Snart dags för oss vanliga dödliga att vaccinera oss mot nya världsinfluensan. Jag står inför ett av de jobbigaste besluten någonsin. Ska jag eller ska jag inte? Hur farlig är nya influensan och vad vet vi egentligen om vaccinet?

För egen del är det mindre noga, men jag ska också ta ett beslut för ytterligare fyra personer; mina barn som precis börjat leva. Kanske är mitt beslut livsavgörande och jag vill inte chansa.

Om jag skriver under vaccinationsmedgivandet för barnen, har jag då samtyckt till att ge dem en giftspruta? Eller har jag minimerat risken att de ska bli svårt sjuka och kanske bli ett i världsepidemins dödsstatistik? Ja, det är ju det jag inte vet.

Som journalist är jag van att värdera information med ett kritiskt öga. Jag läser till exempel inte tidningarnas skräckpropaganda för vare sig det ena eller det andra. Jag vet att det alltid finns nyanser och sanningar som inte berättas i nyheterna. Men det gör också att jag inte köper myndigheternas bra-med-vaccination-information rakt av. För myndigheterna och sjukvården har gjort fel förrut. Tänk på Neurosedyn-barnen och de som fick HIV-smittat blod på 80-talet till exempel. Jag vill inte höra om ett år: ”Vi trodde att vi gjorde det rätta som vaccinerade befolkningen. Vi kunde ju inte veta…Vi litade på… etc.”

Men det behöver ju heller inte vara så. Just nu önskar jag att jag fått lite mer av min pappas synska krafter så att jag utan ångest kunnat ta rätt beslut för mina barn. För mig är det här inte bara en fråga om svininfluensa, det är också en fråga om att välja pest eller kolera…

Tänk vad en riktig Tärna-karl kan göra när han är nyklippt, nyrakad, nyduschad och har bytt jägarstassen mot city-jeansen. Ja, är han dessutom pappa så kan han till exempel skrämma slag på sin ett-åriga dotter… Det har gått några timmar men Nikolina är fortfarande misstänksam mot sin "nya" pappa.

Ikväll har familjen varit på älgsoppa-fest i Björkvattsdalens bygdegård. Mycket folk, kanongod soppa och trevlig stämning. Den där Umeå-resan har verkligen fått mig att uppskatta vanligt hederligt folk med sunt fjällförnuft. Tack för att jag får bo i Tärnafjällen!

Det är sanslöst vilken debatt det blivit efter lilla Nikolinas förehavanden på NUS i Umeå i förra veckan. Så många kommentarer till en artikel brukar det väl bara bli på Aftonbladet när en renägare misstänks ha skjutit en varg. Så jag är stolt över att ha en dotter som redan på sitt första levnadsår lyckats röra om så pass i landstingsgrytan.
Tyvärr har debatten hamnat rejält på sniskan så i ett försök att få upp den på en mer seriös nivå, fylla informationsluckorna och kanske sålla agnarna från vetet, så har jag startat den här bloggen. Inget ont som inte för nåt gott med sig!

För den som vill ha fakta; såhär var det:
Nikolina var förkyld och hade haft feber i flera dagar. Hon är fjärde barnet så vi är inga föräldrar som hetsar upp oss för en förkylning i onödan. Men hon började få uppenbart svårt med andningen, andningsfrekvensen stegrade och hon fick inte luft efter upphostningarna. Scenariot var detsamma som när hon var tre månader och drog på sig en bakteriell lunginflammation efter en kraftig förkylning.
Jag ringde sjukvårdsrådgivningen som beordrade oss att genast uppsöka läkare. På vårdcentralen i Tärnaby fick vi inte gå in via öppna mottagningen utan genom källaringången där vi togs emot av läkare och sjuksköterska i munskydd och skyddsförkläde. Anledningen var att de bedömde Nikolina som ett misstänkt svininfluensa-fall.

Nikolina hade då mycket hög andningsfrekvens, 80 tag i minuten mot normalt 30-40, och jag informerades om att det tydde på lunginflammation som man börjar misstänka redan vid 60 tag/min. På vårdcentralen konstaterade man också efter provtagning att lunginflammationen inte var bakteriell och alltså inte skulle gå att bota med antibiotika. Jag informerades om att det fanns en risk att lunginflammationen var orsakad av nya influensan.
Det bestämdes att Nikolina skulle flygas till NUS för att läggas in för observation. Jag uppfattade att beslutet togs efter samråd med specialisterna i Umeå, och inte var något som läkaren i Tärnaby ensam hittat på.

Vid det laget hade jag hunnit bli riktigt rädd och orolig, och när Nikolina med trötta ögon log mot mig ett flyktig snett leende började jag tänka det otänkbara: att det var sista gången jag höll min dotter i famnen. Det som börjat med ett enkelt samtal till sjukvårdsrådgivningen hade blivit en akut helikoptertransport till Umeå och min mardröm var ett faktum.

