Museibloggen by Anki Berg

Bråda dagar nu

Av , , Bli först att kommentera 0

Den här tiden på året är de mest intensiva under hela museiåret. Nya utställningar byggs i en rasande takt i alla hallar för temporära utställningar – sammanlagt fem. På söndag är det till exempel sista dag för den uppmärksammade utställningen The White House, samtidigt som en ny öppnar i Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi. Pressvisningarna och vernissagerna avlöser varandra medan skolklasser fyller uteområdet med spontanaktiviteter och gammeldags skollektioner. På kulturmiljöavdelningen planerar arkeologerna och byggnadsantikvarierna för sommarens och höstens uppdragsverksamhet, och i gårdarna förbereds det för sommarens olika aktiviteter.

Dagens nyhet är vi kommer att ta emot två av Regementsmuseets byggnader som idag finns på I20-området. Lerstenen som äger marken ska ge plats för nyproduktioner och i en överenskommelse mellan museet och ägarna Umeå kommun och Region Västerbotten så står det nu klart att soldattorpet och arresten får plats på friluftsmuseet. Husflytten kommer att ske under hösten.

HåkanochNils20160525_104742

Idag tog våra utställningstekniker Nils och Håkan en välbehövlig paus i museets kafé och laddade med macka och kaffe. Ute stundar markberedning och planering för att ta emot två av byggnaderna från Regementsmuseet. 

Kräva museibesökare kaffe?

Av , , Bli först att kommentera 1

Förra veckan offentliggjordes de över trehundra svenska caféer som tagit plats i prestigefyllda White guide café. Genom tester utförda av hemliga spanare har samtliga caféer poängbedömts utifrån vissa kriterier och placerat sig inom kategorier som ”Världsklass”, ”God klass” och ”Också ett bra café”, för att nämna några. I denna samling caféer* återfinns nu också museets café, och vi är alla mycket stolta. Mest välförtjänta av utnämningen är så klart caféansvariga Katarina Strandberg och Jenny Oscarsson som basar över sortiment och utövar gott värdskap.

När museet öppnade igen i juni 2013, efter ett och ett halvt års ombyggnation var det fullt utrustade caféet en av de stora nyheterna. I besöksundersökningar som vi har gjort många gånger under årens lopp har just avsaknaden av ett ”riktigt café” varit återkommande. Självklart var glädjen därför stor när vi kunde erbjuda något så efterlängtat.

Utan överdrift kan vi säga att caféet har varit en del i framväxandet av ”det nya museet” där museibesöket lika ofta fungerar som en mötesplats eller en stunds tidsfördriv, som byggt på ett genuint intresse för specifika ämnen. Oavsett besöksanledning så har möjligheten att stanna upp för en fika eller lunch gjort att flera väljer museet som besöksmål och att tiden man tillbringar på museet blir längre.

Någon kritik har överhuvudtaget inte nått oss, men skulle kunna bestå i att museibesöket ”banaliseras” när det omgärdas av café och museishop, och att offentliga institutioner inte ska ägna sig åt affärsdrivande verksamhet. Där finns det tydliga regler och lagar att följa och balansakten har hittills fungerat problemfritt. För samtidigt uppmanas vi av våra ägare att öka egenfinansieringen för att få maskineriet att snurra – och helst utvecklas. En del i det arbetet är alltså att driva caféet i egen regi, samtidigt som vi tillgodoser ett behov hos besökarna.

Så på frågan ”Kräva museibesökare kaffe?” blir svaret givet: Ja, det gör de!

Måste ta tillfället i akt att länka till en artikel som var införd i Västerbottens-Kuriren 16 juni för tre år sedan, när vi hade nyinvigning, och där nya caféet spåddes bli en av besöksanledningarna för familjen Jonsén/Ström. Undrar om de är en av alla unga familjer som numera regelbundet besöker oss?

Kafé20160512_130715

Kafépersonalen jublar över nyheten att caféet kommit med i White guide café. I mitten Katarina Sandberg, caféföreståndare.

