Museibloggen by Anki Berg

Etikett: publik

Att mäta är att veta

Av , , Bli först att kommentera 1

Nu är tiden på året då museet är som mest välbesökt. Under de tio veckor som ligger framför oss kommer uppskattningsvis mer än 30 000 besökare att hitta hit. Det är alltså ett gyllene tillfälle att ta reda på mer om våra besökare och vad de faktiskt tycker om oss. Därför har vi från och med idag en terminal på plats i entrén med fem enkla frågor som kommer att hjälpa oss att förstå hur man uppfattar besöksupplevelsen och vem besökaren är utifrån demografiska uppgifter om hemvist, ålder och kön.

Att göra undersökningar är förstås en utmaning  – i synnerhet undersökningar som ger sådan svarsfrekvens att det går att använda resultatet. Återstår att se om den här metoden är rätt väg att gå.

 

Touch&Tell20160615_083818_resized

 

Kräva museibesökare kaffe?

Av , , Bli först att kommentera 1

Förra veckan offentliggjordes de över trehundra svenska caféer som tagit plats i prestigefyllda White guide café. Genom tester utförda av hemliga spanare har samtliga caféer poängbedömts utifrån vissa kriterier och placerat sig inom kategorier som ”Världsklass”, ”God klass” och ”Också ett bra café”, för att nämna några. I denna samling caféer* återfinns nu också museets café, och vi är alla mycket stolta. Mest välförtjänta av utnämningen är så klart caféansvariga Katarina Strandberg och Jenny Oscarsson som basar över sortiment och utövar gott värdskap.

När museet öppnade igen i juni 2013, efter ett och ett halvt års ombyggnation var det fullt utrustade caféet en av de stora nyheterna. I besöksundersökningar som vi har gjort många gånger under årens lopp har just avsaknaden av ett ”riktigt café” varit återkommande. Självklart var glädjen därför stor när vi kunde erbjuda något så efterlängtat.

Utan överdrift kan vi säga att caféet har varit en del i framväxandet av ”det nya museet” där museibesöket lika ofta fungerar som en mötesplats eller en stunds tidsfördriv, som byggt på ett genuint intresse för specifika ämnen. Oavsett besöksanledning så har möjligheten att stanna upp för en fika eller lunch gjort att flera väljer museet som besöksmål och att tiden man tillbringar på museet blir längre.

Någon kritik har överhuvudtaget inte nått oss, men skulle kunna bestå i att museibesöket ”banaliseras” när det omgärdas av café och museishop, och att offentliga institutioner inte ska ägna sig åt affärsdrivande verksamhet. Där finns det tydliga regler och lagar att följa och balansakten har hittills fungerat problemfritt. För samtidigt uppmanas vi av våra ägare att öka egenfinansieringen för att få maskineriet att snurra – och helst utvecklas. En del i det arbetet är alltså att driva caféet i egen regi, samtidigt som vi tillgodoser ett behov hos besökarna.

Så på frågan ”Kräva museibesökare kaffe?” blir svaret givet: Ja, det gör de!

Måste ta tillfället i akt att länka till en artikel som var införd i Västerbottens-Kuriren 16 juni för tre år sedan, när vi hade nyinvigning, och där nya caféet spåddes bli en av besöksanledningarna för familjen Jonsén/Ström. Undrar om de är en av alla unga familjer som numera regelbundet besöker oss?

Kafé20160512_130715

Kafépersonalen jublar över nyheten att caféet kommit med i White guide café. I mitten Katarina Sandberg, caféföreståndare.

* I vilken av kategorierna museets café har placerat sig får vi veta vid en gala den 30 maj i Stockholm.

Mötet med besökarna

Av , , Bli först att kommentera 1

Premiärdagen i MVG är avklarad och på min lilla anteckningslapp har jag noterat 372 besökare. Wow! De allra flesta har vi hunnit växla några ord med, och många har visat stort intresse. Några kom till gallerian idag bara för att besöka utställningen och det känns så klart särskilt roligt.

