Anja Lundholm, Nordmaling

Journey in life

Helgen blev jobb på universum. Jag trivs där himla bra, men tror inte det är något jag vill göra på heltid. Det är roligt att jobba på en resturang, speciellt när det är bra människor man jobbar med. Men jag vill somsagt jobba inom vården. Men det är ett kapitel jag inte börjat på än, det blir till nästa höst(måste vara 20 för att få plugga på VivaKomvux visst).

Nu har jag däremot påbörjat något nytt. Än så länge kan man bara läsa inledningen, eller baksidan av boken. På onsdag börjar första kapitlet. Jag är livrädd.

När jag var liten var jag inte någon speciell som stack ut på något sätt. Jag hade mina vänner, jag spelade min handboll, jag skötte skolan. (dock så har jag hört ryktesvägen om att jag var den jobbigaste av alla sju, but hey, someone has to be!  ;-) ) Sedan tog livet en fet vändning och jag blev en väldigt jobbig tonåring. På alla sätt och vis. Jag mådde dåligt, hade fet ångest, blev deprimerad, skolan gick nedåt, mer ångest. Jag var i en enda stor mörk bubbla och såg inget ljus. Jag hade verkligen inte höga tankar om mig själv när jag var mellan 14-17 år. Jag var helt säker på att jag skulle sluta upp i en egen skitlägenhet, helt ensam, utan jobb, utan utbildning och att jag skulle sitta där i ett hörn i mörkret och ruttna upp.

Nu är jag 19 år och den synen på mig själv har ändrats. Jag kanske inte lyckades få dom betyg jag skulle kunna ha haft, jag kanske blev en toppjournalist i usa eller en framgångsrik ambulansförare direkt jag gick ut gymnasiet. Jag ligger här i sängen i Järnäs och är arbetslös. Men so what? Jag tror inte det är många som får jobb direkt efter gymnasiet, åtminstone inte heltidsjobb. Världen går inte under för det. Ja, det går jävligt trögt för mig att ens anstränga mig med att få ett jobb. Men jag vet att det inte kommer vara så livet ut, jag kommer att få ett jobb, jag kommer(det kommer ta flera års tid) att bli framgångsrik och jävligt bra på något, jag kommer göra något jag älskar och jag kommer nå ut till världen på något sätt. But not yet. Min tid är inte kommen än. Och jag kommer även att bo i usa något år(kanske resten av livet, beroende på vad detta land har att erbjuda).

Somsagt så har min syn på världen och mig själv ändrats. Men den där ångesten sitter kvar. Rädslan. Känslan av att vara ensam, eller bli ensam. Det gör den. Och det är det som mitt nya kapitel kommer att handla om. På onsdag ska jag påbörja något som ska hjälpa mig med alla mina rädslor i detta liv, med ångesthantering och andra saker, struktur. Det skrämmer skiten ur mig. Jag har väldigt stor lust att säga "Nej, jag vill inte. Jag tänker inte göra det här." och bara skita i det. Hade det varit jag för några år sedan så skulle jag inte ens ha tänkt tanken på att försöka. But I’m older, klokare, jag vill mer, jag tror mer, det finns hopp. Så jag tänker göra det. Jag vet att det kommer bli förjävla jobbigt. Men i slutändan kommer saker och ting vara så mycket lättare för mig.

Kanske kommer jag ha mod nog till att skriva ut hur det går här. Vad jag lär mig. Kanske kommer någon där ute lära sig något. We’ll see about that.

Nu ska jag stänga av denna skönhet och sluta mina ögon och sova. Cause a beauty needs her beautysleep!

remember:  hoppet är det sista som överger än. There’s always hope out there, for everyone.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>