I morgon torsdag släpper litteraturvetare Johan Lundberg sin bok Det sista museet. De artiklar jag har läst och inslag jag har tagit del av inför boksläppet väcker fler frågor än aha-upplevelser.

Lundberg menar att museernas sätt att arbeta med ”människor utanför museerna” är kontraproduktivt, om syftet är att öka mångfalden i samhället. Istället för att öka mångfalden så minskar den med nuvarande förhållningssätt, enligt Lundberg. Han pratar om ”historiker” på museerna som intresserar sig för berättelser från den andre, och att det inte är museernas uppgift att inhämta dem. ”Då kanske man ägnar sig åt något annat än museal verksamhet”, säger han i en intervju i SVT. Han förutsätter alltså att det är av större intresse för människorna på gatan att lyssna till historikerna – frågan är bara vad historikerna förväntas förklara i form av historiska sammanhang och skeenden om samtalen enbart ska föras inom och mellan institutionerna? Lundberg frågar sig vidare om inte fem personer med olika politiska uppfattningar representerar mer mångfald än fem personer med olika hudfärg som delar samma ideologi. Ja, det staplas så många tokigheter på varandra så jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

För det första tycks Lundberg inte ha någon som helst kunskap om museihistoria. De ”historiker” han talar om är i vårt fall etnologer, och de har i alla tider intresserat sig för människorna utanför museet. Tack vare kringresande fältetnologer och fotografer har vi idag arkiv och samlingar som berättar om våra kulturarv – i alla fall stora delar av dem. Hur tänker han sig att museimän och -kvinnor ska bygga kunskapsbanker om inte människor utanför husen är delaktiga? Är Lundberg måhända inne på samma tes som Johanne Hildebrandt i en kritisk artikel i SvD tidigare i vår, att det endast är forskare som hör hemma på museerna och kan berätta ”sanningen”? Oroväckande i så fall. Museernas uppgift är just att koppla ihop samtida skeenden till historiska dito. Vad menar Lundberg annars att museer ska ägna sig åt? Han är mycket oklar på den punkten.

Och så var det mångfalden. Lundberg menar uppenbarligen att fem meningsmotståndare i sig representerar en form av mångfald, och det kanske det gör vid första anblicken, men att tycka olika i en i övrigt homogen miljö kan knappast betraktas som mångfald. Mångfald kräver olika bakgrund och erfarenheter, skilt från den normgivande. Om fem personer med vitt skilda bakgrunder sedan landar i samma åsiktskorridor – då är det ju ett resultat av processer som alla har lett fram till en gemensam tanke och idé. Mångfald förklaras inte bäst genom ett mångfacetterat resultatet av ett arbete, utan hur strukturen för arbetet har satts upp, oavsett om det slutar med en mosaik av föreställningar, eller en och samma idé.

Ja, vi torde få höra mer om Lundberg vad det lider. Innan du själv har boken i din hand kan du ta del av länkarna nedan där du får läsa mer om Det sista museet.

Kulturnytt P1, analys 

Intervju med Johan Lundberg i SVT

Johan Lundbergs debattartikel DN