Igår hade jag släktforskaren Kjell-Åke Lundström på besök. Han har alla släktförgreningar i hela sydliga sameland i sitt arkiv, från 1600-talet och framåt. Snacka om att jag hade en intressant dag igår! Ett riktigt djupdyk i det förflutna, bland storrenägare, barnamörderskor och björndräpta nallejägare. Visserligen går det fortfarande runt i mitt huvud, hjärnan håller fortfarande på att sortera alla Brita Jonsdöttrar, Sjul Anderssöner, ryss-Magnusar, stor-Svenskar och Bus-Idor. Men i det här finns en enorm lockelse att sätta sig in i alla människo-öden som fötts, levat och dött genom historien. Ja, kanske inte alla då...

Kjell-Åke kommer från Vapsten och på släkterna i det här området är han expert. Han var en av de första jag fick höra talas om när jag flyttade till Tärna. Han omtalades med stor respekt och vördnad, lite som Jesus ungefär. När jag vid ett tillfälle råkade missgöra mig och fråga vem den där Kjell-Åke Lundström var, så fick jag närmast en utskällning tillbaka:
-Vet du inte det?!

Och att en släktforskare betraktas med så vördnadsfulla ögon bland samer beror förmodligen på att vi samer är så väldigt släktkära. Bland samer är släkten otroligt viktig, vi är helt enkelt ett släktkärt folk. När en same möter en annan same för första gången, inleds konversationen alltid med:
-Vem är du släkt med då?

Att kunna redogöra för sin släkt är själva inträdesbiljetten till den samiska "gemenskapen", och att få acceptans från de samer man möter. Vid första mötet bedöms man utifrån vem man är släkt med, snarare än vilket intryck man själv förmår att ge. Det är definitivt ett plus om man kan redogöra för ett nära släktskap till en redan känd och gärna respekerad same. Då spelar det ingen roll om man själv är en kriminell värsting med rakad skalle och piercade läppar. (okej, lite tantvarning på mig där kanske men ni fattar..)
Men nåde den, som inte kan redogöra för sin släkt, eller hänvisar till en släkt som ingen känner igen. Då är man inte mycket värd, i alla fall inte som same i andra samers ögon. Bra eller dåligt? Jag vet inte, men så är det i alla fall.

Så vad fick jag reda på om släkten då? Jo, nånting mycket intressant för min egen del. Vem kunde tro det? Nämligen att mina rötter finns i Vapsten! Coolt, det hade jag ingen aning om. Cirkeln är sluten, jag har hamnat tillbaka i mina ursprungsmarker. Jag har väl alltid känt att det fanns en anledning till att jag hamnade här, och att hjärtat klappar extra för det öde av orättvisor som drabbat människorna här. Det är ju i mångt och mycket mina släktingar och hade kunnat vara mitt eget öde. (vilket det i och för sig blivit.) Att förstå sin historia är att förstå sin samtid och framtid. Aldrig har väl de orden kännts mer passande än nu. 

Mer jag fick reda på: Att min sambo Lars-Jonas är en regelrätt Kråikare, nåt han alltid tillbakavisat med bestämdhet. Det visste jag inte då vi träffades första gången en ljum midsommar i Ankarede. Han var oerhört svårflörtad men jag var envis och bestämd. Till slut sa jag:
-Du blir nog en Kråikare du också innan helgen är över.
Igår kunde jag visa svart på vitt, med STOR belåtenhet att vår gemensamma anfader hette Sjul Andersson Kråik, min farfars farfar eller nåt sånt. Det gör mig i alla fall till femmänning med Lars-Jonas farmor. Och Lars-Jonas far blir sexmänning med sina egna barnbarn. Så kan det se ut i lappvärlden :-)

Jag fick också veta att mina barn är sexmänningar med Jens Byggmark och att Byggmark hade en mycket rik anfader som var renägare i Vapsten. Och att en av Anja Pärsons mest kända släktingar hette Lars Persson. Han var från Arjeplog, en så kallad Kateket-lapp som turnerade på missionsresor med Petrus Laestadius, bror till Lars Levi Laestadius. Så varken Jens eller Anja behöver vara oroliga för att presentera sig i samiska sammhanhang!

Nu ska jag koncetrera mig lite mera på Kjell-Åke. Anledningen till mitt möte med honom är att det ska resultera i en artikel som jag fått uppdrag att skriva om honom. Var och när den kommer att publiceras återkommer jag till senare om ni är intresserade. 

Avslutar den här bloggen med ett citat som florerat på facebook och som känns helt klockrent! 

"You have enemies? Good.
That means you´ve stood up
for something in your life"

(Winston Churchill 1874-1965)

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att så många skulle bry sig om min lille hundkaptens öde, han som rammades av en bil förra lördagen. Men efter att jag skrev om honom i mitt senaste blogginlägg så får jag många frågor ute "på byn", jag får mail och sms och alla undrar hur det gått med Nemo. Så jag känner mig skyldig att göra en uppföljare.

