Anneli Kråik

Den här bilden föreställer en ren som blivit angripen av en järv. Järven som generellt sett är en dålig jägare, i det avseendet att den hellre sargar än dödar, har här ätit sig mätt på en levande ren och förlamat henne genom att skada nerverna i nacken. Genom att endast skada, och inte döda, har järven tillförsäkrat sig färskt kött en längre tid. Den här renen, en vaja som snart skulle ha gett liv till en ny liten renkalv, kan alltså inte göra annat än att stå still på samma ställe och vänta tills järven, eller något annat rovdjur dyker upp, och fortsätter måltiden på hennes levande kropp. Det kan dröja dagar innan hon dör. Och under tiden kan det komma korpar och picka ur hennes fortfarande fungerande ögon.

På facebook, bland mina renskötande vänner flödar det över av den här typen av bilder som visar renarnas plågsamma vardag. En direkt konsekvens av Sveriges huvudlösa och ansvarslösa rovdjurspolitik. Varje gång en sådan bild publiceras så följer det också med några ord från den som lägger ut den. Ord som blottar vanmakt, sorg och ilska över att ingen tycks vilja höra om, eller vill se den omfattande slakt som rovdjuren åstadkommer på renar ute i markerna. Faktum är att rovdjurstrycket idag är värre än någonsin och hotar hela rennäringens existens. Och renägarnas psykiska hälsa.    

Den statliga ersättningen motsvarar inte de verkliga skadorna. Renen på bilden här ovanför kunde under sin livstid ha genererat många nya kalvar som i sin tur kunde ha genererat ännu fler. Men istället blev hon offer för ett avancerat, statsunderstött djurplågeri. Den här verkligheten möter renskötarna varje dag, men den måste också ut till övriga Sverige, till politiker, djurskyddsvänner och rovdjursförespråkare! Men jag har en känsla av att dessa inte befinner sig ute i fjället. Och till riksdagen har sargade plågade renar, och deras förövare, inte tillträde. Samtidigt som renskötarnas vittnesmål inte når ut eller tas på allvar i Sverige. Och deras gamla nedärvda kompetens att själva få göra bedömingen vilka individer av rovdjur som är lämpliga att ta bort, nonchaleras.

På sina håll -jag skulle tro att det mestadels är i storstäderna- sitter människor som njuter av känslan att veta att i urskogen och till fjälls finns det rovdjur. Ståtliga vargar, söta lodjur, mäktiga örnar och gulliga björnar. Att de allra flesta av de här människorna under sin livstid aldrig kommer att stöta på de här rovdjuren på riktigt, saknar betydelse. För det är enbart känslan av att veta att de finns där någonstanns i vårt avlånga land, som betyder något. Tyvärr är det också detta själviska tankesätt som styr Sveriges rovdjurspolitik.

Långt långt borta från storstadens brus och det trygga livet framför tv:n, får en mångfald av oskyldiga djur, mestadels renar, genom stort lidande betala priset för den romantiska synen som Svensson har på rovdjuren. Bilden här ovan visar bara ett av de plågsamma angrepp som drabbar många renar varje dag. Men den här slakten behöver de flesta inte se. Och det man inte sett har ju inte hänt, verkar devisen lyda. 

Jag kan inte låta bli att reflektera över dubbelmoralen i det här landet. I Sverige får man inte döda renar genom ett snabbt nackstick, som är den traditionellt samiska metoden att avliva renar. Nacksticket anses vara djurplågeri, antagligen för att döden inte anses inträffa nog snabbt. (vilket jag dock anser att den gör.) Vi har ju ett färskt exempel härifrån Västerbotten där Länsstyrelsen polisanmälde en renägare för att han använt nackstick i rent barmhärtighetssyfte, på en ren som skadats mycket allvarligt av tåget. Men det nacksticket ansågs vara djurplågeri enligt svensk lag. (!?)

Samtidigt läggs ingen kraft från det rättfärdiga Sverige på att begränsa det djurplågeri som dagligen pågår ute i markerna. Detta djurplågeri är i stället något som Sverige vill utvidga. Det djurplågeriet anses vara naturligt, då det utförs av fyrbenta rovdjur. Men jag kan lova, att för den ren som drabbas är det nog helt oväsentligt om förövaren har två eller fyra ben. Om det är en klo från en örn som långsamt punkterar lungan, eller ett nackstick med kniv från den människa som ändå ägnat stor del av sin kraft och tid till att skydda renen från plågsamma rovdjursangrepp.     

Igår kväll kom jag hem efter några sköna dagar i Norrbotten. Jag har pratat med trevliga människor och fyllt på med massor av positiv energi. Så jag har faktiskt inte vetat att vissa personer ägnat heldagar den här veckan åt att gräva ner sig i bitterhet över mig på sameradions kommentering. Lilla jag. Tänk att jag skapat så mycket känslomässig oreda hos en del samer så att de inte kunnat tänka på annat än mig den här veckan! Bara för att jag och mina vänner i Vaapsten Sijte besökte Länsstyrelsen i Umeå i måndags. (se tidigare bloggar).

