde rapartist kommer, om de så vill, att få sina pengar tillbaka. Festen går av stapeln som planerat med tre dj:s och två lokala dansgrupper som främsta dragplåster. Nöjesbloggen har utan resultat försökt nå Lazees management för en kommentar.

Vacker, vackrare, vackrast.

Into the Wild. Fantastisk omgivningspornografi inlindad i någon sorts mental rags to riches-berättelse. Men ät inga snacks till filmen. Snacks är så ytligt.

Dr. Alban söker sig numera allt längre och längre bort från den samtida populärmusikens mittpunkt.

Storuman, stå upp! Åsele, stå upp! Brolin, stå upp! Stureplan, stå upp!

Hoppets strimma tändes för ett par veckor sedan då en sällsynt begåvad euroremix av Adam Tenstas "My Cool" tog över hela internet. På hooken? Dr. Alban. Vi var många som funderade på var killen varit, och framförallt, var han skulle. Nu vet vi. I dag släpps mannens nya skiva "Back to Basics" (Haring Records) till den internationella marknaden. Främst genom den officiella hemsidan, men cd-skivor och kassetter(!!111) har också tryckts upp i bland annat Ryssland.

Till albumet. Titeln är missvisande. Dr. Alban minns visserligen Afrika, och Afrika minns Dr. Alban. Men tandläkartechnon som gjorde honom stor är lagd åt sidan för en exkursion ut i det nya och outforskade. Varför sko sig på gamla koncept när man kan driva utvecklingen framåt, verkar han ha tänkt. Mycket bottnar i säreget programmerade trumtakter och den typen av svårt svindlande melodier som i en rättvis värld borde få folk att börja benämna honom den svenska och manliga motsvarigheten till M.I.A.

Ingen låt är kortare än 02.55, ingen är längre än 03.39. Alban vet vikten av att döda darlingar, komprimera vad han vill ha sagt och spottar därför oftast sin visdom lite på samma maner som de gamla centrallyrikerna. Do you want to mingle, I'm single. Ni har ett hum.

Inte vågar jag beskriva de enstaka låtarna i detalj, men allra starkast är nog samarbetet med Efti (från Midi, Maxi & Efti). Över vad som skulle kunna vara en rymdvarelses wobbliga tolkning av ett Basshunter-beat ropar en till synes helt rådvillig Alban om svunnen kärlek och raggamuffins. Redan i bryggan till första refrängen känner jag mig såld. När basen sen droppar landar man i något som bara kan kallas extas. Det är bassline, det är nytrance, det är crunk, det är disco och det är smattrande electro i ett och samma kvicksilverpaket.

Ändå kan jag inte låta bli att se det här släppet som en mellanstation. En apitretare inför vad som komma skall. Någon gång i vår uppges nämligen det omtalade singelsamarbetet med själsfränden Haddaway nå världen. Som Biggie sa: The sky is the limit. Tills dess pumpar jag min "Back to Basics" med bultande stolthet.

Off topic: Ken Ring spelar på Hamnmagasinet OCH Corona nu på lördag. Tredje respektive fjärde spelningen i stan på mindre än ett halvår. Bortskämda umebor gör klokt i att rulla förbi. Själv har jag lovat bort mig till nåt jädrans påskrave.

Ett stycke skivsamling. Inte min.

En gång i tiden var det som lokaltidningsrecensent en förmån att få gratis cd-skivor. Man hade makten att kunna vifta med förhandsexemplar av eftertraktade plattor alla och deras mammor suktat efter i månader.

I dag, på VK, är det inte många som vill ta i vad som skickas ut till tidningen ens med tång. Orsaken är enkel: de stora skivbolagen har slutat skicka ut skivor till redaktionerna. I stället ska recensenter installera tveksam mjukvara för att över nätet sen kunna lyssna på bolagens kommande släpp. Oftast med max två veckors varsel. Problemet är att ingen orkar när skivan enkelt en månad tidigare går att ladda ner illegalt för att sedan läggas in i itunes eller vilket helst program man nu spelar upp sina mp3:or i.

