Sysselsättning: journalist Bloggar om: Företrädesvis populärkultur - hur mycket 90-tal uttrycket än må skrika. Ålder: 25. Bor: Ålidhöjd. Familj: Jo. En mor, en far och tre äldre systrar. Utbildning: Lång och diger. Men snart avslutad. Husdjur: Min mor födde upp raskatter när jag var barn, så nej. Bil: Inte än, men som det tjatas! Bästa maträtten: Allt med spenat. Inget med lök. Intressen: Musik, tv, film, sport och pråliga klädbutiker på internet. Senast lästa bok: Now You Know av och med Tony Arcabascio. Senaste sedda film: Kan ha varit Life & Lyrics. Klart festlig grimeskildring med Romeo & Julia-tema. Förebilder: Jan Gradvall. Och Staffan Westfal. Bästa musikminne: He e ju så svårt att ranka. Men okej: 1. The Avalanches i ett festivaltält utanför Dublin, 2001. 2. Dead Prez året före, i Norge. 3. Första gången jag hörde rapparen Papoose.
Väntar på transfer och resesällskap. Sen åker jag, Mos Def-Ola och Nöjesprofilen på tjugofyratimmarsferie till Obbola. Boendet är ospecificerat och garanterar visserligen varken pool eller marmorbalkong i strandläge, men vistelsen antas ändå te sig ungefär så här.
Med den lilla skillnaden att vi troligen inte tänder våra cigaretter medelst hundradollarsedlar, dåra.
I förrgår lyckades jag förmodligen med konsten att förolämpa en hel musikstil och samtliga dess anhängare i en och samma korta monolog. Det lät något i stil med: Reggaeton är och förblir en retarderad genre utan vare sig finess eller innehåll, och så länge jag lever kommer jag aldrig igen att spela något dylikt på lokal. Sen bad jag om ursäkt för de hårda orden, men höll fast vid principen.
Ny Khaled-singel. En där refrängen för ovanlighetens skull är bättre än verserna. Vem? Akon på hooken, kompis. Låt oss få betalt. Jag träffade för övrigt Flipsides (han från den där Birthday-sången ni vet, men som även jobbat med Akon) fllickvän i Norge. Hon sa att han, Akon alltså, trots rykten och torrjuckanden egentligen var en rakt i genom sympatiskt snubbe. Och, om han fortsätter klä hits som julgranar i samma tempo som under våren 2008 tänker jag börja tro henne.
- Hip-hop och annat extravagant i källaren - check - Oldschool-törstande breakdanceligor - check - Stekartyper - check - Huset fullt - check - Haters - check - Homies - check - Nöjesprofilen i sällan skådat slag - check - Rock City-versionen på 'In Ah De Air' som sista nummer - check - Representation från lokal tidningsmedia - - Juvenile med anhang inklättrandes genom ett efterfestfönster på tredje våningen vid circus 03.30 - check
Som någon sorts dj är det ofrånkomligt kliché att då och då blogga om otacksamma önskningar, löjliga önskemål och dylikt folkfientligt. Och, som ett brev på posten.
Soul Survivor, Plaza, 5 juli 2008.
Erik Nyberg står vid skivspelarna. Han spelar ett set präglat av gammal god discomusic från förr. Ett par meter vid sidan gormar en kroppsbyggande medelålders norrman i riktning dj-båset. Han går strax fram till Nöjesprofilen. Och säger: -This is ladies music! Ladies music! Can't you hear, this is ladies music.
Frasen upprepas till både mig och Nöjesprofilen i ungefär 8 minuter, samtidigt som norrmannen, som för övrigt bär en tischa med texten 'Are you a hero? Guitar Hero' tryckt i orange på bröstet, håller ett bastant tag i min vindjacka. Frågan vad han hellre skulle höra dyker upp, och efter en halvminuts betänketid kommer svaret.
-This is ladies music. Play some, some, some fucking Eminem!11!
Fallet får vila.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Tisdagar på Rex, 8 juli 2008.
Klockan är 01:57, jag och Nöjesprofilen har precis poserat för kameran och satt på sista låten, nån remix med Phil Collins, 'Easy Lover' tror jag bestämt. Fram till mig kommer en kvinna i 25-årsåldern. Hon vill önska en låt till en vän som fyller 30, en glamrockare tror jag bestämt. Jag svarar att det är för sent. Hon vill att jag ska ropa ut det i micken. Jag har ingen mick. Kvinnan föreslår då som en blixt från klar himmel att jag ska sänka musiken och skrika ut gratulationen till den nyligen firade glamrockaren. Jag frestas, men avstår. Fejdar ut Phil Collins och börjar rigga ned.
Sånt här är ju dock vid närmare eftertanke all good. Jag tycker om alla människor, och möter dagen med föreställningen att alla människor också tycker om mig. Hoho.