Det finns 2,1 miljoner skäl för partiledningen i SAMERNA att sparka sin ledamot Lars-Jonas Johansson. 2,1 miljoner i pengar räknat. Det är nämligen den summa som tre ledamöter i partiet ville föra över från samiska språkcentrat i sydsamiskt område, till införandet av politiska nämnder i Sametinget, och arbete till politikerna själva. Ett förslag som också mött stort motstånd på myndigheten Sametinget, och som även delat Samelandspartiet i två. Där vek man sig för partipiskan, och de som vägrade fick sitta på avbytarbänken. 

I partiet SAMERNA fungerade piskan sämre. Lars-Jonas Johansson och partikamraten Alice Nilsson vägrade att offra språkcentrat och sin egen övertygelse. In i det sista pågick bearbetningen från partikollegerna av dessa två under plenum i Sundsvall, dock utan resultat. Det är den stora anledningen till att dessa båda nu är ute i kylan, Lars-Jonas till och med i frysboxen. Vapsten-frågan, i starkt förvrängd form, används av partiledningen bara som yttre alibi för att göra sig av med en politiker, vars rygg de inte kan knäcka, hur hårt de än piskar.

Svårare är det att sparka Alice Nilsson, för hon är satt att förvalta penningkistan på en halv miljon som SAMERNA som organisation fick av Sametingets kulturråd det här året. Men det är nog bara en tidsfråga, så snart hon blivit fråntagen sitt uppdrag. Kom ihåg var ni läste det först. För nu kallar partiet SAMERNA till en extra kongress, enligt beslut på styrelsemötet igår kväll. Inte heller till det här mötet var styrelseledamoten Lars-Jonas Johansson kallad. Förra gången han inte fick vara med, angavs skälet vara att de övriga skulle våga tala fritt när de uttalade misstroende mot honom. Men vad var skälet den här gången tro?

Hur som helst så gissar jag att kongressen blir en välplanerad tillställning från partiledningens sida, som föregåtts av en grundlig bearbetning av partiets och organisationens distriktsordföranden. Åtminstone i de distrikt som uppbär många röster vid kongressen. Jag tyckte mig höra det på radion i morse när en distriktsordförande blev intervjuad. Hon påstod att Lars-Jonas inte följer partiets ideologi, men som vanligt presenterades inget konkret, vilket får mig att fundera på varifrån de uppgifterna egentligen kommer...

Jag kan också tänka mig att det brev som Vaapsten sijte skrev till Högsta Domstolen angående Nordmalingsmålet kommer att användas som ett skäl mot Lars-Jonas Johansson. Som ett bevis i partiledningens mycket grumliga och felaktiga tes i att Vaapsten sijte vill underblåsa konflikter mellan nord och syd. Lite knepigt kan det dock bli eftersom Lars-Jonas inte direkt varit inblandad i det brevet. Men jag förstår att partiledningen, i brist på hållbara konkreta anklagelser, försöker skapa efterhandskontruktioner nu. För kännedom kan jag dock meddela att flera av SAMERNAs distriktsordföranden också är medlemmar i Vaapsten sijte. Och vice ordförande i SAMERNA, som också vill ha ut Lars-Jonas, var den förste att begära inträde i Vaapsten sijtes grupp på facebook. Det är således många som kommer att falla för bilan.

Men för att återgå till den förestående kongressen så är det ganska enkelt att på förhand räkna ut vad som kommer att hända. Kongressen kommer givetvis att uttala sitt stöd för styrelsen, i vilken fråga det än må gälla. Anledningen förstår man när man sätter sig in i hur partiet/organisatonen är uppbyggd.
SAMERNA består nämligen av distrikt, med en ordförande för varje distrikt.  
Antalet röster vid kongressen som varje distrikt har avgörs av hur många samer som bor inom distriktet, med sameröstlängden som måttstock. Rösterna baseras alltså inte på hur många medlemmar partiet/organisationen SAMERNA har inom varje distrikt.

Det gör att sametäta områden som tex. Kiruna och Jokkmokk har många röster vid SAMERNA:s kongress. Ett sameglest område som tex. Gävleborgs län, har få röster.  Även om SAMERNA skulle ha fler sympatisörer i Gävleborg än i Kiruna, så förändras inte röstfördelningen vid kongressen. Jag kan tillägga att det här systemet har Lars-Jonas Johansson också försökt förändra, men utan resultat.
Varje ordförande kan rösta för samtliga röster i distriktet, och behöver således inte ha några fysiska ombud närvarande. De distriktsordföranden som inte närvarar kan skriva fullmakter till dem som närvarar. Det har också skett att samma person röstat med fullmakter från flera distrikt. Det hände bland annat när en presumtiv styrelseledamot, som inte närvarade, "röstades ut" med hjälp av en fullmakt han själv skrivit. 

