För de som har följt den här bloggen ett tag kommer det inte som någon nyhet att jag har en räddhågad hund.

Evert är snart två och ett halvt år, men bara mindre än ett år sedan så var han fortfarande rädd för att gå ifrån gården. Han var rädd för allt möjligt ute i världen; buskar, elskåp, mörker, barnvagnar, hundar, traktorer, bussar, sopbilar, sopsäckar, avspärrningsband, skyltar, uteserveringar och vägkoner för att nämna några saker.

Stora delar utav våren spenderade jag med därför med att hundterapia Evert (något som tidvis tog på krafterna rejält). Vi passerade varende elskåp, buske och vägkon som han blev rädd för evinnerligt många gånger. Jag släpade omkring på sosäckar och avspärrningsband och vi satt på uteserveringar och hängde i timtals. Vi var inne och kröp i buskar och jag klappade till och med regelbundet skyltar.

Helt plötsligt för någon dag sedan så slog det mig. Vi är ute ur mörkret. Även om han ibland har små återfall så kan vi gå på de allra flesta promenad utan att evert drabbas av skräck eller panik. Det går att lämna honom själv i flera timmar. Ja, vi kan till och med passera byggen utan problem.

Ja, hallelujah, min hund lever inte längre ett liv i skräck!

Jag börjar redan drabbas av Evert-saknad så nu får ni stå ut med hundkavalkad igen.

Nåväl, i december är han hemma igen. Tills dess kan vi bli gemensamt nostalgiska över några bilder på Bus-eländet som jag tog förra helgen när han var här.

Evert "Sleven" Slevert.

Den håriga korven.

Lillskiten.

Hipp hipp hurra, för idag är det Everts födelsedag!

Tyvärr fick jag inte spendera födelsedagen med hårmonstret eftersom han är i Karlstad. Men jag har tänkt på honom hela dagen.

Grattis på födelsedagen, LillSleven Evert!

Äntlingen är solen tillbaka.

Efter en relativt regnig och molnig första semestervecka kom solen äntligen, åtminstone en stund, tillbaka. Jag och Evert tog chansen och sprang ut och pressade i solen (och molnen).

Ja, Evert passade också på att lukta en massa på gräset, träden och luften...

...Och så idrottade han. Tills han däckade med bollen.

En sak som jag tycker är lite lustig är hur många som verkar utgå ifrån att eftersom jag har en liten hund så är den per definition bortskämd.

Det är i och för sig sant.

Jag försöker nämligen så mycket jag bara orkar med att skämma bort min hund med massor av motion för både kropp och hjärna. Jag försöker även allt jag förmår att skämma bort min hund med att ha tydliga regler och ett gott ledarskap. Och så skämmer jag så klart bort min hund med massor av kärlek när han är lugn och trygg.

Men det som är mest nöjd med att jag skämmer bort Evert med är att jag hjälper andra människor att möta Evert på sätt så att han får så många positiva erfarenheter som möjligt så att han kan bli en modigare och tryggare hund i framtiden.

Fast, jag är osäker på om det är det som de menar, när de utgår ifrån att min hund är bortskämd?

(Bild: Evert gör sin finaste surikat)

Medan jag har börjat hosta på eftermiddagen har Evert njutit av det fina vädret på balkongen. Han har ju bästa spanarläge från tredje våningen och laddar stenhårt för uteserverings-säsongen.

Om man har tur kan man få se någon av de 8(!) hundar som bor på gården eller i husen bredvid! Av dessa 8 gillar (eller tolererar) visserligen Evert endast 3 -fast på tryggt avstånd blir det mesta intressant :)

Trevlig helg!

Inatt kräktes den sjukliga lilla hunden Evert igen och jag fick återigen pröva på light-versionen av föräldraskap när jag stod vid fyra-snåret och torkade hundspya från golvet. Den stora fantastiska skillnaden är dock (hoppas jag) att det inte är det minsta smittsamt. Evert verkar dock inte ha tagit någon större skada denna gång och har varit pigg mest hela dagen (kanske berodde det på mitt sluga ilurande av vatten med tre droppar mjölk!?)!

-Fast imorse var det ändå en ganska slö och butter hundstackare innan morgonpromenaden.

Förresten, jag har pratat med Plantagen nu igen och vi är välkomna in under nästa vecka för att hämta upp ett paket utav Yorkshireterriermaten som Evert brukar äta! Toppen!

En snabb uppdatering i farten!

