Idag är jag stolt över det folkvalda Sametinget. Eller rättare sagt, de 16 ledamöter som tog ställning MOT lagvidriga myndighetsbeslut och FÖR att rennäringslagen ska tolkas som det var tänkt när det gäller medlemskapsfrågor i samebyarna.

Den motion jag skrev om i föregående blogg antogs av en majoritet av Sametinget.  Med rätta kan man säga att något historiskt har skett, för det här är första steget mot ett mer rättvist samiskt samhälle. Förhoppningsvis har det påverkan på framtida myndighetsbeslut så att även de små renägarna i samebyarna som råkar komma ihop sig med samebymajoriteten, kan känna trygghet i sitt medlemskap. Med den tolkning som hittills har fått råda, så har den renägare som inte är välsignad av samebyns majoritet i ett nafs kunnat bli utesluten och fråntagen förutsättningen för sin näringsutövning.

Det här är de 16 sametingsledamöter som jag är stolt över, som röstade för att Sametinget ska följa lagen:
Anders Kråik, Samerna
Lars-Jonas Johansson, Samerna
Alice Nilsson, Samerna
Karina Sevä; Samerna
Lars Wilhelm Svonni
Håkan Jonsson, Jakt- och Fiskesamerna
Josefina Skerk, Jakt- och Fiskesamerna
Veronika Håkansson, Jakt- och Fiskesamerna
Sten Wälitalo, Jakt- och Fiskesamerna
Mona Persson, Jakt- och Fiskesamerna
Peter Holmquist, Jakt- och Fiskesamerna
Lars-Erik Fjällström, Lpss
Erik-Oscar Oscarsson, Lpss
Lars-Paul Kroik, Albmut
Lars-Thomas Mangi, Min Geaidnu
Ronny Svarto, vilde

Och det här är de partier som hädanefter inte ska prata om öppna samebyar:
Samelandspartiet
Skogssamerna (Stefan Mikaelssn blank röst)
Min Geaidnu (utom Lars-Thomas Mangi)
Guovssonásti


 

Jag är på Sametingets plenummöte i Östersund. Samernas folkvalda politiker sammanträder. Och idag ska de ta ställning i en mycket viktig fråga som handlar om samisk rätt och medlemskap i sameby. Förhoppningsvis ska rätt beslut av de folkvalda kunna råda bot på en del av myndigheternas subjektiva och mycket kränkande behandling av samiska rättsfrågor för enskilda samer.

Sametingsledamoten Lars-Jonas Johansson har i en motion yrkat på att Sametinget som sin mening ska uttala att:
"same som äger ett, för sig, registrerat renmärke och äger minst en ren som betar inom samebyns område, är medlem i samebyn enligt § 11, p.1 RNL."

Om Sametinget antar den här motionen så har något historisk skett ifråga om stärkandet av den samiska rätten för den enskilde. Det är nämligen så att ovanstående citat är helt i enlighet med rennäringslagen, MEN genom årtionden av en inpräntad vanföreställning så har myndigheterna, och även många samer, fått för sig att det är samebyns majoritet som ska bestämma vem som är medlem i samebyn. Och att ett registrerat renmärke och renar saknar betydelse för bedömningen av den enskildes medlemskap i samebyn.

Det är inte svårt att föreställa sig vilka konsekvenser en sådan tolkning får för den renägare som gjort sig osams med samebyns majoritet. Två konkreta exempel är Lars-Jonas Jonas Johansson själv, samt Per-Martin Israelsson i Vapsten sameby. Den sistnämnde har jag skrivit om under rubriken: "Davids kamp mot Goliat".

Den dom från Förvaltingsrätten som kom för några veckor sen ger dock stöd för de yrkanden som Lars-Jonas Johansson gör i sin motion. Och det intressanta är nu att få veta hur de folkvalda samiska politikerna ställer sig ifrågan, om de är villiga att rösta för att följa lagstiftningen som erkänner även de små i samebyarna.
Frågan om en öppen sameby var den största i sametingetsvalet för alla samiska partier. Nu är det upp till bevis och för de samiska politikerna att bekänna färg. För kan man inte acceptera ens de samer som har registrerade renmärken och renar, om den specifika samebyn är emot dem, hur ska de då någonsin kunna realisera en öppen sameby för alla samer?