Jag läser ju aldrig kommentarerna på sameradion numera eftersom inläggen där håller en så låg nivå. Samma personer som skriver, under olika pseudonymer, men med samma undermåliga argument som skriker bitterhet och missnöje i vilken fråga det än må vara. Vem har behållning av sånt? Inte jag i alla fall. Jag har lärt mig prioritera de bra sakerna och välja bort de dåliga för då mår jag som bäst och får mest gjort. Och gissa om jag fått mycket gjort den här veckan! Detta medan mina motståndare lagt energi på att spy galla över mig. Men jag beundrar verkligen er som orkar debattera sakligt och under eget namn på Sameradion, ni gör det förbaskat bra!  

För ofta är det någon enskild person som ska hängas på de där kommenteringarna på Sameradion. Och i veckan har det visst varit jag på grund av mitt engagemang för Vapstens ursprungssamer. Jag har hört att jag kallats både rasist och nazist,och jag kan faktiskt inte annat än le...Och jag lovar, det leendet kommer från hjärtat. Det blev lite extra roligt eftersom jag i förra veckan fick höra att jag och min blogg är föremål för diskussion på nationalsocialistiska möten. Där tycker man att jag hotar svenska intressen och jag betecknas som en "samisk nationalist". Kanske bäst att låta mig avgöra vad jag egentligen är men då faller såväl rasist som nazist. Jag skulle nog säga pro-same.

Även om jag inte läser sameradions kommentering så vet jag att ni som skriver där läser min blogg. Så jag vill bara meddela att om ni vill att jag ska sluta strida för det jag brinner för så bör ni fundera ut nån annan metod än att skriva skit på sameradions kommentering. För jag fungerar inte riktigt som andra där. Jag blir varken ledsen eller knäckt, Jag blir taggad och stärkt och sån har jag alltid varit! För jag vet att när människor kommer med såna bottenlösa argument som de gjort mot mig på kommenteringen, så är de väldigt desperata. Då känner jag att jag har lyckats röra om i grytan och det är en otrolig sporre för mig och dessutom mycket smickrande. Att jag blir kallad rasist och nazist för att jag arbetar för att samiska rättigheter ska tillfalla samerna, det säger väldigt mycket om dem som arbetar emot mig. Så jag har full förståelse för att de inte vågar skylta med sina riktiga namn, utan gömmer sig som rädda möss bakom påhittade pseudonymer. Det sättet att vara är dock inte riktigt min grej, men alla är vi ju olika...

Nu till en annan rolig sak: Jag kollade läsar-statistiken på min blogg i förmiddags. Vanligtvis har jag i snitt omkring 500 sidvisningar de dagar då jag publicerar ett blogginlägg. Den 25:e mars, då jag publicerade pressmeddelandet om Vaapsten sijtes besök hos Länsstyrelsen, hade bloggen 639 sidvisningar. Dagen efter låg siffran på hela 23 000 sidvisningar. (!), och påföljande dagar något lägre, men fortfarande åtskilliga tusen. Utifrån den här statistiken kan jag utläsa att Vapsten-frågan genererar ett stort läsintresse och engagerar människor. Det är ett betyg jag tar till hjärtat, och jag vill bara uppmana er att fortsätt läsa, för det kommer mera!

 

Det här är de enda bilder som finns inifrån mötesrummet där Länsstyrelsens representanter mötte Vapstens ursprungssamer igår. Medan SVT och Sveriges Radio hängde på dörren utanför, så var jag för en gångs skull den enda journalist som exklusivt fick vara inne i rummet under detta historiska möte. Det var bara det att jag var inte där som journalist, utan som representant för Vapstens ursprungssamer. 
(se pressmeddelande i föregående bogg)


Nöjda miner hos alla inblandade när mötet avslutades. Och ett rejält handskak mellan Länsstyrelsens naturvårdschef Björn Jonsson och Vaapsten Sijtes ordförande Torkel Stångberg. (Anna Wenngren och Lars-Jonas Johansson i bakgrunden)

Vaapsten Sijtes ordförande Torkel Stångberg tar ordet och inleder med att föredra Vaapsten-deklarationen...

...inför Länsstyrelsens representanter Anna Wenngren, chef för naturvårdsenheten Björn Jonsson, chefsjurist Håkan Törnström samt...

 
...vikarierande landshövding Birgitta Heijer

Men innan mötet väntade en samlad journalistkår utanför Länsstyrelsen. Jag ägnade morgonen och bilresan till Umeå, åt att bearbeta nyhetsredaktionerna. Det som slog mig var att för tio år sen försökte jag förgäves få alla möjliga journalister att intressera sig för det som skett och sker i Vapsten. Men ingen orkade börja gräva i den här frågan som ansågs svår och komplicerad. Nu kände samtliga av dem jag pratade med på redaktionerna, till Vapsten-frågan. Och intresset från medierna för vårt uppdrag i Umeå var mycket gott! Man kan säga full pott och idag har det fortsatt ringa journalister.

 
Jag och Torkel Stångberg intervjuas av Sameradion.

Jag intervjuas av Västerbottensnytt.

Lars-Jonas Johansson intervjuas av VästerbottensKuriren.

Hela delegationen från Vaapsten Sijte:
Fr.v. Lars-Jonas Johansson, Anneli Kråik, Lorentz Åsdell, Torkel Stångberg och Erik Östergren.


Som avslutning på dagen kikade vi in hos Samernas Riksförbund, SSR där vi fick ett glatt och mycket trevligt mottagande.


