Lennart Holmlund: Därför är Västerbottens museum viktigt

Av , , Bli först att kommentera 2

I fredags publicerade Västerbottens-Kuriren en längre artikel om alla turer kring Gitarrmuseet. Kortfattat för den oinvigde: en gammal övergiven skola i centrala Umeå byggs om till museum, musikaffär, restaurang och musikscen för att nu, fyra år senare, åter byggas om till skola. Stödet från Umeå kommun har varit stort – vissa skulle kanske säga översvallande – och även om det inte funnits politisk enighet så har miljonerna flödat kring projektet i sin helhet.

I samma artikel uttalar sig bland annat tidigare kommunalrådet Lennart Holmlund som menar att han redan på förhand kunde räkna ut att museet inte skulle bära sina egna kostnader. ”Gitarrnördar finns det inte gott om, därför trodde jag aldrig att museet skulle gå runt”, säger han. Reportern följer upp med: ”Varför har du då hela tiden tyckt att det är så viktigt att stötta museet?”. Det ger Holmlund inget direkt svar på utan kommer en motfråga istället:

”Varför är Västerbottensmuseet viktigt? Det skulle ju va en helsikes massa folk på gitarrmuseet ifall det var gratis.”

Där tappade jag intresset för fortsatt läsning om Gitarrmuseet just nu, och gick istället igång på att få tillfälle att förklara varför Västerbottens museum är viktigt. Kanske är det fler som har följt den lokala museidebatten och är lika undrande som Holmlund.

Fem snabba om varför Västerbottens museum är viktigt:

• Västerbottens museum är en aktör i samhällsapparaten och en garant för historiska perspektiv i vår nutid.
• Västerbottens museum vårdar och arkiverar originalhandlingar i hundratals hyllmeter i arkivet så att de bevaras åt politiker, journalister, forskare och privatpersoner som vill gå till ursprungskällan.
• Västerbottens museum undervisar närmare 4 000 barn och nysvenskar per år om livet förr.
• Västerbottens museum lämnar förslag på hur kommuner som planerar och bygger nytt kan ta hänsyn till kulturmiljön för kommande generationer.
• Västerbottens museum utmanar, roar och irriterar människor som därigenom själva tvingas tänka och ta ställning.

Olika slags museer
Vi måste också slå fast att det är skillnad på museer och museer. Det finns allt från mycket små privata museer som är väldigt specialiserade till helstatligt ägda och med tydligt uppdrag att folkbilda och aktivt samla.

Sveriges 24 länsmuseer, däribland Västerbottens museum, tillhör de offentligt ägda med uppdrag att ”utveckla, förnya, levandegöra och öka tillgängligheten till länets kulturarv, konst och konsthantverk” som det uttrycks i våra ägardirektiv. Att länsmuseer finns i hela landet säkerställer också tillgängligheten till demokratiska arenor öppna för samtal, utställningar, arkivsök och allt där emellan. Att vi dessutom har fri entré får väl nästan betraktas som en bonus i sammanhanget.

Hoppas att det här korta inlägget gav lite nya argument, och kanske ett och annat perspektiv, och att Lennart Holmlund – och alla andra länsbor – känner att Västerbottens museum har en viktig uppgift att fylla.

Bli först att kommentera

Verksamhet i många branscher

Av , , Bli först att kommentera 0

Alla företag ska i olika sammanhang kategoriseras i branschtillhörighet, om inte annat i Skattemyndighetens register. I en sådan näringsindelning tillhör vi föga förvånande sektorn Kultur, nöje och fritid, tillsammans med 97 736 andra registrerade företag som Svenska Spel, Kungliga Operan och Fitness 24Seven AB. En mer precis underkategori är Museiverksamhet, och då har antalet aktörer krympt till 672.

Komplexiteten i att vara ett länsmuseum ligger dock i att vi är mer än det. Vi kan också sorteras in under kategorier som Utbildning, forskning och utveckling, Offentlig förvaltning och samhälle, Detaljhandel, Fastighetsverksamhet, Hotell och restaurangverksamhet, och inte minst Resebyrå och turism.

I en tid när museidebatten har handlat om urholkning av kunskapsbanken och annan nedmontering av sakkunniga, kan detta sätt att kategorisera museernas verksamhet uppfattas som provocerande förstås. Men börjar man syna varje enskild del i vår verksamhet så är det inte så alarmerande alls. Vi har ett kafé, vi har en butik, vi erbjuder tjänster, vi tillhandahåller arkiv, vi utbildar och vi tar emot turister som är på besök för rent nöjes skull.