Jag har fått ta del av ett mycket märkligt brev. I brevet framgår att de inblandade på Sametinget nu försöker försvara sitt beslut att avslå renmärkena för mina döttrar genom en knepig efterhandskonstruktion. Det beslut som de alltså fått på tafsen för av förvaltningsrätten i Luleå.
I brevet, som är ett internt dokument till de anställda, lämnas en redogörelse över renmärkesärendet. Och det hävdas att grunden för beslutet att avslå renmärkena är den Länsrättsdom från 2003 som säger att Lars-Jonas Johansson inte är medlem i samebyn.

I brevet kan man läsa:
”Sametinget var då skyldiga att ta hänsyn till den domen”
”De som arbetat med ärendet kan inte se att de gjort några fel...”
”De har ansett att den tidigare domen måste följas...”
”Att inte följa den tidigare domen hade varit lika fel som att nu inte följa den nya domen.”

Det här hade inte varit anmärkningsvärt om det vore så att det som står i brevet varit sant. Men det är det inte. Sametinget har inte grundat sitt beslut på Länsrättens dom. Det framgår första gången i ett brev från renmärkeshandläggaren till Lars-Jonas.
”Vapstens sameby har avstyrkt er renmärkesansökan med motivering att ni ej är medlem i samebyn... Laglig förutsättning saknas för närvarande för ert innehav av renar och renmärke registrerat för användning i Vapstens sameby. Sametinget har för avsikt att avslå er ansökan.”

Länsrättens dom nämns över huvud taget inte. Istället annonserar Sametinget redan här att samebyns uppfattning ska råda. Man erbjuder visserligen Lars-Jonas att lämna synpunkter, men innan han ens hinner göra det så låter man honom veta att Sametingets avsikt är att avslå hans ansökan.
Och i det efterföljande avslaget som nu undertecknas av näringslivschefen och verksjuristen framgår åter igen vad avslaget grundar sig på.
”Mot samebyns bestridande anser Sametinget att Lars-Jonas Johansson inte visat att han deltar i renskötseln på det sätt som avses i 11 § punkten 1 eller 2. Lars-Jonas Johansson kan därför inte anses vara medlem i samebyn.”

Det är alltså samebyns uppgift om att Lars-Jonas inte deltar i renskötseln som fått Sametinget att avslå ansökan, och inget annat. Sametinget nämner visserligen att Vapstens sameby åberopat Länsrättens dom, men det är tydligt att denna inte haft nämnvärd betydelse för beslutet.
För då hade ju det mest näraliggande varit att man skrivit det. Och om det varit så att Sametinget ansett sig ”nödgad” att följa denna dom, vore det ju inte befogat att inhämta synpunkter från Lars-Jonas.

Sametinget har tyckt att samebyns trovärdighet har varit större än Lars-Jonas Johanssons. Man har från Sametingets sida inte heller visat ett ärligt intresse att ta reda på hur den verkliga situtationen för Lars-Jonas Johanssons rennäringsutrövning är, innan man fäller sitt avgörande. Jag har papper på det också men går inte närmare in på det nu.

När beslutet överklagades av Lars-Jonas Johansson så fortsatte Sametinget argumentationen mot honom i rätten. Och nu ansåg uppenbarligen Sametinget att det krävdes extra tyngd för argumentationen emot renmärkesregistreringen för nu undertecknar självaste kanslichefen. Men inte heller i den här inlagan till rätten framgår att det är Länsrättens dom från 2003 som Sametinget stödjer sitt beslut på.

Så vad tycker jag om att statliga tjänstemän i chefsposition gör billiga kovändningar för att försvara felaktiga beslut? Ja, ni har säkert redan gissat. Jag kan acceptera att människor gör fel, jag gör det själv då och då. Men att göra fel och inte kunna stå för det har jag oerhört svårt för. I synnerhet när det handlar om statligt anställda tjänstemän på en myndighet.