Vi provade konferensrummet medan Torkel föredrog och överlämnade Vaapstendeklarationen till SSR...

Sen drack vi kaffe och hade allmänt trevligt innan vi lämnade staden och återvände hem till Vapstensfjällen!

 Pressmeddelande 2012-03-26

Vapstens ursprungssamer går från ord till handling:
-  Nu kräver vi vår rätt!

Idag klockan  13.00 överlämnar Vapstens ursprungssamer ett tungt politiskt manifest till Länsstyrelsen i Umeå. Manifestet - Vaapstendeklarationen - innehåller 25 punkter som fastslår och klarlägger ursprungssamernas rättigheter i det område som utgörs av nuvarande Vapstens sameby.

-Ursprungssamerna i Vapsten har blivit utsatta för oerhörda rättsövergrepp under snart ett sekel. Våra rättigheter har konfiskerats till förmån för inflyttade samer från Norrbotten som aldrig erhållit något inflyttningstillstånd till vårt område. Det har skett i strid med gällande lagstiftning och internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa,  säger Torkel Stångberg, ordförande för Vaapsten Sïjte, en organisation som företräder Vapstens ursprungssamer.

En delegation på fem representanter från Vaapsten Sïjte befinner sig just nu i Umeå. Under några timmar på måndagseftermiddagen ska dessa träffa representanter för Länsstyrelsen, bland andra enhetschef vid naturvårdsenheten Björn Jonsson och myndighetsjuristen Håkan Törnström. Under detta möte ska frågor med utgångspunkt i Vaapsten-deklarationen diskuteras.  

- Vi går från ord till handling. Vi ber inte om att få nyttja våra grundlagsskyddade rättigheter. Vi meddelar att vi tänker göra det. Vi underkänner legitimiteten hos nuvarande Vapstens sameby eftersom samebyn registrerats på falsk grund  utan representation från områdets ursprungliga samer.  Vi underordnar oss inte varken samebybeslut eller myndighetsbeslut som kränker våra rättigheter som urfolk i Sverige, säger Anneli Kråik, vice ordförande i Vaapsten Sïjte.

Kontakt:

Torkel Stångberg, tel: 070-3120180
Anneli Kråik: 070-2972284

Ladda ner Vapsten-deklarationen i pdf-format här.

Följ ursprungssamernas rättskamp här: www.vapsten.se

Det är många som undrar samma sak och jag får ofta frågan:
-Hur gå hä för je dänna i Vapsten, ha je fått nan rätt i samebyn sen je vann renmärka?
Fritt översatt: Har sameby-styret i Vapsten accepterat er och medgett er några rättigheter sen Förvaltningsrätten fastställde medlemskapet för ursamen Lars-Jonas Johansson med döttrar? Alltså min sambo och även mina döttrar.

Svaret på den frågan är nog givet för de flesta. Nej, de fem familjer, vars förfäder kommit flyttande från Norrbotten och som idag ensamma anser sig utgöra samebyn, har inte accepterat något medlemskap för någon av de ursprungliga samerna i Vapsten. De inflyttade bedriver renskötsel på ursamernas traditionella marker, men nekar de ursamer - som av urminnes hävd brukat marken - att göra detsamma.

Så vad innebär det här då i praktiken för min sambo Lars-Jonas och övriga ursame-familjer som trots sameby-styrelsens negativa inställning ändå bedriver renskötsel i samebyn? Ja, jag är medveten om att det finns dem som kommer att bli illa berörda av det jag nu skriver, men jag tycker det är viktig att visa den samiska verkligheten som den ser ut idag. Hur det samiska förtrycket ser ut rent konkret och visa på de bittra konsekvenser statens söndra-härska-politik faktiskt tar sig uttryck.

De renägande ursprungliga samerna i Vapsten, däribland min sambo, får på inget sätt vara delaktiga i samebyns gemenskap tillsammans med de inflyttade samerna som idag styr samebyn. Ursamerna får ingen information om något som försiggår i samebyn och inbjuds inte heller till samebyns möten. Ursprungssamerna får ALDRIG, via samebyn, veta när samebyn avser ha gärdesarbeten, som kalvmärkning, skiljning eller slakt. Det är istället andra samebyar som står för den informationen. Det betyder att ursprungssamerna nekas märka sina kalvar samt att skilja ut och ta rätt på sina renar. Det i sin tur innebär alltid en risk att inte få igen sina renar efter barmarksbetet. Enligt reglerna tillfaller omärkta renar den sameby där de påträffas. Så om ursamernas kalvar inte blir märkta så tillfaller de samebyn. En enda förlorad honkalv innebär generationer av förlorade renar för den renägaren, eftersom renkalvarna märks i sin mammas märke.

När ursprungssamerna ibland missar att vara med på gärden så har de inget som helst inflytande över vad som händer med deras renar. Grannsamebyarna däremot brukar meddela om de tagit reda på renar som tillhör ursamerna i Vapsten. Men den egna samebyn tiger och mörkar. Ibland har det hänt att ursamerna har fått fara och plocka rätt på vilsna renar som dragits ut på skiljningar i Vapstens sameby. Renar som lämnats till rovdjuren eller för att gå svältdöden till mötes, för att de tillhör "fel" renägare.