Och allt är som ett märkligt mirakel. Från dödsdömd till pigg och levande. Efter att jag publicerat min blogg och lyckönskningarna börjat strömma in, både här och på facebook, så ringer veterinären samma kväll. Nemo har i ett slag blivit mycket piggare. Han hade själv velat gå ut, och väl ute ville han springa! Det var knappt jag trodde på det, då han dagen innan var så slut att han inte ens orkade se på mig. Veterinären tyckte att det inte fanns anledning att hålla kvar honom. Så jag hämtade hem honom på kvällen. Det var givetvis inte samma gamla pigga hund, men det var en klar förbättring. 

De första dagarna haltade han betänkligt på ena frambenet och hade fortfarande tidvis svårt med andningen på grund av skadorna mot lungorna. Han har hållit sig lugn och mestadels legat på filten och vilat. Han var också uppenbart mycket mörbultad i psyket. Svansen mellan benen för jämnan och ögon vidöppna och stirrande. Men nu, en vecka senare börjar livet komma tillbaka till honom. En betydligt gladare hund är på ingång.

Vi var på återbesök hos veterinären igår. Skadorna inombords är forfarande inte läkta och reflexerna på vänstra frambenet är inte helt som de ska. Han haltar fortfarande men inte alls lika mycket. Så jag tar och citerar en av mina alltid positiva familjemedlemmar:
-Hä bli no bra :-)

Det här är ett inlägg jag skriver som terapi för min egen skull. Det handlar om Nemo, en liten hjälte med speciell plats i mitt hjärta - kaptenen i min vardag - men som just nu kämpar för att återkomma till livet på en veterinärklinik i Slussfors. Med inre blödningar mot hjärta och lungor, och med kotförskjutningar på ryggraden efter att ha blivit rammad av en bil. Han är en border collie som nyss fyllt ett år. Jag saknar honom så otroligt mycket, det är så tomt här utan honom. Inga tassar mot golvet och ingen som lägger huvudet intill mitt vid kudden om morgonen för att få mig att vakna. Inga bedjande ögon vid dörren som säger: Kom igen nu kompis, vi går ut och jobbar lite!

Jag var i Norge i lördags när det hände. Lars-Jonas trodde att Nemo var död då, han låg vid sidan av vägen, orörlig på rygg med tassarna upp. Lars-Jonas bar honom till huset och förstod att han fortfarande levde. Han ringde mig och sa att det kanske var dags att avsluta allt nu, hjälpa döden på traven. Jag beordrade veterinär och som tur är har vi faktiskt numera en djurklinik bara sex mil bort. Nemo fick intensivvård direkt av duktiga veterinären Anette Kriller. Där ligger han nu med dropp och morfin. På ett rum med två katter som sällskap, men som han inte ens orkar bry sig om.

Igår hälsade jag på honom för första gången. Han viftade på svansen när jag kom, och lyfte trött på huvudet. Mer orkade han inte. Hans blick var trött och tom. Inte alls den där pigga och förväntansfulla vallhundsblicken som han alltid brukar ha. Även på en hund avspeglas själen i ögonen, det vet jag nu. Jag försökte få honom att se på mig, men han ville inte. Men han tog tacksamt emot mina smekningar, han gillar särskilt att bli kliad bakom öronen.

Inom mig pågår en moralisk kamp. Enligt min kultur och tradition som jag växt upp med avlivas hundar som man inte längre har användning för. En användbar hund är i det avseendet en hund för jakt eller vallning. Men vem har egentligen sagt att en hund, som får en att må bra, inte skulle vara till nytta? Även om den inte längre kan jaga eller valla...

Jag har redan tagit ett sånt beslut ett gång, som inte var förankrat i hjärtat. Zorro hette han och var en border collie/labrador.  En jättefin vän men som jag inte hade tid med då. Jag lämnade bort honom till min mamma, som inte heller hade tid. Till slut tog jag mitt ansvar och beslöt att han skulle avlivas, precis som jag är van att man gör med hundar som inte "duger". Jo, visst kändes det, jag kan inte säga nåt annat. Men jag maskerade de känslorna bakom ett försvar inför mig själv, av att "såhär gör man ju" och så gick jag vidare. Sorglöst, men bara på ytan.      

Nu har minnena av Zorro blivit allt blekare, lagom till att det är dags att ta ett nytt beslut, den här gången för Nemo. Det enda jag vet nu är att det här beslutet kommer jag att förankra i mitt hjärta. Och det som avgör är inte veterinärkostnader och så kallad hundnytta, utan huruvida Nemo kan få ett bra liv efter detta. Först och främst är han en vän, min mest tillgivna och lojala. Allt han gjort för mig, är jag skyldig att ge honom tillbaka. Min största önskan just nu är att jag får tillbaka min hund, som den goa glada kille han var när han stog i fönstret och såg efter mig när jag drog till Norge i lördags morse.

Nemo som valp. 10 veckor.

Nemo har hittat sig en resväska, funkar perfekt som sovplats :-)