Ibland önskar jag att museibegreppet vore vidare än som den stora massan känner det idag, och därmed också få sin rättmätiga plats i andra delar av samhällsapparaten. Utan svårigheter kan museer ses som skolväsendets förlängda arm, som en arena för sociala frågor och integration eller som en aktör inom miljö- och klimatfrågor.

Om museiverksamheten är komplex att förklara redan som det är, så bidrar ju inte det här resonemanget till att förenkla det hela förstås, men ger en bild av vår vardag. Allt detta gör vi inom ramen för den officiella beskrivningen av Museiverksamhet och det förtjänas att uppmärksammas mer och värderas högre.

 

Bli först att kommentera

Kulturarv i praktiken

Av , , Bli först att kommentera 0

Den gångna veckan kretsade i stor utsträckning kring den konferens vi arrangerade i Lycksele i torsdags. Temat var Kulturarvet i glesbygd – resurs eller belastning? och lockade 90 personer från hela Norrland. Vi är mycket nöjda med samtalen som fördes under dagen och alla de perspektiv som gavs på kulturarvets möjligheter.

Utgångspunkten för dagen var Riksantikvarieämbetets rapport Räkna med kulturarvet, som presenterades av utredare Petter Frizén. Behöver du lättillgängliga argument för att kunna försvara att större hänsyn ska tas till vår bebyggda och kultiverade miljö, så läs den! Kulturarvet kan ses som en direkt tillgång för såväl ekonomiska vinster och hållbarhet som biologisk mångfald och sociala aspekter. I rapporten får du utmärkta exempel.

Efter en intensiv vecka var det skönt att snöra på sig vandringskängorna och bege sig ut till Kronören idag. Kronören är ett naturreservat på en landtunga rakt ut i havet, strax söder om Nordmaling. Här finns många fina och tydliga lämningar efter människor som vistats i området för flera hundra, ja tusen, år sedan. Här finns en stenlagd labyrint, kompassros och spår efter fiskarboplatser. Allt är uppmärkt med skyltar och spänger så det är lätt att ta sig fram.

Medan jag gick där i duggregnet, som stack mig i ansiktet samtidigt som solen värmde min rygg, tänkte jag på konferensen tidigare i veckan. Den här miljön är så viktig! Både för mig personligen som är uppvuxen en mil fågelvägen rakt in mot land, och för besökare till platsen som kanske besöker Norrland eller Sverige för första gången. Utmärkta skyltar förklarar historien oavsett förkunskap och det är oundvikligt att förundras och respektera det liv som människor i denna trakt har levt.

Om jag ska översätta platsens värde med termer ur rapporten Räkna med kulturarvet så har den högt socialt värde (för mig), den gynnar biologisk mångfald eftersom det är ett naturreservat som främjar den naturliga kretsloppet och den har ett ekonomiskt värde – området är en besöksanledning till Nordmalings kommun och kan innebära arbetstillfällen både i form av mat, boende, transporter, guider och underleverantörer.

Att ge förutsättningar och möjligheter för kulturarvet – materiellt och immateriellt – att utvecklas och bevaras, är ren och skär samhällsnytta.

DSCN1489

Övergivna hus gör mig sorgsen – och samtidigt inspirerad att själv ta hand om ett…

 

DSCN1472

Ser du kompassen? Ett antal stenar utgår från mitten och norr och söder har längre stenläggningar. Vi lade dit vår egen kompass och den visar exakt nord-sydlig riktning.

DSCN1469

Fina spänger att gå på runt hela yttersta naturreservatet.

Bli först att kommentera

Mänskliga kvarlevor på museer

Av , , Bli först att kommentera 0

I dag riktade Sylvia Sparrock, ordförande i Svenska kyrkans samiska råd, en uppmaning till landets museer som har mänskliga kvarlevor i sina samlingar. Hon vill se mer aktiv handläggning av repatrieringsärenden – återbegravningsprocesser – och har tillsammans med ärkebiskop Antje Jackelén tagit initiativ till ett rundabordssamtal med berörda parter. Idag finns elva museer i Sverige med mänskliga kvarlevor och vi är ett av dem.

Det är bra att kyrkans samiska råd eldar på! Frågorna har varit på agendan många gånger och alla museer har förstås kommit olika långt. Med påtryckning kan det bara bli bättre.

Vi svarade direkt med att berätta om det repatrieringsärende som vi har arbetat aktivt med sedan ett par år tillbaka. Det har varit en hel del mediauppmärksamhet kring just detta fall tidigare och vi tar, nu när frågan kommit på tal, tillfället i akt och erbjuder våra råd och erfarenheter till andra museer som vill påbörja sina processer. När kulturminister Alice Bah Kunhke besökte oss i våras var just hanteringen av mänskliga kvarlevor på museerna i fokus.

