Vapstens historia del 5

Av , , 24 kommentarer 56

På 1970-talet gjorde Sveriges Radio en serie i tre delar om tvångsförflyttningen av samer från norr. Ett av programmen handlar specifikt om inflyttningen till Vapsten. Nu när jag har lyssnat på det här programmet så inser jag att övergreppen mot sydsamerna i den här samebyn är långt större än vad jag först har förstått. Sydsamerna har inte ”bara” förlorat sina civila samiska rättigheter. De har också förlorat hela sitt språk och en stor del av kulturen. Och det gäller inte bara Vapsten, utan faktiskt alla byar dit tvångsförflyttning skett. Vare sig man vill inse det, eller inte.

Jag kommer att återge delar av radioprogrammet här. Men först en liten faktagrund: Tvångsförflyttning av samer i Norrbotten på 20-talet var en konsekvens av renbeteskonventionen mellan Norge och Sverige. Enkelt uttryckt blev det för trångt om betesmarkerna i norr och flera samer stod inför valet att sluta med renskötsel eller att flytta söderut. Ett statlig övergrepp, javisst. Och jag säger inte att valet var enkelt. Men det var dock ett val. Sydsamerna, som fick ta emot norrbottenssamerna, hade INGET val. De protesterade men deras protester hörsammades inte. De blev utsatta för en tvångs-inflyttning som i förlängningen ledde till att de tvingades lämna renskötseln. Tvångsförflyttningen av nordsamer kan i mina ögon aldrig stå i paritet med det tvångsförmynderi som sydsamerna i framför allt Vapsten blivit utsatt för.

I radioprogrammet berättas att Vapstens sameby noterade en stor nedgång i renstammen kring åren 1914-1926, beroende på dåliga betesår. Renantalet växlade mellan 1200 och 1700 enligt de renlängder som finns upprättade för byn och som finns bevarade på landsarkivet i Härnösand. Men 1927 började renstammen att växa och det såg ljust ut för de omkring 50-60 personer som ägde renar inom byn. Det berättas att just kring åren 1925 och 1926 var det aktuellt att förflytta 12 samefamiljer till Västerbotten. I de byar som finns uppräknade och som var aktuella för inflyttning finns inte Vapsten med. Men däremot Gran, Ran, Umbyn och Vilhelmina södra, samt Frostvikens norra sameby i Jämtland.

”Vapstenssamerna kunde alltså lugnt planera för en naturlig ökning utav renstammen upp till det antal som var det naturliga, cirka 9000 renar. Till Frostvikens norra sameby så skulle bland annat flytta två familjer Omma. Men de blev kvar i Arjplogsfjällen fram till 1931 då de kom inflyttande till Umbyns och Vapstens samebyar.”

Det var här övergreppen mot Vapstens ursprungssamer började. Det berättas i radiodokumentären att de två familjerna alternerade mellan byarna, dock utan att ha uppehållstillstånd, vare sig i Umbyn eller Vapsten. Abraham Winka från Umbyn berättar hur samerna Umbyn måste anlita myndigheterna för att förhindra att de två Omma-familjerna stannande inom byn.

A. Winka: -De skulle till Frostviken men de hade strejkat förståss och gjort intrång i Vapsten. Och från Vapsten kom de in till Umbyn och skulle vara här. För vi skulle ju ta emot dem.
Reportern: -Hade ni fått besked om att det var beslutat att ni skulle ta emot dom?
A. Winka: -Nej, dom kom utan å vidare!
Reportern: Utan tillstånd alltså?
A. Winka: -Utan tillstånd, utan allt. Och då såg vi så väl hur det gick till när dom kom och började på å vara här. Att det var inte schysst. Så vi gick an till Lappfogden, jag å Anders George å Karl-Johan, och yrkade att dom skulle tvångförlyttas härifrån. Vi kunde inte ha dem. Å vi sa åt lappfogden vad felet var.
Så hösten 1933 då blev dom tvångsförflyttad härifrån. Men då stannade dom förståss i Vapsten och därifrån for dom inte. För då ville dom vara där.