Igår var jag och Evert på hundträning och jäklar vilka framsteg vi gör! Tuffa Evert var knappt rädd alls. Inte så mycket i alla fall. Och för att bevisa hur tuff han är så satt han på eget säte hela bussfärden hem. Så det så!

Igår chockades Umeå, jag och Evert av ett våldsamt snöoväder och den där våren som kom när jag fyllde år var plötsligt som bortblåst. Inte blev det lättare när inga vägar var plogade på hundpromenaden och vi helt plötsligt befann oss som på fjällvandring i snödrivor. Jag och Gullspire-Evert överlevde dock trots svåra vedermödor och hittade till slut hem igen (även om jag höll på att tappa bort Evert ibland).

Men vänta nu, var är min hund?

Jo men där är han!

Det är svårt att tänka en dag som denna att jag och Evert faktiskt var ute och cyklade här om dagen

Ja inte är det lätt att vara liten i ett Umeå med snökaos.

Jag har tidigare haft vissa misstankar, inte minst utifrån valet av vänner, att han har en misstänkt storlek och sover mest hela dagarna. Det är ju inget man vill anklaga en hund för utan att vara säker. Men nu tror jag faktiskt att jag är helt övertygad.

Vi har blivit lurade.

Evert är en katt.

Bevisföremål 1:

Evert föredrar att ligga i fönster.

Bevisföremål 2:

Finns det en solglimt i lägenheten så hittar man garanterat Evert där.

Bevisföremål 3:

Evert föredrar kattleksaker i form av möss.

Vad ska man säga!?

Dags att skriva ur sig ur kennelklubben antar jag.

Jag glömde ju den bästa bilden i inlägget igår :)

Jag har, helt seriöst, den sötaste hunden i världshistorien. Eller, tja, det tycker väl alla om sina hundar, barn, katter, hamstrar sköldpaddor och guldfiskar. Men det behöver ni väl inte säga nåt om för då kanske jag blir störd ;-)

Igår var jag och Evert på spännande Evertyr.

Vi skulle nämligen till Frida och Ann föratt träffa deras nya bäbis!

En mamma och hennes bäbis.

En till mamma och hennes bäbis :-)

VI fick också turen att få se en bäbis i en mage.

Och Evert (min håriga bäbis) blev i sin tur ordentligt uttittat av en skeptisk katt.

Så här i efterhand var nog inte mitt tidigare förslag om att lära Evert att gå på låda idag så himlarns dumt. Vi fick gå ut tre gånger innan Evert kunde göra ifrån sig. Han bara grät varje gång han försökte. Skam den som ger sig tänkte jag och tredje gången gillt så gick en något missnöjd Evert ut i overall, kappa och skor. Lager på lager funkar tydligen lika bra för en liten hund!

Som för att göra hela dan ytterligare ett snäpp värre så passade jag på att bada Evert. Evert gillar vatten ungefär lika mycket som en genomsnittlig katt.

Jag har två överlevnadsstrategier nu så här när termometern har visat på närmare 22 grader kallt

Det ena sättet jag har att hålla värmen är att dricka många varma drycker. Det blir en hel del varma koppar kaffe på jobbet så när jag kommer hem är jag helt koffeinstinn.

Då passar det perfekt med en kopp choklad med grädde och kanel :)

Det andra sättet att hålla sig varm på är med lager och åter lager med kläder. Själv satsar jag på täckbyxor över byxorna och två lager med vantar. Evert han sportar dubbla lager kläder han också i form av både overall och jacka. Över denna klädkombo blev han faktiskt så lycklig att han viftade på svansen under hela promenaden.

Tokiga hund.

Förresten, jag glömde ju att berätta om min och Everts traumatiska and-upplevelse i helgen.

När vi var ute på promenad vid älven så såg jag på vägen en vak med massor av änder i. Oj så trevlig tänkte jag och sa åt Evert att hoppa upp på snövallen vid vägen för att han också skulle få titta på änderna.

Det skulle jag aldrig ha gjort.

I samma stund som Evert ser över vallen plötsligt lyfter 75 % av änderna (minst 50 änder) och flyger rakt mot oss. De landar överallt runtomkring oss och är redo att gå till attack! Evert blev så klart skitskraj (så även jag) så vi stod stilla och iaktog det märkliga beteendet tills de kurade ihop sig, lugnade ner sig och till sist började traska tillbaka.

