I veckan har jag fördjupat mig i ett begrepp som jag inte funderat så mycket över tidigare. Nämligen intrångsersättningar. Det är avgifter som betalas av dem som nyttjar mark-, jakt- och fiskeupplåtelser via Länsstyrelsen. Betalningsplikten gäller alla, och samer är inte undantagna. Jo, förrresten, de samer som är accepterade medlemmar i samebyar betalar inte intrångsersättningar. De erhåller istället intrångsersättningar. Det betyder att samer utanför samebyar betalar till samer inom samebyarna för att få jaga och fiska. För att konkretisera det mera så innebär det att ursprungssamer i Vapst-området betalar till de inflyttade samerna i Vapstens sameby, för att få jaga och fiska på sina egna traditionella marker.

Det här kan inte nog tydliggöras, varför jag upprepar:
Vapstens ursprungssamer betalar en ersättning för intrång på sina egna marker, där de uppbär urminnes hävd. De betalar till samer som är inflyttade till området från Karesuando, samer som alltså inte uppbär urminnes hävd till området.

Enda anledningen till att ursprungssamerna måste betala är att de inte betraktas som medlemmar i Vapstens sameby. Och vilka bestämmer då om de ska betraktas som medlemmar i samebyn? Jo, dagens medlemmar i Vapstens sameby, alltså de inflyttade som erhåller intrångsersättningen.

I förra veckan avslutades renbetesmålet i Nordmaling, i Högsta Domstolen. De inflyttade samerna i Vapstens sameby, som är en av parterna i målet, har åberopat sedvana och urminnes hävd på de omtvistade markerna i Nordmaling. De stödjer sig på en rätt som upparbetats, inte av de själva, utan av Vapstens ursprungssamer och som därmed tillkommer ursprungssamerna. Alltså, de samer som nu betalar intrångsersättningar till samebyn. Utan att fråga har de inflyttade samerna tagit denna rätt, gjort den till sin egen och använder den dessutom i domstol för sin egen sak. De som äger rätten, Vapstens ursprungssamer, och som bestulits på den, får istället för tack, betala intrång till förövarna.

En del renägande ursprungssamer får även processa i domstol, med medel ur egen ficka, för sin självklara rätt i samebyn. De inflyttade samerna i samebyn, kan å sin sida anlita dyra advokater som kan betalas ur samebyns gemensamma kassa. En kassa, som till viss del består av ... ja intrångsersättningar. Man kan med fog säga att de här ursprungssamerna som tvingas till domstol mot samebyn, får betala sitt eget juridiska motstånd.

I oktober kom en dom i Förvaltningsrätten som erkände medlemskapet för en ursrungssame och hans barn - för övrigt min sambo och mina barn- i Vapstens sameby. Motpart var Sametinget. Vapstens sameby - de inflyttade - fick möjlighet att i flera inlagor argumentera MOT mina barn i målet. Bland annat deklarerade samebyn i dessa inlagor att de anser att de ursprungssamer som håller renar i samebyn, däribland min sambo, är kriminella och att deras hadlande kan bli föremål för vite av Länsstyrelsen. Samebyn deklarerade vidare att de anser sig ha rätt att slakta de renar som ägs av ursprungssamerna. Samt att de avser begära avlysning av deras lagligt registrerade renmärken.

När domen föll till mina barns fördel, så deklarerade de inflyttade i Vapstens sameby, i ett pressmeddelande att de inte godkänner domen och att den vilar på felaktig och bristfällig grund. Detta trots att de själv fått argumentera i målet och alltså haft alla möjligheter att ge rätten det underlag som de anser att rätten behövde. Vapstens sameby - de inflyttade - deklarerade att samebyn bara godkänner domar som fälls i civilrätt. I veckan fick jag veta varför.

Jag pratade med en nämndeman i tingsrätten och fick veta att Vapstens sameby-jurist, tillka samebymedlem, har föreläst och ”utbildat” nämndemän och domare i tingsrätten i hur rennäringslagen ska tolkas. Hon har alltså fått betalt för att utbilda domstolen i egen sak. Inte undra på att samebyn bara accepterar domar i civilrätt. Stackars de ursprungssamer i Vapsten som måste processa mot Vapstens sameby i Lycksele Tingsrätt. Men när tingsrätten visat sig vara så släpphänt i valet av utbildare så förklarar det varför det är förvaltningsdomstolarna som av lagstiftaren givits kompetens att avgöra frågor som rör rennäringslagstiftningen.

