Hur skapar vi en hållbar värld? Med verklig marknadsekonomi!

I måndags hade jag förmånen att få lämna input till regeringens och allianspartiernas ekonomiska talespersoner: På Seminariet ’Jag försöker leva hållbart, men det går åt pipan’ utreddes frågan vad politiken kan göra för att säkra en hållbar framtid. Bland de 6 rekommendationer till politiker som WWF, Stockholm Environment institute och  SIWI tog fram för två år sedan fanns det kloka förslaget ’Betala vad det kostar’.

Den lilla, till synes okontroversiella, meningen avslöjar det gigantiska feltänk som låtit mänskligheten övertrassera planetära gränser; den felaktiga spelplan som löpande låter oss förbruka oersättliga resurser.  Vi tror nämligen att vi har en marknadsekonomi, att vi genom att ta ekonomiska hänsyn klokt hushåller med begränsade resurser. Men så är inte alls fallet. Jag argumenterade för att #TrueCost –att vi betalar vad varor och tjänster egentligen kostar– är absolut nödvändigt för att säkra civilisationens framtid.

Vi kommer inte att kunna säkra biosfärens förmåga att försörja oss om vi inte ser till att få marknadskrafterna på rätt sida: Så länge mänskligheten ger sig själv köpkraften att förstöra biosfären har hållbarheten en övermäktig motståndare i marknaden, och då kommer ett kortsiktigt frossande av begränsade resurser snart att övergå i plågsamma, dyra och konfliktskapande bristsituationer. På flera sätt ser vi redan tecknen idag, men dystra rekord –som att vi idag har 65 miljoner människor på flykt undan försörjningskriser och krig– kommer troligen att överträffas mångfalt när t.ex. den globala uppvärmningens konsekvenser blir allt mer omfattande.

Alla politiker i panelen höll med om att felaktiga priser är en stor del av problemet. Moderaternas Johan Hultberg ställde frågan:

-Hur ska Sverige räta till marknadsmisslyckandet utan att käcka svensk konkurrenskraft? Han önskade sig bland annat ett globalt pris på utsläpp.

Jag svarade att det förstås vore bra med ett globalt pris på utsläpp, men att det kommer att komma för sent, vi  behöver agera snabbare. Min rekommendation är i stället att inom en så stor marknad som möjligt –kanske Norden och  Tyskland i kombination –genom överparlamentariska överenskommelser ta sikte på att korrigera marknadsmisslyckandet, inte bara genom skärpta krav på producenter inom regionen, utan också genom skärpta krav på det som konsumeras inom regionen.

Jag håller med Paul Krugman om att vi bör välja biosfärens (och därmed civilisationens) hälsa före det som vi idag anser vara oantastliga frihandelsnormer. För t.ex. en kolskatt införd som konsumtionstull på importerade varor skulle ju fungera som en kvittning av produktionslandets globalt skadliga fossilsubvention. En subvention som i sig bryter mot tanken på fri handel av varor och tjänster som betalar sina fulla kostnader, som bryter mot det vi felaktigt tror att vi har: en riktig marknadsekonomi.