Starta en blogg!
Logga in
Registrera dig
Kontakt
Angelica
Inlägg - RSS 2.0Fallet Vardofjäll del 3 - Otack är världens lön
0
Se även Fallet Vardofjäll del 1 – Marionetterna regerar och Fallet Vardofjäll del 2 – I patriarkatet styr kvinnorna i det fördolda.
Så hårda villkor som mina föräldrar har på Vardofjäll, finns knappast för någon annan jordbruksarrendator på en fjällägenhet!
1982 när de startade upp jordbruket, som varit nedlagt sedan 1968, fanns ingen ladugårdsbyggnad, foderlada, jordbruksutrustning eller djur på fjällägenheten och markerna var svårt igenväxta. Eftersom de på den tiden inte var jordbruksarrendatorer, utan skötte jordbruket i mammas morbrors ställe, genom internt avtal, fick de bekosta allt detta själva. På andra fjällägenheter har staten bekostat ladugård och foderlokal. Ladugården blev alltså mina föräldrars privata och när den inte uppfyllde de nya byggnadskraven för djurhållning i början på 2000-talet, fick de även bekosta ombyggnationerna ur egen ficka.
Vid tiden för återupptagandet av jordbruket 1982 övervägde länsstyrelsen att lägga ner fjällägenheten, eftersom den var så eftersatt. Det låg i den utflyttade delen av släktens intresse att gården förföll, så att de vid en nedläggning genom fritidsarrenden skulle få behålla husen där för fritidsnyttjande, utan några skyldigheter. Nu är slåttermarkerna klassade som riksintresse för naturvården och gården är av betydelse för det rörliga friluftslivet, men mina föräldrar, som skapat allt detta, har ingen rätt alls att få behålla något på fjällägenheten den dag de inte orkar driva gården, eftersom den genom deras restaureringsarbete blivit så värdefull att den ska bibehållas i statens ägo.
Mina föräldrar har alla skyldigheter – de ska sköta jorden, vara permanent boende på fjällägenheten och får inte sätta någon annan i sitt ställe, de ska akta så att våra djur inte orsakar skador på fritidsgrannens ägodelar och som fritidsgranne till ett aktivt jordbruk har denne stöd i miljöbalken vid motstånd mot djurhållning och aktivt jordbruk. Om vi inte klarar av att försörja oss här måste vi lämna allt och får ingenting behålla. Jag som barnfödd på gården och som har satsat min ungdom och framtid på att bygga en försörjning här kan inte vara säker på att få överta arrendet den dag mina föräldrar inte orkar längre, eftersom jordbruksarrendet varken får ärvas eller överlåtas. Ej heller kommer jag att få behålla någon del för fritidsnyttjande. Jag frågade nämligen länsstyrelsen om jag enligt likhetsprincipen med fritidsarrendatorn kunde få en likadan upplåtelse för ett hus på fjällägenheten – jag som dessutom både är fast bosatt och barnfödd på gården. Till svar fick jag ett nej, för att fjällägenheten ska bestå och att husen ska gå till en ny jordbruksarrendator den dag mina föräldrar avsäger sig arrendet. Fritidsarrendatorn däremot har inga skyldigheter och får behålla eller överlåta sitt arrende så som han önskar, oavsett vad som händer med fjällägenheten. På andra fjällägenheter inom samma län finns inget liknande, trots att man på flera av dem försökt få till stånd fritidsarrenden med andra arrendatorer än brukarna på fjällägenheterna, men där har man fått avslag av länsstyrelsen – trots att där har både jordbruksarrendator och tilltänkt fritidsarrendator varit ense om upplåtelsen.