De som fortfarande envisas med att skicka ut promos hör oftast till kategorin ointressanta skivbolagsaktörer. Metalmög, svensk folkrock, lokala förmågor med tveksam talangpott och det udda schlagerrelaterade albumet tidningen bara mååååste skriva om.

Urvalet blir snedvridet. Urvattnat. Tråkigt. Det förfarande jag själv använder är att via nätet lyssna på så mycket som möjligt, välja ut en kombination av det som är mest intressant/mest omskrivet och sen krafsa ihop texter på de plattor som av någon anledning sticker ut. Vilket mer ofta än gärna landar i sånt som jag har förtivlat svårt att övertyga ska få plats i tidningen. Den fysiska skivan har ju inte inte skickats till redaktionen! Men varför, kan man fråga sig, ska bolag som själva uppenbarligen slutat bry få styra hela selektionen?

Några promos har jag alltså egentligen inte behov av, men i eftermiddags insåg jag att tekoppsunderläggen nästan var slut och norpade därför två nya. Ett med Pulpa, ett med Hercules Love Affair. Oppman hade uppenbarligen också skralt bland sina eftersom han hann före på Håkans nya.

Vaktbloggen är genialisk. Och ordningsvakter är, vilket jag blivit extra varse sen jag började arrangera klubbkvällar här i Umeå, i regel väldigt trevliga och sympatiska människor. Men det finns - som det brukar heta - rötägg. Nötter som ger en hel yrkesgrupp dåligt rykte. Här är en snubbe som kanske borde fråntas den gula tröjan för gott. Och börja med amatörboxning.

Ungefär så här går det om man målar in en före detta Top Model-deltagare i ett hörn och sedan vräker på med för henne obefogad kritik. Klippet är hämtat från skruvade realitysåpan Celebrity Fit Club. Tänk om folk kunde vara lika arga i Let's Dance. Hade lätt tittat.

Häftig pose, det där.

Då det var snårigt nog att övertyga skivöverste Westfal att Rick Ross och Fat Joe visst var namn tillräckligt bekanta för att platsa på tidningens recensionssida ger jag inte den här plattan några större chanser att klara cutten, men hur som helst.

För ganska exakt ett år sedan läckte 'Birthday' ut på det världsomspännande nätet. Över ett rasande klubbeat signerat The Runners staplades fyndiga rim om både strippor, semester, Denzel W och King Kong. Låtens budskap var egentligen i inga avseenden unikt - ge mig pengar, ge mig allt - men framförandet minst lika kul som det var smittande. Refrängen av den sort där man fick anstränga sig för att inte gasta med. Essentiellt, ljudet av en vrålhungrig rappare i väntan på det stora genombrottet. En som både ville ha tårtan och äta den.

Rapparen kallade sig Flo-Rida.

På onsdag släpper samma man sitt debutalbum och det har tyvärr runnit en del vatten under bron. Tre dansgolvsorienterade singlar, en med T-Pain, en med Timbland och en med Sean Kingston, har hållit förväntningarna flytande.

Men det är svårt att inte grina en smula när man upptäcker att Flo-Rida gjort mos av sina egna förutsättningar, gått den allra enklaste vägen och ändå lyckats ramla i fällan. Den där de tomma koncepten huggit huvudet av både nytänkande och artistisk integritet. Singlarna är fortfarande mer än okej topplistehiphop och lär fortsätta kränga ringsignaler, men utfyllnaden tyvärr lika fadd och torftig som en ofrivilligt sparad semla bakad i februari. Att Birthday sen inte anses platsa känns i sammanhanget mest bara som ett hån. Slutsats: töm lådan, och skjut brevbäraren.

Det är i dag det händer.

