På 1970-talet gjorde Sveriges Radio en serie i tre delar om tvångsförflyttningen av samer från norr. Ett av programmen handlar specifikt om inflyttningen till Vapsten. Nu när jag har lyssnat på det här programmet så inser jag att övergreppen mot sydsamerna i den här samebyn är långt större än vad jag först har förstått. Sydsamerna har inte "bara" förlorat sina civila samiska rättigheter. De har också förlorat hela sitt språk och en stor del av kulturen. Och det gäller inte bara Vapsten, utan faktiskt alla byar dit tvångsförflyttning skett. Vare sig man vill inse det, eller inte.

Jag kommer att återge delar av radioprogrammet här. Men först en liten faktagrund: Tvångsförflyttning av samer i Norrbotten på 20-talet var en konsekvens av renbeteskonventionen mellan Norge och Sverige. Enkelt uttryckt blev det för trångt om betesmarkerna i norr och flera samer stod inför valet att sluta med renskötsel eller att flytta söderut. Ett statlig övergrepp, javisst. Och jag säger inte att valet var enkelt. Men det var dock ett val. Sydsamerna, som fick ta emot norrbottenssamerna, hade INGET val. De protesterade men deras protester hörsammades inte. De blev utsatta för en tvångs-inflyttning som i förlängningen ledde till att de tvingades lämna renskötseln. Tvångsförflyttningen av nordsamer kan i mina ögon aldrig stå i paritet med det tvångsförmynderi som sydsamerna i framför allt Vapsten blivit utsatt för.

I radioprogrammet berättas att Vapstens sameby noterade en stor nedgång i renstammen kring åren 1914-1926, beroende på dåliga betesår. Renantalet växlade mellan 1200 och 1700 enligt de renlängder som finns upprättade för byn och som finns bevarade på landsarkivet i Härnösand. Men 1927 började renstammen att växa och det såg ljust ut för de omkring 50-60 personer som ägde renar inom byn. Det berättas att just kring åren 1925 och 1926 var det aktuellt att förflytta 12 samefamiljer till Västerbotten. I de byar som finns uppräknade och som var aktuella för inflyttning finns inte Vapsten med. Men däremot Gran, Ran, Umbyn och Vilhelmina södra, samt Frostvikens norra sameby i Jämtland.

"Vapstenssamerna kunde alltså lugnt planera för en naturlig ökning utav renstammen upp till det antal som var det naturliga, cirka 9000 renar. Till Frostvikens norra sameby så skulle bland annat flytta två familjer Omma. Men de blev kvar i Arjplogsfjällen fram till 1931 då de kom inflyttande till Umbyns och Vapstens samebyar."

Det var här övergreppen mot Vapstens ursprungssamer började. Det berättas i radiodokumentären att de två familjerna alternerade mellan byarna, dock utan att ha uppehållstillstånd, vare sig i Umbyn eller Vapsten. Abraham Winka från Umbyn berättar hur samerna Umbyn måste anlita myndigheterna för att förhindra att de två Omma-familjerna stannande inom byn.

A. Winka: -De skulle till Frostviken men de hade strejkat förståss och gjort intrång i Vapsten. Och från Vapsten kom de in till Umbyn och skulle vara här. För vi skulle ju ta emot dem.
Reportern: -Hade ni fått besked om att det var beslutat att ni skulle ta emot dom?
A. Winka: -Nej, dom kom utan å vidare!
Reportern: Utan tillstånd alltså?
A. Winka: -Utan tillstånd, utan allt. Och då såg vi så väl hur det gick till när dom kom och började på å vara här. Att det var inte schysst. Så vi gick an till Lappfogden, jag å Anders George å Karl-Johan, och yrkade att dom skulle tvångförlyttas härifrån. Vi kunde inte ha dem. Å vi sa åt lappfogden vad felet var.
Så hösten 1933 då blev dom tvångsförflyttad härifrån. Men då stannade dom förståss i Vapsten och därifrån for dom inte. För då ville dom vara där.

Abraham Winka berättar att i Vapsten fanns varken då eller vid tiden då han intervjuades, något tillstånd för de två familjerna att vara, men att myndigheterna aldrig har velat bry sig. Och han tillägger i intervjun:
-Du förstår, dom här inflyttade samerna, det var myndigheternas skyddslingar.
Trots protester från både Umbyns - och Vapstensamerna så fick de två familjerna stanna kvar i Vapsten.