För visst kan det uppfattas som om saker står stilla och inget händer men det är en rad frågor som ska redas ut, såväl juridiska som etiska, innan en ceremoni kan äga rum. I vårt fall har samtalen förts med Sameföreningen i Lycksele, Svenska kyrkan i Lycksele, Länsstyrelsen i Västerbotten och Sametingets Etiska råd.

Mikael Jakobsson är ordförande i Sameföreningen i Lycksele och ingår också i Sametingets Etiska råd. Han berättar att i just det här fallet, där kvarlevor ska återbegravas på Gammplatsen i Lycksele, fortfarande finns oklarheter kring kyrkogårdens status som sakral plats idag, och trots att kranierna bortfördes vid en arkeologisk utgrävning krävs det tillstånd att lägga tillbaka dem.

Vi har nu ett gemensamt mål att en ceremoni ska kunna äga rum på Urfolkens dag i augusti nästa år och hoppas att Svenska kyrkan fram till dess vill se vårt arbete som ett gott exempel, och att vi tillsammans får möjlighet att utvärdera och reflektera över vad som kan göras ännu bättre.

 

Här är länkar till några av mediainslagen som gjorts senaste året:

SVT Västerbotten 11 mars 2016

SVT Västerbotten 4 november 2016

Sveriges radio 22 december 2016

Sveriges Radio 10 mars 2017

Bli först att kommentera

Onyanserat av Wong

Av , , 5 kommentarer 3

I veckan gjorde Svenska Dagbladetkrönikören Ola Wong ett utspel gällande museer igen. Senaste året har han levererat en rad debattinlägg och genomgående för dem alla är hans förenklade resonemang om vad museer gör och bör vara. Nu ondgör han sig över att nya museilagen, som gäller sedan 1 augusti, möjliggör för museerna att kunna gallra i sina föremålssamlingar i högre grad än tidigare. Tack, säger somliga – de som hanterar mängder av föremål av samma sort/slag eller har föremål som är oidentifierbara och ligger i smulor i en kartong. Sådant ryms nämligen också i museisamlingarna.

De flesta museipersoner säger dock som Per Ericson, Naturhistoriska riksmuseet, i en intervju i Svt: ”I grunden är vi museimän samlare och att göra sig av med saker är inte riktigt i vår natur. Vi vill samla.”. Att den minimalistiska ivern plötligt skulle bli ett hot mot landets museisamlingar är, enligt min och alltså Ericsons mening, högst osannolik.

Wong tycks dock ha belägg för sin oro i exempel som Tullmuseet och Strängnäs museum, som båda har avyttrat sina samlingar (Strängnäs håller på mot bakgrund av det här). Han lyckas också, återigen, slänga iväg en känga till Östasiatiska museets ledning som han upprepade gånger har kritiserat för att sakna dokumenterad kunskap om just Östasien. Ledningens okunskap i sakfrågor kring Östasien, som Wong hänvisar till, är ytterligare ett hot mot museisamlingarna, ja hela kulturarvet tycks det som. Där tar hans resonemang slut, bortsett från en skopa ovett till Riksantikvarieämbetet också.

Det Wong inte nämner eller verkar intressera sig för det minsta är varför frågan om att avyttra eller gallra i museisamlingar överhuvudtaget har uppstått. Inte heller har jag sett honom resonera kring hur alla föremål ska hanteras rent praktiskt. Hans utgångspunkt är spara. Punkt.

Vi som sitter på museerna brottas med frågor av mer praktisk karaktär: Var ska vi få plats med allt?! Hur stor del av vår budget ska gå till vård och underhåll av alla föremål och fotografier? Hur stor del av vår budget ska gå till uppvärmningskostnader i föremålsmagasin och arkiv? Det är frågor som Wong aldrig berör, men där hans debattlust borde ta sin utgångspunkt. Det finns en verklighet bakom varje fall som borde berättas.

Jag sitter inte inne på initierad kunskap om vare sig Strängnäs eller Tullmuseets omständigheter utan kan bara lyfta frågan och efterlysa fler nyanser. För ett obönhörligt faktum är att ju fler föremål desto större arkiv, desto större omkostnader, desto mer pengar till förvaring, vård och underhåll – och desto mindre till verksamhet och tillgänglighet. Det är en logisk kedja som borde upp på såväl lokalpolitiska agendor som riksdagens. Det är nämligen där som grunden läggs till de statliga, regionala och kommunala museernas förutsättningar att ta hand om kulturarvet.

