Veckan då museet blev katalysator för hundfrågan i stan

Av , , Bli först att kommentera 2

Denna vecka har museet hamnat i en oväntad och engagerad debatt om behovet av rastgårdar för hundar i Umeå. Efter flera veckor av ”bajsplock” ute på friluftsmuseiområdet ville vi uppmärksamma hundägarna att se om sina hundar bättre både vad gäller bajs och koppel, och satte upp en skylt på området. Budskapet visade sig vara oönskat bland de som regelbundet har nyttjat platsen under vintern, och TV, tidning, sociala media och möte mellan museichefen och hundägarna följde i rask takt. Budskapet från hundägarna var tydligt: Rör inte vår rastgård! Vi ser det hela från en annan vinkel. En incident som inte kommit fram i mediarapporteringen, men som också ger en bild av läget, är händelsen då en hund utan koppel sprang rakt in i sidan på en bil som körde in mot museets parkering. Tack och lov gick det bra för alla inblandade.

Att hundägarna känner sig begränsade av museets uppmaning är naturligtvis fullt förståeligt, men som de flesta säkert håller med om så är det inte rimligt att museets samarbetspartner, som har tillsyn på området, ska svara för att plocka upp bajset och skotta över stora gula kissfläckar runt entréer på byggnader med verksamhet i även under vintern.

I diskussionen som har förts står det klart att museet har blivit en katalysator för en större fråga – ett allmänt behov av rastgårdar för hundar i Umeå. Friluftsmuseets övergivna djurhagar har förstås varit en perfekt plats att släppa sin hund i under vintern men ur vårt perspektiv har det dragit iväg, så att säga.

Under våren påbörjas vårt stora treåriga restaureringsarbete på byggnader utomhus och fram till dess att hagarna helt plockas bort får hundägarna fortsätta att vistas i dem. Under tiden kan förhoppningsvis en annan lösning komma till stånd, dock utan vår försorg.

Bli först att kommentera

Friluftsmuseum i topptrim 2021

Av , , Bli först att kommentera 0

Flypro_0122

I veckan har glädjande besked nått oss. Våra ägare Umeå kommun och Region Västerbotten/Västerbottens läns landsting ger oss ett tillskott i kassan för att kunna restaurera byggnaderna på friluftsmuseet, vilket är mycket välkommet. Flera av husen är i akut behov av vård och nu kan vi göra ordentliga insatser för att de ska kunna stå pall ytterligare hundra år. Lokalmedia har redan uppmärksammat att detta är på gång, men inte förrän alla beslut formellt är fattade har vi vågat andas ut.

Den första byggnaden som flyttades till Gammlia var Sävargården, 1921. Det är alltså bara tre år tills det är dags för ett hundraårsjubileum. Nu finns alla förutsättningar att miljöerna är i bästa tänkbara skick till dess.

De kommande tre somrarna är därför vigda till restaurering och underhållsarbete. Det kommer att blir grävarbeten, bilning av husgrunder, fönsterrenovering och murningsarbeten, för att nämna något. Husen kommer därför att vara stängda för publik verksamhet under tiden. Besökarna är välkomna till särskilda byggnadsvisningar och få tips på hur man själv kan underhålla och vårda sitt hus.

Aktiviteter för barnen tummar vi dock inte på – sommarens tema är skola både i stora utställningshallen där utställningen En sagolik skola visas och program i skolhuset på uteområdet. Mer om det senare.

Nu vilar vi i helgen och kavlar upp ärmarna på måndag. Trevlig helg!

Bli först att kommentera

Talande tystnad

Av , , Bli först att kommentera 0

Förra veckan efterlyste museets VD Ulrica Grubbström ett bredare engagemang för museets samhällsuppdrag att hantera och vårda arkivmaterial. I en debattartikel i Västerbottens-Kuriren beskriver hon situationen i klartext:

”Nu har vi kommit till ett läge då vi inte längre kan rymma ‘alla bevis’ för historien. Vi behöver bygga ut, sortera och öppna upp så att enskilda medborgare, företag, media och politiker kan komma åt dessa skatter för att själva kunna se utvecklingens alla faser och fatta väl underbyggda beslut som formar vår framtid.”