Med det här röstningsförfarandet kan styrelsen i princip få igenom vilka beslut som helst i kongressen. Det hjälper inte om 100 är emot och 1 är för, så vinner den ende som är för, om denne lyckats skrapa ihop fullmakter från de sametäta distrikten.
Det här är demokrati a´la partiet SAMERNA. 
 

”Partiets styrelse beslutade enhälligt den 9:e mars att förtroende saknas för dig i det partipolitiska arbetet. Av den anledningen anser partiet att du betraktas vara en politisk vilde.”
Undertecknat Anders Kråik, ordförande partiet Samerna. Tillställd Lars-Jonas Johansson.

Det finns många märkligheter med det här brevet. Det är kortfattat. Det innehåller ingen motivering. Det saknas protokollutdrag som kan verifiera att det över huvud taget hållits ett styrelsemöte. Det saknas uppgifter om vilka personer som varit med på mötet. Men enligt uppgifter jag fått från en av dem så var det inte fler än fyra personer närvarande. Ordförande + två ordinarie + en ersättare. Så pass att styrelsen blev beslutsför alltså. Då är det inte svårt att få ett ”enhälligt” beslut.

Kan man förresten besluta om att någon saknar förtroende? Och varför bemödade sig inte ordförande att åtminstone kalla ihop en fulltalig 5-mannastyrelse? Det är frågor som tål att tänkas på. En viktig fråga som jag vill uppmana dessa fyra att tänka på är om de känner att de har mandat från partiet att göra som de gjort. Har ni det Anders, Mikael, Katarina och Robert? Och en annan fråga: Har ni rent samvete?

Något annat anmärkningsvärt är att det inte heller utgått kallelse till samtliga styrelsemedlemmar. Flera av dem visste inte att det hållits styrelsemöte förrän medierna rapporterade om det. Lars-Jonas Johansson som är ordinarie ledamot i styrelsen, är en av dem. Men jag blir inte förvånad. Det här är ett arbetssätt som jag sett bli kutym i partiet/organisationen de senaste åren. Så lite information som möjligt så behåller man maktpositionen. Det är en välkänd härskarteknik. Därför skulle det vara mycket intressant om medierna kontaktar de tre som inte är ordförande så vi får höra deras syn på saken. Kan ni inte göra det, sameradion m.fl? Men såvitt jag förstår så har "beslutstagarna" fått munkavle och alla frågor hänvisas till ordförande. Genialt och verkligen trovärdigt. Eller inte.  

Jag kan också notera att hittills har det inte riktats en enda konkret anklagelse mot Lars-Jonas som kan motivera ”förtroendekrisen”. Det är väl ändå det minsta man kan begära att den anklagade får veta vad han gjort. Det mumlas om rättskampen i Vapsten och en av partiföreträdarna har skrivit något om segregationspolitik på sameradions kommentering. Men alla som känner till sakfrågan vet att det inte finns substans i den anklagelsen. Och jag utvecklar gärna resonemanget i kommande bloggar.

Personligen anser jag att partiet Samernas märkliga och hemlighetsfulla samröre med advokatfirman Gärde Wesslau är betydligt värre. Att pumpa pengar in i det företaget måste väl kunna betecknas som att stödja segregationspolitik i allra högsta grad. Gärde Wesslau har ju varit aktiv i processer mot Samernas egna medlemmar. Inte minst är de skyldiga till den situation som nu uppstått i Ruvhten sijte där sex renägare idag står inför sitt livs troligen värsta faktum: att slakta sina renar och att betala böter i miljonklassen till staten. Det är mycket märkligt att vissa personer i partiet inte ser det etiskt grumliga i att stödja en sådan aktör som Gärde Wesslau som är direkt rättsförstörande för den samiska kampen. 

I mina ögon är det definitivt värt ett misstroende. När kommer den frågan upp på dagordningen? Eller ska det också undanhållas medlemmarna?

