Vapstens historia, del 4 – vittnesmål från en ursame

I ett dokument från 1978-04-28 finner jag ett vittnesmål från en av de ursprungssamer som var med då de två bröderna från Karesuando flyttade in i Vapstens lappby med sina familjer på 30-talet. Vittnesmålet är en viktig pusselbit för att förstå vad som egentligen skedde då, och en förklaring till den situation som råder idag. Men framför allt tydliggör vittnesmålet graden av ”frivillighet” från ursprungssamerna att sluta med renskötsel i Vapstens sameby.
Jag väljer att här publicera vittnesmålet i stort sett i sin helhet med undantag för de inblandades identitet:

”Våren 1931 kom två bröder … inflyttande till Vapstens lappby. Vi ursprungliga Vapsten lappar kände en stor oro över detta. Men då sades det ju att de skulle bara stanna över något år för att fortsätta vidare till Frostviken norra.
Men på våren drar sig renen tillbaks till det land därifrån de kommit från på hösten, så gjorde även deras renar. Följden blev att de under kommande sommar fick inrikta sig på att samla sina renar från lappbyar som låg norrut från vapsten.

Till Umbyns lappby norr om Vapsten hade även inflyttat tre familjer Karesuando lappar. Vid insamlandet så samlade bröderna … sina renar tillsammans med de lappar som var i Umbyn, men tog dem inte över till Vapsten, de uppehöll sig liksom i båda byarna.
Detta pågick tills 1936 på höstsommaren då det var skiljning i Artfjäll ino
m Umbyn.
Vapstenlapparna skulle dra ut sina renar och fara hem med dem. Bröderna … hade under åren samlat sina renar dit, kanske det mesta, de hade nämligen tänkt stanna där tillsammans med de övriga Karesuandolapparna. De tänkte inte dra ut sina renar och fara över till Vapsten. Men då reagerade ursprungslapparna i Umbyn och sade ifrån att nu måste de dra ut sina renar och fara över till Vapsten, vilket också skedde.

Den första tiden -åren- var väl inte problemen så stora, men de ville liksom inte anpassa sig till förhållanden som var rådande inom Vapsten. De ville bedriva en mer extensiv renskötsel, vilket föranledde att de gamla Vapstenlapparna delvis ville försöka den metoden som var mindre strävsam, men med minskad kontroll över renarna. Följden blev att renskötseln blev mer extensiv, byn delade inte upp sig i grupper före höstflyttningen som tidigare så att man skulle kunna ha bättre kontroll på sin renhjord.

Detta föranledde att de små renägarna inte kunde få tag på slaktrenar och märka sina kalvar. Norrlapparna använde en djärvare märkmetod än vi sydlappar vilket föranledde att vi förlorade på detta. De små renägarna kunde inte klara upp situationen utan måste så småningom ge upp. Med tiden måste även de stora renägarna av den gamla stammen ge upp och flytta ut från byn.
Jag var kanske mest restrektiv mot norrlapparna och blev därför utäten först. De som var mer anpassbara lojala mot norrlapparna och hade mer renar kunde ju vara kvar längre, men måste ju ge upp till slut.

De två största renägarna inom Vapsten som i början av 30-talet hade cirka 2000 ren inom familjen kom i den situationen att de såg enda räddningen i att flytta ut. De har berättat detta nu senare.
Det var samråd och överenskommelser som inte fungerade, de handlade inte efter överenskommelse och rådslag. Arbetet i renskogen fungerade inte. Därtill var det de oegentligheter som förekom och påtalades med tro och hopp om bättring, men som inte ledde till något resultat.
En av de gamla Vapstlapparna talade om, det var detsamma hur vi rådgjorde och överenskom så fick jag springa omkring ensam och undra vart de övriga tagit vägen. Jag såg ingen annan utväg än att fly.

En annan berättade: Det var på våren, vi hade flyttat med samlad hjord över inlandsbanan, och släppte hjorden så att de skulle få vandra fritt den korta sträcka som var kvar till fjälls. Vi skulle åka jent så vi skulle stoppa upp renarna på de östersta fjällen för att hindra dem att fara över till Norge. Det var vackert väder på dagen så vi beslöt oss för att sova och vila dagen och färdas på natten då det var bättre före. Men norrbottningarna skulle åka till en by och så fortsätta.

Då vi kom till fjälls och skulle stanna upp renarna, vilket vi lyckades med så såg vi inte till norrbottningarna. Men en annan sak upptäckte vi, det var mycket nymärkta renar, kalvar men även äldre. Då forstod vi att den dagen de for ifrån oss och skulle åka till byn for de och stannande upp renarna på någon myr, för de hade ju inte hunnit sprida sig så mycket, och då märkte de upp de omärkta renarna, och kanske även märkta som gick bra att märka om.

Dessa norrsamer hade en annan syn på saker och ting som vi inte var vana vid och som inte accepterades av oss sydsamer, som att skilja på ditt och mitt.
Vi sydsamer, urinnevånare i dessa trakter var fostrade i en annan anda med respekt för varandras egendom. Vi var lika måna om att andras kalvar blev märkta i samma märke som modern som vi var om våra egna. Vi var angelägna om att skilja renarna så att var och en skulle få hand om sitt. Samt att samarbete var något som fungerade och var ovillkorligt.”

 

13 kommentarer

  1. Sonia M

    Mycket bra skrivet ! Känner igen historien, den har man hört några gånger . Bra Anneli, jag följer med i ditt fortsatta bloggande !

  2. Ville Söderbaum

    Oj, då. Om man läser dessa citat, skulle man kunna sammanfatta historien på detta sätt: ”Roten till det onda kommer från norr.” Och det är i sig intressant, för i övrigt är det ju vanligare med vittnesmål om att roten till det onda kommer från söder, eller från väst(världen).