En äldre man och kvinna blev direkt stående vid ett av fotona. ”Men titta! Där var vi ju ofta när vi nyss hade träffats, minns du?” utbrast kvinnan och strålade mot sin make. Han blev rörd, och jag som stod intill och fick vara med i deras sekundsnabba tidsresa drogs också med i det känsloladdade ögonblicket. Det var som om nyförälskelsen slog ned i dem båda igen, och i magnetfältet som uppstod befann vi oss alla tre. Leende och uppsluppna fortsatte de sedan snabbt till nästa fotografi.

En annan besökare minns sin första starköl som intogs på Ringbaren – serveringen på andra våningen i gallerian, med sittplatser på balkongen och med fri sikt ned till entréplan där Stig Lindbergs kända fontän prydde torget. Mannen förklarade att man var tvungen att köpa en smörgås för att få köpa sin öl, vare sig man ville ha den eller inte. ”Den obligatoriska räkmackan ville man ju inte ha, så den hamnade många gånger i fontänen här nedanför”, berättade han och pekade på fotografiet som visar miljön. Sedan skrattade han och sa lågmält ”det är inget man vill minnas precis”.

Mötet med besökarna är bland det roligaste med museijobbet. Det är inte min huvudsakliga syssla, jag finns mest bakom kulisserna, men varje gång påminns jag om hur viktigt vårt arbete är. De åtskilliga personliga berättelser som Jane-Mari och jag fått lyssna till idag vittnar om hur viktiga minnen är. Ögonblicken då man minns blir en stund för eftertanke och analys; vad hände? Blev det bra eller dåligt? Skulle jag har gjort samma val idag? Det är när vi minns som vi formar våra värderingar och utvecklas som människor. Nu ska jag inte låta förnumstig och lägga ut texten om detta – men det kan inte hjälpas att just det slår mig så ofta i mötet med museibesökarna. Den påminnelsen gör arbetet än mer meningsfullt och allt tal om ”vad ska vi med museer till?” faller platt till marken.

MVG_20160416_135037

BILDTEXT: Curt var en av dagens besökare och han hade med sig ett eget fotoalbum med bilder från Domus som visade den moderna skyltning som slog igenom på 1960-talet. Curt arbetade då på dekorationsavdelningen under ledning av herr Didriksson som hade många nya idéer och tankar om hur butikens skyltfönster skulle utformas. De gamla skyltdockorna åkte ut – nu byggdes istället miljöer med mycket textil och färgmatchning. Fördelen var att varuhusets alla avdelningar kunde göras relevanta i skyltfönstret. Det moderna sättet gillades inte av alla, berättar Curt, men Didriksson ansågs ligga i framkant och hans nya tankar blev sedan stilbildande för alla Domusvaruhus i Sverige. I bakgrunden syns Jane-Mari i samspråk med besökare.

 

Nu går vi downtown

Av , , Bli först att kommentera 0

”Jaha, du jobbar på museet, intressant! Jag gillar museer egentligen, man borde besöka er oftare…”

Det är en vanlig kommentar när jag berättar för nya vänner och bekanta var jag jobbar. Jag kan inte dra mig till minnes att någon har sagt det omvända – att det skulle vara ointressant eller att någon uttryckligen sagt ”nä fy, jag tycker inte om museer”. Det kanske är av ren artighet som kommentarerna är så positiva men jag väljer att tro att de flesta människor har en positiv grundinställning till museer. Trots det kommer inte alla till oss. Varför? Vanans makt? Ja, kanske.

Det är alltid lättare att delta i aktiviteter och ta klivet över tröskeln till platser som man känner till. Utmaningen för oss ligger alltså i att få flera att känna sig hemma och nyfikna på vad vi gör, samtidigt som vi måste möta dessa nya potentiella besökarna utanför huset.

I vårt länsarbete har vi en lång tradition av att möta publiken i programaktiviteter inom samarbetet Alla tiders Västerbotten. I Umeå med omnejd förväntas invånarna själva ta sig till museet – det är ju trots allt där vi rent fysiskt har våra byggnader. Men närhet är inte alltid lösningen. Känner man sig inte hemma eller bekväm så går man inte. Därför gör vi nu ett nedslag i centrala Umeå, i gallerian MVG, under två veckor. I en tillfällig utställning visar vi gamla Umeåfotografier av Bertil Ekholtz och finns på plats vissa tider. Även utan bemanning är utställningen öppen att ta del av.

Hoppas att vi ses i MVG från och med lördag!