Vidare berättas:
"När nordsamerna kom till Västerbotten så var det två samiska kulturer som möttes. Det som skiljde mest var språket. Men också klädseln var annorlunda liksom vissa metoder inom renskötseln. Det samiska språket är utomordentligt väl anpassat till renskötseln och till naturen. Men när nordsamerna och sydsamerna möttes så förstod man inte varandra och var tvungen att använda svenska. Och så var det då skillnaden i framför allt sommarrenskötseln. Sydsamerna höll renhjordarna familjevis på olika fjällområden och hade en intensiv renskötsel där renarna vaktades dagligen. Det ska sägas att dagens moderna extensiva rensköstel, den hade nog kommit i alla fall. Men med inflyttningen norrifrån så påskyndades renskötselns förändring till större enheter och till mindre vaktande."

I radiointervjun berättar Lisa Stinnerbom, sydsame från Vilhelmina norra sameby hur hon upplevde inflyttningen av norrbottenssamer dit. Det sydsamiska språket och den sydsamiska intensiva renskötseln var två saker som gick förlorade:
"Man var ju så van att tala lapska. Man kände att man förlorade nånting värdefullt. Att man måste lämna nånting värdefullt ifrån sig. 

Hon berättar om hur andra renskötselmetoder infördes, som innebar att renarna inte kunde hållas samlade familjevis som förr. Hur det blev svårare att märka kalvarna och att det inte längre gick att mjölka eller att slakta de djur som man ansåg vara bäst till slakt.  
Hon berättar hur några av sydsamerna ville skilja ut sina renar som i gamla tider. Men att nordsamerna inte gick med på det. Att de tog lappfogden till hjälp för att avgöra det hela och att det inte blev som sydsamerna ville. Hon säger att de -sydsamerna - alltid kände sig i underläge.

Hon berättar att sydsamerna protesterade mot inflyttningen av samer från norr, eftersom det fanns många yngre sydsamer som ville börja med renskötsel inom byn och de ansåg att det inte fanns plats för någon inflyttning. Men myndigheterna lyssnade inte på protetsterna. Och Lisa Stinnerbom säger att de blev ”lamslagna”, att de borde ha gått till högre rätt men att de inte förmådde göra det.

"Det kan ha varit den här attityden från sydsamernas sida, att man inte vågade protestera mot myndigheterna och som Lisa Stinnerbom berättade om, som gjorde att Vapstenssammerna inte protesterade mot den olagliga inflyttningen."

Vidare berättas att 1936 räknades för första gången de nordsamiska renarna i Vapsten. Då fanns i byn totalt 6654 renar. Av dem ägde nordsamerna drygt 1000. År 1941 gjordes en ny renräkning och då hade deras renhjord ökat till 2500. Samtidigt hade sydsamernas renhjordar minskat. Därefter minskade sydsameras renar år från.år för att till slut inte finnas några kvar. 
Det noteras även en märklig omständighet gällande renlängderna och det är att fram till 1939 så undertecknades renlängderna av lappfogden som därmed bestyrkte dess riktigthet. Men från och med det här året är ingen av renlängderna fram till 1950 undertecknad. 
 
Jonas Barruk var en av de sydsamer som tvingades upphöra med sin renskötsel. Han tillhörde de mindre renägarna i Vapsten men försökte arbeta sig upp mot en större enhet. Han fick dock se hur renarna bara försvann, både hans egna och de han hade i sin vård, som tillhörde andra renägare. Han var den som var mest kritisk till de inflyttade samerna. Han skrev ett brev till Länsstyrelsen och påtalade missförhållandena i byn men han uppger i intervjun att han blev utskrattad av myndigheterna på det möte där hans skrivelse togs upp.
Jonas Barruk var en av de sydsamer i Vapsten som föddes i lappbyn med de rättigheter till renskötsel, jakt och fiske som det medförde. Men han var också en av dem som tvingades dö rättslös, som en främling på sina egna marker.

Jag avslutar med ett citat från radiojournalisten:
"Det värsta med myndigheternas slöhet att inte se till att familjerna Omma flyttade till Frostvikens norra sameby - en slöhet som de inte visade när det gällde att tvångförflyttade dem från Norrbotten ner till Västerbotten - det var att det sådde misstro och misstillit mellan samerna. Men som historiskt bevandrade vet är det ett effektivt sätt att försvaga människor genom att splittra en grupp, härska genom att söndra heter det. Och det var precis vad som skedde i Vapsten. Genom att inte agera utan passivt stå vid sidan om utsådde myndigheterna splittring bland samerna."

Fortsättning följer...

Uppdaterad: onsdag 16 mars 2011 klockan 15:40