När representanter för samebystyret konfronteras med såna här saker så säger de sig inte känna till något, trots att samer i andra samebyar sett vad som skett. De svarar inte heller på direkta frågor om när de planerar att ha rengärden. De väljer uppenbarligen att offra oskyldiga djur, hellre än att låta ursprungssamer delta i rengärden i samebyns regi. Hade det här varit en svensk arbetsplats så hade det kallats mobbing och varit straffbart.

Styrelsen för Vapstens sameby försöker på alla sätt medvetet och aktivt motarbeta renskötselutövandet för de ursprungliga samerna, vars marker de inflyttade samerna nu tycks se som enbart sina. Det finns så många skriftliga dokument som samebystyrelsen presenterat genom åren som verkligen bevisar den inställning de har gentemot samebyns ursprungliga samer. Vid tillfälle ska jag sammanställa allt detta material som svart på vitt visar hur ursamerna motarbetas, både historiskt och idag, av ättlingarna till de två familjer som på 30-talet utan tillstånd tog sig in i dåvarande Vapstens lappby. Och som blev början på ursamernas "utslagning" från lappbyn. Effterhand har ursamernas rättigheter urholkats för att idag vara föremål för ett ständigt ifrågasättande av såväl samebystyret som de svenska myndigheterna.

Ibland hävdas det i anonyma kommentarer här på VK bland annat, att ursprungssamerna i Vapsten självmant valde bort renskötseln till förmån för jordbruk. Det är dock en mycket modifierad sanning, som jag bemött i tidigare bloggar om de historiska förhållandena i Vapsten. Kanske var det så att vissa valde bort renskötseln, men alla gjorde inte det. Däremot hade många jordbruk som ett komplement till renskötseln, vilket i mina ögon var ett mycket innovativt drag för att bärga sig egna markområden. Men detta är ju inte detsamma som att avsäga sig sina samiska rättigheter. Och uppenbarligen fortsatte ursprungssamerna att registrera egna renmärken, eftersom de flesta blev föremål för avlysning så sent som 1998.

Så vad beror den här motviljan mot ursamerna på då? Tyvärr har jag aldrig lyckats få några bra argument som besvarar den frågan. Ofta upprepas ett mantra från samebyn att ursamerna inte är medlemmar i samebyn och att deras renskötsel inte godtas av samebyn. Men det här är ju nåt som samebystyret själva kan påverka genom att släppa till, så det är inga vidare argument i mina ögon. Så i frågan kan man bara spekulera och många tror att den brännande punkten stavas P-E-N-G-A-R och M-A-K-T, som i de flesta andra fall där en liten grupp håller hårt på sitt.

För det är så att samebystyrelsen naturligt nog också förfogar över samebyns kassa. Den kommer enbart dem till del som samebystyrelsen godkänner som medlemmar i samebyn. Den kommer alltså inte några ursprungliga samer till del. I den här kassan ryms bland annat medel från intrångsersättningar. Alltså ersättningar från markexploatörer som till exempel Vattenfall, som gjort intrång på samebyns marker. Eller rättare sagt på ursprungssamernas marker. De ursamer som de inflyttade familjerna inte vill ha något med att göra när det kommer till att utöva samiska rättigheter.

En annan ersättning som går in i byakassan är den för rovdjursrivna renar - rovdjursersättningen. Den betalas ut som en klumpsumma till samebyn, som sen har att fördela till de skadelidande renägarna. Ursamerna renar blir givetvis också offer för rovdjur men någon ersättning ser de aldrig skymten av. Så man behöver inte tvivla på att ursamerna med råge uppfyllt det betalningsansvar som åligger renägarna i en sameby.

Till viss del skulle jag kanske kunna förstå samebystyrets inställning till att inte vilja dela med sig av rättigheterna, om det här hade varit en mer "utsatt" sameby. Alltså en sameby med många medlemmar och dåligt försörjningsunderlag. Men det här är inte en sådan by. Det här är en sameby med snävt tilltaget medlemsantal, där flera driver sina företag i aktiebolagsform, och har andra verksamheter vid sidan om. En sameby med en mycket generös älgtilldelning som vida överstiger den husbehovsjakt som rennäringslagen avser. En sameby med fri ström upp till en begränsad kvot, och där medlemmarna får gratis liftkort som en kompensation för intrånget på markerna.

Med de här förutsättningarna så blir det helt obegripligt för mig hur de här få familjerna ens kan fundera över att motsätta sig något så simpelt som att låta områdets ursprungssamer få registrera renmärken för sina barn! Det är ju ändå på dessa ursamers marker som de här inflyttade familjerna bedriver sin renskötsel. Och det är på ursamernas upparbetade rätt som samebyn vann tvisten om renbetet i Nordmaling.

Jag bara undrar, var gick ödmjukheten förlorad hos de här människorna som idag styr Vapstens sameby?

--------------------------
Om du gillade det här blogginlägget, klicka gärna på tummen ovanför texten. Det hjälper till att sprida budskapet.

Jag måste bara tacka för alla "tummar" jag fått på mina senaste blogg-inlägg. Det placerade mig som etta på VK:s bloggtopp, och visar att Vapsten-frågan intresserar och engagagerar. Även statistiken visar avsevärt många fler sidvisningar när jag bloggar om just Vapsten, jämfört med när jag bloggar om andra saker. I det sammanhanget kan jag som journalist tycka att det är märkligt att medierna i Västerbotten -framför allt VK- inte lägger större krut på att belysa den problematik vi har i Vapsten. Det finns ju uppenbart ett stort intresse!