Abraham Winka berättar att i Vapsten fanns varken då eller vid tiden då han intervjuades, något tillstånd för de två familjerna att vara, men att myndigheterna aldrig har velat bry sig. Och han tillägger i intervjun:
-Du förstår, dom här inflyttade samerna, det var myndigheternas skyddslingar.
Trots protester från både Umbyns – och Vapstensamerna så fick de två familjerna stanna kvar i Vapsten.

Vidare berättas:
”När nordsamerna kom till Västerbotten så var det två samiska kulturer som möttes. Det som skiljde mest var språket. Men också klädseln var annorlunda liksom vissa metoder inom renskötseln. Det samiska språket är utomordentligt väl anpassat till renskötseln och till naturen. Men när nordsamerna och sydsamerna möttes så förstod man inte varandra och var tvungen att använda svenska. Och så var det då skillnaden i framför allt sommarrenskötseln. Sydsamerna höll renhjordarna familjevis på olika fjällområden och hade en intensiv renskötsel där renarna vaktades dagligen. Det ska sägas att dagens moderna extensiva rensköstel, den hade nog kommit i alla fall. Men med inflyttningen norrifrån så påskyndades renskötselns förändring till större enheter och till mindre vaktande.”

I radiointervjun berättar Lisa Stinnerbom, sydsame från Vilhelmina norra sameby hur hon upplevde inflyttningen av norrbottenssamer dit. Det sydsamiska språket och den sydsamiska intensiva renskötseln var två saker som gick förlorade:
”Man var ju så van att tala lapska. Man kände att man förlorade nånting värdefullt. Att man måste lämna nånting värdefullt ifrån sig. 

Hon berättar om hur andra renskötselmetoder infördes, som innebar att renarna inte kunde hållas samlade familjevis som förr. Hur det blev svårare att märka kalvarna och att det inte längre gick att mjölka eller att slakta de djur som man ansåg vara bäst till slakt.
Hon berättar hur några av sydsamerna ville skilja ut sina renar som i gamla tider. Men att nordsamerna inte gick med på det. Att de tog lappfogden till hjälp för att avgöra det hela och att det inte blev som sydsamerna ville. Hon säger att de -sydsamerna - alltid kände sig i underläge.

Hon berättar att sydsamerna protesterade mot inflyttningen av samer från norr, eftersom det fanns många yngre sydsamer som ville börja med renskötsel inom byn och de ansåg att det inte fanns plats för någon inflyttning. Men myndigheterna lyssnade inte på protetsterna. Och Lisa Stinnerbom säger att de blev ”lamslagna”, att de borde ha gått till högre rätt men att de inte förmådde göra det.

”Det kan ha varit den här attityden från sydsamernas sida, att man inte vågade protestera mot myndigheterna och som Lisa Stinnerbom berättade om, som gjorde att Vapstenssammerna inte protesterade mot den olagliga inflyttningen.”

Vidare berättas att 1936 räknades för första gången de nordsamiska renarna i Vapsten. Då fanns i byn totalt 6654 renar. Av dem ägde nordsamerna drygt 1000. År 1941 gjordes en ny renräkning och då hade deras renhjord ökat till 2500. Samtidigt hade sydsamernas renhjordar minskat. Därefter minskade sydsameras renar år från.år för att till slut inte finnas några kvar.
Det noteras även en märklig omständighet gällande renlängderna och det är att fram till 1939 så undertecknades renlängderna av lappfogden som därmed bestyrkte dess riktigthet. Men från och med det här året är ingen av renlängderna fram till 1950 undertecknad.

Jonas Barruk var en av de sydsamer som tvingades upphöra med sin renskötsel. Han tillhörde de mindre renägarna i Vapsten men försökte arbeta sig upp mot en större enhet. Han fick dock se hur renarna bara försvann, både hans egna och de han hade i sin vård, som tillhörde andra renägare. Han var den som var mest kritisk till de inflyttade samerna. Han skrev ett brev till Länsstyrelsen och påtalade missförhållandena i byn men han uppger i intervjun att han blev utskrattad av myndigheterna på det möte där hans skrivelse togs upp.
Jonas Barruk var en av de sydsamer i Vapsten som föddes i lappbyn med de rättigheter till renskötsel, jakt och fiske som det medförde. Men han var också en av dem som tvingades dö rättslös, som en främling på sina egna marker.

