Om vi vill veta hur djupt demokratins värderingar når i samhället så ska vi lägga märke till hur minoriteterna behandlas. Dagens avslöjande i DN visar att det är oroväckande långgrunt på sina håll.

Idag har regeringen fattat beslut om att ge sitt godkännande till tre bearbetningskoncessioner för den planerade Rönnbäcksgruvan i Storumans kommun. Detta är som bekant ett stort gruvprojekt där nickelbrytningen väntas kunna ge 500 arbetstillfällen. Gruvan beräknas vara i drift i 27 år. Detta med gruvor är ju en fråga som väcker starka känslor och det finns nog både en och annan miljövän som genom åren förundrat sig över Västerbottningarnas fördragsamhet med gruvhålen. Förklaringen ligger givetvis i bakfickan på gubbarna. Plånboken! När jag växte upp i Malå var det självklart för mig och mina jämnåriga att gruvor var nåt bra. De pappor som hade bra jobb, jobbade i gruvan. Där gick dom med pannlampa, ståltermos och sprängde. Att vara mot gruvor var liksom… konstigt, faktiskt så konstigt att det var att betrakta som rent tjoller.

Det finns flera faktorer som har lett till att vi har kunnat odla en så oansvarig syn på gruvdrift i Västerbotten och två av de viktigaste handlar om var den politiska maktens fokus ligger och hur synen på ägande har varit i länet. Det är inte underligt att det stora flertalet i Sverige inte har varit särskilt engagerade i gruvdriftens negativa effekter. Gruvorna har legat långt bort (för de flesta) och de har genererat stora exportinkomster. Givetvis har den politiska majoriteten främst behövt bry sig om den sidan av saken. Privat ägande av mark har varit en udda fågel i Västerbotten, särskilt i inlandet, där statliga Sveaskog är den totalt dominerande aktören. Samernas rätt till land och vatten har dessutom succesivt devalverats från i vissa fall ett beskattat ägande till en diffus kulturell rättighet. Därför har det inte funnits nån stark lokal opinion till stöd för ägarintresset, när det har kolliderat med gruvnäringens ambitioner.

Jag tror att Västerbottningarna faktiskt är beredda att ge plats för fler gruvor i länet. Vi är beredda att ge Sverige mer av de resurser som vi förfogar över. Men jag blir rädd när jag ser hur en kommun, Länsstyrelsen och Regeringen nickar och tackar ja till ett projekt som som balanserar på en så slak lina som det i Rönnbäcken. När renjordarna jagats på flykten och schaktmaskinerna gjort sitt, vem garanterar då att gruvan ger nån avkastning innan bolaget gått i konkurs?

Det finns säkert dom som tycker att det är romantiskt tjoller att säga nej till gruvprojekt. Jag håller inte med. Gruvor behövs, men de ska bygga på en kalkyl som håller både ekonomiskt, miljömässigt och medmänskligt.

Det är nu nitton dagar kvar till folkomröstningen för en fungerande akutsjukvård i hela Västerbottens län. Gå och rösta. RÖSTA JA!

Detta är frågan som ställs i folkomröstningen den 8:e september.

”Som en del i att nå balans i ekonomin beslutade Västerbottens läns landsting 2011 att minska antalet vårdplatser i Dorotea och att ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med en akutbil. Vill du ge Västerbottens läns landsting i uppdrag att utforma ett åtgärdspaket för hela länet som innebär att Dorotea får vårdplatser och läkarjourkedja som 2011 och att Åsele får en stationerad ambulans?”

Den beundran som Jonas Sjöstedt åtnjuter i Västerbotten handlar till stora delar om att han verkar så reko. Detta är en kille som man kan lita på. Han är så schysst att han inte heller drar sig för att problematisera sina egna ställningstaganden. När jag läste på universitetet för tio år sedan fick vi bland annat besök av Jonas Sjöstedt, och han höll en mycket intressant och självkritisk föreläsning, där han å ena sidan förklarade det goda med socialistisk politik, men samtidigt visade på problem och inkonsekvenser i det egna partiets historia. Sådant är hedervärt. Sådan är Sjöstedt… ofta.