På NUS konstaterade läkare att Nikolina, trots sitt usla och febriga tillstånd, syresatte sig hyfsat väl. Läkarna bedömde att hon i det läget inte var tillräckligt sjuk för att läggas in. Även om jag blev förvånad eftersom det var för inläggning vi kommit, så litade jag på läkarnas bedömning. Jag har heller aldrig haft anledning att ifrågasätta dem i den delen. Tvärtom blev jag enormt lättad över att faran inte bedömdes vara så allvarlig som jag först trott.

Däremot vet jag med säkerhet att det i det här läget inte gick att utesluta varken lunginflammation eller svininfluensa. 

På direkt fråga om hon hade lunginflammation så fick jag inget svar. Och influensaproverna var inte klara. Läkarna tyckte att när vi ”ändå är här” kunde vi övernatta på patienhotellet men därefter fick vi fara hem. Och eftersom landstinget inte ombesörjde någon hemresa så skulle vi få ta bussen de 36 milen till Tärnaby, var beskedet.
Och där började mina protester. Jag lämnade sjukhuset med ett trött och febrigt barn som inte alls var i kondition att åka varken buss eller bil någon längre sträcka.

Såhär tycker jag:
Det många verkar ha missat är att Nikolina inte plötsligt blev frisk bara för att hon inte bedömdes behöva sjukhusvård. Hon var fortfarande febrig, rosslig och medtagen. Kanske hade hon i själva verket lagts in om det inte vore för att det var fullt på avdelningen? Kanske var hon friskast av alla sjuka barn på avdelningen just då, men ändå sjukare än många andra som legat där tidigare, och som kommer att ligga där i framtiden? Är frågan om inläggning ett mått på hur sjuk hon var? Nej, jag tror inte det.

Nikolina hade inte en ”vanlig” förkylning, sådana har jag sett många av genom åren hos mina övriga barn. Nikolina hade en kraftig förkylning som snabbt hade kunnat leda till något mycket värre för ett litet barn med små marginaler. Då vill man inte befinna sig timmar ifrån närmsta läkare. För så ser verkligheten ut för oss som bor i Tärnaby, när det är kväll och helg har vi inte ens en allmänläkare att tillgå. Och det anser jag att även läkare på NUS – eller snarare landstingets politiker – bör vara medvetna om när man beordrar hem sjuka barn med en hemort så långt ifrån sjukhus.

Jag tycker inte heller att det är ansvarfullt att låta ett sjukt barn åka buss så långt när det finns andra möjligheter att tillgå. Som att erbjudas plats på patienthotellet tills man kan blåsa faran över. Eller fixa en dräglig hemtransport. Man måste i vissa fall också kunna bedöma en sjukresa som en del av vården. Oavsett färdsätt så är resor av alla slag en påfrestning för ett litet sjukt barn. Hur många föräldrar sätter sina sjuka febriga barn på bussen? Hur många sätter dem ens i bilen för en längre resa? Ingen, hoppas jag.

Dagen efter träffade vi en fantastisk och klok läkare som bedömde situationen på ett helt annat sätt än kollegerna dagen före. Kanske för att han var äldre och hade erfarenhet av jobb i glesbyd. Och nej, han var knappast påverkad av någon mediabevakning eftersom saken inte uppmärksammades i medierna förrän ytterligare en dag senare. Vi fick i alla fall övernatta på patienthotellet ännu en natt tills vi kunde se att sjukdomsförloppet gick åt rätt håll. Och det gjorde det men Nikolina var för den skull långtifrån FRISK när vi åkte hem.

Andra natten i Umeå, den natt då vi enligt de första läkarna skulle ha varit hemma, hade Nikolina så problematiskt med sina tjocka upphostningar, att hon blev hysterisk av att inte få luft. Hade jag varit hemma i Björkvattnet (utanför Tärnaby) då hade jag omedelbart ringt efter ambulans för att inte ta risken att hon skulle kvävas. Men nu kände jag ändå tryggheten av att bo granne med det berömda stora sjukhuset, och att patienthotellets reception var bemannad med sjuksköterska.

Om vi åkt hem tidigare hade det lika gärna kunnat sluta i ännu en akut helikopterresa till Umeå några dagar senare, och då kanske Nikolinas tillstånd hade varit betydligt värre. Kanske hade det inte funnits marginaler att rädda henne då. En sån chansning gör ingen ansvarsfull förälder med sitt barn.

I det här fallet har jag stått på mig och tagit mitt föräldra-ansvar och det är jag stolt över. Jag kommer inte att tveka att göra det igen om jag måste!

Med hopp om en sansad debatt som så väl behövs.
/Anneli Kråik

Det har tagit tid men nu är Nikolina nästan helt frisk. För några dagar sen firade hon sin ettårsdag med tårta och ballonger. Någon fler resa till Umeå lär det nog inte bli på länge än…