Jag kan förstå att de här tjänstemännen känner sig uthängda genom att jag bloggar om dem. Och det är givetvis obehagligt att få kritik och säkert genant också inför sina övriga kolleger på Sametinget. Men kritiken är inte ogrundad. Den är dessutom saklig och det jag skriver är inga lögner utan det går att verifiera genom skriftliga dokument. De här tjänstemännen sitter på sådana maktpositioner att deras beslut kan betyda liv eller död för de människor som drabbas av de godtyckliga besluten.

De här tjänstemännen är inga vanliga arkivarier i någon källare, det är personer på chefspositioner som lyfter fina statliga löner och som vi förväntar oss ska vara kompetenta för sitt arbete. De har makt att på några minuter sända människor i olycka för all framtid. Medan de själva inte behöver tänka mera på sina beslut efter att jobbet slutat för dagen. Men nu känner jag att det faktiskt får vara nog! Jag har tröttnat på taskiga kovändningar av statstjänstemän som saknar respekt för sina arbeten.

                                     * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
                                      
Det ska understrykas att det inte är de inblandade tjänstemännen som har skrivit brevet. Men tills vidare låter jag den person som skrivit brevet förbli anonym, eftersom jag tror att den personen har en ärlig intention och tyvärr låtit sig vilseledas.

Jag vill bara passa på att tacka alla underbara, fina och goa människor som hört av sig till mig och familjen sen vi fick förvaltningsrättens dom. Alla ni som skrivit på vår facebook, mailat, ringt, sms:at och kramats och gratulerat när vi träffats. Eftersom jag inte har möjlighet att svara på alla meddelanden så hoppas jag att ni känner nu hur viktigt det är för oss med ert stöd och hur glada vi är över det. Det värmer så ni kan inte ana hur mycket, över att så många bryr sig om. Det ger så mycket styrka och positiv energi och den ska jag använda till att fortsätta jobba för det som är rätt. Jag lovar, kampen slutar inte här.
Men än en gång: tack!

/Anneli Kråik (nu i Östersund på Sametingets plenum som inleds i morgon tisdag.)

Igår var en historisk dag. Inte bara för att mina två yngsta döttrar fyllde två och fem år. Utan också för att jag fick ett efterlängtat besked som gav mig åter tron på rättvisa. Förvaltningsrätten i Luleå har nu slagit fast att min sambo Lars-Jonas Johansson och våra fyra döttrar är medlemmar i Vapstens sameby. Nio års kamp mot samebyns majoritet och myndigheterna är över.

För snart nio år sen stängde jag in mig i ett rum under en månads tid. Som enda sällskap hade jag rennäringslagen, de tidigare renbeteslagarna, dess förarbeten och luntor med olika domslut. Mina två äldsta döttrar var då två och tre år. De två yngsta var ännu inte födda. Jag drevs inte av ett brinnande intresse för rennäringsjuridik. Jag drevs av skyldigheten att säkerställa arvet för mina barn. Det arv av renskötseltradition i Vapstens sameby som de fått av sin pappa, sin farfar och deras förfäder i många många generationer före dem.

I Länsrätten hade vi ett mål som gällde registrering av renmärken för de äldsta döttrarna. Motpart var Länsstyrelsen i Västerbotten som menade att de här barnen inte hade någon rätt i samebyn och därför kunde inte några renmärken registreras för dem. Anledningen var att majoriteten i Vapstens sameby inte ansåg att barnens pappa var medlem i samebyn. Detta enkla faktum räckte för att Länsstyrelsen i Västerbotten skulle få sin uppfattning klar och ta ställning mot oss, för samebyn

Vi förlorade i Länsrätten 2003. Trots att barnens far, min sambo hade renmärke och renar i samebyn. Och trots att hans förfäder bedrivit renskötsel i samebyn i så många generationer att ingen längre vet när det började. Det var då jag bestämde mig att aldrig någonsin ge upp kampen för mina barns rättigheter. Och det var då jag bestämde mig för att bli kompis med rennäringslagen.