Åter till intrångsersättningarna för jakt och fiskeupplåtelser. De inbetalas till Länsstyrelsen som i sin tur tar en tredjedel och fördelar resten till den berörda samebyn och Samefonden. Den senare ska enligt rennäringsförordningen lämna bidrag ”för att stödja och främja rennäringen, den samiska kulturen och samiska organisationer”.
På frågan om hur samerna har råd att processa i renbetesmål, svarar samebyarnas nordmalings-advokat Camilla Wikland följande i en intervju på infotorgjuridik.se
”Camilla Wikland berättar att de inte bara behöver ta från sina företagsinkomster och rättsskyddet utan de har också tillgång till den så kallade samefonden som de kan låna pengar ur...”.
...”På så vis kunde Nordmalingsmålet finasieras och pengarna betalas tillbaka om de vinner i HD.”

Vapstens sameby lånar pengar, medan Vapstens ursprungssamer alltså är med och finansierar nordmalingsmålet ur egen ficka via intrångsersättningarna genom Samefonden.
Camilla Wikland var för övrigt också den som företrädde Vapstens sameby MOT mina barn i inledningen av det mål i Förvaltingsrätten som jag refererat till ovan. Hon och advokatkollegan Lars Melin som också företräder samebyarna i Nordmalingsmålet, var de som i tingsrätt och hovrätt ville upphäva den dom från Kammarrätten som erkände medlemskapet i Vapstens sameby för ursprungssamen Stig-Harry Johansson. Camilla Wikland är den som med sin juridik sett till att flera renägare i Ruvhten sijte nu står inför att betala viten i miljonklassen för att de vägrar slakta sina renar.

Läs gärna intervjun med Gärde Wesslau-advokaten Camilla Wikland på följande länk: http://www.infotorgjuridik.se/premium/incoming/article137652.ece?format=print
Men tro inte att hon jobbar för samernas bästa, vilket hon i intervjun ger sken av. 

Återigen till intrångsersättningarna. Själva namnet anger ju ett intrång som görs av någon, så att någon annan blir skadelidande. Dagens system anger att Vapstens ursprungssamer gör intrång på inflyttade samer. För mig är det dock självklart att de samer som i statens ögon anses göra intrånget, i själva verkat är de som lider den största skadan. 

Det här är delar av Sametingets beslutande församling, samernas högsta organ. Flera ur den här församlingen, (nödvändigtsvis inte i bild) upplever att de är utsatta för kränkningar, hot, trakasserier och utpressning. Inte från världen utanför, utan från andra samiska ledamöter och politiska kolleger i den här församlingen.

För ett tag sedan beslutade tre ur Sametingets sexmanna-styrelse att inte delta i styrelsemöten. De anser att beslut är dåligt beredda och att arbetsförhållandena i styrelsen inte är bra. I en skriftlig reservation påpekas allvarliga brister i styrelsens arbetssätt av Sara Larsson, Mijjen Geajnoe, Helena Dådring, Skogssamerna och Håkan Jonsson, Jakt- och fiskesamerna.

Dessa tre påpekar att alla i styrelsen inte får samma information och möjlighet till värdering av förslagen eftersom enbart ledamöterna i partierna Guovssonásti och Samerna inbjuds till arvoderade förberedande möten, med Samelandspartiet som innehar ordförandeposten, inför styrelsemötena. De påpekar dessutom att "det förekommer hot och utpressning gentemot ledamöter som väljer att inte delta i paragrafer där underlagen anses otillräckliga." 

Vidare skriver de tre:
"Vi vill med denna reservation meddela att vi i framtida styrelsemöten inte tänker ge efter för hot eller utpressning. Vi anser att det är helt oacceptabelt och oansvarigt att sametingets styrelse beslutar i ärenden som inte föregåtts av en regelrätt, demokratisk och kvalitativ beredning."
De framför vidare önskemål om att styrelsen bör utarbeta en policy mot kränkande behandling och att alla ska ha möjlighet att lyfta frågor där man känner sig dåligt eller respektlöst behandlad.