* I vilken av kategorierna museets café har placerat sig får vi veta vid en gala den 30 maj i Stockholm.

Vilset om mångfald och identitet på museer

Av , , 2 kommentarer 0

I morgon torsdag släpper litteraturvetare Johan Lundberg sin bok Det sista museet. De artiklar jag har läst och inslag jag har tagit del av inför boksläppet väcker fler frågor än aha-upplevelser.

Lundberg menar att museernas sätt att arbeta med ”människor utanför museerna” är kontraproduktivt, om syftet är att öka mångfalden i samhället. Istället för att öka mångfalden så minskar den med nuvarande förhållningssätt, enligt Lundberg. Han pratar om ”historiker” på museerna som intresserar sig för berättelser från den andre, och att det inte är museernas uppgift att inhämta dem. ”Då kanske man ägnar sig åt något annat än museal verksamhet”, säger han i en intervju i SVT. Han förutsätter alltså att det är av större intresse för människorna på gatan att lyssna till historikerna – frågan är bara vad historikerna förväntas förklara i form av historiska sammanhang och skeenden om samtalen enbart ska föras inom och mellan institutionerna? Lundberg frågar sig vidare om inte fem personer med olika politiska uppfattningar representerar mer mångfald än fem personer med olika hudfärg som delar samma ideologi. Ja, det staplas så många tokigheter på varandra så jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

För det första tycks Lundberg inte ha någon som helst kunskap om museihistoria. De ”historiker” han talar om är i vårt fall etnologer, och de har i alla tider intresserat sig för människorna utanför museet. Tack vare kringresande fältetnologer och fotografer har vi idag arkiv och samlingar som berättar om våra kulturarv – i alla fall stora delar av dem. Hur tänker han sig att museimän och -kvinnor ska bygga kunskapsbanker om inte människor utanför husen är delaktiga? Är Lundberg måhända inne på samma tes som Johanne Hildebrandt i en kritisk artikel i SvD tidigare i vår, att det endast är forskare som hör hemma på museerna och kan berätta ”sanningen”? Oroväckande i så fall. Museernas uppgift är just att koppla ihop samtida skeenden till historiska dito. Vad menar Lundberg annars att museer ska ägna sig åt? Han är mycket oklar på den punkten.

Och så var det mångfalden. Lundberg menar uppenbarligen att fem meningsmotståndare i sig representerar en form av mångfald, och det kanske det gör vid första anblicken, men att tycka olika i en i övrigt homogen miljö kan knappast betraktas som mångfald. Mångfald kräver olika bakgrund och erfarenheter, skilt från den normgivande. Om fem personer med vitt skilda bakgrunder sedan landar i samma åsiktskorridor – då är det ju ett resultat av processer som alla har lett fram till en gemensam tanke och idé. Mångfald förklaras inte bäst genom ett mångfacetterat resultatet av ett arbete, utan hur strukturen för arbetet har satts upp, oavsett om det slutar med en mosaik av föreställningar, eller en och samma idé.

Ja, vi torde få höra mer om Lundberg vad det lider. Innan du själv har boken i din hand kan du ta del av länkarna nedan där du får läsa mer om Det sista museet.

 

Kulturnytt P1, analys 

Intervju med Johan Lundberg i SVT

Johan Lundbergs debattartikel DN

Demokrati och migration på museum

Av , , Bli först att kommentera 0

KvHist20160509_160628_resized

 

Under två dagar har vi i veckan umgåtts med representanter från Malmö stads kulturförvaltning som har fått i uppdrag av regeringen att utreda förutsättningarna för ett helt nytt museum, nämligen ett Demokrati- och migrationsmuseum. Ett 20-tal personer hade hörsammat inbjudan till Kvinnohistoriskt museum där en workshop ägde rum.