På Västerbottens museum har vi utpekat just arkivfrågan som en av våra tre prioriterade frågor fram till 2019. Ett metodiskt arbete pågår med att säkra kedjan av föremålshantering hos vår egen personal, utbilda museets egna politiker och bjuda in lokala politiker och tjänstemän samt väcka allmänhetens intresse och nyfikenhet kring arkiv på olika sätt.

Vi måste få en debatt som tar de verkliga utmaningarna på allvar, och inte bara kasta iväg debattinlägg som genererar många delningar och gilla hos de, som likt Wong, uppenbarligen inte ser mer än till ytan. Vi måste få en diskussion om vad som är viktigt att bevara, inte bara att det ska bevaras.

———————

Bli din egen museiledning för en kort stund med det här påhittade exemplet och besvara följande frågor utifrån påståendet.

Tjugo museer i Sverige har tillsammans 250 spinnrockar från 1891.

Hur många anställda behövs för att ta hand om spinnrockarna?
Hur ska spinnrockarna användas/nyttjas och vad krävs i så fall för att kunna göra det?
Var ska de tjugo museerna förvara sina spinnrockar, hur stor lokalyta ska de få, och till vilken kostnad?

Lycka till!

5 kommentarer

Angelägen folkbildning

Av , , Bli först att kommentera 0

20170920_161158

Under tre timmar ikväll har lärare, bibliotekarier och personal från olika offentliga aktörer träffats på museet och fått information om romer och romska kulturer. Anordnare var Forum för levande historia, som också har turnélagt utställningen som vi nu visar. Ett viktigt syfte med utställningen är just att utbilda och förmedla romsk historia genom särskilda programkvällar. Inom kort går inbjudningar också ut till politiker, tjänstemän inom kommun och landsting, vårdpersonal, polis med flera.

Det unika med satsningen är att besökarna möter romska representanter som själva visar och berättar om utställningen. Ikväll fick deltagarna möta Sonja Nyman, Azra Suljic, Britt-Inger Hedström Lundqvist och Violeta Suljic som tålmodigt svarade på frågor om sina egna bakgrunder och traditioner. Att det finns fem sinsemellan olika romska grupper var nog en nyhet för några, och Sonja, Britt-Inger och Violeta berättade om sina respektive föreningar som de är engagerade i.

Den här utställningen känns så oerhört angelägen och har varit mycket upplysande för mig själv inte minst. På vägen hem funderade jag över hur okunnig jag skulle vara om jag inte hade förmånen att arbeta på museet. Och följdfrågan jag ställer mig själv som informatör är oundviklig: Hur sänker vi trösklarna så mycket att den som är allra längst ifrån museet och fullständigt ointresserad ändå hittar till oss och får chans att lära sig om saker man inte hade en aning om? Den nöten känns ibland som en olöslig matematisk ekvation. Om du har en minsta liten tanke som du vill dela med dig av kring detta så tveka inte att skriva en rad! Det skulle göra mig så glad.

Utställningen Vi är romer – möt människorna bakom myten pågår till april 2018. Innan dess hoppas jag att åtskilliga tusen personer har besökt museet bara för att se just den.

Bli först att kommentera

Uteliv är livet

Av , , Bli först att kommentera 0

I veckan har 50 lärare från Helgeland i Norge och Västerbotten i Sverige träffats för att inspireras av och lära sig mer om hur kulturmiljön kan användas i undervisningen. Första projektträffen hölls i Storuman i mars, och nu var det alltså dags igen för föreläsningar, praktiska övningar och erfarenhetsutbyte. Omgärdade av fjordar och berg har deltagarna fördjupat sig i andra världskrigets lämningar i landskapet och provat på arkeologiska utgrävningar, rollspel och att hålla en lektion för inlånade elever från Nesna skola. Att arkeologi visade sig vara matematik överraskade nog många, men mätningar, skalberäkningar och ritningar på millimeterpapper är ju precis det.

Flera lärare berättade att de ofta besöker platser i sin närhet, framförallt med de yngre barnen. Det som projektet och utbildningsträffarna har inspirerat till är att se dessa platser med nya ögon. Finns det en byggnad i närheten? Finns det fornlämningar eller andra synliga rester från människans framfart? Alla sådana lämningar går att använda till undervisning. Mäta volym och höjd, sätta in i historiska sammanhang; varför finns den här lämningen just här?, eller relatera till hur både lokalsamhället och världen såg ut just vid den här tiden.

Förhoppningsvis kommer nu ännu fler elever i Västerbotten och Helgeland att få nya perspektiv på sin hembygd och samtidigt både frisk luft, fysisk aktivitet och formella kunskaper. Av de positiva omdömena från lärarna känns det högst troligt!