Ett långsiktigt och målmedvetet arbete ligger alltså framför oss för att hitta hållbara lösningar – och det tar tid – men är det inte symptomatiskt ändå att varje gång frågan om arkiv och uppdraget att hantera samhällets minnen kommer på tal så bemöts det med tystnad. Så även denna gång.

Varför är frågan om arkiv så ointressant? Eller är det okunskap? Finns det fortfarande människor som frågar ”vad ska vi med arkiven till”? Om den frågan ställs av beslutsfattare, offentliga tjänstemän och finansiärer finns det anledning till oro. Det är av historien vi lär oss, såväl av misstagen som framgångsfaktorerna. Att inte stödja förutsättningarna för att lära av historien vore ju rent av korkat.

De två gångna åren har vi haft en ambition att öka kunskapen om arkivens innehåll och utmaningar hos kommunala och regionala politiker och hos allmänheten. Alla, ja, jag vågar säga alla, som har följt med på visning i källarvalven har fått något magiskt i blicken när de tagit del av handlingar, personliga brev och fotografier som visar omständigheter och förhållanden 1863 eller 1952. Det är omöjligt att inte bli berörd. Historia ger oss perspektiv på våra liv och vår tid och det drabbar oss alla på ett personligt plan. Många som har deltagit i dessa arkivvisningar har gått hem lite klokare, vågar jag påstå.

Och då är vi tillbaka till ursprungsfrågan som tål att upprepas: Vem står ekonomiskt upp för de historiska perspektiven? Jag väntar otåligt på modiga beslutsfattare som träder fram och säger att samhällets minne är prioriterat framför kortsiktiga och stjärnbeströdda dagsländor.

Bli först att kommentera

Eskilstuna, here we come!

Av , , Bli först att kommentera 0

FolkKultur_RGB_72dpi_JPG

 

I veckan står Eskilstuna i fokus för Sveriges första kulturpolitiska konvent, Folk och Kultur. Initiativet kommer från de tre verksamhetsfälten musik, teater och museer, alla med regionala uppdrag. Konventet ska belysa kulturens viktiga funktion i samhället och hur central den är som utvecklande, folkbildande, underhållande och granskande faktor. Folk och Kultur består av en mässa med ett 40-tal utställare samt hundratals föredrag, debatter och föreställningar att ta del av.

Själv kommer jag i huvudsak att röra mig mellan två av mässans montrar, nämligen Länsmuseernas och Region Västerbottens. Jag bemannar montern under ett antal pass tillsammans med kulturkollegor från länsmuseer i hela landet och länet och hoppas få tillfälle att berätta om länsmuseernas viktiga arbete.

Förhoppningsvis blir mediarapporteringen lika god som vid nyligen avslutade Folk och Försvar eller för all del kommande OS-tävlingar. För tiden är väl förhoppningsvis sedan länge över då kultur ansågs som ett kuriosa inslag, som ”grädde på moset” eller ”garnityr”. Kultur är nämligen – om du inte visste det redan – självaste äggen i kakan!

Bli först att kommentera

Obegriplig och långsökt slutsats om museer

Av , , Bli först att kommentera 0

Skärmavbild 2018-01-31 kl. 18.43.27

I gårdagens Göteborgs-Posten ondgjorde sig återigen Adam Cwejman mot det han kallar ”politiseringen av historien” och att museerna går politikens ärenden. Han underbygger sitt resonemang med exempel på hur etnisk rensning, folkmord och förödelse har ägt rum i flera europeiska länder sedan andra världskriget och hur spår efter de försvunna människorna har tillintetgjorts. Han menar att de berättelser som vi nu får ta del av inte innehåller hela sanningen – det är många fler grupper än de allmänt kända som har fallit offer för såväl kommunismens som nazismens regimer. Så långt är vi helt överens. Vändningen som han sedan gör förbryllar, och är faktiskt obegriplig.