"Det är tragiskt och tråkigt i många perspektiv, vi har gjort allt vi kunnat i partiet."
Orden kommer från Anders Kråik och går att läsa på sameradions hemsida, efter att Anders m.fl. i partiet Samernas partistyrelse uteslutit Lars-Jonas Johansson från partiet. Något som de givetvis inte kan göra, endast kongressen kan göra det. Men alla är ju fria att tro på vad de vill, även en vilseledd partistyrelse.

Jag tycker också det är tragiskt och tråkigt i många perspektiv. Framför allt för att det handlar om min bror och min sambo. Men framför allt för att jag vet att Anders Kråik definitivt inte gjort allt för att rädda partiet. Däremot har han gjort allt för att motarbeta Lars-Jonas Johansson under alla år som de här två varit politiska partikolleger. Att han därmed också motarbetat sin egen familj är en insikt som är mycket svår att ta för en syster som alltid trott på ett lojalt syskonskap och att blod alltid är tjockare än vatten. Med det inte sagt att det ska förekomma någon positiv särbehandling på grund av släktskapet, men man kan åtminstone förvänta att bli respekterad på samma villkor som alla andra även fast man är släkt. I det här fallet har "svågerpolitik" dock fått ett helt motsatt innehåll.

Jag vet mycket om partiet Samerna som skulle få allmänheten att dra efter andan och medierna att gnugga händerna. Jag vet till exempel det rätta skälet till att Samerna hoppade av Sametinget mitt i mandatperioden. Jag vet hur kulturrådspengar används. Jag vet vad som skrivits i vissa sms. Jag vet mycket om en viss personvalskampanj. Jag vet vilket inflytande partiet och partistyrelsen har i vad partiledaren framför som partiets ställningstagande till Sametinget. Nämligen inget. Och jag vet hur partiets ideologi svajar från den ena dagen till den andra, beroende på vad som passar vissa personer i partiet bäst Jag känner också händelseförloppet i detalj, som lett fram till dagens situation. Och just därför är det inte svårt för mig att ställa mig på Lars-Jonas Johanssons sida. Tyvärr Anders, det finns en gräns också för en syster. Falskspel har jag aldrig trott på.

Jag vet att Lars-Jonas gjort ALLT han kunnat för att lösa den uppkomna situationen internt innan den nådde medierna. Han har verkligen försökt att få till stånd ett möte med partistyrelsen, men det har nonchalerats och motarbetats av Anders Kråik och de tysta anhängarna. Jag har skriftligt på det också. 
Jag skulle tro att de närmaste dagarna kommer många personer att tvingas bekänna färg och visa sitt rätta ansikte. Vi som känner Lars-Jonas vet att han är en rak, orädd och genomärlig person med oerhört starkt rättvisekänsla. Han kommer därför att gå segrande ur det här. Falskspelarna förlorar alltid i längden. Det kommer de att göra nu också.

Det finns de som vill göra Vapstens tragiska historia till en konflikt mellan nord- och sydsamer. Nu senast gör en framträdande politiker i Sametinget det. Det råkar vara min bror och det gör extra ont. Sameradion rapporterar just nu om sprickan i partiet SAMERNA. På ena sidan Anders Kråik, på andra sidan Lars-Jonas Johansson. Den ene min bror, den andre min sambo. Släktskapet har avhållit mig från att skriva om det här, även om jag vetat om motsättningarna inom partiet länge. Men nu är det hela ute i media och jag väljer att ta bladet från munnen.

I december förra året kom ett brev som blev droppen för mig. Det var skrivet av partiet Samernas ordförande och gick ut till medlemmarna. Brevet inleds med följande:  
”Genom media har det under lång tid framkommit att en djup konflikt pågår mellan de renskötande samerna i Vapstens sameby (nordsamer) och andra fastboende (sydsamer). Konflikten har den senaste tiden eskalerat med bland annat att en ren blivit skjuten i ett hägn för en renskötare från Vapstens sameby.”

Redan här slog jag bakut och anade oråd. Dels för att det görs en kategorisering av nord- och sydsamer. Dels för att det slås fast att bara nordsamer är renskötare i Vapsten, vilket är ett direkt nonchalerande av det faktum att också sydsamer bedriver renskötsel i byn. Dels för att det påstås finnas en konflikt mellan nordsamiska renskötare och sydsamiska fastboende och som dessutom eskalerat med att en ren har blivit skjuten för en renskötare i Vapsten. Underförstått en nordsamisk renskötare och enligt logiken i resonemanget måste renen därmed ha skjutits av en sydsame. Allvarliga anklagelser och en MYCKET vågad slutsats om ni frågar mig!