Jag avslutar med ett citat från radiojournalisten:
”Det värsta med myndigheternas slöhet att inte se till att familjerna Omma flyttade till Frostvikens norra sameby – en slöhet som de inte visade när det gällde att tvångförflyttade dem från Norrbotten ner till Västerbotten – det var att det sådde misstro och misstillit mellan samerna. Men som historiskt bevandrade vet är det ett effektivt sätt att försvaga människor genom att splittra en grupp, härska genom att söndra heter det. Och det var precis vad som skedde i Vapsten. Genom att inte agera utan passivt stå vid sidan om utsådde myndigheterna splittring bland samerna.”

24 kommentarer
Etiketter:

Vapstens historia, del 4 – vittnesmål från en ursame

Av , , 13 kommentarer 51

I ett dokument från 1978-04-28 finner jag ett vittnesmål från en av de ursprungssamer som var med då de två bröderna från Karesuando flyttade in i Vapstens lappby med sina familjer på 30-talet. Vittnesmålet är en viktig pusselbit för att förstå vad som egentligen skedde då, och en förklaring till den situation som råder idag. Men framför allt tydliggör vittnesmålet graden av ”frivillighet” från ursprungssamerna att sluta med renskötsel i Vapstens sameby.
Jag väljer att här publicera vittnesmålet i stort sett i sin helhet med undantag för de inblandades identitet:

”Våren 1931 kom två bröder … inflyttande till Vapstens lappby. Vi ursprungliga Vapsten lappar kände en stor oro över detta. Men då sades det ju att de skulle bara stanna över något år för att fortsätta vidare till Frostviken norra.
Men på våren drar sig renen tillbaks till det land därifrån de kommit från på hösten, så gjorde även deras renar. Följden blev att de under kommande sommar fick inrikta sig på att samla sina renar från lappbyar som låg norrut från vapsten.

Till Umbyns lappby norr om Vapsten hade även inflyttat tre familjer Karesuando lappar. Vid insamlandet så samlade bröderna … sina renar tillsammans med de lappar som var i Umbyn, men tog dem inte över till Vapsten, de uppehöll sig liksom i båda byarna.
Detta pågick tills 1936 på höstsommaren då det var skiljning i Artfjäll ino
m Umbyn.
Vapstenlapparna skulle dra ut sina renar och fara hem med dem. Bröderna … hade under åren samlat sina renar dit, kanske det mesta, de hade nämligen tänkt stanna där tillsammans med de övriga Karesuandolapparna. De tänkte inte dra ut sina renar och fara över till Vapsten. Men då reagerade ursprungslapparna i Umbyn och sade ifrån att nu måste de dra ut sina renar och fara över till Vapsten, vilket också skedde.

Den första tiden -åren- var väl inte problemen så stora, men de ville liksom inte anpassa sig till förhållanden som var rådande inom Vapsten. De ville bedriva en mer extensiv renskötsel, vilket föranledde att de gamla Vapstenlapparna delvis ville försöka den metoden som var mindre strävsam, men med minskad kontroll över renarna. Följden blev att renskötseln blev mer extensiv, byn delade inte upp sig i grupper före höstflyttningen som tidigare så att man skulle kunna ha bättre kontroll på sin renhjord.

Detta föranledde att de små renägarna inte kunde få tag på slaktrenar och märka sina kalvar. Norrlapparna använde en djärvare märkmetod än vi sydlappar vilket föranledde att vi förlorade på detta. De små renägarna kunde inte klara upp situationen utan måste så småningom ge upp. Med tiden måste även de stora renägarna av den gamla stammen ge upp och flytta ut från byn.
Jag var kanske mest restrektiv mot norrlapparna och blev därför utäten först. De som var mer anpassbara lojala mot norrlapparna och hade mer renar kunde ju vara kvar längre, men måste ju ge upp till slut.