Adam Cwejman menar att svenska museer och statlig kulturpolitik vill revidera svensk historia. Vad består då den av i det här sammanhanget? Enligt Cwejman så möts nu den snabbväxande nationalismen i hela Europa, och inte minst i Sverige, med ett postmodernistiskt förhållningssätt – alltså att ingen anses sitta på ”sanningen” utan att den anpassas utifrån olika behov och agendor. Vad är det då exakt han syftar på? Vilka exempel från museivärlden är det han har i åtanke?

Han menar att den nationalistiska historieskrivning som ges utrymme i bland annat Ukraina där minoriteter och komplex historia suddas ut, är fattig och kunskapsbefriad. Instämmer helt. Det uppenbara går honom dock förbi: att samma komplexa historia och minoriteters närvaro runt om i vårt land knappt har blivit berättad tidigare. På flera museer görs nu försök att få in flera perspektiv av historien, just av samma skäl som jag utgår ifrån att Cwejman efterlyser. Men ändå kritiserar han museerna.

Menar han på allvar att vi 2018 ska fortsätta att blunda för Sveriges mångfacetterade historia och enögt leva i tron om att Sverige har varit ett homogent land? Vems ärenden går man då?

Att tro att historieskrivning och museer ska kunna separeras från tidsandan (uttryckt som ”politiken”) – som Cwejman ser som enda lösningen – är inget annat än naivt och helt verklighetsfrämmande. Vem är denne ”någon” som ska kunna frigöra sig från sin samtid?

 

Bli först att kommentera

Lennart Holmlund: Därför är Västerbottens museum viktigt

Av , , Bli först att kommentera 4

I fredags publicerade Västerbottens-Kuriren en längre artikel om alla turer kring Gitarrmuseet. Kortfattat för den oinvigde: en gammal övergiven skola i centrala Umeå byggs om till museum, musikaffär, restaurang och musikscen för att nu, fyra år senare, åter byggas om till skola. Stödet från Umeå kommun har varit stort – vissa skulle kanske säga översvallande – och även om det inte funnits politisk enighet så har miljonerna flödat kring projektet i sin helhet.

I samma artikel uttalar sig bland annat tidigare kommunalrådet Lennart Holmlund som menar att han redan på förhand kunde räkna ut att museet inte skulle bära sina egna kostnader. ”Gitarrnördar finns det inte gott om, därför trodde jag aldrig att museet skulle gå runt”, säger han. Reportern följer upp med: ”Varför har du då hela tiden tyckt att det är så viktigt att stötta museet?”. Det ger Holmlund inget direkt svar på utan kommer en motfråga istället:

”Varför är Västerbottensmuseet viktigt? Det skulle ju va en helsikes massa folk på gitarrmuseet ifall det var gratis.”

Där tappade jag intresset för fortsatt läsning om Gitarrmuseet just nu, och gick istället igång på att få tillfälle att förklara varför Västerbottens museum är viktigt. Kanske är det fler som har följt den lokala museidebatten och är lika undrande som Holmlund.

Fem snabba om varför Västerbottens museum är viktigt:

• Västerbottens museum är en aktör i samhällsapparaten och en garant för historiska perspektiv i vår nutid.
• Västerbottens museum vårdar och arkiverar originalhandlingar i hundratals hyllmeter i arkivet så att de bevaras åt politiker, journalister, forskare och privatpersoner som vill gå till ursprungskällan.
• Västerbottens museum undervisar närmare 4 000 barn och nysvenskar per år om livet förr.
• Västerbottens museum lämnar förslag på hur kommuner som planerar och bygger nytt kan ta hänsyn till kulturmiljön för kommande generationer.
• Västerbottens museum utmanar, roar och irriterar människor som därigenom själva tvingas tänka och ta ställning.

Olika slags museer
Vi måste också slå fast att det är skillnad på museer och museer. Det finns allt från mycket små privata museer som är väldigt specialiserade till helstatligt ägda och med tydligt uppdrag att folkbilda och aktivt samla.

Sveriges 24 länsmuseer, däribland Västerbottens museum, tillhör de offentligt ägda med uppdrag att ”utveckla, förnya, levandegöra och öka tillgängligheten till länets kulturarv, konst och konsthantverk” som det uttrycks i våra ägardirektiv. Att länsmuseer finns i hela landet säkerställer också tillgängligheten till demokratiska arenor öppna för samtal, utställningar, arkivsök och allt där emellan. Att vi dessutom har fri entré får väl nästan betraktas som en bonus i sammanhanget.