Det jag ovan refererat till skulle kunna vara ett uttalande av tre partiföreträdare som av politiska skäl vill idka pajkastning på det man anser vara politiska motståndare. Men nu befinner jag mig på Sametingets plenum och här hör jag hur dessa anklagelser upprepas, också från andra personer än de som undertecknat ovanstående reservation. Jag har talat med flera som avger vittnesmål om kränkningar, osjyssta påtryckningar och rena hot mot dem som har en motsatt uppfattning. Härskartekniker används friskt och det pågår ett frenetiskt bearbetande av enskilda ledamöter för att få dessa att ändra uppfattning. Jag har med egna ögon betraktat detta maktspel.

Måhända är jag naiv men det här anser jag vara mycket allvarligt. Det var inte för detta vi samer gick till val, för att välja de personer vi vill ska företräda oss med värdighet och respekt för demokratin. Jag förväntar mig ett vuxet och ansvarsfullt arbetssätt, som inte utgår från en horisont om egen personlig ekonomisk vinning, utan från det samiska folkets bästa. Jag skäms och jag beklagar!

Idag gästades Sametinget av integration- och arbetsmarknadsminister Erik Ullenhag från Folkpartiet. Han talade om vikten av att samerna får möjlighet att stärka sitt språk. Det som gladde mig var att han vid upprepade tillfällen särskilt poängterade insatser för det sydsamiska språket. Det gladde mig eftersom sydsamiska är mitt språk, men också för att en svensk minister visade kunskap om att det över huvud taget finns flera samiska språk. Det är inte alltid att ens samiska politiker visar den medvetenheten.
 
Ullenhag talade även om Sveriges koloniala historia:
-Det är en historia vi har all anledning att uppmärksamma, men inte att vara stolta över, sa han. 
Det är inte ovanligt att svenska politiker uttalar sig så, det hör närmast till. Frågan är vad de är beredda att göra konkret för att ställa förhållanden till rätta. Ullenhag talade om erkännande och egenmakt. Ett erkännande av ett urfolk måste ge något i verkligheten och där är egenmakt det centrala begreppet, menade Ullenhag. 

Han talade även om att han anser att föräldrar som vill det ska ha möjlighet att välja samisk barnomsorg, eftersom det är ett bra sätt att revitalisera språket.
För övrigt kan noteras att Erik Ullenhag har samma problem som Anders Kråik att uttala "revitalisera", och precis som Anders Kråik genade han i uttalet...;-)
Det som dock skiljer dem åt är att Ullenhag erkände att han har problem med just det ordet.

Jag hymlar inte. Jag tillhör mer än en (1) minoritet i Sverige. Den som röstade på Lars Ohly i riksdagsvalet, (i alla fall om man räknar att de flesta röstade på andra partier ;-).
Och idag tillhör jag dem som inte ångrar mitt riksdagsval, utan är tvärtom glad och stolt när jag hörde honom tala vid Sametingets inledningsdag i Sundvall. Det är därför jag ser så andäktig ut på den här bilden.

-Det är något ni inte vet om mig och det är att mina föräldrar gav mig ett andranamn, inledde Ohly från talarstolen efter att plenum ajournerats.
- Jag heter Lars Magnus så därför känns det naturligt att gå upp och prata efter Lars Wilhelm, Lars-Jonas och Lars-Erik...

Lars Ohly lyfte fram fem punkter. Jag ska försöka komma ihåg vilka det var och framställer dem här fritt refererat och i slumpmässig ordning. (Ohly får ha överseende om det inte blir helt rätt, men jag saknade mitt anteckningsblock):

Det här uppfattade jag vara Lars Ohlys officiella ståndpunkter: 
-Sverige ska ratificera ILO-konventionen 169 om urpsrungsfolkens rättigheter.
-Sverige bör göra upp med sitt koloniala förflutna rörande samerna.
-Samverkan mellan riksdagen och Sametinget bör utökas.
-Sametingets politiska del bör i förhållande till myndighetsdelen, renodlas. 
-Beslut ska tas i dialog med dem som berörs, och nämnde rovdjursfrågan och ersättningssystemet.

Det tycker jag låter bra, även efter värdering med min, per automatik misstänksamma journalistnäsa. Men precis som han uppmanade oss att göra så ska jag följa upp de där punkterna och kolla vad som händer konkret. Men det känns som om Lars Ohly skulle ha stor förståelse för den situation som vi samer  i Tärna-området upplever och som är mitt favoritämne här på bloggen. En gång var det också tänkt att Lars Ohly skulle besöka mig och Lars-Jonas i Björkvattnet för några år sen, men det var tyvärr när jag var graviditetessjuk och låg på sjukhus. 