De två största renägarna inom Vapsten som i början av 30-talet hade cirka 2000 ren inom familjen kom i den situationen att de såg enda räddningen i att flytta ut. De har berättat detta nu senare.
Det var samråd och överenskommelser som inte fungerade, de handlade inte efter överenskommelse och rådslag. Arbetet i renskogen fungerade inte. Därtill var det de oegentligheter som förekom och påtalades med tro och hopp om bättring, men som inte ledde till något resultat.
En av de gamla Vapstlapparna talade om, det var detsamma hur vi rådgjorde och överenskom så fick jag springa omkring ensam och undra vart de övriga tagit vägen. Jag såg ingen annan utväg än att fly.

En annan berättade: Det var på våren, vi hade flyttat med samlad hjord över inlandsbanan, och släppte hjorden så att de skulle få vandra fritt den korta sträcka som var kvar till fjälls. Vi skulle åka jent så vi skulle stoppa upp renarna på de östersta fjällen för att hindra dem att fara över till Norge. Det var vackert väder på dagen så vi beslöt oss för att sova och vila dagen och färdas på natten då det var bättre före. Men norrbottningarna skulle åka till en by och så fortsätta.

Då vi kom till fjälls och skulle stanna upp renarna, vilket vi lyckades med så såg vi inte till norrbottningarna. Men en annan sak upptäckte vi, det var mycket nymärkta renar, kalvar men även äldre. Då forstod vi att den dagen de for ifrån oss och skulle åka till byn for de och stannande upp renarna på någon myr, för de hade ju inte hunnit sprida sig så mycket, och då märkte de upp de omärkta renarna, och kanske även märkta som gick bra att märka om.

Dessa norrsamer hade en annan syn på saker och ting som vi inte var vana vid och som inte accepterades av oss sydsamer, som att skilja på ditt och mitt.
Vi sydsamer, urinnevånare i dessa trakter var fostrade i en annan anda med respekt för varandras egendom. Vi var lika måna om att andras kalvar blev märkta i samma märke som modern som vi var om våra egna. Vi var angelägna om att skilja renarna så att var och en skulle få hand om sitt. Samt att samarbete var något som fungerade och var ovillkorligt.”

 

13 kommentarer

Vapstens histora del 3 – Vittnesmål inifrån samebyn

Av , , 16 kommentarer 51

Hittills har jag redovisat vad som framkommit i ett polisförhör med en av Lantbruksnämndens tjänstemän, om förhållandena i Vapstens sameby under delar av 70- och 80-talen. Fortfarande finns mer att återge från detta förhör och jag hoppas kunna återkomma till det. Men i den här artikeln får ni ta del av ett vittnesmål från en person som befann sig inom samebyn, som renskötare vid den här tiden. Han tillhörde också de inflyttade, men kom till Vapsten senare än de övriga.

Vittnesmålet gavs i ett polisförhör 1982-03-31, i samband med att samebyns inflyttade samer anmälde några ursprungssamer för ”olaga renskötsel”. Eftersom jag inte vill namnge de här personerna så har jag ersatt deras namn i citaten. [Renskötaren] är den som avgett vittnesmålet. [Sönerna] är just sönerna till de två [bröder] som inflyttade till Vapsten.
För egen del gör det här vittnesmålet att åtminstone jag kommer ett steg närmare för att förstå historiens betydelse för motsättningarna i det här området.

Renskötaren ger inledningsvis en historiebeskrivning över Vapstens sameby. Han berättar att i början av 30-talet hade två bröder med sina familjer kommit från Norrbotten till samebyn, (på den tiden lappby.) De här familjerna hade vintertid skött sina renar själva medan övriga renägare i lappbyn skött sina renar. Sommartid bedrevs renskötseln samfällt med samebyns samtliga renägare. På höstarna hölls renskiljningar där de inflyttade familjerna skiljde ut sina renar inför vintern.

I mitten av 50-talet hade den störste renägaren Lars Johansson, som också var ordningsman i byn, flyttat med sina renar till Vilhelmina norra lappby. Efter att han flyttat förekom det inte längre att de inflyttade familjerna skiljde ut sina renar. Enligt vittnesmålet hade förhållandet inom Vapstens sameby fortfarande varit rätt bra under den tid ”gubbarna”, som han kallar de äldre bröderna, var med. Men när deras söner tog över verksamheten kom dessa att dominera verksamheten inom lappbyn.