Hoppas att det här korta inlägget gav lite nya argument, och kanske ett och annat perspektiv, och att Lennart Holmlund – och alla andra länsbor – känner att Västerbottens museum har en viktig uppgift att fylla.

Bli först att kommentera

Verksamhet i många branscher

Av , , Bli först att kommentera 0

Alla företag ska i olika sammanhang kategoriseras i branschtillhörighet, om inte annat i Skattemyndighetens register. I en sådan näringsindelning tillhör vi föga förvånande sektorn Kultur, nöje och fritid, tillsammans med 97 736 andra registrerade företag som Svenska Spel, Kungliga Operan och Fitness 24Seven AB. En mer precis underkategori är Museiverksamhet, och då har antalet aktörer krympt till 672.

Komplexiteten i att vara ett länsmuseum ligger dock i att vi är mer än det. Vi kan också sorteras in under kategorier som Utbildning, forskning och utveckling, Offentlig förvaltning och samhälle, Detaljhandel, Fastighetsverksamhet, Hotell och restaurangverksamhet, och inte minst Resebyrå och turism.

I en tid när museidebatten har handlat om urholkning av kunskapsbanken och annan nedmontering av sakkunniga, kan detta sätt att kategorisera museernas verksamhet uppfattas som provocerande förstås. Men börjar man syna varje enskild del i vår verksamhet så är det inte så alarmerande alls. Vi har ett kafé, vi har en butik, vi erbjuder tjänster, vi tillhandahåller arkiv, vi utbildar och vi tar emot turister som är på besök för rent nöjes skull.

Ibland önskar jag att museibegreppet vore vidare än som den stora massan känner det idag, och därmed också få sin rättmätiga plats i andra delar av samhällsapparaten. Utan svårigheter kan museer ses som skolväsendets förlängda arm, som en arena för sociala frågor och integration eller som en aktör inom miljö- och klimatfrågor.

Om museiverksamheten är komplex att förklara redan som det är, så bidrar ju inte det här resonemanget till att förenkla det hela förstås, men ger en bild av vår vardag. Allt detta gör vi inom ramen för den officiella beskrivningen av Museiverksamhet och det förtjänas att uppmärksammas mer och värderas högre.

 

Bli först att kommentera

Kulturarv i praktiken

Av , , Bli först att kommentera 0

Den gångna veckan kretsade i stor utsträckning kring den konferens vi arrangerade i Lycksele i torsdags. Temat var Kulturarvet i glesbygd – resurs eller belastning? och lockade 90 personer från hela Norrland. Vi är mycket nöjda med samtalen som fördes under dagen och alla de perspektiv som gavs på kulturarvets möjligheter.

Utgångspunkten för dagen var Riksantikvarieämbetets rapport Räkna med kulturarvet, som presenterades av utredare Petter Frizén. Behöver du lättillgängliga argument för att kunna försvara att större hänsyn ska tas till vår bebyggda och kultiverade miljö, så läs den! Kulturarvet kan ses som en direkt tillgång för såväl ekonomiska vinster och hållbarhet som biologisk mångfald och sociala aspekter. I rapporten får du utmärkta exempel.

Efter en intensiv vecka var det skönt att snöra på sig vandringskängorna och bege sig ut till Kronören idag. Kronören är ett naturreservat på en landtunga rakt ut i havet, strax söder om Nordmaling. Här finns många fina och tydliga lämningar efter människor som vistats i området för flera hundra, ja tusen, år sedan. Här finns en stenlagd labyrint, kompassros och spår efter fiskarboplatser. Allt är uppmärkt med skyltar och spänger så det är lätt att ta sig fram.