Varning för änder. Låt dem inte se er hund, det kan vara det sista ni gör.

Idag har Djuridentitet Evert, av Djurslag Hund, med sällskap av Djurägare Galin besökt veterinären. Djuridentitet Evert hade nämligen problem med ett mycket kletigt och aningen illaluktande öga.

Ja ni hör ju att det var läge att besöka en veterinär.

Väl hos veterinären så blev Evert berömd för att vara en hund med mycket stabilt psyke(!), har ni hört va!? Är det verkligen Evert som veterinären pratar om? Till Everts försvar kan jag visserligen meddela att Evert faktiskt är mycket duktig och tålmodig hos Veterinären.

Med oss hem fick vi ett recept, några hundgodisar i Everts mage och en lite lättare börs.

Dags att börja droppa. Återbesök nästa vecka!

Jag och Evert har haft full fart de senaste dagarna.

I torsdags spenderade tillexempel Evert dagen med sin bror Charlie och de sprang runt mest hela dagen.

När jag, efter att Evert lekt hela dagen, kom och hämtade honom hade han lyckats leka bort sin tofs, inte så konstigt kanske.

Evert var dock inte värst nöjd med sin frisyr och ville få bort håret ur ögonen.

Det blev åtgärdat när vi kom hem. Fixat och klart blev Evert skitnöjd efter en hel dags upptåg! :)

Sen sov Evert i nästan ett dygn.

Mycket bra förutsättningar när han var hemma själv några timmar igår med lyckat resultat!

Igår for jag och Evert till mamma för att käka efter att jag spenderat en dag på jobbet och Evert spenderat stora delar av dagen i grannens säng. Olika falla ödets lotter helt enkelt. På samma gång fick Evert miljöträning i form av lokalbuss och diverse andra mer eller mindre spännande miljöer.

På vägen till mamma knäppte jag ett kort på vad jag trodde var mig och Evert, men se det verkar som att det var två gangsters som satt längst bak i bussen (varav en av det hårigare slaget) som fastnade på bild istället :)

Det är svårt att hinna blogga när man jobbar, hänger med tjejen, går ut med hunden och RFSLar för fullt. Men jag tänkte att jag iaf skulle lägga ut en bild på min mycket långhåriga, ettåriga hund när han hänger i soffan och tittar på TV.

Jag har fått en lösning på mina hundproblem. Till exempel om man skulle välja att lämna sin valp på en tunnelbanestation och sen ångra sig, ja då kan man hitta sin lilla vovve igen med hjälp av mobilen och ett GPS-halsband! Toppen säger jag! :)

Läs mer här!

Det märkliga är att det står att tjänsten funnits sedan 2007 och jag har då aldrig hört talas om den. Kanske den aldrig slog? Eller var den för dyr?

När vi kom hem till Umeå från pappa var det en jäklarns massa snö. Vägen hem tog dessutom 6 timmar att köra trots att det bara är drygt 20 mil. Men som sagt, värst med snö var det när vi kom hem på gården. Inte var det mycket vi såg av Evert för det hade inte skottats på hela helgen.

Nu när vi har bestämt oss så verkar det som att vi inte har bestämt oss. När det gäller valpens namn, alltså. Vi är inne på att istället ha kvar valpens första namn (Dexter) eller att kanske kalla honom för Arvid istället. Det är lite mer "R" i det och alltså bättre när man kallar in honom. Ja inget är säkert förrän det är säkert kan man alltså konstatera. Vi har ju hur som helst fram till fredag på oss att bestämma oss för vad han ska heta för det är då vi ska hämta honom.

Massor att göra i helgen förresten, inte minst i RFSL, många många timmar räknar jag med både idag och imorgon. Suck och stön. Önskar jag fick måla naglarna och pilla mig i naveln istället -som jag ju hade planerat nu när Ann är i Karlstad en hel lång vecka.

Vi har nu bestämt oss för att hundvalpen som tidigare kallades för Dexter numera heter Evert. Vi tycker att det är ett rejält nämn för en liten hund, dessutom har jag alltid haft en soft spot för pensionärer. Det är lite likt min mammas namn Eva också, så på ett vis kan man säga att han är döpt efter min mor.

Nu kommer vi till den tråkiga biten. Ann är borta i en hel lång vecka innan hon kommer hem igen och vi kan åka och hämta Evert så att han blir vår på riktigt. Mycket tråkigt, men det innebär gott om tid för mig att läsa igenom de tre tjocka valpböckerna jag lånat på biblioteket!