Om ganska precis en timme är det uppkast i Gammliahallen. Umeå Virtus säkrar vid seger mot Alvik i dag en plats i slutspelet. Där väntar i så fall ett rykande hett kvartsfinalmöte med malmölaget Srbija. Super Fans och Super Fans International fixar stämningen och VK bjussar på entrén. Det finns, som ni förstår, inga ursäkter.

Måtte det ta slut snart.

Ni ska titta, fine. Men hjälp för allt i världen inte de två skalliga männen med Fredrik Birging-komplex och röda kostymer till mer fame än de redan har. Låten i sig är vedervärdig. Och uttrycket 'Rongedalarna' är eventuellt också den fulaste sammansättning stavelser som någonsin funnits. Säg det högt för dig själv.

Rongedalarna. RONGEDALARNA.

Fallet vilar.

Blir Feel My Heart Beat för en annan i kväll, eventuellt med avstickare till Plaza eller Operan. Nyfiken på Risky Bizniz, och räknade nyss ut att det kanske är störst chans att få höra något med Shawty Lo just på TC. En försmak på hur det kan komma att se ut på dansgolvet vid ett sånt tillfälle får ni om ni klickar play i rutan här under.

A-Trak sa det först: solglasögon är ett måste!

Det här är Tomas Izaias Englund. Han gör till vardags kometkarriär på Örnsköldsviks Allehanda och skriver där förmodligen fler fotomodellknäck per vecka än någon annan allmänjournalist jag känner. Som om inte det vore nog donerar han i bland sin visdom till de som inte alltid förtjänar den. Här är en rätt bra text han har skrivit för Umeå Opens nya webbmagasin. Så bra, faktiskt, att jag med största sannolikhet postat den även om han inte mutat mig med pengar och berömmelse.

Nya numret av Vice. Snart i var mans ägo.

Shape Up! kommer framöver att distribuera tidskriften Vice. Från den 27:e mars kommer Vice Magazine att finnas på Shape Up!.
- Tidningen är gratis, men har bara funnits i en ganska begränsad upplaga i Umeå förut, skriver klubben i ett pressmeddelande.

Köerna ringlar redan långa utanför TC där klubben i samband med Umeå Open arrangerar nästa event. Nöjesbloggen kan dessutom avslöja att konkurrenten Folkets Jubel svarar med att börja dela ut Metro.

Lazee.

Sorry, Open-kontoret, jag syftar varken på Max Peezay eller Afasi & Filthy, även om det förstås är klart habila bokningar i sig.

Malmöbaserade rapparen Lazee, däremot, gör ett framträdande i Umeå nu på torsdag den 20:e. Platsen är X3m och evenemanget är en del av Zoo Tour. Om jag förstått det hela rätt är spelningen öppen för alla åldersgrupper.

Lazee är signad av Sony, tycker om kläder med dödskallar, rappar gärna över electrobeats, har gästat Kocky, gästats av Joell Ortiz och lyckats vinna gunst både hos kids, hip hop-puritaner, P3-lyssnare och i bloggsvängen. Ett album kommer troligast senare i vår och det är inte osannolikt att mannen gör en popularitetsresa liknande den Adam Tensta gjort.

Singeln Rock Away har du redan hört, här är videon:



Exklusivt bonusbeat: smått fantastisk remix på samma låt hopsnickrad av tidigare umebon Per Andersson alias Mister Thingamy:

Mannen, myten, privatekonomen. Tillbaka i rutan om mindre än fyra timmar.

Fem års väntan är äntligen över. Sveriges svar på David Attenborough drar vid åttasnåret i kväll igång sin nya istidsserie i TV4. Förutsättningen: Jag gillar Bo Landin. Jag gillar ambitiösa naturdokumentärer. Nog för att det här visserligen verkar vara mycket av samma gamla växthuspanik, men det är ändå förtvivlat svårt att fronta på mediala alfahannar som demonstrerar kunnande på mer än ett område. Bosse är nämligen inte bara en man som har nära till naturen, han är också en född businessman. Detta framkommer, om inte förr, i en förhandsintervju med värmländska VF.
- Jag avslutar serien med bilder från Fryksdalen, och rekommenderar markköp där. Redan under din och min livstid kommer det nämligen att bli ett klimat där som motsvarar det som södra och mellersta Europa har i dag. Fryksdalen kan bli framtidens stora vindistrikt!

Jag har pantsatt min Rolex, sålt mina solenergiaktier. Ryktet på stan gör gällande att VK:s naturciceron Tom Juslin redan kapat åt sig tre tunnland. Det är nu eller aldrig, alltså.

- - - - - - - - - - -

Rubriken är annars en Britney Spears-referens, inte ett uttryck för tveksam kvinnosyn. Och eftersom den här bloggen numera gärna vänder sig till hela Västerbotten lär jag få fortsätta förklara dylikt framöver. Inge svett. Hur som helst, jag älskar att vi i dag har ett avslappnat musik- och musikjournalistklimat där klädsamt kreddiga förståsigpåare på sina bloggar utan problem kan posta videor med den allra mest banala av popmusik. Och detta utan att läxas upp av normsättande rockfarbröder med tvåsiffrigt antal Uncut-nummer invid toastolen. Således: Britney Spears purfärska video, med den för inlägget sjukt säckknytande titeln "Break the Ice", här nedan. Helt och hållet animerad, vilket i dagar som dessa bör betraktas som tacksamt för alla inblandade.

Hos Ekdal i kväll? Det frikyrkliga dansbandet Fingerspitz.

Aftonens Kvällsöppet med Ekdal innehåller ett på förhand väldigt intressant ämne, och då pratar vi inte om närstudien av Fredrik Reinfeldts lycka vid makten, utan om den återkommande kulturella diskrimineringen av musikgenren dansband. Saxat från TV4.se:

- Sluta förtrycka oss, vi är lika mycket värda som finkulturen. Det säger förre skivbolagsdirektören Bert Karlsson och några av Sveriges dansbandsstjärnor.

Kan bli kul. Bert Karlssons retoriska oförmåga gör sig fantastiskt bra i tv. Fast i själva verket är man nog bara ilskna över att Michael Nystås inte längre skriver slentrianmässiga hyllningskrönikor i Aftonbladet varannan tisdag. Men hej, tider förändras. Nystås blev överflödig och gick samma öde till mötes som den där AB-spalten vars enda uppgift var att spekulera kring nuffrorna i veckans lottorad på 80-talet.

Mitt eget förhållande till dansbandsmusiken är svalt. Har emellertid ett gäng nära vänner som varje år försöker få med mig på dansbandsveckan i Malung. De åker dit med vad jag tror är någon slags ironisk överrock, men tappar oftast all den där distansen i samma stund som Ulla-Britt, 43, Hulån, berättar att hon har dunkvis med starksprit i bilen och gärna träffas på campingen efteråt.

- - - - - - - - - - - - -

Janne Jos tar över som programledare i Debatt efter Stina Dabrowski. Bra beslut. Dabrowski gjorde ett hyfsat katastrofalt intryck de gånger jag tittade. Lyssnade inte på gästerna, framstod illa påläst och hämmade snarare än främjade till vettiga samtal. Jos är fortfarande hungrig och går knappeligen i samma fälla.

Förresten, ni får ta och börja kommentera inläggen här då och då. Annars börjar jag blogga om mode. Ta det som ett hot.

Någon eller några av Umeås hårt arbetande klubbarrangörer kommer att få ett helvete på söndag. Det är oundvikligt. Nu på lördag arrangeras nämligen inte mindre än fyra (4) nischade klubbar. Samtliga tilldrar sig, vill jag påstå, ungefär samma publik.