Medan jag gick där i duggregnet, som stack mig i ansiktet samtidigt som solen värmde min rygg, tänkte jag på konferensen tidigare i veckan. Den här miljön är så viktig! Både för mig personligen som är uppvuxen en mil fågelvägen rakt in mot land, och för besökare till platsen som kanske besöker Norrland eller Sverige för första gången. Utmärkta skyltar förklarar historien oavsett förkunskap och det är oundvikligt att förundras och respektera det liv som människor i denna trakt har levt.

Om jag ska översätta platsens värde med termer ur rapporten Räkna med kulturarvet så har den högt socialt värde (för mig), den gynnar biologisk mångfald eftersom det är ett naturreservat som främjar den naturliga kretsloppet och den har ett ekonomiskt värde – området är en besöksanledning till Nordmalings kommun och kan innebära arbetstillfällen både i form av mat, boende, transporter, guider och underleverantörer.

Att ge förutsättningar och möjligheter för kulturarvet – materiellt och immateriellt – att utvecklas och bevaras, är ren och skär samhällsnytta.

DSCN1489

Övergivna hus gör mig sorgsen – och samtidigt inspirerad att själv ta hand om ett…

 

DSCN1472

Ser du kompassen? Ett antal stenar utgår från mitten och norr och söder har längre stenläggningar. Vi lade dit vår egen kompass och den visar exakt nord-sydlig riktning.

DSCN1469

Fina spänger att gå på runt hela yttersta naturreservatet.

Bli först att kommentera

Mänskliga kvarlevor på museer

Av , , Bli först att kommentera 0

I dag riktade Sylvia Sparrock, ordförande i Svenska kyrkans samiska råd, en uppmaning till landets museer som har mänskliga kvarlevor i sina samlingar. Hon vill se mer aktiv handläggning av repatrieringsärenden – återbegravningsprocesser – och har tillsammans med ärkebiskop Antje Jackelén tagit initiativ till ett rundabordssamtal med berörda parter. Idag finns elva museer i Sverige med mänskliga kvarlevor och vi är ett av dem.

Det är bra att kyrkans samiska råd eldar på! Frågorna har varit på agendan många gånger och alla museer har förstås kommit olika långt. Med påtryckning kan det bara bli bättre.

Vi svarade direkt med att berätta om det repatrieringsärende som vi har arbetat aktivt med sedan ett par år tillbaka. Det har varit en hel del mediauppmärksamhet kring just detta fall tidigare och vi tar, nu när frågan kommit på tal, tillfället i akt och erbjuder våra råd och erfarenheter till andra museer som vill påbörja sina processer. När kulturminister Alice Bah Kunhke besökte oss i våras var just hanteringen av mänskliga kvarlevor på museerna i fokus.

För visst kan det uppfattas som om saker står stilla och inget händer men det är en rad frågor som ska redas ut, såväl juridiska som etiska, innan en ceremoni kan äga rum. I vårt fall har samtalen förts med Sameföreningen i Lycksele, Svenska kyrkan i Lycksele, Länsstyrelsen i Västerbotten och Sametingets Etiska råd.

Mikael Jakobsson är ordförande i Sameföreningen i Lycksele och ingår också i Sametingets Etiska råd. Han berättar att i just det här fallet, där kvarlevor ska återbegravas på Gammplatsen i Lycksele, fortfarande finns oklarheter kring kyrkogårdens status som sakral plats idag, och trots att kranierna bortfördes vid en arkeologisk utgrävning krävs det tillstånd att lägga tillbaka dem.

Vi har nu ett gemensamt mål att en ceremoni ska kunna äga rum på Urfolkens dag i augusti nästa år och hoppas att Svenska kyrkan fram till dess vill se vårt arbete som ett gott exempel, och att vi tillsammans får möjlighet att utvärdera och reflektera över vad som kan göras ännu bättre.

 

Här är länkar till några av mediainslagen som gjorts senaste året:

SVT Västerbotten 11 mars 2016

SVT Västerbotten 4 november 2016

Sveriges radio 22 december 2016

Sveriges Radio 10 mars 2017

Bli först att kommentera

Onyanserat av Wong

Av , , 5 kommentarer 3

I veckan gjorde Svenska Dagbladetkrönikören Ola Wong ett utspel gällande museer igen. Senaste året har han levererat en rad debattinlägg och genomgående för dem alla är hans förenklade resonemang om vad museer gör och bör vara. Nu ondgör han sig över att nya museilagen, som gäller sedan 1 augusti, möjliggör för museerna att kunna gallra i sina föremålssamlingar i högre grad än tidigare. Tack, säger somliga – de som hanterar mängder av föremål av samma sort/slag eller har föremål som är oidentifierbara och ligger i smulor i en kartong. Sådant ryms nämligen också i museisamlingarna.