Hej på er. Nu kan jag nog inte hålla min hemlighet längre. Eller snarare ser jag inte någon anledning eftersom vi egentligen har bestämt oss. Efter att ha sagt nej till valparna drabbades vi av depression och beslutade oss för att ta en andra titt. Redan vid det beslutet var det nog kört. Vi har till och med fått oss en valp som egentligen var tingad. Men jag blev ju kär. Och då kan det ju inte hjälpas.

Tur också att FlumOle har erbjudit sig att hjälpa till och vara hundvakt om det skulle krisa. Annars vet jag inte vad vi skulle ha gjort!

Nej det blev ingen hundvalp. Ann sa nej. Och säger Ann nej då är det klart att det blir så. Men jag drömde om hundvalpar hela natten. Jag vill nog ha en hundvalp jag, även om det inte blir nu utan kanske om ett år eller så. Det går fler valptåg och då hoppas jag det kommer passa bättre med vår ekonomi och att Ann inte ska åka bort mitt upp i alltihop. Det är ju kanske också något suspekt med en valp som heter Dexter (fast Ann föredrog Harry iofs). Och det är ju rätt besvärligt trots allt.

Idag var vi och tittade på hundvalpar. De var vansinnigt söta. Men jag vet inte jag. De kissar ju hela tiden. Fast det får man väl räkna med. Ja, jag vet då rakt inte, särskilt eftersom ju Ann ska åka till Karlstad en vecka på fredag. Men det är svårt att säga nej när de är så söta. Vi ska svara imorgon om det blir en liten Harry eller inte.

Det började väl egentligen när Ann flyttade in. Med sig hade hon en hund. Jag var måttligt road, to say the least. Det tog väl ett år eller så innan jag kunde slappna av i samma rum som Hunden. Men det tog sig och det är klart, jag är ju en big softie. Klart jag älskade byrackan. Tyvärr klarade han inte av stress så bra så Ann beslutade att ta bort Dinio förra hösten.

Sedan dess har vi varit hundlösa.

Först var det mycket ledsamt, men samtidigt mycket skönt att slippa oroa sig och stressa hem efter jobbet varje dag. Men nu har det ju gått ett tag. Jag tänker att Ann är ju en sån där hundtjej egentligen, hon borde ha en hund. Och jag, jag är ju en big softie.

Imorse så läste Ann VF som vanligt och så sa hon, har du sett Anna, det är Yorkshirevalpar ute i annonsen. Och så visade Ann den sötaste lilla hund jag sett. Klart jag föll som en sten. Sen kollade jag på bilderna i annonsen på webben och då blev det ju inte bättre. Sen var jag tvungen att ringa och fråga lite. Ja, om det var flickor eller pojkar, om de fortfarande var kvar och hur mycket de kostar.

Vi har inte bestämt än om vi vågar gå och titta på dem. De är så dödligt söta att om vi går dit så kommer vi nog inte därifrån utan en liten valp i famnen.

Det är något märkligt som pågår i min lägenhet. När jag kom hem idag låg det en tennisboll i hallen. Det står en plastburk i köket med märkliga små bitar i. Det ligger svarta små plastpåsar på en hylla. Det står en hundmatskål på golvet.

Jag misstänker att det helt hemligt har småflyttat in en hund hit. Fast jag ser den inte. Kanske är den osynlig. Eller så är det helt enkelt Nadjas hund Vega som har börjat vara här på förmiddagarna.

Som att jag skulle ha skaffat en hund. Fast jag ser den aldrig.

Jag har inte skrivit på ett litet tag nu. Igår var vi nämligen och tog bort vår lille Dinio. Han hade det inte så lätt i slutet, han hade blivit rädd för nästan allt här i världen under de sista dagarna av sitt liv. Han var rädd att bli lämnad själv, han var rädd för när det knäppte i stereon, han var rädd för sovrummet, han var rädd för mörker. Då är det inte lätt att vara en liten hund. Sista natten sov Dinio framför duschen för han var så rädd. Han försökte till och med öppna ytterdörren ett flertal gånger under kvällen för att fly fältet. Då insåg vi att det var dags att göra något drastiskt, och igår så somnade lilla hunden in i Anns armar.

Jag saknar att inte snubbla över dig. Hej då lilla hunden!