”Sedan sönerna efter {bröderna] övertagit liksom verksamheten efter sina fäder, kom dessa att göra vissa saker som tidigare ej varit tillåtna. Bland annat hade de ofta utfört kalvmärkningar utan att meddela övriga renägare. Bland annat märktes det att en del kalvar blev felmärkta….”
”…Så småningom skedde detta i sådan utsträckning att [Renskötaren] kom till misstanken att felmärkningarna var i viss mån avsiktliga. [Renskötaren] fick den bestämda uppfattningen att pojkarna … arbetade med den inställningen att de ”skulle arbeta bort” smårenägarna, däribland [Renskötaren] själv.”

För att förhindra att få alltför många kalvar felmärkta upger Renskötaren att han låtit en del av sina renar finnas inom dels Umbyns lappby, dels även i Vilhelmina norra lappby, för att på detta sätt undgå att kalvar felmärktes. Han visste att i de här byarna skulle eventuella kalvar efter hans vajor bli märkta på riktigt sätt.
Han uppger vidare att en av sönerna hade skaffat sig flygmaskin i samband med vattenregleringarna inom Vapstens sameby i senare delen av 1960-talet.

”Då hände det mycket ofta att [sönerna] flög ut med flygmaskinen och hade kalvmärkning. Övriga smårenägare underrättades dock aldrig om dessa. Vid sådana tillfällen hade även ”helöringar” märkts. Helöringarna hade då märkts i [sönernas] märken. Vid en del tillfällen hade [Renskötaren ] tagit sig fram till platser där han visste att kalvmärkningar förekom. Då han på eftermiddagarna kom fram till platsen var ofta helöringar då redan märkta. Det förekom även att [Renskötaren] vid en del tillfällen var med redan från början när kalvmärkningar skulle äga rum. Om [Renskötaren] själv då försökte märka någon helöring i sitt märke var det närmast så att han hotades med stryk av [sönerna]. Själva hade de emellertid märkt helöringar i sina märken utan att de ansåg att någon skulle bråka om detta. Att helöringar märkts på sätt som [Renskötaren] nämnt vet [Renskötaren] med absolut bestämdhet eftersom han sett det vid så många tillfällen.”

Han berättar vidare att i samband med vattenregleringarna i slutet av 1960-talet fanns det inom Vapstens lappby troligtvis ca 8000 renar. Men dessutom fanns inom lappbyns område 1000-1500 renar som tillhörde Nils Johansson Blind, kallad ”Stornicka”. Stornicka var morbror till sönerna i en av de inflyttade familjerna.  
Det berättas också i vittnesmålet att en av de här sönerna var ordningsman i lappbyn under övergången mellan 1928 års renbeteslag och den nya rennäringslagen. Om detta sägs i förhörsprotokollet följande:

”Ordningsmannen var i det närmaste ”egenmäktig” under den tid 1928 års renbeteslag gällde. Ordningsmannen och tjänstemännen från lappväsendet rådde i stort sett helt över lappbyns ekonomiska med flera angelägenheter. Dessa ordnade så att årssammanträden hölls en gång per år inom lappbyn. Ordningsmannen hade visst samråd med övriga renägare inom lappbyn. Smårensägarna hade emellertid rätt lite att säga till om. Inom Vapstens sameby var det i huvudsak [sönerna] som bestämde vad som skulle ske.”

När den nya rennäringslagen trädde ikraft var det meningen att de nya samebyarna skulle bli mer självständiga i förhållande till myndigheterna och sköta sina angelägenheter själva. Men i vittnesmålet framgår följande:

”Även efter det att rennäringslagen trätt i kraft hade tjänstemännen vid lantbruksnämnden årssammanträden inom Vapstens sameby. De tjänstemän som här avses var avdelningsdirektören Göran Lundvall bland annat.”

Alla lappbyar skulle med lagens kraft omregistreras till samebyar och anta stadgar efter 1971. Som nämnts i tidigare artiklar uppges alla lappbyar i Västerbotten ha gjort detta under 1971 och 1972. Men i Vapsten brådskade man inte med detta. Samebyn registrerades inte förrän 1975 och uppgiftslämnaren berättar att det var först när några ursprungssamer agerade som det blev bråttom.

