I veckan gjorde Svenska Dagbladetkrönikören Ola Wong ett utspel gällande museer igen. Senaste året har han levererat en rad debattinlägg och genomgående för dem alla är hans förenklade resonemang om vad museer gör och bör vara. Nu ondgör han sig över att nya museilagen, som gäller sedan 1 augusti, möjliggör för museerna att kunna gallra i sina föremålssamlingar i högre grad än tidigare. Tack, säger somliga – de som hanterar mängder av föremål av samma sort/slag eller har föremål som är oidentifierbara och ligger i smulor i en kartong. Sådant ryms nämligen också i museisamlingarna.

De flesta museipersoner säger dock som Per Ericson, Naturhistoriska riksmuseet, i en intervju i Svt: ”I grunden är vi museimän samlare och att göra sig av med saker är inte riktigt i vår natur. Vi vill samla.”. Att den minimalistiska ivern plötligt skulle bli ett hot mot landets museisamlingar är, enligt min och alltså Ericsons mening, högst osannolik.

Wong tycks dock ha belägg för sin oro i exempel som Tullmuseet och Strängnäs museum, som båda har avyttrat sina samlingar (Strängnäs håller på mot bakgrund av det här). Han lyckas också, återigen, slänga iväg en känga till Östasiatiska museets ledning som han upprepade gånger har kritiserat för att sakna dokumenterad kunskap om just Östasien. Ledningens okunskap i sakfrågor kring Östasien, som Wong hänvisar till, är ytterligare ett hot mot museisamlingarna, ja hela kulturarvet tycks det som. Där tar hans resonemang slut, bortsett från en skopa ovett till Riksantikvarieämbetet också.

Det Wong inte nämner eller verkar intressera sig för det minsta är varför frågan om att avyttra eller gallra i museisamlingar överhuvudtaget har uppstått. Inte heller har jag sett honom resonera kring hur alla föremål ska hanteras rent praktiskt. Hans utgångspunkt är spara. Punkt.

Vi som sitter på museerna brottas med frågor av mer praktisk karaktär: Var ska vi få plats med allt?! Hur stor del av vår budget ska gå till vård och underhåll av alla föremål och fotografier? Hur stor del av vår budget ska gå till uppvärmningskostnader i föremålsmagasin och arkiv? Det är frågor som Wong aldrig berör, men där hans debattlust borde ta sin utgångspunkt. Det finns en verklighet bakom varje fall som borde berättas.

Jag sitter inte inne på initierad kunskap om vare sig Strängnäs eller Tullmuseets omständigheter utan kan bara lyfta frågan och efterlysa fler nyanser. För ett obönhörligt faktum är att ju fler föremål desto större arkiv, desto större omkostnader, desto mer pengar till förvaring, vård och underhåll – och desto mindre till verksamhet och tillgänglighet. Det är en logisk kedja som borde upp på såväl lokalpolitiska agendor som riksdagens. Det är nämligen där som grunden läggs till de statliga, regionala och kommunala museernas förutsättningar att ta hand om kulturarvet.

På Västerbottens museum har vi utpekat just arkivfrågan som en av våra tre prioriterade frågor fram till 2019. Ett metodiskt arbete pågår med att säkra kedjan av föremålshantering hos vår egen personal, utbilda museets egna politiker och bjuda in lokala politiker och tjänstemän samt väcka allmänhetens intresse och nyfikenhet kring arkiv på olika sätt.

Vi måste få en debatt som tar de verkliga utmaningarna på allvar, och inte bara kasta iväg debattinlägg som genererar många delningar och gilla hos de, som likt Wong, uppenbarligen inte ser mer än till ytan. Vi måste få en diskussion om vad som är viktigt att bevara, inte bara att det ska bevaras.

———————

Bli din egen museiledning för en kort stund med det här påhittade exemplet och besvara följande frågor utifrån påståendet.

Tjugo museer i Sverige har tillsammans 250 spinnrockar från 1891.

Hur många anställda behövs för att ta hand om spinnrockarna?
Hur ska spinnrockarna användas/nyttjas och vad krävs i så fall för att kunna göra det?
Var ska de tjugo museerna förvara sina spinnrockar, hur stor lokalyta ska de få, och till vilken kostnad?

Lycka till!