Partiets ordförande skriver vidare att det pågår en rättskamp i området. Han låter oss förstå att en av partiets förtroendevalde skulle vara inblandad i denna, samt att det är ett problem för partiet, det sätt på vilket rättskampen förs. Han anklagar den förtroendevalde för att "beblanda sina personliga intressen in i en konflikt" samt uttalar indirekta anklagelser om att denne förtroendevalde skulle "jobba för egna dunkla syften". Han uppmanar den förtroendevalde att rätta sig i leden eller avgå. Han skriver dock inte vilken typ av rättskamp som åsyftas och vad i den påstådda rättskampen som skulle vara ett problem för partiet Samerna.

Vi som känner partiet vet att den förtroendevalde som här avses är Lars-Jonas Johansson, eftersom Samerna inte har några andra förtroendevalda som har kopplingar till Vapsten. Men att Lars-Jonas Johanssons rättskamp i Vapsten skulle kunna likställas med en etnisk konflikt som eskalerar i en renskjutning, är absurt. För mig är det helt uppenbart att partiledaren blandar ihop två helt olika saker.

Den kamp som Lars-Jonas Johansson för i Vapsten är en mångårig juridisk kamp för erkännande av hans medlemskap i Vapstens sameby, och rätt att bedriva renskötsel på samma villkor som andra samebymedlemmar. (för övrigt identisk med partiledarens egen kamp i sin sameby.) 
I denna kamp har Lars-Jonas nyligen vunnit en stor seger i domstol. Detta får betecknas som ett stort genombrott för den samiska rättskampen i stort, och något som får positiva konsekvenser för många andra samers möjligheter att utöva sin renskötselrätt. Genom denna domstolsseger så lyckades Lars-Jonas Johansson få igenom en motion i Sametinget, som tryggar alla renägares rättigheter i samebyn, även om man är en liten renägare. 

Det som partiledaren, i inledningen av sitt brev, hänvisar till är något helt annat. Mig veterligt rör inte detta någon av Samernas förtroendevalda. Det handlar troligen om att Vapstens sameby anklagas för att ha skjutit fler älgar än vad de har lov till, vilket uppmärksammats av ortens älgjaktslag och senare blev en följetong i SVT. Att i likhet med SSR vilja göra detta till en fråga om etnicitet, är djupt olyckligt! Det syftar inte till annat än att ytterligare strö salt i de sår som svenska staten orsakat samerna i det här området. Och vad värre är så motverkar det ett framåtsyftande arbete för att överbrygga de motsättningar som myndigheterna skapat.

Jag vill här och nu och en gång för alla klargöra följande:
Motsättningarna i det här området beror inte av etnicitet, dvs sydsamer mot nordsamer. En sådan generellt baserad konflikt existerar inte. Och ingen utifrån bör heller påföra oss samer i det här området, ett sådant epitet. Här umgås vi, sydsamer och nordsamer och jag vägrar tro att den ena gruppen tycker sämre om den andra gruppen ENBART för att de tillhör en annan etnisk grupp. 

Problemen i det här området, som jag ser det, härrör från tvångsförflyttningen av nordsamer hit. Men det har lika gärna kunnat vara vilka samer som helst, och problemen hade ändå uppstått. Det handlar om individer och inte om etnisk tillhörighet. Det är också därför som jag i mina bloggar benämner nordsamerna i Vapsten för de "inflyttade" och sydsamerna för "ursprungssamer", just för att inte underblåsa några falska etniska konflikter. 

Jag upplever inte heller att motsättningarna inom Vapsten har en motsvarighet i de övriga samebyarna i Västerbotten där nordsamer idag finns. Vapsten är unik i det avseendet och den enda sameby på sydsamiskt område som inte har en enda accepterad sydsame som medlem. Bara det talar för att det handlar om enskilda individers förhållningssätt. 
Det märkliga och djupt sorgliga är att Samernas partiledare mot den bakgrunden inte stödjer sin partikollegas rättskamp, utan väljer att ställa sig på de starkas sida och fördöma ett demokratiskt arbete som faktiskt är en bit på väg mot rättvisa för Vapstens ursprungssamer. 