”Det var först sedan det framkommit att Tage Östergren med flera inom Tärnaområdet ingått till Länsstyrelsen med begäran om att Vapstens sameby skulle registreras. Tjänstemännen vid lantbruksnämndens Rennäringsdelegation hade då fått reda på detta och hade meddelat till ordförande inom Vapstens sameby att nu var det bråttom att se till att de fick samebyn registrerad på riktigt sätt efterom Östergren inkommit med ansökan.”

Fortsättning följer….

 

 

 

16 kommentarer

Vapstens historia del 2

Av , , 8 kommentarer 32

 Idag hölls ett seminarium i Umeå där  "fd rennäringstjänstemannen Göran Lundvall berättar om sina erfarenheter från många års arbete i renskötselområdet."
Den här rennäringstjänstemannen påträffar jag ofrånkomligt gång på gång i de gamla luntorna om Vapstens sameby. I Tärnaby-området är Lundvall ett namn som inte uttalas med alltför ädel klang. Hans roll i de tvivelaktiga händelser som historiskt utspelats inom Vapstens sameby, är starkt ifrågasatt av många i det här området. I mitt fortsatta grävande i Vapstens historia, lär jag träffa på honom fler gånger. Och de som missade seminariet idag kan läsa mera om den mannen här, i fortsättningen av Vapstens historia.  

"Efter samebyns registrering 1975 hölls ingen ordinarie bystämma förrän år 1979, trots att rennäringslagen föreskriver årlig ordinarie bystämma. På en extra bystämma den 11/3 1976 var fyra stycken av medlemmarna närvarande. Dessutom var även Göran Lundvall och Unander Axelsson närvarande. På denna extra bystämma valdes ny styrelse för Vapstens sameby, trots att enligt stadgarna sådan styrelse endast får väljas vid ordinarie bystämma. Detta är även föreskrivet i rennäringslagen”

Det här vittnesmålet kommer från den av Lantbruksnämndens tjänstemän som förhördes i utredningen om förhållandena i Vapstens sameby 1981. (se Vapstens historia del 1). Han berättar om en samebystyrelse som begår ständiga stadgebrott och brott mot rennäringslagen, med ansvariga myndighetspersoners goda minne och utan att revisorerna anmärker på samebyns förvaltning.

I samebyns stadgar som antagits 1973 står att styrelsen ska bestå av ordförande och sex ledamöter, som väljs från en ordinarie bystämma till nästa. Endast fyra personer undertecknade upprättandet av stadgarna, och tjänstemannen ifrågasätter därför giltigheten av stadgarna. Han uppger vidare att efter att stadgarna antagits har styrelsen aldrig bestått av fler än sex personer fram till ordinarie bystämman 1981.
Tjänstemannen menar att det inte funnits medlemmar att tillgå för att besätta platserna då samebyns intention varit att krympa medlemsantalet och på så sätt få större del av intrångsersättningarna till var och en.

Vid den extra bystämman 1976, där alltså de två statliga tjänstemännen Lundvall och Axelsson närvarade, invaldes i styrelsen de fyra närvarande medlemmarna + två ytterligare personer som inte var med på mötet. De två sistnämnda ifrågasätts av tjänstemannen om de över huvud taget var möjliga att ingå i samebyns styrelse. Tjänstemannen redovisar följande skäl till detta:

Den förste har, enligt tjänstemannen bedrivit renskötsel i Norge under många år. Redan 1946 fick denne, i egenskap av norsk renskötare, ett norskt renmärke registrerat på sig. Efter år 1966 har den här personen varit anmäld av norska myndigheter som inflyttad till Sverige för renskötsel på det område i Sverige som är avsatt för norsk renskötsel. Det bekräftar enligt tjänstemannen att personen har norsk renskötselrätt och att han inte samtidigt kan bedriva renskötsel i Sverige och vara medlem i Vapstens sameby. Han finns inte heller omnämnd i några handlingar inom Vapstens sameby förrän 1976 då han väljs in i samebyns styrelse. Att den här personen väljs in uppfattar tjänstemannen som att han genom detta garanteras del i samebyns intrångsersättningar och andra tillgångar.