De flesta museipersoner säger dock som Per Ericson, Naturhistoriska riksmuseet, i en intervju i Svt: ”I grunden är vi museimän samlare och att göra sig av med saker är inte riktigt i vår natur. Vi vill samla.”. Att den minimalistiska ivern plötligt skulle bli ett hot mot landets museisamlingar är, enligt min och alltså Ericsons mening, högst osannolik.

Wong tycks dock ha belägg för sin oro i exempel som Tullmuseet och Strängnäs museum, som båda har avyttrat sina samlingar (Strängnäs håller på mot bakgrund av det här). Han lyckas också, återigen, slänga iväg en känga till Östasiatiska museets ledning som han upprepade gånger har kritiserat för att sakna dokumenterad kunskap om just Östasien. Ledningens okunskap i sakfrågor kring Östasien, som Wong hänvisar till, är ytterligare ett hot mot museisamlingarna, ja hela kulturarvet tycks det som. Där tar hans resonemang slut, bortsett från en skopa ovett till Riksantikvarieämbetet också.

Det Wong inte nämner eller verkar intressera sig för det minsta är varför frågan om att avyttra eller gallra i museisamlingar överhuvudtaget har uppstått. Inte heller har jag sett honom resonera kring hur alla föremål ska hanteras rent praktiskt. Hans utgångspunkt är spara. Punkt.

Vi som sitter på museerna brottas med frågor av mer praktisk karaktär: Var ska vi få plats med allt?! Hur stor del av vår budget ska gå till vård och underhåll av alla föremål och fotografier? Hur stor del av vår budget ska gå till uppvärmningskostnader i föremålsmagasin och arkiv? Det är frågor som Wong aldrig berör, men där hans debattlust borde ta sin utgångspunkt. Det finns en verklighet bakom varje fall som borde berättas.

Jag sitter inte inne på initierad kunskap om vare sig Strängnäs eller Tullmuseets omständigheter utan kan bara lyfta frågan och efterlysa fler nyanser. För ett obönhörligt faktum är att ju fler föremål desto större arkiv, desto större omkostnader, desto mer pengar till förvaring, vård och underhåll – och desto mindre till verksamhet och tillgänglighet. Det är en logisk kedja som borde upp på såväl lokalpolitiska agendor som riksdagens. Det är nämligen där som grunden läggs till de statliga, regionala och kommunala museernas förutsättningar att ta hand om kulturarvet.

På Västerbottens museum har vi utpekat just arkivfrågan som en av våra tre prioriterade frågor fram till 2019. Ett metodiskt arbete pågår med att säkra kedjan av föremålshantering hos vår egen personal, utbilda museets egna politiker och bjuda in lokala politiker och tjänstemän samt väcka allmänhetens intresse och nyfikenhet kring arkiv på olika sätt.

Vi måste få en debatt som tar de verkliga utmaningarna på allvar, och inte bara kasta iväg debattinlägg som genererar många delningar och gilla hos de, som likt Wong, uppenbarligen inte ser mer än till ytan. Vi måste få en diskussion om vad som är viktigt att bevara, inte bara att det ska bevaras.

———————

Bli din egen museiledning för en kort stund med det här påhittade exemplet och besvara följande frågor utifrån påståendet.

Tjugo museer i Sverige har tillsammans 250 spinnrockar från 1891.

Hur många anställda behövs för att ta hand om spinnrockarna?
Hur ska spinnrockarna användas/nyttjas och vad krävs i så fall för att kunna göra det?
Var ska de tjugo museerna förvara sina spinnrockar, hur stor lokalyta ska de få, och till vilken kostnad?

Lycka till!

5 kommentarer