När det inom ett parti finns motstående åsikter om något så grundläggande som vems talan man ska föra, så är det inte heller konstigt att det blir slitningar inom partiet. Små åsiktsskillnader kan man nog klara av intent. Men svårare blir det när en partiledare väljer att gå ut i ett offentligt brev och på osann grund kritisera en partikollega. Detta utan att först ha pratat med personen i fråga och förhört sig om de rätta förhållandena. Tyvärr så blir slutsatsen den att det finns andra skäl att skriva ett sådant brev. Vilka de är kan bara partiledaren själv med säkerhet svara på. Jag tror mig dock veta.

Efter att jag fått det här brevet krävde jag att partiledaren, eller dem i styrelsen som försvarar brevets innehåll, snarast lämnar en förklaring. Något svar har jag aldrig fått. Men jag måste väl tolka tystnaden som att ingen i styrelsen stödjer partiledaren i detta. Om inte det här blogginlägget kan provocera fram ett svar av någon. Man kan ju alltid hoppas att de i partiet som vanligtvis sitter tysta nu får mål i mun... 

Jag har också en historia. Träffande nog är den mycket nära förknippad med Vapstens historia. Jag är född och uppvuxen i Handölsdalens sameby, som ni nog vet vid det här laget. Till den här samebyn har det också kommit samer från norrbotten med anledning av tvångsförflyttningen på 20-talet. Till Handölsdalen kom de frivilligt, sökte medlemskap och fick det. Deras ättlingar är fortfarande kvar i byn, tillsammans med min släkt. Men den sydsamiska by -Tranris - som de först kom till, finns inte mer. För mig har det nu blivit mycket intressant att ta reda på varför den samebyn försvann, och vad som hände med dem som drev renskötsel där.  

När jag läser om det gamla Vapsten så förstår jag också mer av min egen historia, det som hänt i min egen sameby och det som hände i Tranris. Men det intressanta är att min historia från Handölsdalen är mycket nära förknippad med Vapstens. Det visste jag inte när jag flyttade hit men har förstått det efterhand. Jag kan säga att det har varit en hisnande insikt! Faktum är att samma personer som varit/är i Vapsten har också varit i Handölsdalen. Och inte heller i min hemby har det varit konfliktfritt. Och här behöver jag inga historiska dokument för att få veta vad som hänt, utan här har jag förstahandsuppgifter och egna upplevelser.

En av de inflyttade "sönerna" i Vapsten lät adoptera sig i vuxen ålder av en av de inflyttade i Handölsdalen, för att på så sätt vinna medlemskap i byn. Han blev kvar där till sin död. Efterhand kom hans bror och slog sig ner ett tag, men återvände till Vapsten. På 70-talet kom en kusin till dessa från Vapsten och började bedriva renskötsel i Handölsdalen, mot samebyns medgivande. Han återvände senare. Så sent som för bara några år sen lät dennes rendräng i Vapsten adoptera sig, i vuxen ålder, av den av "sönerna" som blev kvar i Handölsdalen. Samebyn motsatte sig medlemskap för denne andre adopterade, men länsstyrelsen i Jämtland beviljade medlemskap mot samebyns vilja.  

Jag har tänkt mycket på min pappa de senaste dagarna. Särskilt efter att jag lyssnade till inspelningen med Jonas Barruk, hans berättelse och öde har verkligen gripit tag i mig. Och jag kan se många likheter mellan honom och min far. Min pappa var den ende som var emot att bevilja de inflyttade medlemskap, men han fick ge sig mot majoriteten och sina egna bröder. Tyvärr var jag för ung när han gick bort för att jag skulle kunna ställa de där frågorna som jag så gärna skulle vilja ha svar på idag.

Men jag har ett mycket starkt minne. Det är från en sensommardag i vårt sommarviste Tjallingen. Jag var inte många år. Vi stod i fönstret, pappa och jag, när några strörenar kom förbi vilket det ofta gjorde där uppe till fjälls. Pappa tittade en stund, tog sen kikaren och svor. Jag minns så väl den där vanmakten jag hörde i hans röst, det lät som gråt men stora starka pappor gråter ju inte. Men det var då jag fick lära mig att kalvar ska märkas i sina mammors märken. Den här vajan var min fars, men kalven var någon annans. Och jag minns fortfarande i vems märke kalven var märkt. Den personen lever fortfarande.