Men förmodligen finns det en rädsla på redaktionerna att gräva för djupt i det här. Man kan ju riskera att bli kallad både lapphatare och rennäringsfientlig. Ingen redaktion med självaktning vill väl bli utsatt för den grillning som drabbade Västerbottensnytt efter deras avslöjanden om hur några familjer i Vapsten jagar älg under parollen: "vi kan inte ha koll på varenda kotte". Eller nåt sånt.  

Men i väntan på att VK och andra länsmedier ska börja intressera sig på riktigt för Vapsten-frågan, så hoppas jag att ni fortsätter tumma om ni gillar det jag skriver. Det hjälper till att sprida budskapet i mina bloggar!

Jag spinner vidare på föregående blogg för att ytterligare belysa den fråga jag påbörjat där. Om ni håller med i det jag skriver, så ge mig gärna en tumme här ovanför! 

Det tog närmare tio år för mina fyra döttrar att få sina renmärken registrerade i Vapstens sameby. Under den här tiden passerade deras ärende skrivborden på såväl Länsstyrelsen i Västerbotten, som Sametinget, och genom flera rättsinstanser. Att det tog ett decennium för mina döttrar att få sina renmärken berodde uteslutande på den negativa inställningen från de fem familjerna - som ensam anser sig utgöra Vapstens sameby. De ansåg och anser fortfarande att mina döttrar inte har några rättigheter i samebyn, trots att deras far är renägare i samebyn. Från det att jag hade haft ett ganska neutralt förhållande till motsättningarna inom Vapsten, så blev det här plötsligt en mycket personlig fråga för mig. Eller låt mig sammanfatta det såhär: De skulle ha gett fanken i mina barn!

I oktober 2010 kom domen i Förvaltningsrätten som slog fast att mina döttrar och deras pappa - min sambo - är medlemmar i Vapstens sameby. Och att barnens renmärken skulle registreras, vilket Sametinget då gjorde eftersom renmärkesbeslut inte går att överklaga. Snabbt kontrade de fem familjerna med ett pressmeddelande där de underkände allt i domen, inte minst mina barns och min sambos samiska rättigheter i samebyn. De hävdade till och med att Förvaltningsrätten haft ett bristande underlag för sin bedömning. Detta trots att jag som juridiskt ombud för barnen, fått sitta och bemöta skrivelser från de fem familjernas jurist. De hade ALLA möjligheter att ge rätten det underlag de önskade. Sanningen är att de inte hade några juridiskt hållbara argument. Eller en dålig jurist. 

I sin JO-anmälan av sametinget hävdar de fem familjerna -som ensamma anser sig utgöra Vapstens sameby - att deras civila rättigheter kränks för att sametinget registrerat renmärket för ursamen Per-Martin Israelssons dotter. De säger sig vara i ett "juridiskt tomrum" som inte kunnat påverka sametinget att INTE registrera renmärket för hans dotter. De anser sig ha tolkningsföreträde om vilken samisk renägare som är medlem i samebyn och därmed ha rätt att registrera renmärken för sina minderåriga barn. 

Men vilka är det egentligen som de här familjerna själva vill sätta i ett juridiskt tomrum? Vems civila rättigheter är det som de fem familjerna själva kränker? De verkar anse att varken Per-Martin Israelsson, hans dotter, eller min sambo och våra döttrar har några civila rättigheter. Och i den mån de har civila rättigheter så går de inte att kränka. Jag har en helt annan uppfattning i den frågan. Jag anser att de fem Vapsten-familjernas ageranden i flera sammanhang i allra högsta grad kränker mina barns civila rättigheter, och deras rätt som tillhörande ett urfolk i Sverige!  

Jag är vårdnadshavare och förmyndare för fyra medlemmar i Vapstens sameby. Det är fakta, oavsett vad några familjer i samebyn TYCKER. Jag har som företrädare för dessa fyra medlemmar inte fått någon som helst möjlighet att yttra mig över de fem familjernas beslut att göra en JO-anmälan av sametinget i Vapstens samebys namn. Jag har inte gett mitt godtycke till att Vapstens sameby ska bekosta en advokatfirma för att skriva sametinget på näsan. Det har inte heller Per-Martin Israelsson, han dotter, eller min sambo, tillika samebymedlemmen Lars-Jonas Johansson. Inte heller min svärfar och svåger som också är renägare och medlemmar i Vapstens sameby har givit sitt medgivande till detta. 

Så återigen, vilka är det som befinner sig i ett juridiskt tomrum? Och påverkas de fem familjernas rättigheter på ett värre sätt av en renmärkesregistrering, än vad ursamernas rättigheter i samebyn påverkas av de fem familjernas ageranden och försök till uteslutning? För de flesta torde svaret vara självklart. Det är väl möjligen bara några familjer som inte håller med...    

För att förstå mer av motsättningarna inom Vapsten, se inslagen nedan som tidigare sänts i SVT.