Uppdraget går alltså ut på att skapa ett museum, någonstans i Sverige, utifrån begreppen demokrati och migration. Processledarna gav ingen ytterligare bakgrund utan bjöd in oss att tänka helt fritt och förutsättningslöst, och formulera vad vi vill att ett sådant museum ska innehålla. Projektet besöker flera olika platser i Sverige för att samla in åsikter, och besöket i Umeå gav många viktiga inspel för för det fortsatta arbetet. Gruppsamtalen handlade i stor utsträckning om geografisk placering och tillgänglighet samt om migration ur ett minoritetsfolksperspektiv – det samiska och tornedalsfinska.

Frågan som dröjer sig kvar är dock huruvida det är rätt väg att gå att skapa ett nytt museum kring så specifika frågor. Kanske är det begreppet ”museum” som ställer till det – är inte frågorna som ska belysas mer lämpat att knytas till ett ”center”?

Ett museum kräver lokalyta, organisation och innebär en kamp om verksamhetsmedel – ja, på sikt torde det bli en fråga om kamp. Varför skapa ännu en institution som ska slåss om begränsade medel för kultur? Riskerar inte detta museum att på sikt i sig självt bli ett museum över vår tid och vilka frågor som stod högst på agendan 2016? Ett bättre förslag vore väl att ge länsmuseerna ett riktat uppdrag och en pott med pengar för att lyfta fram frågor om demokrati och migration på ett mer uttalat sätt. Genom att stödja befintliga organisationer så främjas inte minst tillgängligheten för en bred massa jämfört med en placering i till exempel Malmö därifrån utredarna nu arbetar.

Det blir intressant att följa det fortsatta arbetet med detta nya museum och se vad de kommer fram till. Att frågorna behöver lyftas och prioriteras på något sätt är helt klart, frågan återstår dock om hur det ska göras på bästa och smartaste sätt ur såväl ekonomisk-, geografisk- som strukturell synpunkt.

Arkivens unika möjligheter

Av , , Bli först att kommentera 2

Brev från en lotta_Ekholtz2016-05-02 22.35.48

 

Jag älskar arkiv! Köpekontrakt, brev, avtal, kartor, bouppteckningar – och tusen andra dokument som kan finnas i dokumentmapparna. Vill man göra en tidsresa, ja då ska man definitivt ge sig iväg till närmaste arkiv och läsa gamla handlingar. Det kan vara värt att ägna en hel dag åt att på måfå försiktigt bläddra i akter och mappar. Snart är du fast i något som du bara måste få fortsätta att läsa, eller veta mer om.

Ett gripande exempel på just det fick vi i personalen uppleva idag när museets berättarantikvarie Marianne Folkedotter bjöd på en uppläsning av några brev hämtade ur arkiven.

I ett mycket inlevelsefullt formulerat brev från mars 1942 fick vi följa en av många kvinnor som ryckte ut under andra världskriget för att ta emot ensamkommande barn från Finland. Vad kvinnan heter som skrev vet vi inte, men hon var från Lycksele och befann sig under knappa tio dagar i Boden för att ingå i den s k Finlandshjälpen. Mellan 3 och 12 mars 1942 kom 225 barn från Finland, några så små som ett år, för att registreras i Boden och några dagar senare skickas vidare till fosterfamiljer runt om i Sverige. Sammanlagt kom 70 000 barn till Sverige på detta sätt, som beskrivs som den största barnomflyttningen i modern tid.

Har du möjlighet att lyssna till Marianne Folkedotters arkivfynd så se till att ta den! Hon dyker upp på olika ställen runt om i länet under året.

—–

RELATERAT

Malmö museer har just avslutat en utställning som heter Välkommen till Sverige och som visar hur museet tog emot flyktingar under andra världskriget, då Vita bussarna tog män och kvinnor från koncentrationslägrena i Tyskland till Sverige. I Malmö rådde stor brist på husrum åt alla nödställda så museet beslutade att upplåta lokalerna till logi. I en digital utställning kan man nu både se film och läsa personliga berättelser från tiden.

Jag säger bara: vad vore vi utan våra arkiv?!