Här kommer några bilder som illustrerar var vi varit och vad vi gjort.

20170914_080832

Från Nesna går färjor till öarna utanför Mo i Rana. Några av barnen på Nesna skola pendlar dagligen med färjan.

 

20170914_094610

Kåre håller lektion för en grupp inlånade elever från Nesna skola. Han ber dem visa med händerna hur stort 10 cm i diameter är – det mått som några av kanonerna på Sandnes fort hade. Det var svårt för några att illustrera och uppskatta. 

 

20170913_162623

I arkeologi är det här nödvändig utrustning. Inget tvivel om att det handlar om matematik va?

 

20170913_162721

Även lärare och kursledare (museets arkeologer och pedagog) behöver äta och vila emellanåt. Sedan var det full fart i grävgroparna igen!

 

Bli först att kommentera

Ingen klädsam blygsamhet här inte

Av , , Bli först att kommentera 1

Hej vad det går! Sommaren är över i ett nafs och jag har redan hunnit jobba en månad efter semestern. Jag har ju en ambition att hålla liv i bloggen under arbetsåret, men ligger redan efter med en hel månad alltså. Fy så dåligt! Extra dåligt känns det, eftersom hösten verkligen har rivstartat och det inte är brist på saker att berätta om precis. Kort sammanfattning av senaste månaden:

• Utredningen om Länskulturdagarna är klar och vi har nu ett vässat koncept. (Blir en nyhet längre fram.)

• Upplägget för att möta Länsmuseernas samarbetsråd (politiker och museichefer från hela landet) i oktober är klart.

• Utställningen Slaget om Dungen på Ålidhems bibliotek har öppnat och genererat en massa media och engagemang.

• Konferensen i Lycksele 5 oktober på temat Kulturarv i glesbygd – en resurs eller belastning är spikad och inbjudningar har gått ut. Anmäl dig du också!

• Första Konstnatt i Umeå gick av stapeln i helgen och blev en succé hos oss.

Ärligt talat, det finns just nu inte särskilt mycket att sörja över eller vara ledsen för här på Gammliabacken som ni märker.

I morgon bitti drar jag till Norge för att agera museireporter och skriva om vårt projekt som uppmuntrar lärare att i högre utsträckning nyttja kulturlandskapet och kulturarvet i undervisningen. Det blir väldigt intressant! Rapport kommer.

Nu när jag ändå är på skrythumör så toppar jag det med en insändare ur lokaltidningen tidigare i år.

Tjing!

 

Ur VK_20170406_082700_1306449958

 

Bli först att kommentera

Efterlängtat Riksdagsbeslut

Av , , Bli först att kommentera 0

Idag är en historisk dag! Kultuarvspropositionen som har varit under beredning en lång tid är nu till stora delar antagen. Det innebär bland annat att en musielag ska instiftas och att det blir ändringar i kulturmiljölagen. Vad allt innebär i praktiken och får för betydelse för oss som länsmuseum återstår att se.

Här kan du följa samtliga riksdagsledamöters inlägg i debatten innan församlingen gick till beslut. Onekligen intressant läsning!

 

Bli först att kommentera

”Sätt igång!”

Av , , Bli först att kommentera 0

Idag har jag och närmare 80 andra representanter från kulturinstitutioner i Västernorrland, Jämtland och Västerbotten diskuterat normer, i första hand utifrån ett HBTQ-perspektiv, och hur de formar oss som människor. Eller så här: hur vi kan synliggöra (vara kritiska) mot normer, oavsett om vi gillar dem eller inte. Varför ska vi vara kritiska mot normer? Jo, för att de begränsar, hämmar och diskriminerar människor.

För oss som offentlig institution är det oerhört viktigt att vi är medvetna om varför vi gör saker och ting, vad vi inte gör, och hur vi kan göra istället för att fler personer ska känna sig välkomna och representerade på olika sätt. Det gäller allt från hemsidans funktion, bemötande i entrén och valet av utställningar till vad vi samlar och dokumenterar för framtiden.

En av föredragshållarna var kulturanalytikern Elfrida Bergman. Vi har haft mycket värdefulla samarbeten med Elfrida tidigare i olika sammanhang och från dagens dragning tar jag särskilt med mig budskapet: ”Sluta utbilda er, sätt i gång och gör!”. Älskar det.

Allt prat om fortbildning, bildandet av arbetsgrupper, skriva planer och hitta referenspersoner kan ibland bli ursäkter och hinder från att faktiskt agera och göra något konkret. På museet rör vi oss sakta men säkert i rätt riktning. Utgångspunkten är att medvetandegöra och därefter göra medvetna val.

Bli först att kommentera