Till alla er som funderar över varför det råder stridigheter mellan samer, så ska jag här åskådliggöra ett konkret och tydligt exempel. Som av en händelse så råkar jag ha ett färskt exempel från närliggande Vapstens sameby.
Som jag skrivit i en tidigare blogg så har den här samebyn - eller rättare sagt de omkring fem familjer som ensamma anser sig utgöra samebyn - anmält Sametinget till JO. Jag väljer hädanefter att omtala dessa som de fem familjerna, eftersom Vapstens sameby också har andra medlemmar som inte på något sätt sympatiserar med de fem familjernas tillvägagångssätt i olika frågor.

Anledningen till de fem familjernas anmälan till JO är att Sametinget registrerat ett renmärke för en ung sametjej, i Vapstens sameby. Hennes far - Per-Martin Israelsson - är same, renägare och har ett registrerat renmärke i byn. Genom detta uppfyller han samma förutsättningar som övriga medlemmar i Vapstens sameby. Han och dotterns förfäder har - till skillnad mot de fem familjernas som kom flyttande från Norrbotten -  verkat inom samebyns område i många många generationer. Per-Martin Israelsson och hans dotter uppbär - till skillnad mot de fem familjerna - urminnes hävd till området.

Men eftersom de här familjerna inte TYCKER att varken far eller dotter är medlemmar i samebyn, så har de också motsatt sig att Per-Martin Israelssons dotter skulle få sitt renmärke registrerat. Detta har dock, helt lagenligt, inte hörsammats av Sametinget. Renskötselrätten som det här är fråga om, åtnjuter samma skydd i grundlagen som äganderätten, och den kan givetvis inte överlåtas till ett tyckande av enskilda familjer i en sameby, eller ens samebymajoriteter.

I anmälan till JO framgår att de fem familjerna, som ensamma anser sig utgöra Vapstens sameby, uppfattar att sametingets beslut att registrera renmärket för dottern, felaktigt vilar på ett beslut som tidigare tagits i sametingets folkvalda del plenum. Det var en motion, skriven av politikern Lars-Jonas Johansson, som slog fast att den som uppfyller de förhållanden jag ovan skrivit om P-M Israelsson, vad avser renar och renmärke, så ska denne anses vara medlem i samebyn. Plenum tyckte som Lars-Jonas Johansson och motionen röstades igenom. Men de fem familjerna i samebyn menar att det är lagstridigt att det här får ligga till grund för renmärkesbeslutet och en stor del av JO-anmälan bygger just på detta.

Det här är en mycket tunn, och i mina ögon desperat, argumentation från de fem familjerna i Vapstens sameby. Det finns nämligen ingenting i sametingets beslut som direkt bevisar att beslutet i plenum enskilt legat till grund för beslutet om renmärket. Det kan därför inte slås fast att det handlar om en lagstridig myndighetsutövning, som de fem familjerna i Vapsten hävdar. Däremot, vilket familjerna inte nämner i sin anmälan, finns det en dom från Förvaltningsrätten i ett helt identiskt fall. Även det fallet rörde Vapstens sameby och även i det fallet hävdade de fem familjerna att den som ville registrera renmärken för sina barn inte var medlem i samebyn.

Förvaltningsrätten tyckte annat och slog fast att såväl den sökande fadern, som  hans barn, är medlemmar i Vapstens sameby. Det är mycket troligt och dessutom sannolikt att Sametinget tillämpat principen om "allas likhet inför lagen" när man beviljat renmärket för Per-Martin Israelssons dotter. Och det är mycket intressant att de fem familjerna i Vapstens sameby inte visar större respekt för denna princip. Det visar dessvärre på en bristande respekt för grundläggande demokratiska värderingar och jag kan bara beklaga att det är samer som visar denna nonchalans.

Problemet med de fem familjernas argumentation är att man lägger alltför stor vikt vid samebyn - en ekonomisk förening - och mindre till det folkrättsliga. Gång på annan i anmälan upprepas ett mantra att det är samebyn som äger rättigheterna, rätt att jaga, fiska, uppföra byggnader etc. och att renskötselrätten bara tillkommer medlemmar i en sameby, vilket är en ren felaktighet. Det räcker att läsa rennäringslagens första paragraf för att veta att renskötselrätten tillkommer det samiska folket. Svenska staten har dock gjort en inskränkning i samernas renskötselrätt, genom att i samma lagstiftning slå fast att rätten endast kan utövas av den som är medlem i sameby. Det handlar alltså om en statlig konfiskering av en urfolksrätt. En konfiskering som de fem familjerna uppenbarligen försvarar i sin JO-anmälan.

Att den här argumentationen förs av samer är förmodligen något som faller svenska staten i smaken.  För en rätt som uppbärs av en sameby - en ekonomisk förening - är en mycket bräcklig rätt. En rätt som däremot uppbärs av samerna som ett folk och individer, är betydligt svårare att ta kål på. Om man lägger en så stor vikt vid samebyn så undrar jag vad som händer med renskötselrätten om samebyarna upphör? Föreningskonstellationer kan upphöra, men ett folk upphör inte att existera i en handvändning. Först den dagen när folket dött ut upphör renskötselrätten, för ingen kan då längre åberopa den. Rennäringen, om den fortfarande finns kvar, blir då en näring i mängden, tillgänglig för alla och utan kulturell prägel. Då har staten lyckats fullt ut och befriat sig från irriterande urfolks-krav om samernas rätt till land och vatten. Med god hjälp av sina samiska drängar.