Förhoppningvis får vi en ny chans. Om inte annat får jag väl anta Lars Ohlys andra uppmaning, som visserligen var ämnad åt sametingets politiker, men som jag snor till mig. Nämligen, ett besök i maktens boning i huvudstan. Ja, bra idé.
Lars Magnus, jag är snart på väg!

Nu är min hjärna seg och trött efter en hel dags möte. Men jag kan meddela att det inom Vaapsten sijte idag har hållits många bra och givande diskussioner. Vi har tagit bra beslut, och personligen har jag fått ny, skön och positiv energi! Sånt man får när man träffar likasinnade med samma intressen och mål, och kan brainstorma ihop!
Och inte minst kommer jag att leva ett tag på mötet med Folke Grubbström.

Jag får återkomma till det, men just nu nöjer jag mig med att lägga ut några bilder från dagen. Trevlig helg! Och tack alla för en givande dag!

Vaapstare.

Vår mötesordförande för dagen med en modern samisk ordförandeklubba. (kan även användas som grytslev)

En yngre vaapstare + en något äldre....

Omvald ordförande Torkel Stångberg.

Sitter just nu på Vaapsten sijtes årsmöte i Tärnaby. Jag har nyss lyssnat till ett mycket intressant föredrag, av den förra lapptillsyningsmannen Folke Grubbström. I sitt jobb fick han god insyn i problematiken kring Vapstens sameby på 70- och 80-talen. En mycket trevlig, klartänkt och rättskaffens man. Han sitter på så enormt mycket kunskap och det är en ren fröjd att lyssna till honom. Min journalistintuition får mig att inse att den här mannen bara måste jag träffa på tu man hand och prata mera med!

Jag slänger in en kortis om följande:
I morgon lördag (19/2) träffas Vapstens ursprungssamer på  det första årsmötet för Vaapsten sijte. Mötet startar 11.00 på församlingshemmet i Tärnaby.
Årsmötet ska bland annat anta stadgar och prata framtidsstrategier.
Folke Grubbström, tidigare lapptillsyningsman i Västerbotten, kommer på besök.

Så välkomna alla ni som har era rötter inom Vapstens gamla område!

Jag tar med mig datorn och kameran och försöka hinna lägga ut nån rapport från mötet under dagen.

Samernas riksförbund - SSR - är till för alla samer, hörde jag en SSR-initierad person hävda häromdagen. Det krävs dock inte mer än en snabb titt på på deras förstasida på webben för att se vilka samer som ingår i den gruppen. (www.sapmi.se) Jag vågar påstå att SSR inte jobbar för alla samer.

Personligen tycker jag inte att det är något fel med en rennäringsorganisation. Jag tycker att det behövs och i det avseendet anser jag också att SSR gör ett hyfsat bra jobb. Men annat är inte heller att förvänta för en organisation som lyfter miljoner i bidrag varje år, och som rymmer flera heltidanställda, däribland en egen förbundsjurist. Ingen annan samisk organisation kommer ens i närheten av det föreningsbidrag som SSR får.
Men vill SSR profilera sig som en organisation som arbetar också för de samer som är utanför rennäringen, så är det dags att tänka om och det med råge!

När renbetesmålet mellan tre samebyar och markägare i Nordmaling förra måndagen gick upp i Högsta Domstolen, skrev Vaapsten sijte, som företräder Vapstens ursprungssamer, ett brev till HD. I brevet påtalades att Vaapsten sijte motsätter sig att dagens medlemmar i Vapstens sameby förhandlar om rättigheter som inte tillkommer dem. De nuvarande medlemmarna saknar urminnes hävd till samebyns marker, och den sedvana som samebyn åberopar i målet är upparbetad av förfäderna till dem som samebyn idag aktivt motarbetar.  
Vaapsten sijte uttalade dock sitt stöd för Ran och Umbyns samebyar, som man anser har den rätt som åberopas.

Strax därefter skriver SSR ett pressmeddelande och uttalar sitt stöd för samebyarna i målet. Det ankommer givetvis en rennäringsorganisation att göra så. Men det är ytterst tveksamt om det är möjligt för en allsamisk organisation att göra så när det uppenbart finns motstridiga samiska åsikter. 
SSR tar ställning och  tydligare än så kan det inte bli. Ett totalt negligerande av Vapstens ursprungssamer men ett aktivt stödjande av Vapstens sameby. 