Släktens häxjakt på den i släkten som lyckades där de andra misslyckats, alltså min mamma, gick så långt att den del av släkten som redan flyttat 1968, genom vänner försökte stoppa mina föräldrars satsningar på gården under 1990-talet. Detta gjordes bl.a. med skrivelser som uppmanade länsstyrelsen att stoppa eko-turismsatsningen på fjällägenheten och de föreslog även namninsamlingar mot mina föräldrars företag. Det gjordes också flera polisanmälningar mot mina föräldrar, när de försökte städa upp på gården, som såg ut som ett skrotupplag genom föregående arrendatorers gamla bilvrak m.m. Detta har fortsatt in i 2000-talet. Den nuvarande fritidsarrendatorn har polisanmält min mamma i samband med att vi hade rivningstillstånd för ett par av byggnaderna på gården, vilka vid tiden inte fanns på hans arrendekontrakt, men som länsstyrelsen efteråt gav honom, efter hans önskemål.
Häxjakten resulterade även i en lång redogörelse om hur mina föräldrars flytt till Vardofjäll skulle gått till. Den skrivelsen var, förutom full av uppenbara felaktigheter, både horribel och tårdrypande. Där påstods bl.a. att min mamma skulle tvingat bort mostern från fjällägenheten och hotat mostern med EU-domstol, om hon inte gav sig av från fjällägenheten. Alla dessa skrivelser skickades till en av de tjänstemän på länsstyrelsen, som sedermera kom att utforma fritidsupplåtelsen 2001 till deras förmån. Nog anser jag att han som opartisk tjänsteman borde ha ifrågasatt informationen – för med vilka medel skulle min mamma kunnat göra allt detta? Hon som på den tiden inte ens hade något eget arrende på fjällägenheten. Om tjänstemannen granskat skrivelsen med någorlunda klara glasögon, borde den framstått som minst sagt förvriden – utifrån årtalen kunde man bl.a. utläsa att mosterns barn, förutom det fjärde som var 17 år och fortfarande bodde med modern i Vilhelmina tätort, redan var vuxna och valt andra liv långt borta från fjällägenheten, när mina föräldrar kom in i bilden.
Den drivande kraften för att fritidsarrendet inne på fjällägenhetens mark kommit tillstånd, är nuvarande fritidsarrendators mor. Hon har lyckats så väl med sin smutskastning av mina föräldrar, att hennes sambo, om han kom i närheten av någon av dem, till och med spottade tre gånger över axeln (!), som man förr gjorde för att skydda sig mot häxor.
Tilläggas bör att från 1991 till 1992, då mina föräldrar äntligen blev jordbruksarrendatorer, efter att ha bott permanent på gården sedan 1978, kvarstod möjligheten för vem som helst att överta jordbruksarrendet på fjällägenheten, men ingen av de andra i släkten var intresserad! Fortfarande 1991 hade den utflyttade mostern bättre boende än mina föräldrar för turismverksamhet – hon hade för det första brukarbostaden, som sin egen privata fritidsvilla, trots att den var bekostad med till 90 % statliga medel och för det andra kunde hon även nyttja sin brors hus, vilket stod tomt sedan han flyttat in på servicehus samma år och därför avsagt sig jordbruksarrendet. Fram till 1982 var det även mostern som hade alla fiske- byggnads- och vedbrandrättigheter, trots att hon flyttat redan 1968, eftersom hon behållit fjällägenhetsarrendet.
Ingen inom mosterns familj kunde tänka sig ett så slitsamt liv med besvärliga transporter för att ta sig till och från landsvägen och hemmet, kostnader och arbete för att få hem bränsle till dieselelverket eller motorerna, eller ha så riskfylld framtid och osäker inkomst, som uppbyggande av ett företag innebär.
Om ryktet talar sanning, så tillhör den högste ansvarige tjänsteman för beslutet att upplåta byggnader på fjällägenheten för fritidsändamål 2001 och mamman till nuvarande fritidsarrendator samma religiösa sekt. Dagen på busstationen, se Fallet Vardofjäll del 1, fick jag se hur den tjänstemannen blev skjutsad till umeåbussen av fritidsarrendatorns mor. Samma sommar som förutsättningarna för jordbruksarrendatorerna på Vardofjäll drastiskt försämrades, tillförmån för ett fritidsarrende.
Vad är det för skillnad på handläggningen av fjällägenheten Vardofjäll och s.k. primitiva kulturer utomlands, när man förfasar sig över hur korruption, klantillhörighet och religiösa sammanslutningar styr fördelningen av statens resurser?
