Igår var en historisk dag. Inte bara för att mina två yngsta döttrar fyllde två och fem år. Utan också för att jag fick ett efterlängtat besked som gav mig åter tron på rättvisa. Förvaltningsrätten i Luleå har nu slagit fast att min sambo Lars-Jonas Johansson och våra fyra döttrar är medlemmar i Vapstens sameby. Nio års kamp mot samebyns majoritet och myndigheterna är över.
För snart nio år sen stängde jag in mig i ett rum under en månads tid. Som enda sällskap hade jag rennäringslagen, de tidigare renbeteslagarna, dess förarbeten och luntor med olika domslut. Mina två äldsta döttrar var då två och tre år. De två yngsta var ännu inte födda. Jag drevs inte av ett brinnande intresse för rennäringsjuridik. Jag drevs av skyldigheten att säkerställa arvet för mina barn. Det arv av renskötseltradition i Vapstens sameby som de fått av sin pappa, sin farfar och deras förfäder i många många generationer före dem.
I Länsrätten hade vi ett mål som gällde registrering av renmärken för de äldsta döttrarna. Motpart var Länsstyrelsen i Västerbotten som menade att de här barnen inte hade någon rätt i samebyn och därför kunde inte några renmärken registreras för dem. Anledningen var att majoriteten i Vapstens sameby inte ansåg att barnens pappa var medlem i samebyn. Detta enkla faktum räckte för att Länsstyrelsen i Västerbotten skulle få sin uppfattning klar och ta ställning mot oss, för samebyn
Vi förlorade i Länsrätten 2003. Trots att barnens far, min sambo hade renmärke och renar i samebyn. Och trots att hans förfäder bedrivit renskötsel i samebyn i så många generationer att ingen längre vet när det började. Det var då jag bestämde mig att aldrig någonsin ge upp kampen för mina barns rättigheter. Och det var då jag bestämde mig för att bli kompis med rennäringslagen.
I fjol sökte vi på nytt renmärken, nu också för de två yngsta döttrarna. Sametinget, som tagit över renmärkeshanteringen avslog vår ansökan efter kontakt med Vapstens sameby. Målet gick upp i Förvaltningsrätten. Både Sametinget och samebyn har givits möjlighet att argumentera mot oss. Observera att i början företräddes samebyn av advokat Camilla Wikland vid Gärde Wesslau – samebyarnas advokat i Nordmalingsmålet. (se tidigare bloggar om Gärde Wesslau.)
Sametingets skrivningar har undertecknats av såväl verksjuristen som av näringslivschefen, ja till och med av den dåvarande kanslichefen. Men argumentationen har inte varit deras egen, utan den är ordagrant kopierad från Länsstyrelsen i Västerbotten. Och den har uteslutande gått ut på att Lars-Jonas Johansson och hans döttrar inte är medlemmar i Vapstens sameby, av den enda anledningen att majoriteten i samebyn säger så.
Så sent som i juni skriver samebyns juridiska företrädare Inger Ann Omma i en inlaga till Förvaltningsrätten följande:
”Samebyn anser vidare att den med stöd av rennäringslagen vid nästa renskiljning har rätt att skilja ut och slakta Johanssons renar.”
För en knapp månad sen skriver Länsstyrelsens chefsjurist ett personligt brev till Lars-Jonas att han inte har någon jakträtt och att han inte är medlem i samebyn. Grunden är den att samebyns majoritet säger att han inte är det. Samma dag kommer ett liknande brev från samebyns ordförande där det framgår att samebyn har "underrättat jaktvårdsenheten vid Västerbottens läns länsstyrelse om de faktiska omständigheterna" .
Vi har haft alla odds emot oss. Men igår fick jag beskedet om att Förvaltningrätten inte delar varken samebyns eller Sametingets uppfattning vad beträffar medlemskapet för Lars-Jonas Johansson. Domstolen skriver:
”Eftersom Lars-Jonas Johansson är att anse som medlem i Vapstens sameby är även hans hemmavarande döttrar att betrakta som medlemmar i densamma. Sametinget har därför inte haft fog för att avslå ....(döttrarnas) ansökningar om registrering av varsitt renmärke på den grunden att de inte är medlemmar i Vapstens sameby.”
Jag har under dessa år aldrig någonsin tvekat om att Lars-Jonas och mina barn har den rätt som tillkommer alla medlemmar i Vapstens sameby. Jag vågar till och med påstå att deras rätt är starkare än den rätt som majoriteten i Vapstens sameby uppbär. Därför att mina döttrar har också ett annat arv på de här markerna, det kallas urminnes hävd. Ett nyttjande av tidigare generationer – deras förfäder - som sträcker sig så långt tillbaka i tiden att ingen längre minns när det började.
Det svåra har varit att övertyga myndigheterna om det här. Ingen av de tjänstemän på vare sig Länsstyrelsen i Västerbotten eller på Sametinget som haft att göra med våra ärenden, har någonsin vågat visa egen pondus och ett ställningstagande i enlighet med lagstiftningen. De har uteslutande förlitat till samebyns majoritet, låtit den varit allenarådande. De har tagit parti för den starke mot den svage, för kollektivet mot den enskilde. På ett sätt är det lättare att förstå Länsstyrelsen eftersom där är en svensk miljö med svenska tjänstemän som inte kan förväntas ha någon känsla för samisk rätt.
Det som gör mera ont är att också myndigheten Sametinget visat sig så flat i den här frågan. Så ointresserad av att stärka den samiska rätten för den enskilde att man inte ens brytt sig om att skapa en egen juridisk argumentation, utan köper rakt av den argumentation som skapats av de svenska tjänstemännen på Länsstyrelsen – och gör den till sin egen.
Det här är verkligen något för det folkvalda Sametinget att granska och jag förväntar mig också att politikerna gör det!
Det har snart gått nio år. De äldsta döttrarna är snart 10 och 11 år. Två till har fötts. Vi har gått miste om mycket tid. Men inatt sover jag gott i vissheten om att nu är det inte bara jag som vet att mina döttrars rätt i Vapstens sameby har ett skydd i lagstiftningen.