Idag har vi haft besök av forskare Ulrika Åkerlund från institutionen för Geografi och Ekonomisk historia vid Umeå universitet. Ulrika gör en studie om hur institutioner, konstnärer och föreningar förvaltar arvet efter Kulturhuvudstadssatsningen. Det timmeslånga samtalet var mycket intressant och väcker åter frågor om den enorma mediabevakning och infrastruktur som byggdes upp inför och under 2014, verkligen har tagits till vara på bästa tänkbara sätt. Ur mitt perspektiv så är svaret: nja.

Arvet har landat på enskilda personer som i bästa fall har tagit med sig de positiva effekterna av samarbeten in i organisationer och nätverk. Sämre är det med det övergripande och strukturella. Uppföljning och fortsatt dialog med journalister och andra som kom, fängslades och fick en wow-upplevelse – vem håller kontakten med dem? Hur mycket värde ligger inte i dessa personer, för att inte tala om den potential som de utgör för att fortsätta vara Umeås ambassadörer. Säkert stora summor, om man skulle kunna omvandla det i pengar.

I den bästa av världar hade (minst) en person funnits kvar i Kulturhuvudstadsadministrationen för att följa upp, skapa nya förutsättningar och mata på med allt som hänt i Umeå efter 2014. Nu kanske besöksanledningen rent av är ännu större än under själva Kulturhuvudstadsåret.

Det allra sorgligaste arvet, och det som ligger närmast till hands, skulle vara vetskapen om att alla satsade miljoner på Caught by Umeå-turnén och visningsresor var en dagslända, och inget mer.

Om det ligger till på något annat sätt så tar jag tacksamt emot uppgifter om det, och kommer inte att vara sen med att rosa ett genomtänkt efterarbete.