En organisation för alla samer, men vilka samer då?

I mitt förra blogginlägg kritiserade jag Umeå sameförening för att de sett till att avblåsa en föreläsning med Vaapsten sijte under samiska veckan. Enligt uppgifter som jag fått var föreningen rädd att den kunde orsaka "bråk".

Efter att jag publicerat mitt blogginlägg händer flera märkliga saker.
När jag går in på min blogg finner jag en lång kommentar/försvarstal från Peter Sköld på universitetet, han som ordnade föreläsningen med Lundvall tidigare. Ni kan läsa kommentaren under föregående blogg.

Det första märkliga är att Peter Sköld känner att han måste försvara Umeå sameförening. Det andra märkliga är att han motsätter sig uppgifterna om att det har med samiska veckan att göra att det inte blir någon föreläsning med Vaapsten sijte. Min uppgiftslämnare hävdar att det är just det som är anledningen, efter att ha pratat med Peter Sköld. Min uppgiftslämnare har även fått detta bekräftat av en representant från Umeå sameförening. Jag har ingen anledning att betvivla min källa, som jag anser är trovärdig.

Men det allra märkligaste är att kommentaren från Sköld har lagts ut på min blogg, av någon annan än mig. Förslagsvis av VK. Detta trots att det är vi bloggare själva som modererar våra kommentarer numera.
Någonting händer, men jag vet inte vad. Men jag börjar förstå hur känslig och omfattande den här frågan verkligen är. Men var så säker på att det driver mig!

Och till dig Peter Sköld vill jag säga: Menar du på allvar att du inte förstod att Göran Lundvalls föreläsning utgjorde en partinslaga? Det var ju en direkt konsekvens av Sveriges Radios följetong om motsättningarna i Vapst-området. En följetong där du även själv medverkade och gav intryck av att kunna mycket i den här frågan. Du har själv sagt att det här området är ett "samernas mellanöstern". Det uttalandet ledde till att SVT kom hit och gjorde en intervju med mig, eftersom jag är engagerad i Vaapsten sijte. Hur kan du ha missat att Lundvall var rennäringschef under den tid då många misshälligheter i det här området uppstod?

Och hur kan du ha trott att Lundvall, utan synbar anledning helt plötsligt nu ville komma och berätta om sitt tidigare jobb så där "i största allmänhet". Hans debattartikel i VK var även den ett sätt att svära sig fri och lägga över skulden på statens samepolitik för det som historiskt hänt här i Vapsten. Och detta just med anledning, tror jag, att mycket av det som hänt faktiskt har börja kommit i dagen nu.  

En kortis nu: Det var tänkt att Vaapsten sijte - Vapstens ursprungssamer, skulle få göra en "Lundvall" på universitetet under samiska veckan i Umeå. Alltså, i likhet med den förre rennäringsdirektören, få ge sin syn på det som historiskt utspelat sig i Vapsten, men den här gången utifrån ursprungssamernas horisont. 

Vi, från Vaapsten sijte hade redan utsett lämpliga representanter, och jag trodde att allt var klart. Tills igår då jag blev uppringd av en person som berättade att det inte finns någon sådan punkt i programmet för samiska veckan. Det hela har blivit avblåst, utan att det meddelats oss. Och vad värre är: skälet uppges vara att Umeå sameförening avstyrt det hela därför att: - läs och häpna - De är rädda att det ska bli bråk. 

Det är så många känslor och tankar som rusar i mitt hjärta och huvud just nu, så jag vet inte hur jag ska få dem på pränt så de blir begripliga. Men jag kan konstatera det uppenbara, att Umeå sameförening inte vill ha "dålig publicitet" för sin, till det yttre, fina samiska kulturvecka. Jag kan aldrig sluta förvånas över hur de bråkiga oftast anses vara dem som är de verkliga offren, de som blivit bestulna, förtryckta och kulturellt våldtagna. Medan förövarna alltjämt bereds plats i de fina salongerna...

Tack Umeå sameförening, nu vet jag varför jag aldrig besökt samiska veckan, och varför jag i framtiden inte ska bemöda mig att göra det.    

Var till Storuman en sväng på förmiddan för en träff med min fantastiska livscoach Niklas. Det känns alltid lättsamt och befriande efter de där träffarna med honom, han har en så bra förmåga att få "alla bitar på rätt plats." Till och med migränen är botad. Tack Niklas, för att du finns!