Det var samma person som påträffades av pappa och en av mina bröder, till fjälls ett år i maj. Då höll den här personen och en annan person på att märka renar i en hage, utan övriga samebyns vetskap. Pappa polisanmälde det hela och meddelade Länsstyrelsens rennäringsavdelning. Där fick hans svaret att det var "duktiga renskötare" som tog in renarna så tidigt. Det blev med den inställningen från överheten givetvis ingen vidare utredning. Men idag förstår jag bättre varför pappa kände sån förtvivlan över en felmärkt kalv. Han visste att den inte var felmärkt av misstag.
Lite märkligt kan tyckas är det att idag är pappas renmärke registrerat i Vapstens sameby på en av mina döttrar, hans barnbarn.

I Västerbotten hade man Lundvall. I Jämtland hade man Lundberg. Lundvall vet jag ännu inte så mycket om, men om Lundberg vet jag desto mer. Tyvärr är han död och kan inte förklara sig på samma sätt som Lundvall nu försöker göra, om varför de till varje pris skulle hålla de inflyttade om ryggen. Och varför de aldrig kunde låta rättvisa skipas, när de faktiskt hade den makten....  

Det blev en lång men otroligt fin dag på alla sätt och vis igår. Jag klev upp vid fyra på morgonen och försökte sy klar min skobmok (samisk oväderkrage). Den blev halvklar och med en helt ny - och ofrivillig - design. Men den gick dock att använda, vilket var det viktigaste.
Sen lastade Lars-Jonas några härkar på kuren och dragkälkarna på taket. Renskinn, knivar, körselar och en massa annat i bilen. Jag gjorde en tapper insats och lastade de två äldsta döttrarna och vallhunden. Och så drog vi iväg mot vinterlandet, Vapstenssamernas traditionella betesmarker, Lycksele. Fel årstid att vinterfytta förvisso, men det var inte betet vi ville åt, utan Lycksele marknad.

Renarna gjorde helt klart succé i marknadsvimlet! Och de såg ut att trivas väldigt bra själva, de är ju väldigt sociala varelser när man lär känna dem. Renarna alltså. Och alla människor vi mötte var så otroligt positiva och vi fick fina möjligheter att  prata, berätta och låta barnen klappa renarna. Ungefär som jag kan tänka mig att det faktiskt gick till förr. Jag kände mig väldigt hemma där på vinterlandet! Och ännu mera efter att jag smakat Jonas Larssons samiska suovas-"kebaber" med riktigt gott renkött!

Riktigt hemma kände jag mig ovanför torget där sameföreningen huserade med kåta, eld, kaffe och fika. Lorentz och medhjälpare gjorde verkligen ett jättefint jobb. (Vågar inte nämna några fler namn ifall jag missar nån.) Inte bara det praktiska utan också för att stämningen var så skön, avslappnad och gemytlig. Precis så som jag känner igen det hemifrån Jämtland när samer möts. Det där "kramvänliga" klimatet.

Lars-Jonas jojkade och urvapstarna Torkel och Erik skötte renar och slädturer, tack och lov för dem! Och det gav en så fin känsla att få vara där, träffa och umgås med så många "gamla" Vapstenssamer, vars förfäder jag fått lära känna via de historiska dokumenten jag gått igenom. Barruk, Stångberg, Johansson, Israelsson, Östergren, Sjulsson Åsdell, Skott... Kändes som att det lika gärna skulle ha kunnat vara en vintermarknad i Lycksele för 100 år sen. Hoppas verkligen det blir en tradition!

Och sen blev det kalasmiddag hos bästa stuggrannarna i Björkvattnet, Ulla och Vigert som till vardags bor i villa på Furuvik. Renarna band vi bakom huset, mot skogen på Ulla och Vigerts tomt. Ingen av grannarna visste nog att det var renar på besök mitt i bostadsområdet. Och både hunden och renarna blev utfodrade av våra fantastiskt gästfria värdar.

Nu är det sportlov men jag hoppas hinna fortsätta blogga. Mina efterforskningar om Vapstens historia befinner sig i ett mycket intressant skede och jag kan knappt bärga mig från att slänga mig över materialet, och sen givetvis delge er det. Bland annat väntar jag på en lunta som behandlar den stora konkurs som rörde tre renägare i Vapsten i början av 80-talet, och som borde ha omöjliggjort fortsatt renskötsel.
Tills dess, ha det gott!