Denna helg verkar han ha tappat en del av sin tidigare pålitlighet, för att istället hänge sig åt ett hejdlöst slirande med sanningen. Å ena sidan berömmer Sjöstedt sig själv och Vänstern för att Umeå är en välskött och expansiv kommun. Å andra sidan klagar han på att privata vårdgivare, belägna i Umeå tar resurser från vårdgivare i Dorotea och Åsele. Han lägger orden så att man skulle kunna tror att det är kommersiella marknadskrafter som ligger bakom Doroteaupprorets existens. Sanningen är ju den att det är samma sossar som styr Umeå kommun och som också beslutat om att minska antalet vårdplatser i Dorotea och lägga ner ambulansen i Åsele. Det var inte marknaden som ställde till det denna gång, det var politiken. Att Sjöstedt drar denna vals beror antagligen på att han älskar sossar när han får var med om att bestämma och avskyr dem när han får nobben.

En sak ska dock Sjöstedt få beröm för. Hans bredsida mot den svenska politiska traditionen att låta gruvintresset gå före alla andra intressen är både hedervärt och viktigt! Det är dags för svenska politiker att försvara miljön, markägare och närboende mot kortsiktiga lycksökare inom gruvbranchen.

Det är nu tjugo dagar kvar till folkomröstningen för en fungerande akutsjukvård i hela Västerbottens län. Gå och rösta. RÖSTA JA!

Detta är frågan som ställs i folkomröstningen den 8:e september.

”Som en del i att nå balans i ekonomin beslutade Västerbottens läns landsting 2011 att minska antalet vårdplatser i Dorotea och att ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med en akutbil. Vill du ge Västerbottens läns landsting i uppdrag att utforma ett åtgärdspaket för hela länet som innebär att Dorotea får vårdplatser och läkarjourkedja som 2011 och att Åsele får en stationerad ambulans?”

De röstande kan svara ja, nej eller rösta blankt.

Det ska erkännas direkt. Min lön är helt ok. Jag klagar inte alls. Faktum är att jag tjänar ungefär som jag förväntade mig när jag utbildade mig till lärare för ca. tio år sedan. Trots det blir jag ibland både provocerad och bekymrad när jag tänker över detta med min lön.

Varför har jag högre lön än min fru? Vi har lika lång utbildning, och är anställda hos samma kommun? Hon har arbetat längre än jag, och har arbetsuppgifter som på många sätt är mer kvalificerade och ansvarstyngda än jag. Men ändå tjänar jag mer. Inte mycket, men ändå mer. Varje utbetalning blir ett slags patriarkalt credo: Kvinnor är inte värda samma lön! Eller också är skillnaden i våra inkomster bara ett uttryck för att vi arbetar med olika åldersgrupper. Vi gymnasielärare tjänar ju mer än våra kollegor på högstadiet. Men jag blir ärligt talat inte lyckligare av den förklaringen. Som om undervisning av högstadielever skulle vara mindre kvalificerad, eller mindre angelägen än den på gymnasiet. Som folkpartist välkomnar jag satsningen på förstelärare och lektorer. Det är ett sätt att satsa på hög kvalité i skolans undervisning. Jag hoppas dock att arbetsgivarna ser till just det när de tillsätter dessa tjänster. Det får inte bli en förlängning av gamla könsstereotypa värderingar, eller en satsning som främst märks på gymnasiet.

Efter tre dagar på Nolia kan jag konstatera att en typ av fråga alltid engarerar vem man än slår sig i slang med. Det handlar om grupptillhörighet. Allt ifrån de skämtsamma hockeyslängarna mellan Umebor och AIK-frälsta, intrikata samtal om svenskhet eller att vara norrländsk, till hårresande förenklingar av någon konflikt i Mellanöstern visar på detta. Jag tror det är ganska mänskligt, rent av självklart, att vi alla vill förstå och förvissa oss om vilka som hör till OSS och vilka som hör till DOM. Det skapar en viss ordning i tillvaron. Däremot blir jag alltid obekväm och lite olycklig när jag märker att denna sortering blir alldeles oerhört viktig och central för en människa. Jag förstår helt enkelt inte poängen med att inte våga utvidga sina gränser, släppa in nya intryck eller våga tro på grannkommunens hockeylag.

Ulrica Westerlund, Maria Lundkvist-Brömster och jag.