Idag har det som bekant varit obeskrivligt hett. En perfekt dag tänkte jag, att med mig hunden ut på en liten cykeltur och hälsa på Ann på jobbet över lunchen. Sagt och gjort så cyklade vi iväg och Dinio sprang som en liten vettvilling och försökte dra både mig och cykeln. Det var mycket trevligt sen när vi kom fram och fick pussas lite med matte.

Efter lunch i solen drog vi vidare ner mot älven och träffade Sara med possy. Där lyckades Dinio slita sig när jag tittade bort en sekund och kastade sig rasande över en dubbelt så stor hund och bet honom i ryggskinnet. Efter det visste nog inte Dinio riktigt vad han skulle göra, eller så insåg han att den andra hunden var mycket större så stod han och tittade lite dumt tills dess att jag kom framspringandes och fick jätteskäll av den andra hundägaren, trots att jag bad om ursäkt typ hundra gånger. Då blev jag lite less igen på att ha hund. Det är jag rätt ofta iof, så det är ju tur att jag tycker så pass mycket om hundskrället ändå.

Idag hoppade jag in extra i RFSLs monter på Nolia och pratade med ungdomar som gick tipsrundor för att få kondomer, gubbar som inte ville att vi skulle göra reklam för homosexualitet och en trevlig man i medelåldern som erkände att han kände sig lite homofobisk när han såg Brokeback Mountain. På det stora hela var det mycket givande. Jag hade med mig min lille kompanjon Dinio eftersom han trots ihärdigt terapiande har våldsam separationsångest ibland. Han är rätt rar ändå, den lille krabaten, när han RFSLar med mig.

Efter att i förrgår ha fått goda råd från Erica på VK-redaktionen gällande att lämna skräckslagna hundar i hemmet har jag nu tagit med mig hundrackarn i bilen till jobbet eftersom han är lugn och trygg där. Tills han lugnar ner sig hemma och inser att de har slutat gräva utanför huset så att allt skakar tänkte jag. Ny hundterapisession alltså. Vi får hoppas att det inte kommer någon och slår sönder fönstren till vår bil bara, Ann säger nämligen att det får man enligt lag om man ser en hund i en bil så hon blir lite nojig. De kan ju gott inte veta att vi håller på att hundterapiar och att han är i bilen så att han inte ska drabbas av skräckattacker i hemmet.

Om man säger att man till exempel, inte för att jag säger det, men Om man säger att man till exempel avskyr att ha hund. Då är det ungefär som att säga att man tycker om att stjäla godis från barn eller gillar det där med svält och krig.

Nu råkar jag ha fått en hund på köpet när jag blev sambo. Det är inte så där helt enkelt tycker jag, att vänja mig, trots att jag nu haft ett år på mig. Jag är nämligen övertygad om att hunden egentligen avskyr mig. Eller iaf har bestämt sig för att terrorisera mig tills jag ger mig av och han får leva loppan med matte och åter får ligga i sängen och ha det fint.  

Jag tycker ändå att jag verkligen har försökt. Jag tittar t.ex. på alla Cesar-avsnitt jag kommer över och försöker att vara calm and assertive. Jag trycker ner hunden på rygg och visar mig dominant. Jag promenerar runt i området även om det regnar ibland. Jag ger honom mat och vatten och klappar på honom. Jag menar, vad ska man göra!? Det där med hund kanske helt enkelt inte är min grej. En guldfisk kanske man skulle haft istället. Eller, tja, jag kan t.om tänka mig två om du envisas.

I fredags när jag kom hem mötte mig en ovanlig syn. Min sambos hund Dinio stog glatt och viftade på svansen och mötte mig i dörren. Detta, en normal syn för många hundägare, men så inte för oss. Sedan ett par veckor har Dinio fått vara i buren på dagarna när vi är på jobbet eftersom han försöker gräva sig ut ur vår ytterdörr för att hitta åt oss igen när vi gått hemifrån. Med rädsla för permanenta skador på dörren (en dörr är nog dyr att ersätta vid avflyttning tänker jag) så har han fått vara i sin tygbur av canvas på dagarna.

Därför, döm om min förvåning när Dinio mötte mig i dörren. Han hade lyckats äta upp en bit av sitt hundhus och tagit sig ut genom den revan. Vi har nu köpt både en ny tygbur att ha med på resor, och en rejäl bur av stål. Nu blir det inga fler rymningar Mr! Bifogar en bild på den nya hundburen med sambo och hund i. Bra att veta att man kan lämna sambon i den också om hon blir oregerlig :)