I fjol sökte vi på nytt renmärken, nu också för de två yngsta döttrarna. Sametinget, som tagit över renmärkeshanteringen avslog vår ansökan efter kontakt med Vapstens sameby. Målet gick upp i Förvaltningsrätten. Både Sametinget och samebyn har givits möjlighet att argumentera mot oss. Observera att i början företräddes samebyn av advokat Camilla Wikland vid Gärde Wesslau – samebyarnas advokat i Nordmalingsmålet. (se tidigare bloggar om Gärde Wesslau.)

Sametingets skrivningar har undertecknats av såväl verksjuristen som av näringslivschefen, ja till och med av den dåvarande kanslichefen. Men argumentationen har inte varit deras egen, utan den är ordagrant kopierad från Länsstyrelsen i Västerbotten. Och den har uteslutande gått ut på att Lars-Jonas Johansson och hans döttrar inte är medlemmar i Vapstens sameby, av den enda anledningen att majoriteten i samebyn säger så.

Så sent som i juni skriver samebyns juridiska företrädare Inger Ann Omma i en inlaga till Förvaltningsrätten följande:
”Samebyn anser vidare att den med stöd av rennäringslagen vid nästa renskiljning har rätt att skilja ut och slakta Johanssons renar.”
För en knapp månad sen skriver Länsstyrelsens chefsjurist ett personligt brev till Lars-Jonas att han inte har någon jakträtt och att han inte är medlem i samebyn. Grunden är den att samebyns majoritet säger att han inte är det. Samma dag kommer ett liknande brev från samebyns ordförande där det framgår att samebyn har "underrättat jaktvårdsenheten vid Västerbottens läns länsstyrelse om de faktiska omständigheterna" .

Vi har haft alla odds emot oss. Men igår fick jag beskedet om att Förvaltningrätten inte delar varken samebyns eller Sametingets uppfattning vad beträffar medlemskapet för Lars-Jonas Johansson. Domstolen skriver:
”Eftersom Lars-Jonas Johansson är att anse som medlem i Vapstens sameby är även hans hemmavarande döttrar att betrakta som medlemmar i densamma. Sametinget har därför inte haft fog för att avslå ....(döttrarnas) ansökningar om registrering av varsitt renmärke på den grunden att de inte är medlemmar i Vapstens sameby.”

Jag har under dessa år aldrig någonsin tvekat om att Lars-Jonas och mina barn har den rätt som tillkommer alla medlemmar i Vapstens sameby. Jag vågar till och med påstå att deras rätt är starkare än den rätt som majoriteten i Vapstens sameby uppbär. Därför att mina döttrar har också ett annat arv på de här markerna, det kallas urminnes hävd. Ett nyttjande av tidigare generationer – deras förfäder - som sträcker sig så långt tillbaka i tiden att ingen längre minns när det började.

Det svåra har varit att övertyga myndigheterna om det här. Ingen av de tjänstemän på vare sig Länsstyrelsen i Västerbotten eller på Sametinget som haft att göra med våra ärenden, har någonsin vågat visa egen pondus och ett ställningstagande i enlighet med lagstiftningen. De har uteslutande förlitat till samebyns majoritet, låtit den varit allenarådande. De har tagit parti för den starke mot den svage, för kollektivet mot den enskilde. På ett sätt är det lättare att förstå Länsstyrelsen eftersom där är en svensk miljö med svenska tjänstemän som inte kan förväntas ha någon känsla för samisk rätt.

Det som gör mera ont är att också myndigheten Sametinget visat sig så flat i den här frågan. Så ointresserad av att stärka den samiska rätten för den enskilde att man inte ens brytt sig om att skapa en egen juridisk argumentation, utan köper rakt av den argumentation som skapats av de svenska tjänstemännen på Länsstyrelsen – och gör den till sin egen.
Det här är verkligen något för det folkvalda Sametinget att granska och jag förväntar mig också att politikerna gör det!

Det har snart gått nio år. De äldsta döttrarna är snart 10 och 11 år. Två till har fötts. Vi har gått miste om mycket tid. Men inatt sover jag gott i vissheten om att nu är det inte bara jag som vet att mina döttrars rätt i Vapstens sameby har ett skydd i lagstiftningen.