  3. Inger Israelsson

    Känner också till historien, tror att alla vi som härstammar från Vapstens ursamer känner igen beskrivningen. Våra förfäder var mycket noga med vem som ägde vad, och trodde nog tyvärr att alla samer var likadant fostrade.
    Fortsätt Anneli, vi väntar andlöst på nästa avsnitt

  4. sixten johansson

    Ville Söderbaum, vad är detta för analys? Roten till det onda kan du se om du läser Anneli Kråiks blogg lite noggrannare som är initierad och ger en lysande beskrivning av ett historisk skeende som är en skamfläck för Länsstyrelsen i Västerbotten som de facto är statens agerande. Med ditt inlägg spär du enbart på felaktigheter och missuppfattningar som redan finns kring en komplex och infekterad situation.Tyvärr så kommer det inte att ske mycket när Länsstyrelsen, SSR och Sametinget som myndighet tycks gå i ledband med varandraoch låser fast den skapade situation som nu råder.

  5. Sörlapp

    Tack Anneli, för dina inlägg och intresse att ta fram sanningen om Vapstens historia från Karesuandolapparnas inflyttning. Det du skildrar i ditt 4:e inlägg är bara en liten bråkdel av de händelser som skett. Det finns många saker som även blivit anmälda men som aldrig följts upp av myndigheterna. Hoppas att du finner mera och fortsätter med dina inlägg som kanske även belyser hur nordlapparna hindrat ursamerna och sina ättlingar att få utveckla sitt kulturarv i samebyn. Lycka till i ditt arbete!

  6. Ville Söderbaum

    Sixten Johansson, historien är komplex, det är sant. Men jag tror att den kan vinna på att bli förenklad i vissa tillfällen. Ingen av oss menar att roten till det onda kommer från norr. Jag borde inte ha använt ordet ”roten”. Jag ville bara förtydliga det budskap som jag läste i bloggen. Den känsla som finns hos vissa sydisar att nordsamer har kommit och förstört något, är intressant i sig. Och då behöver man väl inte alltid förklara varför de kom. Det vet väl folk redan? Det handlar inte omd den enas eller andras fel, tror jag, men snarare om ett gäng (olyckliga) sammanträffanden.

  7. Ursamen

    Ville!
    Förenklade var precis vad myndigheterna gjorde när det var tid att bilda samebyn efter 1971- års lag.
    Man gick på det att vissa var ”riktiga lappar” medan andra var intet.
    Resultatet ser vi nu. Årtionden av osämja.
    Lundvalleriets inverkan på Tärnaområdet har varit ohyggligt.

  8. Hobbyjuristen

    Det här är inte lätt!
    Skall talan föras mot tjänstemannen som privatperson.
    Då måste bevisas att han begått tjänstefel.
    Eller har tjänstemannen agerat å statens vägnar,
    I så fall skall talan föras mot staten.
    Och det vet vi ju hur det kommer att gå.

  9. Ann-Britt Kråik

    Det här är riktigt, riktigt bra Anneli. För mig som kommer från Handölsdalen känns det som en upprättelse då även min samebys historia har påfallande likheter med Vapsten. Som du vet tvingades även vi att ta emot inflyttade karesuandosamer under första delan av 1900-talet och under senare tid även ättlingar och drängar till dem som flyttade till Vapsten. Du är beundransvärd i din obändiga vilja att klarlägga de förhållanden som förändrade livsvillkoren för så många samer.

  10. Anneli Kråik

    Svar till Lilian (2011-02-02 13:07)
    Hej Lillian,
    Jo, det stämmer. Min farfar (från Vilhelmina södra) och min farmor (från Frostviken) flyttade till Handölsdalen i början av 1900. Rensbeteslandet var då tomt. Några årtionden senare flyttande samer från norr in i byn, och Handölsdalen är nu en by av både Kråikare och Blindare. Det funkar bra. Lite sämre var det under en period när det kom samer in i byn som tidigare flyttat in i Vapsten, men som senare återvände dit. Av nån anledning trivdes de inte riktigt bra i Handölsdalen trots byns fina vinterland.

  11. Ann-Britt Kråik

    Kråikarnas inflyttning gick till som Anneli skriver. Nordsamerna kom senare och flyttade då till Tranris sameby som var grannby till Handölsdalen. Efter några år ville nordsamerna ha mera betesområde och lantbruksnämnden tillmötesgick deras önskemål genom att slå ihop de två samebyarna.

  12. Mauri Eira

    Det känns beklämmande och sorgligt med att Samerna själva har satt sig i ”Kolonisationens egen pulka”! Fjällen har ALDRIG någonsin, sedan istiden, varit tom från renar! Samernas ursprungliga sätt att leva av jakt och fiske är ju ALLA samers gemensamma grund och ursprung. Under årtusenden har Samerna levt i harmoni med varandra och naturen i Sida-system där balans har varit ett centralt beskrivande ord. Det har gällt såväl det praktiska, sociala som det ekononiska. Att sedan kolonisationen, med plakat, lagförändringar, förändrade bestämmelser, godtyckliga beslut, gränsdragningar, tvångsåtgärder och krig har lyckas med att splittra den Samiska urgamla systemet är beklagligt. Numera råder det girighet, egotrippad socialt liv, supermodern maskinell näring och allt det naturnära, rena och enkla och framförallt beprövade under tusentals år skuffas åt sidan. Min nästa jojk skall vara sorgsen och ”minnas” det gamla! Min fråga är; Har Samerna råd med detta?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>