Glad i hågen for jag hem och fick bästa överraskningen, nämligen denna fantastiskt fina blombukett som jag fick hämta ut hos grannen Tage! Alltså, jag är mållös! Det finns inte ord att beskriva hur glad jag blev. TUSEN TUSEN HJÄRTLIGT TACK till er som gett mig den här buketten, fina fina människor! Det värmde långt in i hjärteroten ska ni veta. Det känns sååå peppande att veta att ni uppskattar min blogg. Och nu blev jag grymt taggad att skriva mer! Jag har blomman här brevid mig vid datorn så nu kommer fingrarna att flyga över tangenterna!

Det fanns inget kort med blommorna så jag vet inte exakt vilka som ligger bakom, men jag har fått lite "insider information" om vem upphovsmannen är i alla fall. Det grämer mig bara att jag inte kunde vara hemma. Men nu får jag väl sätta igång och baka och skicka en stående inbjudan istället så får jag se vilka som dyker upp :-)

Återigen tack! Och tack också för alla fina kommentarer jag får här. Jag har sällan tid att besvara dem men jag uppskattar dem lika mycket ändå. Så fortsätt skriva och ge mig feedback.

Kram på er!

///Anneli

Jag letar i bildarkivet för Jämtlands läns museum. Där finner jag henne. Hon sitter utanför kåtan, ser lite trött och sliten ut. Två barn har hon vid sin sida, den ena i gierhkeme - den samiska sovkomsen.
"Lappkvinna med barn" står det bara under bilden. Inget namn, så förnedrande, tänker jag. Det protesterar inom mig, hon är inte vilken lappkvinna som helst! Jag skyndar mig att skriva till museet: 
"Kvinnan på bilden är Anna-Brita Kråik, gift med Lars Larsson Kråik, Tjallingen. Hon var min farmor."  
(se bilden här: bildarkivet.jamtli.com/bild.aspx)  

Från tidig ålder har jag fått  höra de fantastiska historierna om min farfar. Han var född på året 100 år före mig, och av naturliga skäl hann jag aldrig träffa honom. Han var en fattig samepojke från Vilhelmina södra lappby, som dock inte såg någon framtid som renskötare där. Med sina endast två härkar vandrade han söderut, kom till Frostviken, tog jobb som rendräng hos en rik samefamilj, och gifte sig med en av de rentäta döttrarna. De båda flyttade så småningom vidare till tomt renbetesland i Handölsdalen i västra Jämtland, de fick tio barn, varav den yngste blev min far.

Renhjorden växte och farfar kallades allmänt för Renkungen. Och eftersom samebyn inte bestod av andra än hans egna söner och döttrar var det han som bestämde. Han byggde ett stort hus i fjällvärlden, av den enda anledningen att det blev tillåtet för samer att bo i hus. Själv fortsatte han bo i kåta. Han blev en legend i sina fjäll. Fick medalj av svenske kungen för god renvård och ännu idag lever bevingade citat kvar efter honom. När han dog tillägnades honom en egen artikel med idel lovord i tidningen Samefolket. En man att vara stolt över, javisst!

MEN, det som slagit mig sen jag blev vuxen är ju att vid hans sida fanns en kvinna, som delade hans liv och arbetade vid hans sida. Som vaktade renarna med honom, märkte kalvarna, slaktade och jagade varg med honom. Som bar och födde hans barn, sydde deras kläder och bistod sin familj i allt. En kvinna som det finns skäl att vara än mer stolt över men som jag upplever inte alls fick det erkännande och status under sin livstid, som farfar fick. Hans fru, min farmor. Utan henne hade hans framgång inte varit möjlig, hon stod för kapitalet. Det har också berättats att hon var en fena på att skriva, och att det var hon som skrev hans offentliga uttalanden. Om det är sant vet jag inte.

Jag tänker på henne rätt ofta numera. Hon hade pengar och kapital, men hennes liv var strävsamt. En tillvaro i skog och fjäll, boende i kåta, långa flyttningar med renarna. Under dessa förhållanden genomgick hon tio graviditeter och födde lika många barn. Förmodligen även det i kåta. Vilken bedrift!
(Hur skötte man förresten det där med "blöjbyten" på den tiden?)
Hon förlorade en treårig flicka under en renflyttning. Då var hon själv höggravid. Hon tvingades lämna bort ett barn till några bönder, men återtog henne några år senare. Hon födde min pappa när hon var 49 år.