Att detta är den inställning som familjerna i Vapsten vill föra fram bekräftas inte minst i följande citat från den aktuella anmälan där man gladeligen använder rennäringslagen som rättesnöre. Familjerna skriver: 
"Lagen avser således inte att skydda en enskild sames rätt utan rennäringen som sådan."
Min motfråga blir då: Varför ska vi samer lägga någon som helst vikt vid rennäringslagen om den inte skyddar enskilda samers rätt? Vad händer med näringen om det inte finns utövare? Är näringen viktigare än utövarna? Det är tragiskt att människor som själva är samer använder den här typen av argumentation, särskilt när man i andra sammanhang uppger sig värna samiska rättigheter.

Vidare skriver de fem familjerna något som bör vara ett hån mot en stor del av den renägande befolkningen, framför allt i Norrbotten:
"Rennäringen ska bedrivas så att den ger ett rimligt antal rennäringsföretagare en tryggad försörjning och på ett ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt och bärkraftigt sätt."

Bort med alla smårenägare alltså. Och som en följd därav, bort med deras rättigheter. Och förbjud dem att ta inkomst någon annastanns ifrån för att bärga sina renar.
Jodå, även jag önskar att rennäringen blev betydligt mera bärkraftig. Men det som skiljer mig från familjerna i Vapsten, är att jag inte kan se hur andra samer kan vara det största hotet mot den bärkraftiga renskötseln. För mig är beslut och lagar, antagna av sveriges riksdag, framför allt det som hotar rennäringen. Och vad beträffar kultur, så fanns det i Vapsten en gång i tiden en fin sydsamisk kultur, med intensivt bedriven renskötsel. Den kulturen försvann i och med att två familjer från norr, utan tillstånd och mot urpsrungssamernas vilja, tog sig in i dåvarande lappbyn och slog ut den renskötsel som fanns. Jag vet inte var respekten för den kulturen finns idag, från de fem familjerna i Vapsten.

Andra märkliga saker jag finner i den här JO-anmälan är att de fem familjerna i Vapsten inte bara nöjer sig med att förminska den samiska rätten, utan också nonchalerar betydelsen av beslut tagna av samernas högsta folkvalda organ. Familjerna skriver: 
"Det faktum att ett folkvalt organ låter enskilda individers personliga och politiska intressen lysa igenom och skönsmässigt beslutar om hur en viss lag ska tolkas medför att rättsläget blir oförutsebart och att rättsäkerheten därmed riskeras".

Vad ska ett folkvalt organ göra om inte verka för förändringar politiskt? Om inte de folkvaldas politiska intressen lyser igenom, varför ska vi då rösta in våra företrädare? Varför ska vi över huvud taget ha ett sameting? Familjerna i Vapsten biter sig själva och alla andra samer i foten genom sina uttalanden. Det andas så mycket desperation och "mycket-vill-ha-mer-mentalitet" i denna anmälan, så det är bland det värre jag läst på mycket länge. Hade jag varit politiker i Sametinget skulle jag känna mig mycket kränkt över de uttalanden som görs i den här anmälan.

Och på tal om rättssäkerhet, så är det precis den som familjerna i Vapsten vill riskera genom att propagera för att ge samebymajoriteter rätt att bestämma om andra renägarens rätt att vara just renägare. En samebymajoritet kan lätt förändras och med samebyns resonemang så kan ingen förutse sin rättsstatus som renägare från den ena dagen till den andra. Samebyns argumenation håller enbart för den som känner sig riktigt säker i sin sits.

Men det allra värsta exemplet på offermentalitet och brist på ödmjukhet hittar jag mot slutet. Här skriver man:
"Sametingets agerande har lett till att vapstens sameby befinner sig i ett juridiskt tomrum utan möjlighet att påverka ett beslut som uppenbart påverkas dess rättigheter".
Om vi backar bandet lite och fokuserar på vad hela frågan handlar: jo, att en ung gymnasietjej med urminnes hävd i Vapsten, fått ett renmärke registrerat på sig i samebyn. Detta, anser familjerna, har försatt Vapstens sameby i ett "juridiskt tomrum" och påverkar de fem familjernas rättigheter??? (!)

Det här handlar alltså om fem familjer som tillsammans delar på omkring 5000 renar. De driver företag i aktiebolagsform. De driver renskötselföretag ja, men de driver också med annat. En snabb koll på allabolag.se visar verksamheter inom fastighetsförvaltning, värdepappershandel, samisk turism, jakt och fisketurism, juridiska konsulttjänster, helikopterflyg, turist- och bokningsservice. Utöver det jagar de älg med en mycket generös tilldelning på ett 40-tal vuxna älgar.

Och de har råd att anlita advokatbyråer för att se till att ingen annan same än den de själva godkänner -inte ens en ung gymnasietjej- ska få tillgång till samebyn. Istället för att i sann samisk anda, vilja verka för att stärka rätten för den här unga samiska tjejen, så blir det för de här fem familjerna viktigare att slå vakt om de rikedomar som de själva har. Förklara för mig den som kan, vari ligger det stora hotet mot de här familjerna i Vapstens sameby? Rent spontant skulle jag svara: ifrån dem själva.  Jag tror inte att jag behöver skriva så mycket mera så jag avslutar här. Och hoppas att JO förpassar denna anmälan till papperskorgen, där den hör hemma...

