I moll och dur.
Idag var det helt plötsligt fri väg fram till jobbets (fortfarande trasiga) dörr. Det ni. Ingen avspärrning alls. Inte ens en liten omkullvält lyktstolpe. Jojo. Här händer det saker kan ni tro!
Trots denna överraskande glada start var inte energinivån särskilt hög på jobbet idag. Det var som om största delen av huset satt och gäspade och såg allmänt surmulna ut. Kanske är det bristen på ljus, det allmänna frusna tillståndet eller att det aldrig verkar sluta regna. Vad vet jag. Som tur var, mitt i all denna energibrist, kom Victoria förbi med sitt nya barn som hon äntligen fått hämta hem från Colombia -ni kan ju tro att det muntrade upp!
Nåväl, jag har däremot hela dagen haft en hemlig glädje inombords. Eller särskilt hemlig är den väl kanske inte. Men i helgen kommer Ann, och med sig har hon min Evertslev. Min älskade hårboll, min eländiga lillskit. Vilken lycka det ska bli! Det är nästan så jag måste gråta en skvätt nu när jag tänkte på hur mycket jag saknar honom.
Obs bild där känsliga läsare varnas (vissa -delvis även jag- kan ju av förståliga anledningar tycka att det är lite läskigt och ohygieniskt när hundar pussas)


Anna
