I morgon så börjar min käre sambo att pratisera på en klädaffär inne i Umeå, hon ska praktisera i tre månader. Vi har blivit bortskämda när det gäller att ses, ta hand om barn och allt det som hör till familjelivet.
Nu blir det våra första riktiga prövning. Cecca kommer att praktisera mellan kl 10 - 18, hon kommer att åka buss så tiderna hon är borta blir mellan kl 09.10 - 19.00.
Jag jobbar oregelbundet, ingen vecka är den andra lik och jag har skift som börjar precis när som helst på dygnets 24 timmar, jag har även olika längd på mina skift om jag kör tåg med tillhörande överliggning eller om jag är på bangården och växlar.
Januari månad ser ganska bra ut, jag har ingen tågkörning utan mest bangårdsarbete på dagtid, vilket underlättar en hel del med barnomsorg och barnvakt. Hur det blir de två efterföljande månaderna som hon har praktik vet jag inte ännu.
Alicia och Jennie kommer att få börja gå lite mer hos dagmamman. Det blir någon dag mer i veckan och det blir lite längre dagar. Att vi har en underbar dagmamma till flickorna gör saken mycket enklare, där känner vi oss inte alls oroliga.
Nu kommer vi att ses mindre och måltiderna tillsammans hemma koncentreras till helgerna, men det är väl mest så det är för de flesta familjer.
Jag önskar min sambo all lycka och jag är glad för hennes skull, att hon har fått den praktik hon vill ha. Nu håller jag tummarna till att det leder till ett stadigvarande arbete efter praktiken, för ingen kan beskylla henne för att hon inte har sökt jobb. Hon har kämpat på en längre tid med att söka jobb, men det är inte så lätt att få ett arbete i dagens Sverige.
Skulle praktiken leda till ett arbete så kommer jag att gå ner i tid på mitt arbete, vilket man har rätt till då man har småbarn.
För mig så kommer helheten och familjen alltid att vara nummer ett, inte arbetstid och inkomst. Om jag har möjlighet att vara hemma mer med mina barn om även Cecca får en stadig inkomst så behöver jag inte ens fundera.