PS. Och som jag också kan se i denna anmälan så har vi samer fått ytterligare en advokatbyrå som profiterar på samiskt elände. På juristfirman Magnusson jobbar de jurister som efterträder advokaterna i Gärde Wesslau, som bistår samebymajoriteter att rättsmässigt försvaga de samer som samebymajoriteterna inte vill ha. DS. 

Styrelsen för Vaapsten sijte: Fr. v. Lars-Jonas Johansson, Erik Östergren, Anneli Kråik, Torkel Stångberg och Magdalena Östergren. (Sakka och Lorentz fattas.)

Det här är en församling jag verkligen gillar. Jag känner mig privilegierad som får vara omgiven av de här kloka och klarsynta människorna som är väldigt duktiga inom sina olika kompetensområden. Just nu befinner vi oss hemma hos mig. Och jag kan lova, att kring det här bordet har diskussionerna gått heta idag, med fantastiskt resultat om jag får lägga ödmjukheten åt sidan och skryta lite. Vi har snackat samerätt och framtidsstrategier med utgångspunkt från situationen i Vapsten, och jag är väldigt nöjd med det vi hitills kommit fram till. Och VI, det är förståss styrelsen för Vaapsten sijte, organisationen för Vapstens ursprungssamer) 

Den 24:e mars har Vaapsten sijte årsmöte i Tärnaby. Det är oerhört viktigt att ni ALLA medlemmar, gamla som nya kommer dit, om ni vill vara med och förändra Sveriges diskriminerande samepolitik. Många samiska organisationer säger sig ha detta på sin agenda, inte minst i Sametinget, men jag tror att det som skiljer Vaapsten sijte från övriga är framför allt en sak: Alla vi som sitter i styrelsen har själva upplevt personlig diskriminering som drabbat oss direkt och våra familjer. Det ger oss ett personligt renodlat engagemang som vi använder som vår drivkraft. Och den drivkraften går inte av för hackor :-)

Gå in på www.vapsten.se och läs mer om årsmötet. 
Väl mött!



 




 
 

Efter tio års juridisk kamp fick renägaren Per-Martin Israelsson i Vapsten äntligen registrera renmärke för sin dotter förra året. Under den här tiden hann dottern gå från att vara ett barn till att bli vuxen innan hon slutligen fick sitt renmärke. Ett renmärkesärende tar högst ett år för andra samiska barn. 
Men Vapstens sameby - eller de fem familjer med ursprunget i Norrbotten, som anser sig utgöra samebyn och som tillsammans delar på runt 5000 renar - verkar tycka att den här unga tjejen utgör ett mycket stort hot mot dem och deras renskötsel. De har nu anmält Sametinget till JO för att Sametinget registrerade renmärket.  

Det är en nio sidor lång lunta som Vapstens sameby,- via advokatbyrån Magnusson -lämnat in till JO. Det är som att läsa manuset till en Norén-pjäs och jag vet inte vilken sinnesstämning jag ska inta. Det är så tragisk läsning och jag ser en sameby i desperation, med förföljelsemani och som håller på att helt tappa greppet om såväl verkligheten som respekten för samisk rätt. Det är uppenbart att för de fem familjerna i den här samebyn kommer inte det största hotet från yttre exploatörer, utan från det egna samiska folket. Jag kan tvärsäkert säga att de flesta andra samebyar tveklöst skulle satsa sina pengar på advokater som hjälper dem att mota gruvetableringar, skogsskövling, vattenregleringar etc. Vapstens sameby satsar pengar och krutet på att mota sina egna. Jag skulle tro att Staten gnuggar händerna och applåderar sina duktiga drängar.

Till alla er som undrar varför och hur det kan komma sig att det finns djupa motsättningar i det här området, mellan de fem norrbottensfamiljerna i Vapsten och många av områdets ursprungssamer, så ber jag er att läsa den här anmälan. Det torde stå klart för alla och envar vad problemet består i, och varför motsättningarna inte kan dämpas. Jag skulle vilja säga att det råder stor brist på ödmjukhet.

Det som berör mig mest i den här skrivelsen är att den samiska rätten som tillkommer alla samer behandlas så respektlöst - av människor som själva säger sig vara samer. Renskötselrätten degraderas ner till noll och inget och den här skrivelsen är inget annat än ett stort anti-dokument mot allt som våra samiska rättskämpar stridit för. Skrivelsen innehåller rena felaktigheter och falssarier och rennäringslagen, ett statligt påfund, används som en bibel och det stora rättesnöret. Lite ont gör det att konstatera att samer sätter sådan vikt vid en svensk lagstiftning som diskriminerat och bestulit så många på deras rättigheter. Jag har själv gjort det, men har blivit lite klokare sen dess.

Jag hinner inte gå in på detaljerna nu, men hoppas kunna ha tid att återkomma till det senare. Det finns så mycket att säga emot och ifrågasätta i den här anmälan. I väntan på min nästa blogg så kan ni läsa JO-anmälan i sin helhet här: http://vapsten.se/?page_id=154
För er som vill förstå mer av situationen för Vapstens ursprungssamer, kolla videoklippet i mitt förra inlägg.

Nu måste jag gå och fira min dotter som fyller år idag. Internationella kvinnodagen och allt! För 11 år sen när hon föddes så rasade ispelaren i Lycksele. Jag tog det som ett gott tecken :-)