Den andra personen som valdes in i styrelsen ifrågasätter tjänstemannen för att hon saknar både renar och renmärke. Detta har hon själv uppgivit till Kronofogden efter ett utmätningsförsök den 29/5 1975. Hon kan därför, enligt tjänstemannen, inte vara ledamot och styrelsemedlem i Vapstens sameby.

På fråga uppger tjänstemannen att det i samebyn finns endast tre renskötselföretag i rennäringslagens bemärkelse. Han namnger dessa och räknar upp ytterligare tre personer som dock är försatta i konkurs och därmed uppgivit att de inte har några renar. Beträffande dessa tre sistnämnda uppger tjänstemannen att samtliga varit medlemmar i samebyns styrelse från år 1975 till 1982 års ordinarie bystämma, trots att de sedan 1979 saknat förutsättningar för det. De har även deltagit i samebyns beslut trots att de inte har rösträtt, vilket man enligt tjänstemannen enbart kan ha om man äger renar.

Tjänstemannan påpekar att från och med den extra bystämman 1976 har någon röstlängd aldrig upprättats, frånsett bystämman 1981. Trots avsaknad av röstlängd har man deltagit i de olika besluten. Det har också varit regel att styrelsen har beviljat sig själv ansvarsfrihet då det inte funnits någon annan som kunnat göra det.

I stadgarna föreskrivs även att samebyn ska ha både investeringsfond och en byfond, men tjänstemannen uppger att några sådana fonder aldrig existerat. Det har heller aldrig upprättats någon förvaltningsberättelse som rennäringslagen föreskriver. Dessa formella fel i samebyns förvaltning har enligt tjänstemannen haft en del skadliga effekter. Ett exempel är att rättskyddet för tredje man och andra rättsägare försvagats.

”Den enskile medlemmen har obegränsat ekonomiskt ansvar. Om man då inte känner till vilka medlemmar som finns i byn, pga medlemsförteckning (verksamhetsberättelse) inte är upprättad, och det dessutom finns medlemmar i byn och i byns styrelse som saknar egna renar, så är det omöjligt för någon utomstående att få berättigade krav tillgodosedda.”

Tjänstemannen uppger att revisorerna aldrig anmärkt på samebyns förvaltning och redovisning. Det framgår vidare i protokollet vilka som varit samebyns revisorer. För åren 1979-1981 är tre av fyra tillhörande samma familj. För åren 1975-1979 uppges revisorn vara Einar Grundsström, Tärnaby. Lite längre ner i protokollet står dock följande:
”Einar Grundström fick inte kännedom om sin post som revisor förrän efter det han avgått.”

Tjänstemannen tillfrågas om vad han tror att övriga tjänstemän inom Lantbruksnämnden känner till om dessa oegentligheter inom Vapstens samebys förvaltning. Han svarar följande: 

”lantbruksnämndens tjänstemän måste känna till sakförhållandet, eftersom de som regel alltid varit närvarande vid samebyns årsmöten och styrelsesammanträden. De måste därför vara väl införsatta i vad som hänt inom samebyn under årens lopp.”

En av de tjänstemän som här avses är rennäringsdirektör Göran Lundvall.

Fortsättning följer…

Härnäst: Renskötseln inom Vapstens sameby

8 kommentarer
Etiketter:

Vapstens historia, del 1

Av , , 5 kommentarer 32

Jag håller på att läsa in mig på Vapstens historia. Det är ett tacksamt jobb för det finns så många skriftliga dokument att tillgå och deras innehåll är minst lika spännande som en deckare av Camilla Läckberg. Just nu sitter jag med ett intressant polisprotokoll från ett förhör med en av dåvarande Lantbruksnämndens tjänstemän. Förhöret är daterat 1982-10-05 och har rubriken:
”Utredning angående förhållandena inom Vapstens sameby”.

