Idag vill jag hålla många bollar i luften. Kanske för många. Händelserna kring företaget Boliden och arsenikförgiftade barn i Chile får mig emellertid att vilja kritisera den svenska gruvnäringen, ifrågasätta svenska riksmedier, fundera över gruvetableringar i Rönnbäcken och Kallak samt slutligen också försvara den svenska gruvnäringen. Håll i hatten nu åker vi!

När Boliden på 1980-talet valde att exportera gruvslam till Chile borde de ha vetat att de valde den billiga vägen framför den säkra. Det är i och för sig lätt att vara efterklok och påpeka det uppenbara idag, men det borde inte ha varit okänt för dem då heller. Mellan 1973 och 1990 styrdes Chile av en militärjunta ledd av Augusto Pinochet. Landet upplevde under 1980-talet en ekonomisk boom som till stora delar finner sin förklaring i ekonomiska avregleringar som genomfördes med stor kraft. Som liberal försvarar jag gärna idén att marknadens krafter ska ges fritt spelrum inom affärsvärlden, men när detta kombineras med diktatur drar jag öronen åt mig. En fungerande marknadsekonomi förutsätter schyssta spelregler och rättssäkerhet för alla parter. Så var läget aldrig i Chile. Det är detta som gruvföretaget borde ha förstått. Det fanns goda skäl att betvivla att deras slam skulle hanteras på ett tvivelaktigt sätt.

Med tanke på dessa försummelser från 1980-talet är det mycket värdefullt att svenska riksmedier nu reagerar snabbt och initierat kring den stämningsansökan som lämnats in till Skellefteå tingsrätt från bybor i Polygono i norra Chile. Exempelvis ägnar Dagens Nyheter idag fyra sidor åt ämnet, med allt ifrån krönikor och opinionsartiklar, till bildreportage på plats i Chile. Denna snabba och stora rapportering visar emellertid på hur pass hemmablinda svenska riksmedier kan vara. Jag vill inte på något sätt relativisera tragedin i Chile, den är värd all uppmärksamhet och bär på en tyngd som på många sätt är unik. Däremot vill jag påvisa faran i att inte se vad som sker i Sverige just nu. Det finns idag åtminstone två gruvprojekt som visar att gruvbrytningen i Sverige inte är oproblematisk, och att den ger konsekvenser som inte är försumbara. Under sommaren ledde detta till skarpt läge i Kallak utanför Jokkmokk där äganderätten negligerats och samebyn och miljöaktivister hamnat i handfast kamp med polisen. Angående en gruvetablering i Rönnbäcken utanför Tärna fattade regeringen ett beslut den 22 augusti som innebar att den samiska minoritetens intressen uttryckligen sattes lägre än Sveriges behov av gruvor. Dagens nyheter har knappt rapporterat om Rönnbäcken och till Kallak skickade man en reporter först efter pinsam kritik i P1´s Medierna den 1 september.

Faran med denna typ av hemmablindhet är att vi som lever i områden med gruvdrift kan känna att vi blir prisgivna åt slumpen. Jag hör till dem som anser att Sverige både behöver och ska ha en stark gruvnäring. Den svenska malmen är en tillgång som vi har stor nytta av och som vi därför ska förvalta väl. Däremot blir jag rädd och orolig när jag förstår att svensken i allmänhet och riksmedia i synnerhet endast kan prestera en avmätt gäspning åt viktiga frågor som rör gruvnäringen. Det är nämligen så att gruvor är farliga. Farliga både för miljö och människor. Därför krävs det en ständigt tuff granskning av branschen, så att övertramp och fusk inte hamnar i skymundan. Vi har inte den situationen idag, vilket är mycket farligt. Ett öppet samtal om gruvnäringens för- och nackdelar kommer visa att vi fortfarande behöver gruvor, men att det finns andra intressen som också ska förvaras. Den aningslösa tystnad som vi har idag kan tyvärr leda till att det bara blir de efterkloka som vågar se vilka beslut som borde ha fattats idag.