På 1970-talet gjorde Sveriges Radio en serie i tre delar om tvångsförflyttningen av samer från norr. Ett av programmen handlar specifikt om inflyttningen till Vapsten. Nu när jag har lyssnat på det här programmet så inser jag att övergreppen mot sydsamerna i den här samebyn är långt större än vad jag först har förstått. Sydsamerna har inte "bara" förlorat sina civila samiska rättigheter. De har också förlorat hela sitt språk och en stor del av kulturen. Och det gäller inte bara Vapsten, utan faktiskt alla byar dit tvångsförflyttning skett. Vare sig man vill inse det, eller inte.

Jag kommer att återge delar av radioprogrammet här. Men först en liten faktagrund: Tvångsförflyttning av samer i Norrbotten på 20-talet var en konsekvens av renbeteskonventionen mellan Norge och Sverige. Enkelt uttryckt blev det för trångt om betesmarkerna i norr och flera samer stod inför valet att sluta med renskötsel eller att flytta söderut. Ett statlig övergrepp, javisst. Och jag säger inte att valet var enkelt. Men det var dock ett val. Sydsamerna, som fick ta emot norrbottenssamerna, hade INGET val. De protesterade men deras protester hörsammades inte. De blev utsatta för en tvångs-inflyttning som i förlängningen ledde till att de tvingades lämna renskötseln. Tvångsförflyttningen av nordsamer kan i mina ögon aldrig stå i paritet med det tvångsförmynderi som sydsamerna i framför allt Vapsten blivit utsatt för.

I radioprogrammet berättas att Vapstens sameby noterade en stor nedgång i renstammen kring åren 1914-1926, beroende på dåliga betesår. Renantalet växlade mellan 1200 och 1700 enligt de renlängder som finns upprättade för byn och som finns bevarade på landsarkivet i Härnösand. Men 1927 började renstammen att växa och det såg ljust ut för de omkring 50-60 personer som ägde renar inom byn. Det berättas att just kring åren 1925 och 1926 var det aktuellt att förflytta 12 samefamiljer till Västerbotten. I de byar som finns uppräknade och som var aktuella för inflyttning finns inte Vapsten med. Men däremot Gran, Ran, Umbyn och Vilhelmina södra, samt Frostvikens norra sameby i Jämtland.

"Vapstenssamerna kunde alltså lugnt planera för en naturlig ökning utav renstammen upp till det antal som var det naturliga, cirka 9000 renar. Till Frostvikens norra sameby så skulle bland annat flytta två familjer Omma. Men de blev kvar i Arjplogsfjällen fram till 1931 då de kom inflyttande till Umbyns och Vapstens samebyar."

Det var här övergreppen mot Vapstens ursprungssamer började. Det berättas i radiodokumentären att de två familjerna alternerade mellan byarna, dock utan att ha uppehållstillstånd, vare sig i Umbyn eller Vapsten. Abraham Winka från Umbyn berättar hur samerna Umbyn måste anlita myndigheterna för att förhindra att de två Omma-familjerna stannande inom byn.

A. Winka: -De skulle till Frostviken men de hade strejkat förståss och gjort intrång i Vapsten. Och från Vapsten kom de in till Umbyn och skulle vara här. För vi skulle ju ta emot dem.
Reportern: -Hade ni fått besked om att det var beslutat att ni skulle ta emot dom?
A. Winka: -Nej, dom kom utan å vidare!
Reportern: Utan tillstånd alltså?
A. Winka: -Utan tillstånd, utan allt. Och då såg vi så väl hur det gick till när dom kom och började på å vara här. Att det var inte schysst. Så vi gick an till Lappfogden, jag å Anders George å Karl-Johan, och yrkade att dom skulle tvångförlyttas härifrån. Vi kunde inte ha dem. Å vi sa åt lappfogden vad felet var.
Så hösten 1933 då blev dom tvångsförflyttad härifrån. Men då stannade dom förståss i Vapsten och därifrån for dom inte. För då ville dom vara där.

Abraham Winka berättar att i Vapsten fanns varken då eller vid tiden då han intervjuades, något tillstånd för de två familjerna att vara, men att myndigheterna aldrig har velat bry sig. Och han tillägger i intervjun:
-Du förstår, dom här inflyttade samerna, det var myndigheternas skyddslingar.
Trots protester från både Umbyns - och Vapstensamerna så fick de två familjerna stanna kvar i Vapsten.