I några artiklar framöver hoppas jag i mån av tid, kunna återge innehållet i det här protokollet och andra dokument där det redogörs för många märkliga turer inom Vapstens sameby. Idag inleder jag med att återge det som kastar ljus över hur det egentligen gick till, och varför, när Vapstens ursprungssamer förlorade rätten till sin egen sameby.

Många menar att det skedde en felaktig rättsförlust för dessa samer när den nya rennäringslagen trädde ikraft 1971. Då när alla gamla lappbyar med lagens kraft skulle omvandlas till samebyar ”föll” de ursprungliga samerna i Vapsten bort. Kvar blev bara dem som på 30-talet inflyttade till Vapsten från Norrbotten.

I en debattartikel som nyligen publicerats i VK skriver förre rennäringsdirektören Göran Lundvall:
”Renbyarna/samebyarna registrerades av Länsstyrelserna i de tre renskötsellänen och omfattade de personer som året före 1971 upptagits i lappbyarnas renlängder.”
Men för Vapstens del stämmer inte påståendet, vilket Lundvall givetvis vet om. Han var både den som undertecknade den aktuella renlängden, där flera ursprungssamer finns upptagna, samt att han var den person som deltog i flertalet av den nybildade samebyns interna möten dit ursprungssamerna inte längre hade tillträde.

Det framgår av det aktuella polisförhöret att alla lappbyar, utom en, i Västerbotten lät registrera om sig till samebyar under 1971 och 1972. Det var bara Vapstens sameby som inte inkom med någon registreringsansökan. Tjänstemannen berättar att 1974 inkom renskötselberättigade personer (ursprungssamer min anm.), vilka tidigare varit medlemmar i Vapstens gamla lappby, in med en registreringsansökan beträffande Vapstens sameby.

”När de aktiva renskötarna (de inflyttade, min anm.) i Vapsten fick kännedom om denna ansökan inkom de med en ansökan till Länsstyrelsen där fyra av dem hade undertecknat stadgarna beträffande den nya samebyn. Denna ansökan registrerades vid Länsstyrelsen varvid två tjänstemän vid Lantrbruksnämnden aktivt stödde den." 
Ursprungssamernas ansökan lämnades utan åtgärd.

I protokollet framgår vidare att Vapstens sameby erhöll 2-3 miljoner i intrångsersättningar i samband med vattenregleringar. Tjänstemannen uppger att han anser att ”medlemmarna i Vapstens sameby medvetet försökt utestänga andra renskötare från byn för att på så sätt få ensamma tillgång till de erhållna intrångsersättningarna.”

Han uppger
vidare att
”anledningen till att Vapstens sameby inte lät registrera sig förrän år 1975 kan ha varit, att man inom samebyn hade den uppfattningen att det var lättare att fördela intrångsersättningarna mellan bymedlemmarna under den gamla ordningen. I den gamla formen för samebyn fanns inga stadgar antagna och följaktligen kunde man göra som man önskade.”

Tjänstemannen berättar vidare att ända sedan 1971 har renskötselberättigade samer inom byområdet ansökt om medlemskap i samebyn. Dessa ansökningar har hela tiden avslagits av samebyn i den mån de över huvud taget har upptagits till behandling. Tjänstemannen hänvisar till ett protokoll från Vapstens samebys årsmöte 12/8 1979 där samebyn beslutar bevilja medlemskap för en släkting, som under flera år bedrivit renskötsel i en annan sameby. I en paragraf därefter citeras följande:
”Byn beslöt enhälligt att avslå framställningen om medlemskap i Vapstens sameby från… XX, XX och XX (tre ursprungssamer, min anm.) Byn ansåg att det inte fanns plats för fler nyetableringar av lönsamma rennäringsföretag.”

Tjänstemannen anser att detta är ett exempel på maktmissbruk och att syftet från samebyn är att begränsa antalet personer som ska få del av intrångsersättningar. Tjänstemannen anser att de tre som sökt medlemskap hade en automatisk rätt till samebyn då de var boende inom byområdet.
Ursprungssamernas ”frivillighet” att sluta med renskötsel i Vapsten, torde vara lika frivillig som de till Vapsten inflyttade samernas vilja att flytta från sina traditionella marker i Norrbotten.

Fortsättning följer…

5 kommentarer
Etiketter: