Nöjesprofilen från Svarvarböle knyter en så kallad pålstek.

Rodney King baby, beat it like a cop! 16 timmar i en hyrbil just avklarade. Basketbloggaren var ett monster - Colin McRae, om man så vill - bakom ratten. På pizzeria La Scala i Malung serverades vi av en ung dam med ett dalmål så brett att inte ens jag kunde översätta konversationen. I bakgrunden surrade lokala deadbeats om trummisar och annat löst folk. Utanför restaurangen krusade en Hummer.
- Det finns många lottovinnare i de här trakterna, förklarade Nöjesprofilen.

Ooooh-hoj.

Slå upp termen bister i ett bildbaserat ordlexikon och det är sannolikt den här bilden ni möts av. Vi åker båt till festivalen och Basketbloggaren rattar vant skutan. När Nöjesprofilen gjorde ett försök slutade emellertid det hela med grundstötning och sjönöd. Oroa er inte, alla mår bra.

Det är svårt att gå tillbaka till hamburger sandwiches när man vant sig vid filé mignon.

Bra mode, som ni förstår.

Då åker vi. Och kommer säkert tillbaka med något riktigt Foolish att berätta om. Utesluter inte heller att ni får skumma en del uppdateringar direkt från Norge. Kan då komma att se ut ungefär så här (utvalda läsare lyssnar givetvis extra noga 3.05 in i videon):

Homerun från HomeRoom.

På tal om sport: Rätt svårt att inte charmas av turkarnas taxichaffisstilade tränare Fatih Terim. Den mannen har pondus.

Ode till Jonas Ahnqvist. Det här var en insiktsfullt strålande hiphopkolumn. Pensionerade kommunalråd regnar de facto även på min parad. Och sunt är väl det.

Älska eller hata.

Dampkuskaren Girl Talk är tillbaka med ännu en bumpig åktur genom musikhistorien. Oantastligt mixad, hårresande kurvig, glättigt blänkande och smattrande dansant är några omdömen som går att applicera på skivan, som hittas under namnet 'Feed The Animals'. Överallt på internet just nu. De e bara haffa haffa.

Nöjesprofilen, Basketbloggaren och jag hänger just nu ut på ett hyfsat hemtrevligt hotellrum i centrala Luleå. Efter fotbollen lever vi lavish på något som heter Onsdagsklubben, men redan den tidiga kvällen har bjudit gott om extravagans. Höjdpunkter:

-Basketbloggaren, som tog över ratten sedan Nöjesprofilen slocknat, lyckades missa infarten till Luleå och innan någon visste ordet av befann vi oss halvvägs till Esrange.

-Nöjesprofilen gick vilse i hotellgaraget, och då ska ni veta att takhöjden knappeligen överstiger två meter samt att Josef Fritzl med miljön i åtanke mcket väl kan tänkas lura bakom nästa hörn.

-Hajpade alldeles precis nyss upp ett trivsamt blonderat kioskbiträde - men fick ingen som helst love från vare sig Basketbloggaren eller Nöjesprofilen. Den sistnämnda var alldeles för upptagen med att surra om det inlandsfenomen som verkar finnas även i Luleå - det där unga och oförstörda kvinnor väljer att slå följe med män i trekvartsbyxor och takkeps, så länge denna framför en smaklöst hottad BMW.

Solen skiner. Men vad är grejen med alla dessa (unga) män som envisas med att vaggande vandra gatorna fram iförda BÅDE keps och solglasögon? Är Rådhusesplanaden den nya Kalahariöknen? Jag tänkte väl inte det.

Hata inte på Kevin Garnett. Se det som en salut till Basketbloggen, som i takt med att slutspelet rullat på definitivt tagit en plats på pallen bland VK:s mest relevanta bloggare. Spelet? Johan och Arvid, dags att haffa den där konsolen ni surrat om i åratal nu?

M.I.A. behöver en paus och turnerar därför inte i Europa i sommar.

Artisten M.I.A. har bestämt sig för att ställa in hela sin stundande europaturné. Svenska Arvikafestivalen och norska Hove är två som drabbas av stjärnans plötsliga avhopp. M.I.A. annonserade själv nyheten under en spelning på välgörenhetskalaset Party in the Garden i går. Vad hon sa, enligt New York Magazines webbupplaga:

"This is it. You're hearing it first. My manager was supposed to cancel it yesterday, but he was watching football - don't tell anyone - and he forgot. So nobody knows. I guess now they will."

"I'm canceling because I feel like physically I just have to stop for a second,"

'It takes a lot out of you, physically. I make club music, which means I'm clubbing every night for, like, six months. Know what I mean? So now and again you finally just want to be gardening and get your nails done or something like that."

It's too insane. I was losing a sense of just, like, reality, you know what I mean? I think for an artist like me, it's so important for me to be in the streets and go to the same shop every day and see the same people and, like, communicate. And it's really difficult to do that when you're in the city every day for 24 hours. Like, I love connecting with my band, but I want to actually help them and be a part of peoples' lives. Which is really hard when you're on tour.'

Surt, sa räven.

Färsk musikvideo från ett av regionens allra mest intressanta band: Syket.

Tischan är från Blood is the new Black.

BWO är första band att bokas till sommarens tre Umeå City-arrangerade myskvällar i centrala stan. Det hade kunnat bara betydligt värre, även om resterande scenbidrag nu kommer i form av en musicerande man från Nordmaling, samt, en underhållningskategori lika plågsam som påtvingad: den lokale trollkarlen.

Petter Hansson, förresten. Vem har kreddhåven framme? I do, I do.

Motsvarar mannen förväntningarna? Mer eller mindre.

Lil Wayne
Tha Carter III
Motown/Universal
4 ringar

Han återvinner, ibland hela verser. Han ignorerar dessutom varenda fulländad mixtapelåt han släppt post Carter 2. Och fyller albumet alla talat om med tre-fyra nästintill olyssningsbara flum-hippie-beats. Men Lil Wayne/Weezy F. Baby är fortfarande en bättre rappare än alla andra där ute och gör inga dåliga skivor.
Varför? För att mannens hest raspiga flow är beroendeframkallande. För att djupet i attityd och karaktär är obesvarat inom samtida hiphop. För att man både gapar, garvar och gråter till lyriken. För att han fuckar med auto-tunern. För att han är missförstådd. Och för att Wayne swaggermässigt numera verkar på en helt annan planet. Svälj orden, smaka på tankarna. Och upprepa sedan följande under resten av 2008: när kommer egentligen den dära Tha Carter 4?
ANDREAS TERNER

Här går. Två relativt anglofila dansgolvsnummer samt ännu en politisk novellfilm från rapparen internet älskar att hata: Nas.

Dizzee Rascal feat. Calvin Harris - Dance Wiv Me


Kocky feat. Tinchy Stryder - 4-ever Juvenile


Nas - Be A Nigger Too

+ 90 minuters god kvällsunderhållning
+ Taktiskt vacker fotboll
+ Flum-Jens Fjällström
+ 1-0 slut (Petter Hansson)

- Envisa ansiktsmålare
- Sidleds-Danne
- Tv4:s lealösa parking lot-studio
- Var fan är Staffan & Glenn?

Hunter S. Thompson.

Prisade 'Taxi to the Dark Side'-skaparen Alex Gibney är snart aktuell med 'Gonzo: The Life and Work of Dr. Hunter S. Thompson'. Gibney utforskar myterna kring journalisten, författaren och galenpannan i titeln. Tom Wolfe, Jimmy Carter och Johnny Depp är tre som får uttala sig. En av årets på förhand mest intressanta dokumentärer? Sannolikt. Amerikansk biopremiär den 4:e juli. Trailer:

Kid Cudi. Åtta.

1 jun 2008 - 8 jun 2008. Siffrorna efter artistnamnet markerar antalet spelade låtar.

1 Lil' Wayne 284
2 Booka Shade 78
3 Bun B 76
4 TMI Boyz 56
5 Ratatat 36
6 The Game 23
7 Beirut 14
8 Kid Cudi 13
9 Lil Mama 12
10 Rock City 8

- - - - - -

Nyhet: Norska Quartfestivalen har försatts i omedelbar konkurs och därmed ställs också årets upplaga av den sydnorska musikfestivalen in. Dizzee Rascal, Kent, Digitalism, Gnarls Barkley och Holy Fuck är några av namnen som skulle ha medverkat. Hoten mot musikfestivalerna växer sig större och starkare och i senaste numret av magasinet Filter finns ett extremt läsvärt reportage om spelet bakom kulisserna på landets en gång ohotat största festival: den i Hultsfred.

Sju dagar av konstant lyssnande. Mer än något annat en förvirrande pendlan mellan hopp och pur förtvivlan. Det handlar om veckan med Tha Carter 3, hela hiphophistoriens tveklöst mest emotsedda album.

Fredag-lördag: Nyhetens behag överväldigar.
Måndag-tisdag: Den beska smaken av besvikelse gör sig påmind.
Onsdag: Besvikelsen övergår i ilska.
Torsdag: Ilskan förbytts plötsligt i koncentrerat sträcklyssnande.
Fredag: 'Swallow my words, taste my thoughts, and if it's too nasty, spit it back at me'. Jag spottar inte tillbaka.

Recensions i ondagstidningen. Russinen, i skrivande stund:

3 Peat


Mrs. Officer


Mr. Carter

Sommaren invigs officiellt i morgon. Detta med ett hejdundrande mischmasch av klubbar ute på Fabriken. Enkom medlemmar släpps in på tillställningen, som fått namnet Go Knas. Och tur är väl det. Senaste gången det ordnades något dylikt i samma lokal slutade nämligen allt i fullt rallarslagsmål, vilket i sin tur ledde till en lika udda som uppmärksammad krock mellan två polisbilar.

Aja, sommaren var det. Och på sommaren lyssnar man, om man är Andreas Terner, extra mycket på de varma västindiska miniöarnas snabba reggaekusin: Socan. Håll till godo med följande brottarhit från genredrottningen Alison Hinds.

Byt ut den vackra men sönderpickade damen mot en späd och skrämd lintott och ni får ett hum om vad detta ska dryfta.

Om någon fått för sig att spela in en uppföljare på Hitchcocks klassiska fågelrulle hade nog Hedlundagolfen kunnat vara en utmärkt utgångspunkt. Varför? Hör här. Intet ont anandes påbörjade vi eftermiddagens rutinmässiga träningsrunda - den sjätte eller sjunde för säsongen. Medelmåttigt närspel blandades med finurliga långputtar och stämningen bland deltagarna var länge osedvanligt god. Men så.

Mitt på det redan nedriga hål 9 uppenbarade sig plötsligt en stor fågel - enligt mina ornitologiska beräkningar en så kallad kråka. När vi närmade oss utslagsplåten utgick vi förstås från att kråkan skulle försvinna av ren hyfs, men inget visade sig vara mer fel. Våra vänliga uppmaningar om att flaxa iväg möttes först av allmänt ignorant beteende. När vi sen höjde rösten en smula svarade fågelhelvetet med att sprida digesterade daggmaskar över både filt och hinder. Någon fick nog, och svingade iväg en gummiboll mot åbäket. Bollen snuddade eventuellt ena vingen, vilket resulterade i ännu fler daggmaskar innan kråkan till slut lämnade banan fri för de som trots allt betalat dyra pengar för att nyttja faciliteterna.

När vi så, en smula störda av händelsen, äntligen skulle till att göra 9:an kom någon på att denne var nödig. Träd behövde uppsökas. Kråkan, som nu relokerat till en intilliggande trädtopp, ville dock annorlunda. Tillsammans med ytterligare en ondsint fågel - eventuellt en kråksambo - jagade duon den nödige från tall till tall. Detta medelst skräckinjagande kamikazedykningar, hesa skrik och rena dödsblickar. Skräckscenariot upprepades i närmare fem minuter (en evighet i dessa sammanhang som ni förstår) innan det räddhågsna offret till slut lyckades fly i riktning mot kiosktoan.

- - - -

På samma tema - årets hittills bästa VK-ingress, signerad (vad trodde ni?) Staffan Westfal:

'Kajfrågan på Ersboda kan få en lösning. Men då krävs skjutvapen.
-Kanon, säger Åke Nilsson spontant när han hör om Jägareförbundets salongsgevär.'

Nu på söndag spelas för övrigt årets första majortävling - Hedlunda Filt Classics. Låt oss hoppas att Jägareförbundet, eller Kanon-Åke, då hunnit ta till handling.

Medveten om att jag framstår extra mycket som en tölp just nu: för en vecka sedan hade Midnight Ramble bokat in nya datum på Plaza, i dag går de ut med ett pressmeddelande om att verksamheten i Umeå tar slut på lördag. Väldigt tråkigt att en så pass edge-cuttande klubb försvinner från stan, men med det outtalade vräkningshot (fullt hus, annars!) de arrangerat klubbar under den här våren kan jag förstå att det inte är lika roligt längre. Erik och Alex lär göra väsen av sig på andra håll och återkommer med största sannolikthet även till Umyo med ess och annat i bakfickan. Ai-ai-aight!

Tid för geniknölar att gnuggas, kanske.

UBC flyttar till hösten ut ur Teatercafét och in på Scharinska. Tanken är att kunna utveckla konceptet ytterligare, uppger arrangörerna. Med två dansgolv i stället för ett, och en vision om att bli bättre på allt siktar man onekligen högre än många.

Midnight Ramble säsongsavslutar på lördag och gästas av Mc Fabolous och DJ Turkdisco från Sthlm. Klubben fortsätter även på Plaza till hösten. Oklart på vilka datum.

En ny popklubb flyttar in på Teatercafét. Bakom klubben ligger en Jocke från utbrunna Klubb Kontra och fokus uppges ligga på pop och rock, inte pop, rock och electro som annars blivit en hyfsat förekommande kombination här i stan.

Feel My Heart Beats framtid är i skrivande stund höljd i dunkel. Status sägs bero på faktorer såsom eventuellt utflyttade arrangörer, valda koncept, deal samt no deal.

Shape Up! sover inte heller utan har en handfull datum inbokade under sommaren, och till hösten får man bland annat dubbla besök från det franska electroriket.

Hype It! letar enligt utsago ny lokal och Livin Lavish skriver vi av förklarliga skäl inte så mycket om på den här bloggen. Tisdagar på Rex är dock vid sidan av några Shape Up-event den enda riktiga (nä, jag orkar inte förklara) klubben som körs regelbundet hela sommaren. Och precis som jag skrek till två måttligt förtjusade tjejer sent i går natt, samtidigt som en studiobyggande musiker försökte dölja en fickplunta för han Fredrik Fagerlund: Diplo är fanimej det vassaste som hänt konsertumeå sedan Company Flow krockade med Refused på Umeå Open. 1998.

Henrik spelade We Boss Hoggin med Slim Thug, vilket = dope.

Det är knappast jag som borde vara nostalgisk, men okej. Det var goodbye party igår. För klubben som en annan lite omedvetet ofta sorterat in i kategorin 'trevlig, men inte essentiell'. Den sjuttiotalssprungna soulmusik arrangörerna matat Folket med är visserligen båda livsbejakande och himlastormande, men den lämpar sig också bättre för hyllsamlande än den gör för klubb. Ansåg jag. Lite sådär lagom förutfattat.

Det var ungefär drygt tio minuter kvar av Folkets Jubels avskedsföreställning på Scharinska igår. Någon drog mig i benet, en annan tjatade om One Mo Gin. Själv stirrade jag bara. Ut över folkhavet. På de röda rislamporna hängandes från taket. Mot scenen där Henrik Andersson i någon sorts fabulöst romantisk gest just fått sällskap av sin flickvän för en cirkelslutande parmix. Poletten trillade alldeles ner.

Exakt vad som sen händer låter sig inte beskrivas med ord. Men när vi på vägen hem vid Ömalms Livs blir upphunna av Jublets grafiska grundare Jonas Lidström - bärandes ett par av de röda rislamporna ihopvikna på styret - och får höra att man talat om att göra en Jay-Z: 'sluta, men inte sluta', känns det plötsligt som att jag kommer att uppskatta vad arrangörerna gjort mer Nu än under de 26 tillfällen de hållit hov i spanska salen. Resonemanget i klarspråk: Fuck a critic, applådera ridån.