Inte heller farmor fick jag förståss möjlighet att träffa. Men jag kom henne oerhört nära, på ett mycket märkligt sätt en natt på Lycksele BB för elva år sen. Jag födde mitt första barn och ville inget hellre än att avbryta det hela och gå hem. Men plötsligt så fanns hon bara där, som en märklig urkraft på ett sätt jag inte kan beskriva, utan att det låter jätteflummigt. Min situation bland slangar, lustgas och vårdpersonal blev futtig i jämförelse med den bild jag såg av avbarkade kåtastånger, en eld och några renskinn. Min tanke blev därefter: Kunde hon så kan jag! Manne aahkan aahkuve!

Efter den händelsen så har farmor funnits som en ledstjäna i mitt liv. På väggen här hemma hänger en bild av henne, nästan identiskt med den jag fann i museets bildarkiv. Skillnanden är att hon har min far i gierhkeme. Hon är så vacker och hennes ansikte bär spår av det liv hon levt.  

Det enda min pappa berättade om farmor var att hon var oerhört snäll. På den tiden hade jag inte vett att fråga mer, men idag skulle jag vilja veta så mycket mera om den här starka kvinnan. Jag vet att historien är fulla av dessa kvinnor, men tyvärr så bleknar oftast deras namn när människor som minns dem inte längre finns. Männens historia däremot blir ofta nedtecknade på papper.
Det här är mitt bidrag för att min farmor ska bli nånting mera än "en lappkvinna med barn" på ett dammigt muséum.

 Fler bilder:

På vargjakt

Renmjölkning 

Farfar

PS
Den här bilden hör inte till ämnet, men jag kunde inte hålla mig från att länka till den. Föreställer min farfar och en av de "bröder" som jag tidigare skrivit om. Undrar vad de skulle ha sagt om det vetat någonting om det som komma skulle och som berör deras efterkommande.

Jag kommer från Handölsdalens sameby i Jämtland. Jag är uppvuxen med renskötsel och mitt liv har från tidig barndom varit präglad av det levnadssätt som följer med renen. Hela somrar till fjälls utan ström eller rinnande vatten. Och tyvärr, vintrar som tillbringades på skolinternat på sameskolan i Hålland. Då var det bra att ha sina minnen från kalvmärkningarna i sommarvistet i Tjallingen. Hur vi satt uppe på kvällen och lyssnade till helikoptern. Sov en stund och väcktes mitt i natten av beskedet att nu är renarna i hagen. En spänningskänsla som var enorm och som jag vet att alla renskötande barn känner igen sig i!

Samtliga mina bröder och systrar är idag verksamma inom rennäringen, eller i verksamheter nära kopplade till den. Jag bestämde mig dock tidigt för att renskötsel inte var något som lockade mig, kanske för att förutsättningarna inte heller var de bästa för en ung tjej som förlorade sin pappa vid tretton. Men mitt hjärta kommer alltid att brinna för rennäringen för det är den som präglat mitt liv, även om jag ibland kan ifrågasätta hur den har utvecklats idag. Min pappa som var född 1921 var en renskötare av den gamla stammen. Han hade en annan syn på renen och andra erfarenheter av renskötseln än de som finns idag, och det är hans värderingar jag ärvt och bär med mig. Det är jag i dag väldigt tacksam för!

När jag växte upp visste jag inte att jag tillhörde en privilegierad grupp av samer. Jag såg det inte så, utan faktiskt tvärtom. Jag tyckte att jag tillhörde en grupp, för vilken övriga samhället saknade förståelse. Jag kände mig ganska utsatt och tog väldigt illa vid mig personligen av tidningarnas samefientliga insändare, som alltid riktade sin kritik mot renskötarna. Och i min lilla inskränkta värld så trodde jag också att alla samer på något sätt var knutna till renskötseln. Jag trodde att alla samer på något sätt per automatik skulle stå upp och försvara renskötseln.

När jag flyttade till Tärnaby så förstog jag att det inte var så. Och det var också här som jag för första gången fick känna av ett kallt samiskt klimat med stora skiljelinjer mellan renskötande och icke renskötande samer. Jag fick se verkligheten från den andra sidan, från de samer som är rättslösa och utan välsignelse av samebyn. Samer som saknar allt det där som jag växte upp med och tog för givet, men som jag ändå inte hade vett att uppskatta. 
Från att ha tillhört dem som känt förtvivlan över att förutsättningarna för renskötselutövarna gradvis försämras, har jag fått lov att inse att de flesta samer inte ens har tillgång till renskötseln...
Vad känner de då?