Vidare berättas:
"När nordsamerna kom till Västerbotten så var det två samiska kulturer som möttes. Det som skiljde mest var språket. Men också klädseln var annorlunda liksom vissa metoder inom renskötseln. Det samiska språket är utomordentligt väl anpassat till renskötseln och till naturen. Men när nordsamerna och sydsamerna möttes så förstod man inte varandra och var tvungen att använda svenska. Och så var det då skillnaden i framför allt sommarrenskötseln. Sydsamerna höll renhjordarna familjevis på olika fjällområden och hade en intensiv renskötsel där renarna vaktades dagligen. Det ska sägas att dagens moderna extensiva rensköstel, den hade nog kommit i alla fall. Men med inflyttningen norrifrån så påskyndades renskötselns förändring till större enheter och till mindre vaktande."

I radiointervjun berättar Lisa Stinnerbom, sydsame från Vilhelmina norra sameby hur hon upplevde inflyttningen av norrbottenssamer dit. Det sydsamiska språket och den sydsamiska intensiva renskötseln var två saker som gick förlorade:
"Man var ju så van att tala lapska. Man kände att man förlorade nånting värdefullt. Att man måste lämna nånting värdefullt ifrån sig. 

Hon berättar om hur andra renskötselmetoder infördes, som innebar att renarna inte kunde hållas samlade familjevis som förr. Hur det blev svårare att märka kalvarna och att det inte längre gick att mjölka eller att slakta de djur som man ansåg vara bäst till slakt.  
Hon berättar hur några av sydsamerna ville skilja ut sina renar som i gamla tider. Men att nordsamerna inte gick med på det. Att de tog lappfogden till hjälp för att avgöra det hela och att det inte blev som sydsamerna ville. Hon säger att de -sydsamerna - alltid kände sig i underläge.

Hon berättar att sydsamerna protesterade mot inflyttningen av samer från norr, eftersom det fanns många yngre sydsamer som ville börja med renskötsel inom byn och de ansåg att det inte fanns plats för någon inflyttning. Men myndigheterna lyssnade inte på protetsterna. Och Lisa Stinnerbom säger att de blev ”lamslagna”, att de borde ha gått till högre rätt men att de inte förmådde göra det.

"Det kan ha varit den här attityden från sydsamernas sida, att man inte vågade protestera mot myndigheterna och som Lisa Stinnerbom berättade om, som gjorde att Vapstenssammerna inte protesterade mot den olagliga inflyttningen."

Vidare berättas att 1936 räknades för första gången de nordsamiska renarna i Vapsten. Då fanns i byn totalt 6654 renar. Av dem ägde nordsamerna drygt 1000. År 1941 gjordes en ny renräkning och då hade deras renhjord ökat till 2500. Samtidigt hade sydsamernas renhjordar minskat. Därefter minskade sydsameras renar år från.år för att till slut inte finnas några kvar. 
Det noteras även en märklig omständighet gällande renlängderna och det är att fram till 1939 så undertecknades renlängderna av lappfogden som därmed bestyrkte dess riktigthet. Men från och med det här året är ingen av renlängderna fram till 1950 undertecknad. 
 
Jonas Barruk var en av de sydsamer som tvingades upphöra med sin renskötsel. Han tillhörde de mindre renägarna i Vapsten men försökte arbeta sig upp mot en större enhet. Han fick dock se hur renarna bara försvann, både hans egna och de han hade i sin vård, som tillhörde andra renägare. Han var den som var mest kritisk till de inflyttade samerna. Han skrev ett brev till Länsstyrelsen och påtalade missförhållandena i byn men han uppger i intervjun att han blev utskrattad av myndigheterna på det möte där hans skrivelse togs upp.
Jonas Barruk var en av de sydsamer i Vapsten som föddes i lappbyn med de rättigheter till renskötsel, jakt och fiske som det medförde. Men han var också en av dem som tvingades dö rättslös, som en främling på sina egna marker.

Jag avslutar med ett citat från radiojournalisten:
"Det värsta med myndigheternas slöhet att inte se till att familjerna Omma flyttade till Frostvikens norra sameby - en slöhet som de inte visade när det gällde att tvångförflyttade dem från Norrbotten ner till Västerbotten - det var att det sådde misstro och misstillit mellan samerna. Men som historiskt bevandrade vet är det ett effektivt sätt att försvaga människor genom att splittra en grupp, härska genom att söndra heter det. Och det var precis vad som skedde i Vapsten. Genom att inte agera utan passivt stå vid sidan om utsådde myndigheterna splittring bland samerna."

Fortsättning följer...