Av dem som går ut i Umeå är det uppskattningsvis 1500 personer som regelbundet besöker, ursäkta uttrycket, 'riktiga' klubbevenemang. Den erfarenhet jag haffat både som arrangör och gäst skvallrar om att själva musiken är rätt oviktig. Få bryr sig om huruvida de dansar till elektro, rnb eller indiepop så länge den smygalternativa profilen är intakt. Och i helgen väljer man alltså bland följande:

Hype It! på News.
Dåliga Gatan på Norrlandsoperan.
Feel My Heart Beat med Risky Bizniz på Teatercaféet.
Och Midnight Ramble med Wifebeater Love på Plaza.

Det här talas det tyst om - men jag tror att klubbarna själva vet med sig att underlaget är mindre än vad som kan fylla fyra (4) stora lokaler en lördagkväll mitt i månaden. Kan tyckas att det är både klantigt och dumdristigt att arrangörerna inte har bättre koll på konkurrenternas datum, men nu är det som det är. Och någon eller några kommer att få betala priset. Vem? Det vet vi på söndag.

- - - - - - - - - - - -

Den andra sidan av Umeås klubbliv - den där musiken varken är särdeles cutting edge eller själva förutsättningen för en lyckad kväll - kan ni läsa mer om här. Lokala stjärnjockeys tipsar om utspelade (folkliga!) låtar och avslöjar hemskt gärna var (Rex? O'Learys? Corona) de står i helgen. Därtill skrattas det grabbigt och gott åt alla låtönskningslystna kroggäster som någonsin gjort misstaget att samtala med en dj. Inbjudande läsning.

Västkustveteranen Snoop Dogg släpper i dag sitt bästa album sedan 2002 års 'Paid tha Cost to Be da Bo$$'. 'Ego Trippin' är glädjande nog något långt mer än den tröttsamt urvattnade gangstarappen Snoop envisats med att ägna sig åt på senare år. En längre text om skivan går att läsa i onsdagens VK.

Videon till 'Life Of Da Party' med Too $hort och Mistah F.A.B. här ovan. Det är den censurerade versionen, även ni under 21 kan alltså titta.

Jo. 2008 års franska bidrag 'Divine' kan vara den bästa poplåt som runnit igenom det brunglättiga sumpfilter som är Eurovision Song Contest på ungefär hur länge som helst. Artisten bakom verket, Sebastien Tellier, är som av en händelse också högaktuell med albumet 'Sexuality'(Lucky Number). Frågar du mig är det vårens mest angelägna popskiva. Frankrikes bidrag till Belgrad:

Salongen. Festivalorganisationens hjärta.

Det finns kulturevenemang. Och så finns det Kulturevenemang. Jag hade i helgen förmånen att få ta del av ett av Umeås både nyaste och mest gemytliga: Rävens Internationella Filmfestival. Eventet, som arrangerades av Erik och Åsa i samarbete med Film i Centrumfyrkanten, bjöd fredag och lördag kvalitetsfilm på inte mindre än sex olika språk.

Starkast intryck, rent fysiskt, gjorde tidelagsdokumentären Zoo, som vackert uttryckt söker utforska relationen mellan man och häst. Personligen var jag kanske mest begeistrad i årets utländska oscarsvinnare, tyska Die Fälscher. En enig jury utsåg dock (samtidigt som vissa ännu satt hemma och ojade sig över Stefan Holm) egensinniga dokumentären Beautiful Young Minds till Kung av Grytet.

Landstinget sponsrade annars principerna troget med märkeswhiskey, värdparet med sjukt smakliga smörgåsar och Örjan Westberg med en musik-, tid- och detaljgeografisk kunskap bara värdig en Jeopardy-mästare. Räven själv skymtas på bilden ovan, tillfället till ära uppklädd i ljusblå kritstrecksrandig skjorta från tidlöst fashionabla Ralph Lauren.

Efter den avslutande videopuben vandrade vi ner till Teatercaféet och Umeå Beat Collective. Skyhöga förväntningar besvarades av precis lagom utmanande dansmusik, publika hångelsessions och löjeväckande trevlig stämning. Fyra rävar av fem möjliga. Easy.

/A.