Det var också här i Västerbotten som jag fick en helt ny erfarenhet, och det är den att bli ifrågasatt som same. Av mina egna. Av den gruppen samer inom renskötseln som jag betraktat som mina likar. Det uttalas sällan högt, men det finns en osynlig mur som jag känner av. Här är bäst att säga att det självklart finns personer som utgör undantag i den delen. Men det finns också människor som uttalar sig direkt, särskilt nu efter att jag deklarerat mitt engagemang för de rättslösa ursprungssamerna i Vapsten.

Till er som har den här fördömande inställningen, och som vill gradera samer utifrån yrke, vill jag bara säga: ”Göre er icke besvär.” Jag är oerhört trygg i min samiska identitet, jag behöver inte leta mina samiska tåtar för jag vet var de finns. Och min ídentitet beror av mitt ursprung, och inte av yttre attribut. Det är fördelen jag har av att ha fått växa upp i Jämtland i ett vänligt samiskt klimat där man inte döms utifrån om man är renägare eller ej.

Men med den erfarenhet jag nu har så förstår jag att många samer i det här området faktiskt inte vågar bejaka sitt samiska ursprung. Här är allt så ”antingen eller”, det samiska är så komplicerat. Det samiska är kopplat till renen, och utan den så är du inte fullvärdig same. Och nåde dig om du ändå försöker vara det!
Jag är glad över att jag har gjort den här resan, från Jämtland till Västerbotten och Tärnaby, men framför allt den betydligt längre resan in i nya insikter. Jag vet många som jag skulle vilja ge en sådan biljett...   

På måndag den 7:e februari går Nordmalingsmålet upp i Hösta Domstolen. Idag går ett brev iväg till domstolen. Brevet har följande innehåll:

”Vaapsten sijte företräder Vapstens ursprungssamer. Vi vill härmed uppmärksamma Högsta Domstolen på följande:
Vapstens sameby, med de personer som av samebyn idag anses utgöra densamma, består av ättlingar till inflyttade samer från Karesuando socken. Dessa saknade inflyttningstillstånd till dåvarande Vapstens lappby (Kungl. Kammarkollegiets skrivelse till Jordbruksdepartementet, Dnr: 1405, 1410/71, 12.03.1973) 
Trots detta kunde dessa samer beredas plats i Vapsten, vilket skedde på bekostnad av lappbyns ursprungliga samer och mot ursprungssamernas vilja.

Samtliga de personer, som av Vapstens sameby anses utgöra samebyn idag, saknar således sedvana och urminnes hävd på de marker som är föremål för prövning i nu aktuellt mål. Den urminnes hävd och sedvanerätt som Vapstens sameby åberopar i målet har upparbetats av Vapstens ursprungliga samer, våra förfäder. Vår bestämda uppfattning är att den rätten inte tillkommer de personer, med andra ursprungsmarker, som idag anses utgöra Vapstens sameby.
Vi anser vidare att den rättighet till renskötsel i Vapsten som orättmätigt givits de inflyttade samerna, nu utökats på bekostnad av, i målet, berörda fastighetsägare.

Vi vill med denna skrivelse samtidigt deklarera vårt stöd för Ubmeje tjeälddie och Rans samebyar, som enligt vår mening innehar den upparbetade rättighet som dessa samebyar åberopar.

Vaapsten sïjte vill särskilt understryka:

- Att de personer som för Vapstens sameby är instämda i detta mål, saknar urminnes hävd och sedvanerätt till de i målet berörda markerna.

- Att vi bestämt motsätter oss att Vapstens sameby i målet åberopar dessa rättigheter som upparbetats av Vapstens ursprungssamer, våra förfäder.

- Att nuvarande Vapstens sameby och dess förhandlare saknar befogenhet att förhandla om rättigheter enligt 1751-års Lappkodicill, rörande Vapstens sedvanemarker.

- Att vår avsikt är att vidareutveckla denna uppfattning med en stämningsansökan i civildomstol, mot de personer som idag av samebyn anses utgöra Vapsten sameby men som saknar urminnes hävd till området.”

 Vaapsten sijte - Vapstens ursprungssamer